Hemsökelser och förödelser — Amos skänker insikt
I SAMBAND med att arbetare var i färd med att forsla bort kroppar från den av en jordbävning förstörda kyrkan i Balvano i Italien beklagade sig prästen Salvatore Pagliocchi: ”Hur kan jag förklara för dessa människor att Gud beslöt att ta ifrån dem deras älskade under en mässa?” — Liverpool Daily Post, 25 november 1980.
Har du lagt märke till att många människor ofta menar att Gud är ansvarig för hemsökelserna och förödelserna i vår tid? Men bibeln uppenbarar att kärlekens Gud inte avsiktligt orsakar de många översvämningarna, skogsbränderna, jordbävningarna och andra liknande hemsökelser i vår tid. (1 Joh. 4:8) Ofta är dessa händelser onormala verkningar av jordens naturkrafter. Människorna måste emellertid själva ta på sig en del av ansvaret, eftersom de bygger städer på flodslätter eller på bergssidor i jordbävningskänsliga områden.
Bibeln har emellertid förutsagt att hemsökelser, däribland jordbävningar som skulle medföra förlust av liv, skulle inträffa i vår tid. Fastän Gud inte personligen förorsakar dessa händelser, förutsåg han att de skulle komma att inträffa. Den korta bibelboken Amos skänker insikt i Guds förmåga att förutse kommande katastrofala händelser och ger oss några lägliga varningar, som vi bör ta i beaktande.
Amos var hebré och bodde i Tekoa, en liten stad ungefär 16 kilometer söder om Jerusalem. Han kan ha förefallit att vara mycket opassande som profet och som en person som skulle förkunna ett domsbudskap. Varför det?
Vissa personer kunde hävda att deras far varit profet eller att de tillhörde en sammanslutning som kallades ”profetlärjungarna [profeternas söner, NW]”. (2 Kon. 2:3; 4:1) Detta gällde inte Amos. När Amos blev angripen av en inflytelserik präst i det norra riket, svarade han: ”Jag var ingen profet, inte heller var jag en profets son; utan jag var en boskapsherde och en som nyper mullbärsfikon. Men HERREN tog mig från jorden; HERREN sade till mig: ’Gå åstad och profetera för mitt folk Israel.’” — Am. 7:14, 15; v. 14 enl. NW.
Amos var alltså inte någon välbärgad ägare av hjordar eller åkerfält. Han var en vanlig arbetare, som vaktade får på betesmarkerna i Juda och som utförde säsongarbete som bestod i att sticka hål på fikon av en sämre sort för att göra dem sötare. Men även om Amos’ bakgrund inte var imponerande, var detta däremot något som sannerligen gällde hans budskap, som förmedlats under vägledning av Guds ande.
Han profeterade någon gång mellan åren 829 och 803 f.v.t., under den period då Jerobeam II regerade i det norra riket, Israel, och Ussia var kung i Juda i söder. Amos sade att synen inträffade ”två år före jordbävningen”. (Am. 1:1) Historikern Josefos skriver att det inträffade en jordbävning, när Ussia på ett respektlöst sätt försökte frambära rökelse i det heliga i Jehovas tempel. Men det förefaller som om det var ännu tidigare under Ussias regering som den av Amos omnämnda jordbävningen inträffade, en jordbävning som var så stor att även Sakarja omnämnde den. — 2 Krön. 26:16—27:1; Sak. 14:5.
Amos blev profet vid en tidpunkt när allting tycktes vara lugnt och gick som det skulle. Med Guds stöd hade Ussia i söder nått militära framgångar. Även i det norra riket föreföll tryggheten vara rådande. Jerobeam hade återställt Israels gränser till deras tidigare utsträckning, och den assyriska krigsmaskinen, som hade angripit Aram (Syrien), tycktes inte ännu vara ett hot för Israel. — 2 Kon. 14:23—28.
