Rättfärdighet inför Gud – på vilket sätt?

”GOD ’e say ’im alrite” (Gud säger att jag är bra). Detta är, av allt att döma, det sätt varpå begreppet ”rättfärdiggörelse” har återgetts i en modern översättning av ”Nya testamentet” på den pidginengelska som talas på Nya Guinea. Hur egendomligt det än kan tyckas uttrycker detta den grundläggande tanken bakom det ord i Romarna 5:16 som i svenska biblar översatts med ”frikännande” eller ”rättfärdiggörelsedom” eller ”rättfärdighetsförklaring”.

Å andra sidan finns det många människor som säger: ”Jag lever ett anständigt liv. Jag gör gott mot andra när jag kan. Jag är beredd att möta min Skapare.” De tror uppenbarligen att rättfärdiggörelse betyder detsamma som självrättfärdigande. Enligt bibeln har läran om ”rättfärdiggörelse” avseende på det sätt varpå Gud betraktar oss och det sätt varpå han handlar med oss. Jehova är ”Skaparen”. (Jesaja 40:28, NW) Han är ”hela jordens domare”. (1 Moseboken 18:25) Ingenting kan därför vara viktigare än hur han betraktar oss.

Varför vi behöver komma i ett rätt förhållande till Gud

Bibeln säger om Jehova: ”Vår klippa — ostraffliga är hans gärningar, ty alla hans vägar är rätta. En trofast Gud och utan svek, rättfärdig och rättvis är han.” (5 Moseboken 32:4) Han är förkroppsligandet av rättfärdighet. Som Skaparen och Livgivaren har han rätt att fastställa måttstocken, eller normen, för att avgöra vad som är rätt och vad som är orätt. Det som är i överensstämmelse med Guds normer är rättfärdigt.

Gud fastställde således det mål som hans förnuftsbegåvade skapelser måste nå upp till, om de önskar leva i harmoni med sin Skapare. Att förfela detta mål, eller denna norm, är vad ordet ”synd” innebär på bibelns originalspråk. Synd är således orättfärdighet. Det är en underlåtenhet att rätta sig efter Guds definition av vad som är rätt och vad som är orätt. Följaktligen är synd också en form av oordning, en form av laglöshet. — 1 Johannes 5:17; 3:4.

Jehova är ”inte oordningens Gud, utan fridens”. (1 Korintierna 14:33) Ursprungligen var alla hans förnuftsbegåvade skapelser i himmelen och på jorden fullkomliga. De var utrustade med fri vilja. (2 Korintierna 3:17) De åtnjöt ”Guds barns härliga frihet”. (Romarna 8:21) Så länge hans rättfärdiga normer respekterades, var frid och ordning förhärskande i hela universum. Oordningen gjorde sitt intrång i universum när några av hans skapelser, först i himmelen och därefter på jorden, blev laglösa inför Gud och förkastade hans rätt att styra över dem. De avvek från Guds måttstock för rätt och orätt. De förfelade målet och gjorde sig således till syndare.

Detta är vad som hände med våra första föräldrar, Adam och Eva. (1 Moseboken 3:1—6) ”Därför: alldeles som synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden, och döden på så sätt spred sig till alla människor därför att de alla hade syndat.” (Romarna 5:12) Ända sedan deras uppror har synden härskat ”som kung tillsammans med döden”, eftersom alla Adams avkomlingar ”har ... syndat och är i saknad” av Guds rättfärdighet. (Romarna 5:21; 3:23) Det är därför vi behöver komma i ett rätt förhållande till Gud.

Den katolska synen på ”rättfärdiggörelse”

Detta behov av försoning med Gud erkänns av alla kyrkor som gör anspråk på att vara kristna. De katolska och de protestantiska lärorna skiljer sig emellertid åt vad beträffar förståelsen av det sätt varpå denna uppnås och av den kristnes ställning inför Gud.

Vad beträffar den katolska uppfattningen sägs det i The Catholic Encyclopedia: ”Rättfärdiggörelse har avseende på den förändring eller förvandling i själen genom vilken människan överförs från det tillstånd av arvsynd i vilket hon, som ett Adams barn, är född till ett tillstånd av nåd och gudomligt sonskap genom Jesus Kristus, den andre Adam.” I A Catholic Dictionary förklaras det vidare: ”Vi begränsar oss här till den process genom vilken vuxna personer upphöjs från ett tillstånd av död och synd till en gynnad och vänskaplig ställning inför Gud; ty beträffande minderåriga är kyrkans lära att dessa blir rättfärdiggjorda genom dopet, utan någon åtgärd från deras egen sida.”

