Guds löfte om sin världsregering är pålitligt
”Detta är vad Jehova har sagt: ’Om ni kunde bryta mitt förbund med dagen och mitt förbund med natten, ja, för att dag och natt inte skall inträffa på sin rätta tid, likaså kunde mitt eget förbund brytas med David, min tjänare, så att han inte skulle komma att ha en son som härskar såsom kung på hans tron.’” — Jer. 33:20, 21, NW.
1. I vilket avseende har kung Davids ätt av regenter uppvisat en makalös historia?
DEN här världen har aldrig sett något liknande! Vad då? Jo, en kungaätt bestående av regenter som härskade i 470 år och som därpå, efter 2.520 års avbrott, på nytt tog i besittning fullständig konungslig makt. Den här ätten med en sådan makalös historia härstammade från kung David i Jerusalem, den vida berömde förfadern till Jesus Kristus, som föddes i Davids egen födelseort, Betlehem.
2. Var befann sig Jeremia år 608, då den siste kungen av Davids jordiska ätt satt på tronen, och endast vem kunde bli brukad till att återuppliva Davids ätts kungamakt?
2 Davids regering över sitt folk började år 1077 före den vanliga tideräkningens början. Men när profeten Jeremia började sin stormiga livsgärning år 647 f.v.t., ingick Davids jordiska kungaätts sista regeringstid om 40 år i Jerusalem. Jeremia var en man som trofast trädde upp för Guds högtidliga löfte i förbundet med David om ett evigt rike. År 608 kom Jeremia emellertid att befinna sig i ett militärfängelse i den kungliga huvudstaden. Han hölls fången i själva vaktgården till det palats som var bostad åt kung Sidkia, den 21:e regerande kungen i Davids ätt, om man räknar från och med David själv. I och med att Sidkia störtades från tronen av babylonierna år 607 slutade de 470 åren av Davids ätts oavbrutna styre, först i Hebron och sedan i det jordiska Jerusalem. Endast Jesus Kristus, Davids utlovade ättling, kunde av Gud bli brukad till att återuppliva Davids rike i uppfyllelse av Guds förbund med David om ett oförgängligt rike.
3. Vem stod Jeremia i yttre förbindelse med, under den tid han var i militärfängelset, och hur började det meddelande han fick andra gången?
3 Under den tid profeten Jeremia var i militärfängelset kunde han inte stå i förbindelse med babylonierna, som då belägrade Jerusalem, men han stod sannerligen i förbindelse med sin Gud, såsom vi läser: ”Och Jehovás ord skedde till Jeremia andra gången, medan han ännu var fången i vaktgården, sägande: Så säger Jehová, som gör det [eller: som har gjort jorden], Jehová, som bildar det för att göra det beståndande, Jehová är hans namn: Ropa till mig, så vill jag svara dig och vill förkunna för dig stora ting, förborgade [eller: förunderliga] ting, som du icke känner.” — Jer. 33:1—3, Åkeson.
4. Vilka var de ”stora ting, förborgade ting”, som nu skulle meddelas?
4 Vilka ting då? Att staden Jerusalem på sitt bergskrön skulle jämnas med marken och att det sedan, efter att ha legat öde i 70 år, åter skulle byggas upp. Och vad mera var — det skulle åter bebos av sitt eget folk, som hade måst färdas över en 1.600 kilometer lång väg, bort till fångenskap! Fastän Davids kungliga ätt inte skulle komma tillbaka på den jordiska tronen, skulle den likväl bestå i ytterligare 639 år, till år 33 v.t., den tidpunkt då den förblivande arvingen till tronen skulle träda fram för att regera för evigt. Den arvingen visade sig vara Jesus Kristus! — Kol. 1:13.
