Är din tro lika stark som Elias?

DAGENS samhälle underminerar människors tro. Många intellektuella hånskrattar åt tanken att det skulle finnas en Gud. Religiösa skrymtare driver gäck med Gud. Och den sekulariserade världen handlar allt oftare som om Gud helt enkelt inte betydde något. Vare sig sådana attityder skrämmer en människa, slår ner modet på henne eller gör henne likgiltig, är resultatet detsamma: Hennes tro undergrävs. Det är inte att undra på att aposteln Paulus kallade bristande tro för ”den synd som lätt snärjer in oss”! — Hebréerna 12:1.

Detta kan också vara orsaken till att Paulus ville rikta vår uppmärksamhet på de levande exempel som män och kvinnor med stark tro utgör. (Hebréerna, kapitel 11) Sådana föredömen kan tjäna som en inspirationskälla för oss och stärka vår tro. Låt oss till exempel se lite närmare på profeten Elias liv och koncentrera oss på den första delen av hans långa och rika profetiska levnadsbana. Han levde på den tid då kung Ahab och hans hedniska gemål, drottning Isebel, regerade i Israel, en tid då tron på den sanne Guden verkligen var på upphällningen, precis som i våra dagar.

Det korrupta tiostammarsriket

Vilket par dessa två var! Ahab var den sjunde kungen i tiostammarsriket Israel. Hans sex föregångare hade visserligen varit onda, men Ahab var ännu värre. Inte nog med att han stödde den depraverade kalvdyrkan som florerade i landet, utan han gifte sig också med den utländska prinsessan Isebel, vilket resulterade i att tillbedjan av den falske guden Baal fick en starkare ställning i Israel än någonsin tidigare. — 1 Kungaboken 16:30—33.

Isebel hade varit en ivrig Baalsdyrkare ända sedan barndomen. Hennes far, Etbaal, som var präst åt gudinnan Astarte (Baals hustru), hade tillskansat sig tronen i Sidon, Israels norra grannland, med hjälp av mord och våld. Isebel påverkade sin karaktärssvage make att upprätta Baalsdyrkan i Israel. Det dröjde inte länge förrän det fanns 450 profeter för denne falske gud och 400 profeter för gudinnan Asera i landet, som alla åt vid kungens bord. Hur avskyvärd var inte deras tillbedjan i den sanne Gudens, Jehovas, ögon! Fallossymboler, fruktbarhetsriter, tempelprostitution (med både manliga och kvinnliga prostituerade) och till och med barnoffer — sådant var vanligt förekommande i denna motbjudande religion, som med Ahabs välsignelse obehindrat utbredde sig i landet.

Miljoner israeliter glömde Jehova, Skaparen av jorden och vattnets fantastiska kretslopp. Enligt dem var det Baal som välsignade landet med regn när torrperioden var över. Varje år blickade de hoppfullt upp till ”den som rider på molnen”, regnets och fruktbarhetens förmente gud, för att han skulle göra slut på torkan. År efter år kom de efterlängtade regnen. År efter år var det Baal som fick äran.

Elia tillkännager en torka

Det var förmodligen vid slutet av den långa, regnfattiga sommarperioden — just då människor började förvänta att Baal skulle ge de livgivande regnen — som Elia framträdde på scenen.a Han dyker upp i den bibliska skildringen lika plötsligt som en åskknall. Vi får veta mycket lite om hans bakgrund och ingenting om hans härstamning. I motsats till en åskknall var emellertid Elia inte ett förebud om regn. Han sade till Ahab: ”Så sant Jehova, Israels Gud, lever, inför vilken jag står, det kommer under dessa år varken att komma dagg eller regn annat än på mitt ords befallning!” — 1 Kungaboken 17:1, NW.

Försök att föreställa dig denne man, klädd i sin rustika hårmantel. Han är född i Gileads otillgängliga bergstrakter och har förmodligen vuxit upp bland enkla boskapsherdar. Han står nu inför den mäktige kung Ahab, kanske rentav inne i hans väldiga palats, med dess berömda elfenbenshus, dess praktfulla och exotiska dekorationer och dess imposanta avgudar. Där i den livliga och starkt befästa staden Samaria, där tillbedjan av Jehova är nästan helt bortglömd, talar han om för Ahab att den där guden som han dyrkar, Baal, är fullständigt maktlös och oförmögen att uträtta något. Under de närmast följande åren skall det inte komma vare sig regn eller dagg, förklarar Elia.