Den katolska kyrkans lära innebär i korthet att ”rättfärdiggörelse” är en handling från Guds sida, varigenom en person som är döpt i den katolska tron verkligen görs rättfärdig och helig förmedelst gåvan gudomlig ”nåd”. Den hävdar också att sådan rättfärdiggörelse kan 1) ökas genom personliga förtjänster eller goda gärningar; 2) förloras genom dödssynder och genom otro; 3) återvinnas genom botens sakrament. Enligt denna anordning måste den rättfärdiggjorde katoliken bikta sina synder för en präst och få absolution (syndernas förlåtelse). De ”timliga straff som kan återstå efter absolutionen kan sonas genom goda gärningar eller efterskänkas genom ”avlat”.a

Den protestantiska synen

Den motbjudande avlatshandeln i början av 1500-talet blev den tändande gnistan till den protestantiska reformationen. Den katolske munken Martin Luther angrep denna sedvänja i de 95 teser han spikade upp på dörren till slottskyrkan i Wittenberg i Tyskland år 1517. Men Luthers kritik mot den officiella katolska läran gick djupare än så. Den omfattade kyrkans hela lära om rättfärdiggörelse. Detta bekräftas i A Catholic Dictionary: ”De skilda uppfattningarna beträffande det sätt varpå syndare blir rättfärdiggjorda inför Gud var den stora tvistefrågan mellan katoliker och protestanter vid tiden för reformationen. ’Om denna lära’ (dvs. läran om rättfärdiggörelse genom tron allenast) ’faller’, säger Luther i sina berömda Bordssamtal, ’då är det ute med oss.’”

Vad menade Luther egentligen med rättfärdiggörelse ”genom tron allenast”? Som katolik hade Luther fått lära sig att människans rättfärdiggörelse inbegriper dop, personliga förtjänster och goda gärningar, såväl som botens sakrament som meddelas av en präst, som hör bikten, ger absolution och ådömer olika former av gottgörelse, som kan inbegripa späkning.

I sina försök att vinna frid med Gud hade Luther uttömt den katolska rättfärdiggörelselärans alla möjligheter, däribland fasta, böner och späkning, men till ingen nytta. Otillfredsställd läste han gång på gång psalmerna och Paulus’ brev och fick slutligen sinnesfrid, då han kom fram till att Gud inte rättfärdiggör människor på grund av deras egna förtjänster, goda gärningar eller botövningar, utan endast på grund av deras tro. Han blev så begeistrad över denna tanke på rättfärdiggörelse genom ”tron allenast” att han tillade ordet ”allenast” efter ordet ”tro” i sin tyska översättning av Romarna 3:28!b

De flesta av de protestantiska kyrkorna kom i stort sett att omfatta Luthers uppfattning om ”rättfärdiggörelse på grund av nåd genom tro”. Denna uppfattning hade i själva verket framförts redan före reformationen av den franske teologen Jacques Lefèvre d’Étaples. Som en sammanfattning av skillnaderna mellan den katolska och den protestantiska synen på rättfärdiggörelse sägs det i A Catholic Dictionary: ”Katolikerna betraktar rättfärdiggörelsen som en handling genom vilken människan verkligen görs rättfärdig; protestanterna, däremot, som en genom vilken hon endast blir förklarad och betraktad som rättfärdig, enär en annans förtjänster — nämligen Kristi — förs över till hennes konto.”

Varken den katolska eller den protestantiska formen av ”rättfärdiggörelse”

Den katolska läran går utöver vad bibeln lär när den hävdar att ”en människa verkligen görs rättfärdig” vid dopet genom Guds nådegåva. Det är inte dopet som avtvår arvsynden, utan det är Kristi utgjutna blod. (Romarna 5:8, 9) Det är stor skillnad mellan att verkligen göras rättfärdig av Gud och att bli räknad, eller betraktad, som rättfärdig. (Romarna 4:7, 8) Varje uppriktig katolik som kämpar sin kamp mot synden vet att han verkligen inte blivit rättfärdig. (Romarna 7:14—19) Om han verkligen vore rättfärdig, skulle han inte ha några synder att bekänna för prästen.

