Tron är praktisk!

Vittnesbörd från koncentrationslägren

KONCENTRATIONSLÄGER — vad får det dig att tänka på?

Du kanske kommer att tänka på bilder av vettskrämda människor som föses från täckta godsvagnar direkt till sin död. Eller du kanske tänker på utarbetade, halvt ihjälsvultna fångar som tvingas leva mitt i sin egen avföring, plågade av sjukdomar. Eller kanske går dina tankar till omänskliga medicinska experiment eller till ugnar som förintar oräkneliga människokroppar.

Sådana ting är en del av bilden från dessa ohyggliga läger.

Ändå finns det någonting annat man kan lägga märke till. Hur ohyggliga dessa nazistläger nu än var, fanns det hundratusentals män och kvinnor där som försökte leva. De kämpade dag efter dag för att hålla sig vid liv trots sjukdomar, misshandel, utmattning och godtyckliga avrättningar. De försökte äta, hålla sig varma och undvika sjukdomar. De var tvungna att arbeta, sova och umgås med dem som befann sig runt omkring dem.

Trots allt detta fasansfulla — eller kanske på grund av det — är de nazistiska koncentrationslägren den plats dit vi kan vända oss för att få bevis för att tron verkligen är praktiskt användbar. Även om vi personligen kanske aldrig kommer att uppleva sådana läger, kan vi dra nytta av lärdomar i samband med dessa läger.

MÅNGA FÖRLORADE TRON

En framträdande påföljd av lägren var förlusten av tro. Författaren Philip Yancy förklarar: ”Somliga av de överlevande förlorade sin tro på Gud. I synnerhet judarna var sårbara: de hade uppfostrats till att tro att de var ett utvalt folk, och de upptäckte plötsligt att, som en jude slående uttryckte det, ’Hitler är den ende som har hållit sina löften’.”

Elie Wiesel beskriver det intryck hängningen av en ung pojke gjorde på dem som bevittnade det. SS församlade fångarna framför galgen. När pojken långsamt dog, ropade en fånge: ”Var är Gud nu?” Wiesel säger: ”Och jag hörde en röst inom mig svara honom: ’Var är han? Här är han — han hänger här i denna galge ...’”

Många som utgav sig för att vara kristna förlorade också tron. I The Christian Century uttrycker Harry J. Cargas i följande ord hur många före detta kyrkobesökare kände det: ”Denna massaker är, enligt min bedömning, den största tragedin för de kristna alltsedan korsfästelsen. I det första fallet var det Jesus Kristus som dog; i det senare fallet kan man säga att det är kristendomen som har dött. ... Kan man vara en kristen i vår tid med tanke på dessa dödsläger, som, i de allra flesta fall, uttänktes, uppbyggdes och handhades av ett folk som självt kallade sig kristet ... ?”

Det fanns emellertid en grupp vars tro inte krossades. Jehovas vittnen förstod med bibelns hjälp att Gud inte var upphovet till ondskan i lägren och inte heller till det lidande som plågat mänskligheten i århundraden. Tvärtom är det så att allt detta gör honom bedrövad och bevisar att människor inte kan styra sina egna steg oberoende av honom. (Jer. 10:23; Pred. 8:9) Han har i sitt ord lovat att han vid en bestämd tidpunkt kommer att avlägsna ondskan från jorden. Han kommer också att undanröja de skadeverkningar som människor med tro drabbats av, och han är till och med i stånd till att uppväcka dem till liv. — Upp. 21:4; se också kapitlet ”Varför tillåter Gud ondskan?” i boken Hur man finner lycka.a

TRO BLAND KVINNOR

Låt oss ta några exempel och undersöka den verkan som koncentrationslägren hade på kvinnor.

I sin självbiografi Kommendant i Auschwitz framhöll Rudolf Höss: ”Det från första början fullpackade kvinnolägret betydde för massan av de kvinnliga fångarna psykiskt utplånande och på detta följde förr eller senare det fysiska sammanbrottet. I kvinnolägret var förhållandena i alla avseenden alltid de sämsta.”

Förhållandena varierade naturligtvis något från läger till läger och vid olika tidpunkter under kriget. Men Höss framhåller: ”När kvinnorna en gång hade nått botten, så gav de sedan fullständigt upp. Som fullkomligt viljelösa spöken irrade de omkring, ... tills de en dag tyst och stilla gick bort.” Något som bidrog till detta var det uppträdande som vissa fångar som fått en del ansvar lade i dagen. Höss sade: ”De överträffade vida sina manliga kolleger i fråga om oförbrännelighet, nedrighet, gemenhet och lastbarhet.”