5. Vad lovade Jehova Gud med avseende på det belägrade Jerusalem?
5 Bara han som har gjort jorden, den Gud som ytterst styr dess angelägenheter, kunde förutse och lova sådana ting. Det har han gjort. Trots alla de dystra synpunkter, som iakttagande människor kan anlägga på frågan om hur det slutligen skall gå för Davids kungliga hus, var det således bara denne Jehova som kunde inspirera Jeremia till att säga:
”Ty så säger HERREN [Jehova], Israels Gud, om husen i denna stad och om Juda konungars hus som nu brytas ned för belägringsvallarna och svärden: Man har kommit hitin för att strida med [de belägrande] kaldéerna, och man skall så fylla husen med döda kroppar av människor som jag har slagit i min vrede och förtörnelse, människor, som genom all sin ondska hava vållat, att jag har måst dölja mitt ansikte för denna stad. Dock, jag skall hela dess sår och skaffa läkedom och läka dem, och jag skall låta dem skåda frid och trygghet i överflöd. Och jag skall åter upprätta [fångarna från] Juda och Israel och uppbygga dem, så att de bliva såsom förut. Och jag skall rena dem från all missgärning, varmed de hava syndat mot mig, och förlåta alla missgärningar, genom vilka de hava syndat mot mig och avfallit från mig. Och staden [Jerusalem] skall bliva mig till fröjd och berömmelse och till lov och ära inför alla jordens folk, när de få höra allt det goda, som jag gör med dem [dvs. fångarna]; och de skola förskräckas och darra vid åsynen av all den lycka och all den framgång som jag bereder henne [staden Jerusalem].” — Jer. 33:4—9.
6. Hur skulle nationerna påverkas av det förhållandet att Jehova skulle skaffa läkedom åt Jerusalem, efter det att hans vrede och förtörnelse hade utgjutits över det, och varför skulle nationerna känna det så?
6 Med hjälp av de världserövrande babylonierna eller kaldéerna utgöt Jehova Gud all sin vrede och förtörnelse över städerna i Juda rike. Hans handling var berättigad, för judarna hade avvikit från hans bud och hade överträtt förbundet som slutits med deras förfäder. Därför skulle Jerusalem förstöras och de som överlevde dess fall bortföras till Babylonien, och landet skulle lämnas öde, utan människor och husdjur. Enbart Jehovas oförtjänta omtanke kunde och skulle skaffa läkedom för Jerusalems sår och läka denna stad, åter upprätta och uppbygga den såsom en stad. Jehovas åtgärd att skaffa läkedom åt Jerusalem skulle komma så oväntat och vara något så ofattbart för de icke-judiska nationerna att tanken på en sådan undergörande Gud skulle injaga skräck hos dem. Funderingar över vad detta kunde leda till för nationerna skulle få dem att darra.
7. Vilka drag i det regelbundna israelitiska livet skulle förnyas i Juda och Benjamins och Jerusalems en gång avfolkade landområden?
7 Jerusalem skulle visserligen bli övergivet och ligga fullständigt öde i 70 år, men Jeremia, den här undergörande Gudens profet, talade inte om sådant som skulle vara omöjligt, då han förutsade vad man skulle säga under stadens belägring:
”Så säger HERREN [Jehova]: På denna plats, om vilken I sägen, att den är så öde, att varken människor eller djur kunna bo där, ja, här i Juda städer och på Jerusalems gator som äro så ödelagda, att inga människor, inga invånare, inga djur där finnas, här skall man ännu en gång höra fröjderop och glädjerop, rop för brudgum och rop för brud, rop av människor som säga: ’Tacken HERREN Sebaot, ty HERREN är god, ty hans nåd varar evinnerligen’, och av människor som frambära lovoffer i HERRENS hus.
Ty jag vill åter upprätta landet, så att det bliver såsom förut, säger HERREN. ...
I Bergsbygdens, Låglandets och Sydlandets städer, i Benjamins land, i Jerusalems omnejd och i andra Juda städer skola ännu en gång hjordar draga fram förbi herdar som räkna dem, säger HERREN.” — Jer. 33:10—13.
DEN KOMMANDE VÄRLDSREGENTEN UTLOVAD
8. Medförde det förhållandet att Jerusalem läktes och återvann hälsan år 537 en återställelse av det davidiska riket, och vad var det som ännu hörde framtiden till?
8 Jerusalem började läkas och återvinna hälsan år 537 f.v.t., men staden fick inte då någon kung av Davids kungliga ätt. Den fick bara en ståthållare, en provinsstyresman, som var av Davids ätt. Denne ståthållare lydde under medernas och persernas välde, deras som hade erövrat det babyloniska världsväldet. Men hur förhöll det sig då med Jehovas förbund, som han hade ingått med kung David om ett evigt rike som skulle tillhöra Davids avkomling? Trots den tillfälliga förnedringen för Davids kungliga ätt vid den tiden utgjorde Jehovas förbund om Riket en garanti för att den glansfullaste tiden för Davids kungliga ätt ännu hörde framtiden till.
