Reformationens vatten väller fram
”PLÖTSLIGT hörde jag ett annat ljud, liksom ett dån som kom jagande emot oss. Vår familj ... började springa frenetiskt till en kulle i närheten. Det forsande vattnet hann ifatt oss. Vi simmade som aldrig tidigare. Även om vi svalde en mängd havsvatten ... klarade vi av det.”
Så berättade en filippinsk man om en skrämmande erfarenhet som förändrade hans värld. Du har kanhända aldrig drabbats av en naturkatastrof — orsakad av vatten eller av någonting annat. Men en blick in i vad historien har att berätta uppenbarar att miljoner liv har förändrats genom omvälvningar av ett eller annat slag.
Religionen har också bevittnat ett antal fruktansvärda omvälvningar, som vänt upp och ner på ett oräkneligt antal människors dagliga lott. Bland dem finner vi hinduer, buddister, muslimer, judar och kristna. Har ditt liv påverkats av sådan oro och förvirring? Det är nästan säkert att det har det, var du än råkar bo. Låt oss illustrera detta genom att gå tillbaka omkring 400 år i tiden till 1500-talet. Vi inriktar först och främst vår uppmärksamhet mot Europa, som då skummade och fräste av från varandra skiljaktiga uppfattningar, liksom en strömvirvel som ökar hastigheten.
En växande svulst
I flera hundra år före det vi kallar reformationen hade den romersk-katolska kyrkan och europeiska monarker kämpat med varandra, varvid var och en hävdat myndighet över den andre och över befolkningen. En skara människor på kontinenten höjde sina röster i protest mot vad de såg som missbruk från kyrkans sida.
Vad slags missbruk såg de? Girighet, uppenbar omoraliskhet och inblandning i politiken. Vanliga människor blev upprörda över män och kvinnor, vilka gjorde anspråk på särskilda privilegier på grund av sina löften om fattigdom och kyskhet, men som samtidigt visade förakt för lagen genom att vara uppenbart fördärvade och omoraliska. Adelsmän i England retade sig på den ganska egendomliga situationen att behöva betala skatt till en påve som då bodde i Frankrike och var allierad med det landet, Englands krigsfiende.
Korruptionen inom den katolska kyrkan spred sig neråt från toppen. Historikern Barbara W. Tuchman skriver i sin bok Dårskapens vägar att de sex påvar som innehade ämbetet från 1471 och framåt nådde ”höjden av korruption, morallöshet, snikenhet och spektakulärt olycksbringande maktpolitik”. Barbara Tuchman beskriver vidare hur påven Sixtus IV i syfte att upphöja och berika sin dittills fattiga familj utnämnde fem syskonbarn och ett syskonbarnbarn till kardinaler, ett annat syskonbarnbarn till biskop och ordnade med ingifte av sex av sina andra släktingar i härskande familjer. Alexander VI blev när han var påve känd för att ha haft flera älskarinnor och sju barn. I sin strävan att bli vald till ämbetet mutade han sina två huvudrivaler, varvid en av dem fick ”fyra vagnslaster guld”, skriver Barbara Tuchman. Han presiderade senare vid en bankett i Vatikanen som blev ”berömd i pornografins annaler”. I samma verk nämns det hur den ryktbare skulptören Michelangelo fick i uppdrag av påven Julius II att göra en staty av honom. När den krigiske påven blev tillfrågad av konstnären om statyn skulle avbilda honom med en bok i handen, svarade han: ”Sätt dit ett svärd. Böcker vet jag ingenting om.”
Bräsch i fördämningen
Vanliga européer önskade fortfarande få andlig vägledning. När dessa mera ödmjuka människor lade märke till de olika maktgrupperingarna som var låsta i en vanvettig självtillfredsställelse, vände de sig till en alternativ auktoritetskälla, en som de ansåg vara överlägsen alla andra — bibeln. Enligt författaren Joel Hurstfield var reformationen ”i djupaste bemärkelse en auktoritetskris”. Förfärade över fördärvet i kyrkan satte predikanter och munkar i Italien i gång med att tala offentligen om att det behövdes reformer. Men ingenstans samlade sig missnöjets vatten mera olycksbådande än i Tyskland.
