Ädelstenar från Markus’ evangelium

JEHOVAS ande inspirerade Markus till att skriva en handlingsspäckad redogörelse för Jesu jordiska liv och tjänst. Även om det i detta evangelium inte sägs att Markus var dess skribent, finns det vittnesbörd om detta i verk av Papias, Justinus Martyren, Tertullianus, Origenes, Eusebios, Hieronymus och andra, vilkas skrifter sträcker sig över de första fyra hundra åren av den vanliga tideräkningen.

Enligt traditionen tillhandahöll aposteln Petrus grundupplysningen till detta evangelium. Origenes, till exempel, sade att Markus skrev det ”enligt Petrus’ anvisning”. Men Markus hade tydligtvis också tillgång till andra källor, för lärjungarna kom tillsammans i hans mors hem. Ja, eftersom Markus förmodligen var den ”unge man” som undkom dem som fängslade Jesus, kan han ha haft personlig kontakt med Kristus. — Markus 14:51, 52; Apostlagärningarna 12:12.

För vilka är det skrivet?

Markus skrev uppenbarligen förnämligast med hedniska läsare i tankarna. Hans kortfattade stil, till exempel, passade det romerska kynnet. Han definierade ”korban” som ”en gåva tillägnad Gud” (7:11) och angav att templet kunde ses från Olivberget. (13:3) Markus förklarade också att fariséerna ”brukade ... fasta” och att sadducéerna ”säger att det inte finns någon uppståndelse”. (2:18; 12:18) Sådana kommentarer skulle vara onödiga för judiska läsare.

Att läsa Markus’ evangelium kan ju vara till nytta för vem som helst. Men vilka bakgrundsdrag kan hjälpa oss att uppskatta några av dess ädelstenar?

Guds Son en undergörare

Markus berättar om underverk som Kristus utförde genom Guds kraft. Vid ett tillfälle var det till exempel en sådan stor skara människor i ett hus att man för att en lam skulle kunna bli botad måste sänka ner honom nära Jesus i en öppning grävd i taket. (2:4) Eftersom huset var överfullt, måste de kanske ta upp mannen på en stege eller en trappa utomhus. Men varför måste man gräva genom taket? Jo, de flesta tak var platta och vilade på bjälkar som sträckte sig från vägg till vägg. Tvärs över dem låg klenare bjälkar täckta med grenar, vass och dylikt. Ovanpå detta var ett tjockt jordlager bestruket med lera eller med lera och kalk. För att den lame skulle komma i närheten av Jesus, måste männen därför gräva sig igenom jordtaket. Men vilken välsignelse sedan de hade gjort detta! Kristus botade mannen, och alla de närvarande gav ära åt Gud. (2:1—12) Vilken försäkran om att Jehovas Son kommer att skänka underbar bot i den nya världen!

Jesus utförde ett av sina underverk ombord på en båt, när han tystade ett stormväder på Galileiska sjön, sedan han hade blivit väckt medan han sov på ”en kudde”. (4:35—41) Kudden var uppenbarligen inte av det mjuka slag som nu används för att vila huvudet på i sängen. Den kan ha varit bara ett ulligt skinn, som roddarna satt på, eller en s. k. pöl eller dyna som tjänade som sittplats i aktern. I vilket fall som helst var det så att när Jesus sade till sjön: ”Tig! Var tyst!” hade de närvarande ett bevis på tro i verksamhet, för ”vinden lade sig, och det blev fullständig vindstilla”.

Tjänsten i Dekapolis

I det att Jesus for över Galileiska sjön, kom han till Dekapolis, det vill säga tiostadsområdet. Även om dessa städer utan tvivel hade stora judiska befolkningar, var de centrum för grekisk eller hellenistisk kultur. Där, i gerasenernas land, befriade Jesus en man, som ”hade sitt tillhåll bland gravarna”, från att vara besatt av demoner. — 5:1—20.

Ibland hade gravar uthuggna i klippan blivit platser där sinnessjuka höll till, gömställen för förbrytare eller bostäder för de fattiga. (Jämför Jesaja 22:16; 65:2—4.) Enligt ett verk från 1800-talet sade en som besökte det område där Jesus träffade på den här demonbesatte om ett sådant hem: ”Graven var ungefär två och en halv meter hög inuti, eftersom det var ett högt stentrappsteg ner till golvet. Dess storlek var ungefär 12 steg i kvadrat. Men eftersom man inte fick något mer ljus än genom dörren, kunde vi inte se om det fanns en inre kammare liksom i en del andra. En felfri sarkofag stod fortfarande kvar där inne, och den användes nu av familjen som låda för spannmål och andra förnödenheter, så att denna vanhelgade grift för de döda hade blivit en skyddad, sval och bekväm tillflykt för de levande.”