Men Höss tillägger: ”En glädjande kontrast härtill utgjorde Jehovas vittnen, — de kallades ’bibelbin’ eller ’bibelmaskar’. Tyvärr var de alltför få.”

Hur kunde dessa kvinnliga Jehovas vittnen hålla modet uppe, omgivna av fasorna i de nazistiska koncentrationslägren? Hur påverkades deras tro? En ögonvittnesskildring finns i boken Fånge hos Hitler och Stalin (1949), av Margarete Buber.

Hon och hennes make var framträdande medlemmar av det tyska kommunistpartiet i början på 1930-talet. Efter det att de beordrats till Moskva, blev de arresterade för ”politiskt oliktänkande”. Fastän Margarete Buber fortfarande trodde på den kommunistiska teorin, sändes hon till ett läger i Sibirien. Senare överlämnades hon åt nazisterna, och i fem år hölls hon i det ökända koncentrationslägret för kvinnor i Ravensbrück.

Under en del av denna tid var hon blockäldste, en fånge som hade ansvaret för ett block, det vill säga ett antal baracker med andra fångar. De flesta i hennes block var Jehovas vittnen (bibelforskare). Margarete Bubers skildring är ögonvittnesupplysningar från en politisk fånge som inte själv var ett Jehovas vittne. Hennes redogörelse bekräftas av Gertrude Pötzinger, ett Jehovas vittne som var fånge i Ravensbrück i drygt fyra år och som i dag tillsammans med sin make tjänar vid Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York. Följande avsnitt är ett sammandrag av delar av boken, med Margarete Bubers egna ord och återgivet med hennes tillåtelse.

FÅNGE HOS HITLER OCH STALIN

Varje nykomling i ”KZ” (koncentrationsläger), vare sig hon var motståndskraftig eller svag och foglig, upplevde genast i början en djupgående, inre chock. — De nyanländas lidanden förvärrades i Ravensbrück år från år, och de hade den högsta dödsfallsprocenten. Det dröjde månader, i många fall till och med år, innan kvinnorna funnit sig i det faktum att de var fångar och ställt om sig på lägertillvaron. Under denna process förändrades deras psyke. Intresset för omgivningen, för andras lidanden blev allt svagare.

Jag tror, att ingenting är farligare än lidandet, än ett övermått av lidande. I koncentrationslägret var man inte blott berövad sin frihet — ett i och för sig tillräckligt hårt slag — utan man led varje timme. Någon har sagt en gång: ”Motgångar är svåra att bära, men mycket, mycket outhärdligare är det, när man varje dag rycker dig i håret”, och det var just vad man gjorde med oss. Man var fånge och kunde inte ryta tillbaka eller slå igen, man hade förlorat alla mänskliga rättigheter.

Jag tänker nu inte på det grälsjuka befälet, dessa block- och rumsäldste, utan på den enkle fången. Full av avund och missunnsamhet såg den ena på den andra, som kanske hade fått en litet större portion vid matutdelningen, en brödkant, en litet större bit margarin eller korv gav anledning till hätska scener och hot om hämnd.

Mellan väckning och uppställning för avlämning på morgonen förflöt tre kvarts timme och under denna tid skulle fången hinna bädda sängen, tvätta sig, kamma sig och klä sig, göra skåpet i ordning och inta frukostmålet. Det hade redan under normala förhållanden varit något av ett konststycke, hur skulle det då inte vara i en barack, som vimlade av hundratals människor. Svordomar flög genom luften.

[Detta är en förkortad beskrivning av hur hennes liv tedde sig i Ravensbrück. Men sedan utsågs författarinnan till blockäldste i block 3, som då var bibelforskarnas logement.]

Med mycket blandade känslor beträdde jag vid middagstiden inspektionsblock 3. Djup stillhet rådde. Det luktade skurpulver, desinfektionsmedel och kålsoppa. 270 kvinnor åt middag. Genast reste sig en stor blond kvinna upp och uppmanade mig att ta plats, tog aluminiumfatet ur handen på mig och fyllde det till randen med vitkål. Jag visste inte riktigt, om de väntade att jag skulle hålla ett tal till dem.