Under den hedniska tiden hade tyska stammar haft en tradition genom vilken man med pengar kunde köpa befrielse från bestraffning för brott. I och med utbredningen av den romerska tron fann seden rum inom kyrkan i form av avlatsbrev. Detta gjorde det möjligt för en syndare att från påven köpa värdet av döda ”helgons” förtjänster och tillämpa dessa mot timliga straff för synder som begåtts. Under ekonomisk press, som vållades av krig mot Frankrike och omfattande byggnadsverksamhet i Rom, bemyndigade påven Leo X försäljningen av avlatsbrev och erbjöd fullständig befrielse från timliga straff för synd. En upprörd Martin Luther lade fram sina nu ryktbara 95 teser om kyrkans falska läror. Rörelsen i riktning mot reformer, vilken hade börjat som en rännil några generationer tidigare, blev en störtflod, när fler och fler människor gav den sitt stöd.
Under 1500-talet blev sådana personer som Luther i Tyskland, Zwingli och Calvin i Schweiz och Knox i Skottland samlingspunkter för många, som såg möjligheten till att rena kristendomen och återvända till bibelns ursprungliga värden och normer. En term präglades i Tyskland för att beskriva dem som vägrade att erkänna de restriktioner som ålagts tron av romersk-katolska furstar och som öppet bekände sin tro och lydnad mot Gud framför vilken annan som helst. Den termen kom senare att inbegripa alla som gav stöd åt reformationsrörelsen. Termen var ”protestant”.
Protestantismen svepte fram genom Europa med hissnande fart, omformade det religiösa landskapet och drog upp nya teologiska gränser. Tyskland och Schweiz tog ledningen och följdes snabbt av Skottland, Sverige, Norge och Danmark. Det förekom reformationsrörelser i Österrike, Böhmen, Polen, Transsylvanien, Nederländerna och Frankrike.
I England hade missnöjet visat sig på ytan i mer än ett hundra år, sedan John Wycliffes och lollardernas tid. Men när brytningen med den katolska kyrkan till sist kom, skedde den av mera världsliga skäl. Kungen bestämde sig för att byta inte sin religion, utan sin hustru. År 1534 förklarade sig Henrik VIII vara överhuvud för den nya anglikanska kyrkan. Hans motiv skilde sig från de oliktänkandes på kontinenten, men hans åtgärd öppnade inte desto mindre dammportarna för den religiösa förändringens vatten, så att det kunde strömma in i Storbritannien. Över hela Europa färgades snabbt detta vatten rött av blodet från de många tusen som lades på sträckbänken i samband med skärpningen av de religiösa motsättningarna.
Överallt där kravet på reformer fick fotfäste drog de kyrkliga ägodelarna och egendomarna till sig uppmärksamheten. På bara fyra år konfiskerade engelska kronan 560 kloster, som hade stora inkomster. I andra länder tog kungar såväl som lekmän över kyrkans mark. När själva Rom plundrades, kände grymheten inga gränser. ”Angriparnas vildsinthet och blodtörst ’skulle ha rört en sten till medlidande’”, enligt Barbara Tuchmans sätt att beskriva det. ”Skrik och jämmer ljöd överallt, liken flöt högvis i Tibern.” Minoriteterna blev grymt förföljda, både katoliker och protestanter. I Böhmen blev protestanterna plundrade, medan det på Irland var katolikernas tur. De protestantiska franska hugenotterna jagades, likaså de skotska presbyterianerna och de engelska puritanerna. Det tycktes som om en vansinnig karusell av slaktande hade satts i rörelse, och religionen var det förnämsta smörjmedlet. Skulle ohyggligheterna aldrig upphöra?
Kyrkan hade ingen olivkvist att erbjuda. Men monarkerna, som var trötta på inbördeskrigets åderlåtning, nådde överenskommelser som drog upp gränserna mellan de mot varandra stridande trosuppfattningarna. Freden i Augsburg år 1555 och Västfaliska freden år 1648 samordnade de religiösa och nationella gränserna och tillät fursten i varje land att avgöra vilken tro befolkningen skulle ansluta sig till. Europa trädde således in i ett nytt tidsskede, ett som kom att vara i omkring 300 år. Inte förrän vid andra världskrigets slut skulle inflytandet i Europa bli fullständigt förändrat av de då segrande allierade.
Längtan efter religiös frihet och reformer hade skapat ett tryck bakom den kyrkliga återhållningens fördämning. Efter flera hundra år av obevekligt tvång bröt vattnet till sist fram, svallade genom Europas dalar och lämnade efter sig ett förött landskap. När svallningen lagt sig, hade ledningen i fråga om trosfrågor i protestantiska länder sopats bort från prästerskapet och kastats upp på den världsliga maktens stränder. Europa var emellertid fortfarande genomdränkt av religiös ofördragsamhet, och flyktingar flydde från det ena landet till det andra. Kontinenten kunde inte längre omsluta de lösta vattenmassorna. De började snart ta sig över havet. Sextonhundratalet erbjöd en kanal åt överskottet. Den nya världen höll på att koloniseras.