Om den katolska läran följde bibeln, skulle dessutom den skuldmedvetne katoliken bekänna sina synder för Gud och be om förlåtelse genom Jesus Kristus. (1 Johannes 1:9—2:2) Tanken att en mänsklig präst skulle spela en medlarroll i någon som helst fas av ”rättfärdiggörelsen” har inte något stöd i bibeln, liksom inte heller tanken på Kristi och helgonens samlade förtjänst, på vilken läran om avlat är grundad. — Hebréerna 7:26—28.

Den protestantiska uppfattningen om rättfärdiggörelse, som innebär att en kristen förklaras rättfärdig på grundval av Kristi offer, är utan tvivel närmare bibelns lära. Vissa protestantiska kyrkosamfund lär emellertid ”rättfärdiggörelse genom tron allenast” varvid man, som vi senare skall se, förbiser vissa resonemang som framförs av aposteln Paulus och av Jakob. Dessa kyrkors andligen trångsynta inställning sammanfattas i frasen ”en gång frälst, alltid frälst”. Somliga protestanter tror att det är tillräckligt att tro på Jesus för att bli frälst och att rättfärdiggörelsen således föregår dopet.

Vissa protestantiska kyrkor, som lär om rättfärdiggörelse genom tro, följer dessutom den franske reformatorn Johan Calvins lära om personlig predestination och förnekar på så sätt bibelns lära om den fria viljan. (5 Moseboken 30:19, 20) Det kan därför konstateras att varken den katolska eller den protestantiska uppfattningen om rättfärdiggörelse är fullständigt i harmoni med bibeln.

Vad lär bibeln?

Bibeln innehåller definitivt läran om ”rättfärdiggörelse”, det sätt varpå en människa kan tillförsäkras en rättfärdig ställning inför Gud. Som vi tidigare sett, behöver vi komma i ett rätt förhållande till Gud, eftersom vi alla är födda, inte som Guds barn, utan som ”vredens barn”. (Efesierna 2:1—3) Huruvida Guds vrede skall förbli över oss eller inte beror på om vi tar emot eller förkastar hans barmhärtiga föranstaltning för försoning med honom, den helige, rättfärdige Guden. (Johannes 3:36) Denna kärleksfulla föranstaltning är den ”lösen som betalats i Kristus Jesus”. — Romarna 3:23, 24.

Aposteln Paulus visade att Kristi lösenoffer banat väg för två slag av hopp, ett ”på jorden” och det andra ”i himlarna”. Han skrev: ”Gud fann för gott att låta hela fullheten bo i honom [Kristus] och att genom honom försona alla andra ting med sig igen genom att stifta fred med hjälp av det blod han utgöt på tortyrpålen, vare sig det är fråga om tingen på jorden eller tingen i himlarna.” — Kolosserna 1:19, 20.

För att bli delaktig i något av dessa två hopp är det nödvändigt att ha en rättfärdig ställning inför Gud, och detta inbegriper mycket mer än att bara ”tro på Jesus”. Exakt vad som är inbegripet för de kristna som har det himmelska hoppet och för dem vars hopp är att få leva för evigt i ett paradis på jorden kommer att dryftas i de följande två artiklarna. Vi uppmanar dig att läsa vidare och att inte dra dig för att be det Jehovas vittne som försåg dig med denna tidskrift att diskutera dessa artiklar tillsammans med dig, med bibeln i handen.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 5]

DEN KATOLSKA KYRKAN lär att rättfärdiggörelsen verkligen gör en människa rättfärdig, men att rättfärdiggörelsen kan gå förlorad genom dödssynder eller förstärkas genom personliga förtjänster

[Infälld text på sidan 6]

MÅNGA PROTESTANTER tror att man blir rättfärdiggjord, eller förklarad rättfärdig, genom enbart tro och att tro på Jesus är en garanti för frälsning. Somliga tror att rättfärdiggörelsen är förutbestämd

[Infälld text på sidan 7]

BIBELN lär att människan har en fri vilja och att Kristi lösenoffer har banat väg för två slag av hopp, ett himmelskt och ett jordiskt. Båda slagen av hopp kräver att man får en rättfärdig ställning inför Gud