Ödmjuka, leende ansikten, vart jag än vände blicken, alla hade håret åtstramat och bundet i en fast hårknut baktill. Alla satt som uppradade på ett snöre. De flesta tycktes vara bondkvinnor med brunbrända, magra och av vind och sol vittrade ansikten. Många bibelforskare hade suttit i fängelse och koncentrationsläger i åratal.

275 bibelforskare bodde i denna barack. Hos alla dessa hade lägerbestämmelserna blivit en del av deras eget jag. Det ena skåpet såg ut som det andra. På varje skåpdörr hängde den som en kravatt vikta diskhandduken. Aluminiumfat, muggar och tallrikar var blankpolerade. Stolarna stod vitskurade i rader. Man dammtorkade till och med takstolens tvärbalkar, ty vår träbarack hade inget innertak, man såg direkt upp mot yttertaket. Bibelforskerskorna berättade för mig, att många vakterskor steg upp på borden för att kontrollera, om balkarna var rena, att en skyddshäktesföreståndare satt på sig speciella vita handskar vid blockkontrollen och fört handen över skåpen för att se om där var damm.

Klosetten var lika ren som tvättrummet, i vilket två kvinnor under städningen torkade och putsade i timtal. — Men den egentliga höjdpunkten var sovsalarna med sina 140 sängar vardera. Halmmadrasser släta som brädor, som efter en linjal vikta täcken — för att alla sängar skulle ha samma bredd räknades de mönstrade lakanens ränder — den ena huvudkudden exakt lik den andra, alla som skarpkantade trälådor. Varje bädd bar en skylt med namn och nummer på innehavaren. Vid sovsalsdörren hängde en välgjord planritning över bäddarnas placering med angivande av vederbörande fånges nummer, för att den kontrollerande vakterskan utan svårighet skulle finna vem som eventuellt bäddat sin säng slarvigt.

Hos de asociala fångarna var varje minut på dagen fylld av nya plikter och ny ångest. Hos bibelforskarna levde jag som i en himmel. Hela blockmekanismen gick som ett urverk. Om morgnarna under hetsen mellan väckningen och uppställningen hörde man knappast ett högt ord. Uppställningen försiggick som någonting som föll av sig självt, medan block- och rumsäldste i andra baracker röt halsen av sig, och detsamma var förhållandet vid alla andra förrättningar, som till exempel matutdelningen.

Hos bibelforskarna blev min huvuduppgift att göra dessa 300 kvinnors liv under vistelsen i baracken så angenämt som möjligt, att avvärja SS-blockledarinnans alla trakasserier och kitsligheter.

I block 3 varken stal, bedrog eller angav man. Varje enskild individ av dessa kvinnor var inte blott ytterst pliktmedveten utan kände också ansvar för alla andra i hela baracken. När jag bott en kort tid tillsammans med dem och de märkte, att jag saknade alla fruktade blockäldste-attityder, upptog de mig i sin blockgemenskap.

När vi hade blivit närmare bekanta med varandra, skrev jag nästan dagligen av tio eller flera kvinnor från uppställningen på kvällen, det vill säga jag besparade dem obehaget att stå i timtal och frysa och bedrog SS, genom att jag påstod, att en kolonn ännu inte ryckt in eller förebar andra lögner. I ett block med bibelforskare, alltså med människor, som man kunde ha absolut förtroende till, fanns det alltid möjligheter att föra SS bakom ljuset.

Bibelforskarna var den enda fångkategori i Ravensbrück, som sammanhölls av en gemensam tro och därför bildade en sluten krets. När jag kom till block 3, hade jag föga aning om arten av deras religiösa övertygelse och visste inte heller, varför Hitler förklarade dem för statsfiender och så skoningslöst förföljde dem.

Snart torde de väl ha fastställt, att jag inte hade några förutsättningar eller lämpade mig för att bli ett Jehovas vittne men försäkrade mig gång på gång, för att bevisa mig sin sympati förmodar jag, att de hade hopp om att jag en gång i alla fall skulle bli ”väckt”. Om jag förstod dem rätt, löpte hela mänskligheten fara att vid världens nära förestående undergång störtas i fördärvet. Blott för bibelforskare i hela världen skulle då den gyllene tidsåldern ”Hamagidon” bryta in. Alla strider mellan människorna skulle upphöra. Det skulle inte finnas någon död längre, ingen levande varelse skulle hota den andre, nej, lejonet skulle ligga bredvid lammet och lycksaligheten aldrig ta slut.