KORRUMPERADE OCH FÖRTJÄNTA AV HEMSÖKELSE
Allt var emellertid inte så fördelaktigt och lovande som det föreföll att vara. Hemsökelser väntade Israel, i synnerhet för assyriernas hand. Jehova Gud utvalde Amos och sände honom från avskildheten i Juda till det norra riket, Israel, för att där förkunna ett domsbudskap.
När du läser Amos’ korta bok, kan du få en uppfattning om några av de förhållanden som rådde i Israel och som gav Jehova anledning att sända Amos. Man skulle kunna sammanfatta situationen på följande sätt: välstånd och utsvävningar.
Det bekymmerslösa bokstavliga välståndet som utmärkte många i Israel påkallade en straffdom mot dem. De rika levde i sysslolös lyx. Det fanns sommarhus och vinterhus, och somliga var byggda av dyrbara, huggna stenar. Arkeologiska upptäckter har bekräftat Amos’ uppgifter om att de välbärgade hade elfenbensinläggningar eller dekorationer på sina utsmyckade sängar. De drack utsökta viner — inte bara enstaka bägare därav utan kopiösa mängder — och de skämde bort sig själva på ett njutningslystet sätt med förstklassiga oljor och födoämnen. — Am. 3:12, 15; 5:11; 6:4, 6.
Hur kom dessa välbärgade israeliter i besittning av sina rikedomar och hur kunde de behålla dem? Med hjälp av orättvisor, förtryck och ondskefulla metoder. De bedrog på ett själviskt sätt de fattiga och mätte upp för liten mängd, när de sålde säd (som var av dålig kvalitet eller till och med kasserad), och de använde falska vikter. De tvekade inte att sälja de fattiga till slaveri för småskulder, och inte heller återställde de till de fattiga oumbärliga kläder som dessa lämnat som pant. — Am. 2:6, 8; 8:4—6.
Sådan korruption var bara en del av deras brist på respekt för Guds sätt att handla. Det fanns mycket mera. I föraktfull ringaktning för Jehova kunde det hända att både far och son hade sexuellt umgänge med samma kvinna. Nasirernas avhållsamhet från vin måste av de rika ha upplevts som en tillrättavisning beträffande deras vällustiga och lyxiga levnadssätt; dessa människor försökte därför få nasirerna att bryta sin ostrafflighet. Av dessa anledningar hatade den rene Guden de rikas skrymtaktiga tionde, offergåvor och ceremoniella högtider. — Am. 2:7, 11, 12; 4:4, 5; 5:21.
Gud reagerade på Israels moraliska och religiösa förfall genom att sända Amos med ett budskap om nära förestående hemsökelser. Men Amos hade också uttalanden om tröst och hopp.
AMOS’ OLYCKSDIGRA BUDSKAP
Boken börjar med domsbudskap mot kringliggande nationer. Damaskus (Syrien), Gasa (Filisteen), Tyrus, Edom, Ammon och Moab hade handlat illa mot Guds folk, ibland på ett sådant sätt som gjorde våld på ett vanligt mänskligt samvete. Förhandssynen om straffdom inbegriper Juda. Vad är meningen med detta? Om alla dessa kringliggande nationer skall bli föremål för en straffdom, hur skall då Israel, vars skuld förvärras genom ringaktning för Guds tidigare handlingar av omsorg, kunna hoppas på att undkomma? — Am. 1:1—2:16.
Varje verkan har en orsak, och orsaken till Amos’ profeterande är Jehova; Amos skulle känna fruktan om han inte profeterade. (Am. 3:1—8) Även om Amos inte nämnde Assyrien, försäkrar han israeliterna om att en motståndare skall komma mot deras nöjesälskande nation. (Am. 3:9—15) Israel gav inte gensvar på Guds tidigare tillrättavisningar. Amos varnar därför: ”Bered dig, Israel, att möta din Gud.” Ja, de är tvungna att ta itu med sina misstag och göra förändringar. Om de inte gör detta, kommer Skaparen att se till att de drabbas av hemsökelse. — Am. 4:1—13.