9, 10. Vad var det som Jehova lovade frambringa från Davids förnedrade kungliga ätt, för att detta skulle förverkligas?
9 Hur glada kan inte vi nu vara över detta! Hur så? Jo, Davids kungliga stamträd hade huggits ned, men stubben var inte död. Den allsmäktige Guden kunde få en ”telning” att växa upp ur den, ett skott eller en telning som skulle bli det utlovade rikets förblivande arvinge. Låt oss lyssna till detta:
10 ”Se, dagar skola komma, säger HERREN [Jehova], då jag skall uppfylla det löftesord, som jag har talat om Israels hus och angående Juda hus [som David tillhörde]. I de dagarna och på den tiden skall jag låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. I de dagarna skall Juda [Davids stam] varda frälst och Jerusalem [efter sitt utlovade tillfrisknande] bo i trygghet; och man skall kalla det så: HERREN vår rättfärdighet [Jehova är vår rättfärdighet, NW].” Detta är samma namn som Jerusalems framtida kung skulle kallas med. — Jer. 33:14—16; jämför Jeremia 23:4—6.
11. I gestalt av vilken människa frambringades den ”telning” som var utlovad, och hur visade han sig, år 1914, verkligen vara ”Telningen”, Jehovas ”telning”?
11 Visade sig detta löfte, som hade med en världsregering att göra, vara pålitligt? Ja! Fastän mer än 640 år måste förrinna, växte det ur stubben, dvs. Davids avsatta, okrönta, icke spirbärande ätt, upp en telning just vid den av Jehova bestämda tiden. Detta förverkligades i människan Jesu gestalt, hans som var född i Davids hemstad, Betlehem, och som blev döpt av sin förelöpare, Johannes döparen, och som omedelbart därefter blev smord med Guds ande till att vara den förblivande arvingen till det förbund om Riket, som hade ingåtts med David. (2 Sam. 7:4—16; Hes. 21:21—27) I själva verket blev Jesus Kristus den suveräne Herren Jehovas ”telning”, ”Telningen”, eftersom det är han, den förhärligade Jesus Kristus, som sedan ”sju tider” (2.520 år) av hednisk suveränitet över jorden gått till ända, år 1914, blivit brukad till att återuppliva Jehovas suveränitet i förhållande till jorden i uppfyllelse av förbundet om Riket. — Dan. 4:10—23; Sak. 6:12, 13.
12. a) Hur bevisades Jesus Kristus vara ”rättfärdig” såsom en telning? b) Vems ”herre” blev han, och hur blev en frälsning möjlig för ”Juda” och ”Jerusalem”?
12 Att den här ”Telningen” var ”rättfärdig” bevisade Jehova Gud, när han uppväckte Jesus Kristus från martyrdöden på tredje dagen och upphöjde honom till sin egen högra sida i himmelen. Så kom det sig att Jesus Kristus, som visserligen en gång var en jordisk ”son” av David, blev Davids ”herre”. (Ps. 110:1—4; Matt. 22:41—45) När han åter steg upp till sin himmelske Faders högra sida, förde han med sig värdet av sitt offer, sitt fullkomliga mänskliga liv. Således kunde han skaffa frälsning åt ”Juda”, vars huvudstad ”Jerusalem” var. Jesus blev alltså i sanning orsak till att Davids hus’ kungamakt återigen sköt skott, började växa! — Upp. 22:16.
13. a) Vilket Jerusalem är det som nu bor i trygghet? b) Vems ”rättfärdighet” är det som avses med namnet ”Jehova är vår rättfärdighet”, och varför är samma namn med rätta tillämpligt också på honom som kallas ”Telningen”?