Överskottet samlat på andra sidan
”En av de förnämsta orsakerna till den första utvandringen till Amerika”, skriver A. P. Stokes i Church and State in the United States, ”var längtan efter religiös frihet.” Folk var trötta på trakasserandet. Baptister, kväkare, romerska katoliker, hugenotter, puritaner, mennoniter och andra var alla villiga att utstå sjöresans strapatser och störta sig ut i det okända. Stokes citerar en som säger: ”Jag längtade efter ett land där jag kunde vara fri att tillbe Gud enligt vad bibeln lärde mig.” Det mått av ofördragsamhet dessa emigranter lämnade bakom sig kan bedömas genom de svårigheter de var villiga att utstå. Enligt historikern David Hawke i The Colonial Experience var det troligt att en hjärtslitande avfärd från hemlandet skulle komma att följas av ”två, tre eller fyra månader i daglig förväntan om svallvågor och grymma pirater”. Därefter skulle den väderbitne resenären ”stiga i land bland barbariska indianer, som inte var kända för något annat än grymhet ... [och skulle förbli] i ett svältande tillstånd under en lång tidrymd”.
Enskilda individer sökte frihet, kolonialmakterna rikedom. Oberoende av motivet tog nybyggarna med sig sin egen religion. Tyskland, Holland och Storbritannien gjorde Nordamerika till ett protestantiskt fäste. Särskilt den engelska regeringen önskade ”förhindra att den romerska katolicismen ... fick övertaget i Nordamerika”. Canada kom under inflytande från både Frankrike och Storbritannien. Den franska politiken gick ut på att ”hålla Nya Frankrike kvar i den romersk-katolska tron” och att till och med vägra hugenotterna att få immigrera till Quebec. Sydafrika och delar av Västafrika kom under protestantiskt inflytande. Detta inflytande ökade under tidens gång, när Australien, Nya Zeeland och många öar i Stilla havet fogades till den protestantiska fållan.
Spanien och Portugal höll redan på att katolicera Syd- och Mellanamerika. Frankrike och Portugal hissade den katolska flaggan i Centralafrika. I Indien stod Goa under portugisiskt inflytande, varför katolicismen slog rot där.
Jesuitorden grundades på 1500-talet för att befrämja den katolska saken. I mitten av 1700-talet fanns det 22.000 jesuiter som arbetade jorden utöver, och de befäste det katolska inflytandet till och med i Kina och Japan.
Det nya panoramat
Lössläppta vattenmassor har oerhörd kraft, som det vittne som citerades i början av den här artikeln omvittnade. De planar ut landskapet, gräver nya dalar och raviner och slår sönder hinder i sin väg. En häftig störtflod vet inte av någon herre och kan inte behärskas eller ledas. Det var just så det förhöll sig med reformationens vattenflod.
”Vad som inträffade ... var därför inte så mycket en ny separatisttros triumf”, framhåller G. R. Elton i The Reformation Crisis, ”utan det allmänna och gradvisa godtagandet av en söndrad kristenhet, som ingen hade åstundat.” Kristenheten var splittrad, stormdriven, tappad på sin kraft. Den undersåtliga tron och lydnaden blev närmare knuten till monarker i de olika länderna och till mindre, nationella kyrkor. Det sedan länge upprättade väldet från Rom hade blivit undergrävt. Nationalismen slog rot i protestantismens genomdränkta mark. Storbritannien och Förenta staterna, väl befästa i händerna på protestantiska världsliga ledare, bildade tillsammans det sjunde världsväldet i den bibliska historien och tog hand om rodret på 1700-talet.
Men reformationen gjorde inte just det som man hade hoppats att den skulle åstadkomma. Vad var det? Under tidens gång kom de protestantiska kyrkosamfundens grundläror, antingen det gällde nationella kyrkor eller andra, att i stor utsträckning överensstämma med Roms. De första reformatorerna hade drömt om ett återvändande till de bibliska normerna, till den rena kristendomen. När vågen av understöd växte i omfattning och styrka, göt förvirring i fråga om riktningen kallt vatten över dessa drömmar.
Underströmmarna i reformationens vatten har lämnat fåror efter sig även nu på 1900-talet. Kan du identifiera en del av dem? Vad som är ännu viktigare är att vi står på randen till en slutlig, världsomfattande omstörtning av religionen. Religionens förflutna har hunnit ifatt den. Kommer du att överleva då, så att du får ta den nya horisonten i betraktande? Dessa frågor kommer att besvaras i ett novembernummer av den här tidskriften.