Denna tro förlänade bibelforskarna en oerhörd kraft, och under åren i koncentrationslägret bevisade de, att de inte hade någon skräck för döden, att de kunde lida outsägliga kval för Jehovas skull utan att svikta.

De höll det kristliga budet ”Du skall icke döda!” och var konsekventa krigstjänstvägrare, vilket kostade många manliga bibelforskare livet, och våra kvinnor avböjde varje form av arbete, som kunde befordra krig.

I fråga om plikttrohet, arbetsamhet, absolut ärlighet och strängaste åtlydnad av alla SS’ befallningar kunde lägerbefälet inte tänka sig mera idealiska slavar. Jehovas vittnen var i viss mening frivilliga fångar. För dem var det nog att anmäla sig hos övervakterskan och underteckna bibelforskarförklaringen för att redan samma dag bli frigivna. Innehållet i denna förklaring lydde ungefär så: Jag förklarar härmed, att jag från denna dag icke längre är Jehovas vittne och i fortsättningen varken i tal eller skrift skall vara verksam för det Internationella förbundet för bibelforskare. ...

Min företräderska Käthe Knoll hade inte endast sett till att alla blockföreskrifter hade följts till punkt och pricka utan hade också spelat rollen av Gestapo- och SS-agent i en och samma person; hon hade med öronen på helspänn avlyssnat varje samtal för att utröna, om det hade religiös karaktär.

Först när jag varit blockäldste en tid, kunde jag konstatera, att mina bibelforskare var i besittning av biblar och bibelforskartraktater. När nu med mig en ny, fredlig era bröt in, tog bibelforskerskorna kvällar och morgnar med sig Gamla och Nya Testamentet, dolda under trasorna i skurspannarna. Detta förhållande upptäckte jag vid ett tillfälle och gav en vink om att det ju var mycket mindre riskabelt, om man gömde biblarna i blocket under dagen. Mitt förslag antogs med glädje. Nu var ett ivrigt bibelforskande i gång, varje kväll, varje söndag, varje ledig stund. Om kvällarna, innan nattvakten kom med hunden, låg bibelforskarna i sängarna och sjöng sina sånger. Och jag ställde om, att ingenting hände dem och att biblarna i rätt tid före de hotande blockkontrollerna fördes till säkra gömställen.

Detta var den ena sidan av mitt liv i block 3 under den tid som man under koncentrationslägerförhållanden skulle kunna kalla den ”gyllene”, men dessutom innehade jag ju samtidigt funktionen som blockäldste, och ännu i denna dag kan jag inte begripa, hur det var möjligt att i nästan två års tid nästan varje dag avlämna blocket till inspektionen med kommendant Kögel i spetsen utan att hamna i bunkern eller straffblocket.

Men jag spelade ett mycket farligare spel. När en fånge var sjuk, måste hon anmäla sig till mottagningstimmen på sjukavdelningen. Hade hon hög feber, kunde hon antingen bli intagen på sjukhuset eller erhålla ett ”inomhustjänstkort”. Men stackarna med för låg temperatur jagades ut på arbete. Bland bibelforskarna fanns det många äldre kvinnor, som var försvagade genom årslång fängelsevistelse och led av matthet. Därför tänkte vi ut ett utväxlingssystem, uppgav vid alla kontroller och varje avlämning med styrkerapport falska sifferuppgifter och kunde på det viset ömsevis hålla de svaga kvar i blocket. Det hade varit mindre komplicerat, om inte olyckan velat att vi var ett inspektionsblock [de baracker till vilka de besökande nazistledarna fördes. Författarinnan beskriver sedan ett sådant oannonserat besök:]

Med händerna vid klänningssömmen och hälarna tillsammans rapporterade jag:

”Blockäldste Margarete Buber, nr 4208, anmäler block 3, med 270 bibelforskerskefångar och 3 politiska fångar, därav 260 i arbete, åtta i städningen och sju med inomhustjänstkort.”

