Vandra som medarbetare i sanningen

Viktiga detaljer från Andra och Tredje Johannes

KUNSKAP om sanningen är ett kännetecken på Jehovas tillbedjare. (Johannes 8:31, 32; 17:17) Att vandra i Guds sanning är viktigt för frälsning. Och Guds tjänare måste vara medarbetare i sanningen.

I aposteln Johannes’ andra och tredje inspirerade brev talas det om att ”vandra i sanningen”. (2 Johannes, vers 4; 3 Johannes, verserna 3, 4) I Tredje Johannes uppmuntras också samverkan som ”medarbetare i sanningen”. (3 Johannes, verserna 5—8) Båda breven skrevs sannolikt i eller nära Efesus omkring år 98 v.t. Men det som sägs i dem kan vara till nytta för Jehovas folk i våra dagar.

I Andra Johannes betonas sanningen

I Andra Johannes framhålls sanning och kärlek, och det varnas för ”antikrist”. (Verserna 1—7) Brevet var riktat till ”den utvalda frun”, kanske en enskild person. Men om det skickades till en församling, var hennes ”barn” av anden pånyttfödda kristna ”utvalda” av Gud till himmelskt liv. (Romarna 8:16, 17; Filipperna 3:12—14) Johannes gladde sig över att han fann några ”vandra i sanningen” och sålunda stå emot avfällighet. Men de behövde ta sig i akt för ”antikrist”, som förnekar att Jesus kom i köttet. Jehovas vittnen i våra dagar rättar sig efter sådana varningar för avfällighet.

Johannes gav därefter anvisning om hur man skulle förfara med avfällingar och avslutade sedan med en personlig önskan och med hälsningar. (Verserna 8—13) Genom sådant arbete som att predika hade han och andra frambringat frukt som blev följden av deras omvändelse till vilka han skickade sitt brev. Bara genom att ta sig i akt andligen skulle de kunna ”vinna full lön”, i vilken tydligtvis ingår den himmelska ”krona” som är lagd i förvar för de trogna smorda. (2 Timoteus 4:7, 8) Om någon som inte förblivit i den Smordes lära kom till dem, skulle de inte ta emot honom i sina hem och inte uttala en hälsning till honom för att kunna undgå att bli indragna i hans ”onda gärningar”. Sedan Johannes uttryckt förhoppningen att han skulle kunna komma och tala med dessa medtroende ansikte mot ansikte, avslutar han med hälsningar.

I Tredje Johannes betonas samverkan

Tredje Johannes riktades till Gajus, och där noterades först vad han uträttade för sina medtroende. (Verserna 1—8) Gajus fortsatte att ”vandra i sanningen” genom att hålla fast vid hela samlingen av kristna lärosatser. Han utförde också ”ett troget arbete” genom att bistå besökande bröder. Johannes skrev: ”Vi är ... pliktiga att ta emot sådana personer gästfritt, för att vi må bli medarbetare i sanningen.” Jehovas vittnen visar liknande gästfrihet mot resande tillsyningsmän i våra dagar.

Sedan Johannes ställt Diotrefes’ onda uppförande i kontrast till Demetrius’ uppförande, avslutar han sitt brev. (Verserna 9—14) Den äresökande Diotrefes visade ingen respekt för Johannes och försökte till och med driva bort från församlingen dem som tog emot bröderna gästfritt. En viss Demetrius anförs dock som ett utmärkt exempel. Johannes hoppades få se Gajus snart och avslutade med hälsningar och en önskan om att Gajus måtte åtnjuta frid.

[Ruta/Bild på sidan 30]

Med papper, penna och bläck: Johannes önskade besöka ”den utvalda frun” och hennes ”barn” i stället för att skriva många saker till dem med ”papper och bläck”. I stället för att fortsätta att skriva till Gajus ”med bläck och penna” hoppas aposteln också att snart få se honom. (2 Johannes, verserna 1, 12; 3 Johannes , verserna 1, 13, 14) Det grekiska ord som översatts med ”penna” (ká·la·mos) syftar på ett rör eller vasstrå och kan återges med ”skrivstrå”. Bland grekerna och romarna var en vasspenna spetsig och skårad likt senare tiders gåspennor. Det grekiska ordet mé·lan, som återgetts med ”bläck”, är neutrumformen av det maskulina adjektivet mé·las, som betyder ”svart”. Det äldsta bläcket innehöll ett kolhaltigt, svart färgämne — endera en form av sot, som man fick från brinnande olja eller trä, eller någon form av träkol eller djurkol. Bläcket förvarades vanligtvis som torkade stänger eller kakor, som skrivaren fuktade och anbringade med sin pensel eller vasspenna. Den tidens papper var ett tunt material som formats till ark av remsor som man fick från papyrusväxten. De första kristna använde sådant papper till brev, rullar och kodexar.