Jesus och traditionen

Vid ett tillfälle anmärkte fariséerna och några skriftlärda på att Jesu lärjungar åt med otvättade händer. Till gagn för hedniska läsare förklarade Markus att fariséerna och andra judar ”äter inte utan att först tvätta händerna upp till armbågen”. När de kommer hem från torget, äter de först sedan de renat sig genom bestänkning, och deras traditioner inbegriper ”dop av bägare och kannor och kopparkärl”. — 7:1—4.

Förutom att dessa judar skenheligt bestänkte sig innan de åt, döpte de eller sänkte ner i vatten de bägare, kannor och kopparkärl som de använde i samband med måltiderna. Hur traditionsbundna de var illustrerades av forskaren John Lightfoot. Han citerade rabbinska verk och visade att stor uppmärksamhet ägnades åt sådana detaljer som mängden vatten, sättet och den tid som behövdes för tvättning. Lightfoot citerade en källa som anger att en del judar tvättade sig noggrant före måltiderna för att undvika att bli skadade av Shibta, ”en ond ande som sitter på männens händer på natten: och om någon rör sin mat med otvättade händer, sätter sig denna ande på den maten, och den blir farlig”. Man undrar inte på att Jesus fördömde de skriftlärda och fariséerna för att de lämnade ”Guds befallning därhän” och höll ”fast vid människors tradition”! — 7:5—8.

Jesu slutliga offentliga tjänst

Efter att ha rapporterat om Jesu senare tjänst i Galileen och hans verksamhet i Pereen riktade Markus uppmärksamheten på händelser i och kring Jerusalem. Han berättade till exempel om ett tillfälle när Kristus gav akt på människor som lade pengar i bidragsbössorna i templet. Jesus såg en fattig änka som bidrog med bara två små mynt av mycket ringa värde. Men han sade att hon gav mer än alla de andra, för de lämnade bidrag av sitt överskott, under det att hon i sin fattigdom lade dit ”hela sin försörjning”. (12:41—44) Enligt den grekiska texten lämnade hon i bidrag två lepta. Lepton var det minsta judiska koppar- eller bronsmyntet, och dess penningvärde är praktiskt taget betydelselöst i våra dagar. Men denna fattiga kvinna gjorde vad hon kunde och gav ett utmärkt exempel på osjälviskhet i att understödja den sanna gudsdyrkan. — 2 Korintierna 9:6, 7.

När Jesu jordiska tjänst närmade sig sitt slut, blev han utfrågad av Pontius Pilatus, vars namn och titel ”prefekt” (”landshövding”) förekommer i en inskription som man fann i Caesarea år 1961. I avlägsna provinser, sådana som Judeen, hade en landshövding (prefekt) militär kontroll, var ansvarig för den ekonomiska förvaltningen och tjänade som domare. Pilatus hade myndighet att frige Jesus, men han gav efter för Jesu fiender och sökte tillfredsställa massan genom att överlämna honom till att bli upphängd på pålen och släppte den upproriske mördaren Barabbas fri. — 15:1—15.

Det finns olika traditioner beträffande Pilatus’ senare liv och död. Historikern Eusebios skrev till exempel: ”Pilatus själv, som var landshövding på vår Frälsares tid, var inbegripen i sådana hemskheter att han blev tvungen att bli sin egen skarprättare och straffa sig själv med egen hand: den gudomliga rättvisan var, som det tycktes, inte senfärdig i att drabba honom.” Oberoende av en sådan möjlighet var emellertid Jesu död av yttersta betydelse. Den romerske officer (centurion) som bevittnade Kristi död och de extraordinära händelserna i förbindelse med den talade verkligen sanning, när han sade: ”Helt visst var den människan Guds Son.” — 15:33—39.

[Bildkälla på sidan 30]

Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.

[Bildkälla på sidan 31]

Israel Department of Antiquities and Museums; foto från Israel Museum, Jerusalem