Kögel stirrade på mig, och det ryckte i hans rakade, blanka kinder, därpå bet han ihop tänderna. Sedan vände jag mig mot korridoren, gick före och öppnade dörren till kammaren, tjänsterummet och de första tre kasernskåpen och skrek samtidigt ett dånande ”Giv akt!” åt de få kvinnorna, varvid dessa hoppade upp från sina platser, som om de haft stålfjädrar i kroppen. De besökande, likgiltigt om de var manliga eller kvinnliga, om SS- eller SA-formationer, om NS-kvinnoförbund eller andra nazistkvinnor, bländades av tenn- och aluminiumglansen. Frågor till fångarna ställdes nästan uteslutande av Kögel. Varje gång han vände sig till någon bibelforskerska och sade: ”Varför blev ni häktad?” blev regelmässigt svaret: ”Jag är ett Jehovas vittne.” Kögel lät det aldrig komma till ytterligare förklaringar, ty bibelforskarna försummade inget tillfälle att demonstrera [att de var Jehovas vittnen], utan uppmanade de besökande att bese sovsalen. Allmänt ah! och åh! vid anblicken av denna sängelegans.

Övervakterskan Langefeld skyddade bibelforskarna, men deras speciella fiende var däremot vice övervakterskan som hette Zimmer. Zimmer kom regelbundet till vår barack för att kontrollera blocket, och då var ingenting ordentligt i hennes ögon, och ingen mönstersäng fann nåd för henne. Hon grep varje tillfälle att överösa bibelforskarna med skymford.

[För att fördärva vittnenas frid och kristna enhet placerade lägerledningen omkring 100 asociala fångar i blocket.]

Bibelforskarblocket fick ett tillskott på 100 asociala fångar, däribland alla ”smyckena”. Dessa 100 skulle vaka över bibelforskarna, det vill säga ange dem, när de ertappade dem med att utlägga bibeln eller med religiösa samtal. Angivelser, stöld och prygel hade brutit in i vårt fridfulla block som ulvar i en fårahjord. — Till bibelforskarnas ära måste jag säga, att de på ett rörande sätt understödde mig i min svåra uppgift, och att jag med deras hjälp i ett halvt års tid — så länge varade detta straff — kunde runda alla farliga klippor, trots att vi fortfarande var inspektionsblocket.

Jag nästan anar Jehovas hand med i spelet. — Under de första veckorna försökte jag att åtminstone rädda några positioner åt bibelforskarna. Jag lät dem sitta för sig vid de bakre borden, för att de asociala inte skulle kunna övervaka varje samtal, och gav de asociala sängarna i tredje våningen. Det hade nu vissa obehagliga följder, ty bland smyckena fanns det flera sängvätare, och dessa pinkade nu natt efter natt på de under dem liggande Jehovas vittnen.

En vacker dag kom emellertid vår fiende, övervakterskan Zimmer. Hon såg denna korrekta skillnad mellan får och getter och gav mig en tillrättavisning:

”Jag har sen länge klart för mig, att ni understödjer bibelforskarna och är ansvarig för hela teatern här i blocket! Asociala och bibelsnokare skall genast placeras om varandra! Har ni förstått?”

Nu var spelet förlorat, men vilka följder hade detta påbud? Bibelforskarna tog sig älskvärt an ”smyckena”. De frågade dem, om de var hungriga, och om de ville ha deras påfyllnad eller kanske en skiva bröd? — Och hur gärna ville ”smyckena” inte det. — Och så småningom fick jag om kvällarna eller söndagarna se bibelforskare och asociala fångar vandra sida vid sida på lägergatan under förtroligt samspråk. Och samtalsämnet? Man vittnade. Inte bara i mitt block, nej, hos zigenarna och var ett tillfälle erbjöd sig utbredde de Jehovas läror och verkade för omvändelsen av nya vittnen. På kort tid ökade antalet omvända. Asociala, zigenare, en polska, en judinna, politiska fångar anmälde sig ”där framme” och förklarade, att de hädanefter var Jehovas vittnen och bad att få en lila vinkel och förläggning till bibelforskarblocket. SS skymfade dem, kastade ut dem och tillgrep som första hysteriska åtgärd att flytta de hundra asociala från vårt block. Jag kände det som en befrielse, och bibelforskarna tackade Jehova.

TRON ÄR PRAKTISK FÖR DIG

Det är tragiskt att någon, av vilken anledning det vara må, var tvungen att uppleva fasorna i de nazistiska koncentrationslägren. Ändå var detta något som verkligen inträffade. Vad kan vi lära därav?