Men israeliterna vill inte ge gensvar på följande omtänksamma vädjanden: ”Söken HERREN [Jehova], så fån I leva.” De vill inte ”hata, vad ont är, och älska, vad gott är”. Därför är den fruktansvärda ”HERRENS dag” bestämd att komma. Genom Amos förutsäger Gud att de skall få gå i landsflykt. Detta blev verklighet; längre fram i tiden intog assyrierna Israel, tog fångar och förde bort dem. (2 Kon. 17:1—6) Israel brydde sig inte om Amos’ tillrättavisningar och tvingades därför uppleva den fullständiga förödelse som han hade förutsagt. — Am. 5:1—6:14.
I en serie målande uttalanden visar Amos att slutet för Israel närmar sig. Förödelsen skulle kunna komma i form av en glupsk gräshoppssvärm eller i form av en eld som till och med förtär vattnet. I dessa två fall ber Amos för folket. Men nästa syn är slutgiltig. Precis som en byggmästare med hjälp av ett sänklod kan kontrollera om en vägg är lodrät, så avgör Gud att Israel inte längre är oförvitligt utan förtjänar att ödeläggas. Amasja, en präst som främjar kalvdyrkan, anklagar Amos för förräderi och befaller honom att bege sig tillbaka till Juda. Men Amos står fast, och han förutsäger även en straffdom över Amasja och över hans familj. — Am. 7:1—17.
Fruktplockning brukar ske vid slutet av säsongen; på liknande sätt är slutet för Israel nära. Jehova, som svär vid sig själv, kommer att hålla räkenskap med nationen. När verkställandet av denna straffdom inträffar, kommer israeliterna att söka efter något uttalande från Gud i himmelen, men det kommer att vara för sent. Ingen kommer att slippa undan genom att gömma sig, inte ens i Karmels grottor. — Am. 8:1—9:7.
Gud kommer att skaka landet som om Israel inte vore en nation överlämnad åt honom. Men hoppet är inte förlorat! Även om syndarna, som säger: ”Oss skall olyckan ej nalkas”, skall möta sitt slut, skall ändå några av Jakobs avkomlingar bli bevarade. Och det blev de. Individer från Israel och från Juda återvände år 537 f.v.t. från fångenskapen. — Am. 9:8—10, 13—15.
Något som ger ännu större tröst är att Amos förutsäger upprättandet av ”Davids hydda”. År 49 v.t. citerade lärjungen Jakob denna del av Amos’ profetia. Men då fanns det en smord, blivande kung i Davids släktlinje, Jesus Kristus. Insamlandet av kristna lärjungar, judar och hedningar, som skulle vara medregenter med Jesus, utgjorde det underbara fullbordandet av orden i Amos 9:11, 12. — Apg. 15:13—18.
HEMSÖKELSER I VÅR TID
Precis som Amos var i stånd till att förutsäga vad som skulle inträffa med Israel, kunde Jesus förutsäga världshändelser i vår tid. Även om varken den kärleksfulle Gud Jehova eller hans Son är upphov till sådana hemsökelser, så är krigen, bristen på livsmedel och jordbävningarna efter första världskriget en uppfyllelse av Jesu profetia om ”avslutningen på tingens ordning”. (Matt. 24:3—12) I själva verket uppgav Robert I. Tilling, chef för Geological Survey’s Office of Geochemistry and Geophysics i USA efter katastrofen i november 1980 i närheten av Neapel i Italien: ”Det finns sådant som tyder på att både vulkaner och jordbävningar ökar i antal över hela världen.”
Vi har sannerligen stor anledning att ge akt på Jesu varning att vara på vår vakt och inte bli inriktade på ett levnadssätt i lyx, vilket israeliterna blev under Amos’ tid. Bevisen anger att ”slutet” på den nuvarande onda ordningen snart skall komma. Därför bör vi vara ”ständigt vaksamma”. — Matt. 24:14, 36—44; Am. 5:14.