13 Jesus Kristus kallas ”lejonet som är av Juda stam, Davids rot”. (Upp. 5:5) På grund av att det jordiska Jerusalem förkastade och lät döda det här ”lejonet ... av Juda stam” kom det inte att ”bo i trygghet”, utan det blev förstört år 70 v.t. (Matt. 23:37, 38; Luk. 21:24) Men det överlägsna Jerusalem, det ”himmelska Jerusalem”, åtnjuter verkligen sådan trygghet, för dess andliga barn, Jesu Kristi 144.000 smorda efterföljare, bor i trygghet under Jehovas omvårdnad. (Hebr. 12:22; Gal. 4:26—28) Detta ”Jerusalem där ovan” är verkligen den organisation som kallas ”Jehova är vår rättfärdighet” (NW). Eftersom det heter ”vår rättfärdighet”, inte ”[min] rättfärdighet”, gäller hänsyftningen det himmelska Jerusalems 144.000 andliga barn, för Jehova Gud rättfärdiggör verkligen dessa, han förklarar dem vara rättfärdiga på grund av Kristi offers förtjänst. Jesu Kristi namn såsom ”Telningen” är också ”Jehova är vår rättfärdighet” (NW), eftersom han representerar sina 144.000 smorda efterföljare. — Jer. 23:5, 6; se också 1 Korintierna 1:30, 31; Romarna 3:21, 22.
14. När nu Kristus och den organisation, som är förbunden med honom, bär ett sådant namn, vilket slags regering kan vi då vara säkra på att Guds förestående världsregering kommer att vara?
14 När nu den smorde kungen och den organisation, som är förbunden med honom, kallas med ett sådant gudagivet namn, vilket slags regering kan vi då vara säkra på att Guds förestående världsregering för hela mänskligheten kommer att vara? Inget annat än en rättfärdig regering. Hur tacksamma kan vi inte vara för detta!
GUDS LÖFTE ÄR ABSOLUT PÅLITLIGT
15, 16. a) Vilka offentliga tjänare kommer Jehova aldrig att sakna, enligt orden i Jeremia 33:17, 18? b) Vilka skall inneha dessa officiella ställningar, och var skall de tjäna Jehova?
15 Jehova Gud skall också ha det rätta slaget prästerskap att fungera tillsammans med sitt utlovade rike. Han får oss att känna oss säkra på detta, då han avrundar allt det han förut sagt med orden: ”Ty så säger HERREN: Aldrig skall den tid komma, då icke en avkomling av David sitter på Israels hus’ tron, aldrig den tid, då icke en avkomling av de levitiska prästerna gör tjänst inför mig och alla dagar bär fram brännoffer och förbränner spisoffer och anställer slaktoffer.” — Jer. 33:17, 18.
16 Betyder det då någonting alls att det, sedan det återuppbyggda Jerusalems förstöring år 70 v.t., inte har funnits något Jehovas tempel av materiellt slag här på jorden och att det inte heller finns någon enda identifierbar medlem av Levi stam och av Arons, Mose brors, hus till att tjäna i ett sådant tempel? Nej, visst inte! För nu har Jehova såsom sin överstepräst och såsom underpräster sådana som framställdes i bild genom de forntida levitprästerna i Israel, nämligen Jesus Kristus och hans utvalda efterföljare, vilka är smorda med Guds ande till värdigheten som andliga präster. Himmelen, där Gud har sin tron, är det allraheligaste i det andliga templet, där detta prästerskap tjänar. — Hebr. 9:24; 1 Petr. 2:9, 10.
17. Lika visst som vi inte kan hindra att dag och natt regelbundet inträffar, lika visst kan vi inte hindra Jehova från att göra vad för något med avseende på kungamakten och prästtjänsten?
17 Guds löften har således hela tiden visat sig vara pålitliga, och de skall i fortsättningen visa sig pålitliga, vad oss människor beträffar. Hör här: ”Detta är vad Jehova har sagt: ’Om ni kunde bryta mitt förbund med dagen och mitt förbund med natten, ja, för att dag och natt inte skall inträffa på sin rätta tid, likaså kunde mitt eget förbund brytas med David, min tjänare, så att han inte skulle komma att ha en son som härskar såsom kung på hans tron; också med leviterna, prästerna, mina tjänare.’” ”Lika oräknelig, som himmelens härskara är, och lika otalig, som sanden är i havet, lika talrik skall jag låta min tjänare Davids säd bliva och lika många leviterna, som göra tjänst åt mig.” — Jer. 33:20—22; v. 20 och 21 enl. NW.
18. Hur länge efter Jeremias tid vidmakthöll Jehova sitt förbund med avseende på prästtjänsten, intill tiden för vems ankomst?