Skildringen i boken Fånge hos Hitler och Stalin utgör bevis på den tro som dessa kristna kvinnor hade. Det var sannerligen inte en tro som de hade av bekvämlighetsskäl. Ändå kan vi inte undgå att lägga märke till de praktiska fördelarna som blev följden av att de levde med en så stark tro på Gud, medan de samtidigt väntade på den tid när Gud skall avlägsna all ondska från jorden.

Deras tro gav dem normer. Den hjälpte dem att bevara sin mentala och moraliska balans. Deras hälsa undergrävdes inte av oro, och inte heller försvagades deras styrka av missmod. Deras tro hjälpte dem alltså att leva dag efter dag.

Psykologen Bruno Bettelheim kunde som ögonvittne iaktta Jehovas vittnen i lägren. Han skrev: ”[Jehovas vittnen] visade inte bara upp en ovanligt högt stående människovärdighet och moralisk vandel, utan föreföll motståndskraftiga mot samma slags lägerbehandling som på kort tid bröt ner sådana människor som jag och mina i psykoanalys väl bevandrade vänner höll för att vara sinnesstarka.” — The Informed Heart. (Kursiverat av oss)

The Dungeon Democracy tillägger: ”De var föremål för hån och gyckel från somliga, men de brydde sig inte om detta och bevarade sin människovärdighet, medan andra på ett förnedrande sätt köpslog med sin egen värdighet i kampen för att få en ledarställning, en kamp som utkämpades med näbbar och klor.”

Även om du aldrig får genomgå lidanden som är tillnärmelsevis så stora, är det ändå inte så att du kan förstå att en sådan tro kan vara en hjälp för dig? I likhet med alla andra människor i dag upplever också du dagligen problem och svårigheter. Men tro på Gud kommer att hjälpa dig att leva ett tryggare liv.

Tro på Gud och på hans ord kommer också att visa sig vara praktiskt i ditt umgänge med andra människor. När du till exempel lever i överensstämmelse med en innerlig tro, kommer andra troligtvis att behandla dig med större korrekthet och respekt. Låter detta osannolikt i dagens skoningslösa värld? Låt oss då ta del av Bettelheims kommentarer, när det gällde vittnena i lägren: ”Trots att de var den enda kategori fångar som aldrig skymfade eller misshandlade andra fångar (de var tvärtom vanligtvis ganska förekommande mot medfångar), föredrog SS-männen att använda dem som funktionärer på grund av deras arbetsvanor, förmågor eller blygsamma inställning.”

Det förhåller sig på samma sätt i dag. På grund av sin tro och med hjälp av Guds ande fortsätter Jehovas vittnen med att bemöda sig om att vara vänliga, milda, ärliga och strävsamma. (Gal. 5:23; Rom. 12:16—18, 21; Jak. 3:13; Ef. 4:28) Av denna anledning är de ofta uppskattade som arbetare. De har ofta funnit att det är relativt lätt för dem att få ett arbete och att de får behålla arbetet när andra avskedas eller att de snabbt befordras till betrodda ställningar.

Även på många andra sätt kan tron visa sig vara praktisk. Den kan hjälpa ungdomar att bli lyckligare och att finna större mening i livet. Den är praktisk inom familjelivet och när det gäller sådant som har att göra med sexuallivet. Den kan ge dig bättre hälsa och ett längre liv.

Men något som många kanske betraktar som det främsta beviset på att tron verkligen är praktisk belyses av orden i Hebréerna 11:6. Aposteln Paulus skrev där: ”Utan tro är det för övrigt omöjligt att behaga [Gud] väl, ty den som närmar sig Gud måste tro att han är till och att han blir deras belönare som uppriktigt söker honom.”

Millioner Jehovas vittnen ser i tro fram mot Guds utlovade belöning, ett liv i fred, rättfärdighet och lycka på jorden. (2 Petr. 3:13) Vi uppmanar dig att med deras hjälp få veta mera om denna belöning och om det sätt på vilket tron kan vara praktisk i ditt liv, både nu och för all framtid.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 8]

Gertrude Pötzinger år 1944. Hon var bland de 275 Jehovas vittnen som hölls fängslade i Ravensbrück

[Bild på sidan 9]

Gertrude Pötzinger i dag. Hon tjänar vid Jehovas vittnens huvudkontor