18 Det är lika otänkbart att solen skulle sluta lysa på vår jord och att denna jord skulle sluta att rotera kring sin axel som att Jehova skulle bryta sina förbund som gäller David och leviterna. Den allsmäktige Guden lät Davids ”säd” bli talrik under de följande 600 åren och väl det, fram till den tid då hans förblivande arvinge, Jesus Kristus, anlände. Han blev översteprästen Arons motbild och har därtill blivit en präst på sin himmelska tron, lik Melkisedek. (Ps. 110:1—4; 1 Mos. 14:18—20; Sak. 6:13; Hebr. 6:20—7:3) Jehova har således motverkat skenbara olyckor för Jerusalem och dess tempel och hållit sina förbund vid makt.
19. Att Jehova skulle bryta sitt förbund med David om ett evigt bestående rike är lika otänkbart som att ett regelbundet fenomen i förbindelse med vår jord skulle upphöra. Vilket då?
19 När till exempel den babyloniska hären, under kung Nebukadnessar, belägrade Jerusalem för andra gången, nedskrevs följande skildring: ”Och HERRENS ord kom till Jeremia; han sade: Har du icke märkt, huru detta folk talar och säger: ’De båda släkter, som HERREN utvalde, dem har han förkastat’? Och så säga de föraktligt om mitt folk, att det icke mer synes dem vara ett folk. Men så säger HERREN: Om mitt förbund med dag och natt icke är beståndande och om jag icke har stadgat en fast ordning för himmel och jord, allenast då skall jag förkasta Jakobs och Davids, min tjänares, säd, så att jag icke mer av hans säd tager dem som skola råda över Abrahams, Isaks och Jakobs säd. Ty jag skall åter upprätta dem [göra slut på deras fångenskap, Myrberg] och förbarma mig över dem.” — Jer. 33:23—26.
20. Vad var det som hände på Jeremias tid och som fick det att se ut som om Jehova inte längre skulle ha ett rike över jorden eller låta tillbedjan av sig fortsätta?
20 Under det år som följde på denna profetia intogs Jerusalem och ödelades. De överlevande judarna togs till fånga, och flertalet av dem fördes långt bort till Babylonien. Det föreföll som om Jehova verkligen hade förkastat de ”båda släkter”, som han en gång hade utvalt. Situationen såg hopplös ut för både den släkt som bestod av Davids kungliga ättlingar och den släkt av präster som härstammade från Aron, Israels förste överstepräst. Helt i strid med vad han som har gjort himmel och jord hade sagt tycktes det som om Jehova hade brutit sina förbund med avseende på kungasläkten och prästsläkten. Det var en öppen fråga om det någonsin mer skulle finnas ett Jehovas rike över jorden eller om den sanna tillbedjan av honom skulle återupplivas på den!
21. Hur visade Jehova att han var konsekvent i fråga om att hålla sina förbund, och till vilken nytta var detta för de landsförvista israeliterna?
21 Sedan denna nationella katastrof har emellertid dag och natt och den fasta ordningen för himmel och jord inte upphört att fungera. Därför kan inte heller Skaparen, som inte har brutit sina förbund med avseende på dessa livlösa ting i universum, med rätta förväntas bryta sina förbund som han ingått med sina förnuftsbegåvade skapelser och som har med hans rike och hans rena tillbedjan att göra. Detta har han inte heller gjort! Han hade sannerligen medlidande med Abrahams, Isaks och Jakobs avkomlingar. Efter 70 års landsförvisning var det slut med deras fångenskap; de blev upprättade igen, återförsamlade till sitt gudagivna hemland.
22. Hur uppfyllde Gud för detta återbördade folks räkning sitt förbund med avseende på en ”rättfärdig telning”, och vad bevisar detta i fråga om Guds löfte?
22 Det var till detta återbördade folk som en ”rättfärdig telning”, Jesus Kristus, kom för 1.900 år sedan. Hans martyrdöd år 33 kullkastade inte Guds förbund, för Gud förhärligade honom i himmelen. Där, säger han, ”lever [jag] till evig tid”. (Upp. 1:18) Han har överlevt fram till den tid, då Jehova insatte honom som kung i sin utlovade världsregering. Guds löfte beträffande detta har varit pålitligt!
[Bild på sidan 20]
Lika visst som solen går upp varje dag, lika visst skall Gud hålla sitt löfte