Hur kunde han ha en sådan tro? Kände han sig inte rädd när han stod där inför denne arrogante och avfällige kung? Det gjorde han kanske. Mer än tusen år senare försäkrar Jesu halvbror Jakob att Elia ”var en människa med känslor lika våra”. (Jakob 5:17) Men lägg märke till vad Elia sade vid detta tillfälle: ”Så sant Jehova, Israels Gud, lever, inför vilken jag står.” Elia tänkte på att han, som Jehovas tjänare, stod inför en mycket högre tron än Ahabs — den som tillhör universums suveräne härskare! Han var en representant, ett sändebud, för den tronen. Vad hade han då att frukta från Ahab, en ynklig, mänsklig monark som hade förlorat Jehovas ynnest?

Det var ingen tillfällighet att Jehova var så verklig för Elia. Profeten hade utan tvivel studerat de skrifter som redogjorde för Guds handlande med sitt folk. Jehova hade varnat judarna och sagt att han skulle straffa dem med torka och hungersnöd om de började dyrka falska gudar. (5 Moseboken 11:16, 17) Övertygad om att Jehova alltid står vid sitt ord bad Elia ”att det inte skulle regna”. — Jakob 5:17.

Elia ådagalägger sin tro genom att följa Jehovas anvisningar

Elias tillkännagivande försatte honom emellertid i en livsfarlig situation. Det var nu dags för honom att ådagalägga en annan sida av sin tro. För att förbli vid liv måste han troget följa Jehovas föreskrifter: ”Gå bort härifrån och bege dig österut, och göm dig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan. Din dryck skall du få ur bäcken, och korparna har jag befallt att där förse dig med föda.” — 1 Kungaboken 17:3, 4.

Elia lydde genast. Om han ville överleva den torka och den hungersnöd som skulle drabba landet, var han tvungen att lita till de anordningar som Jehova gjorde för honom. Detta var verkligen inte lätt. Det innebar att han måste hålla sig dold och leva fullständigt isolerad i många månader i sträck. Det innebar också att han måste äta kött och bröd som fördes till honom av korpar — asätande fåglar som betraktades som orena i den mosaiska lagen — och lita på att Jehova såg till att köttet som han fick inte kom från självdöda djur, utan var sådant att blodet hade fått rinna av på det sätt som lagen föreskrev. Detta dagliga mirakel verkar så otroligt att somliga bibelkommentatorer menar att det ord som används i grundtexten måste betyda ”araber” och inte ”korpar”. Men korpar var ett idealiskt val. Ingen skulle kunna misstänka att dessa illa sedda, orena fåglar, som flög i väg ut i ödemarken med sina små matbitar, i själva verket drog försorg om Elia, som Ahab och Isebel for land och rike runt för att leta efter. — 1 Kungaboken 18:3, 4, 10.

När torkan drog ut på tiden, kan Elia också ha börjat oroa sig över att hans vattenförråd skulle tryta. De flesta av Israels bäckar och strömmar torkar ut under torrperioden, och det gjorde också bäcken Kerit ”efter någon tid”. Kan du föreställa dig hur Elia kände det när bäcken så småningom förvandlades till en liten rännil och hans vattenförråd blev mindre och mindre för varje dag? Han måste säkert ha undrat vad som skulle hända när vattnet tog slut. Trots detta stannade Elia troget kvar där han var. Det var inte förrän bäcken var helt uttorkad som Jehova gav honom nya instruktioner. Gå till Sarefat, uppmanade han profeten. Där skulle Elia få sitt uppehälle i en änkas hem. — 1 Kungaboken 17:7—9.

Sarefat! Den staden löd ju under staden Sidon, som Isebel kom ifrån och där hennes egen far hade härskat som kung! Var det verkligen tillrådligt? kan Elia ha undrat. Men ”han reste sig och gick”. — 1 Kungaboken 17:10.

Jehova visar sig vara en uppehållare och livgivare

Hans lydnad fick snart sin belöning. Han träffade den änka som Jehova hade talat om och fann att hon hade just det slag av tro som var så sällsynt bland hans landsmän. Denna fattiga änka hade nätt och jämnt så mycket mjöl och olja att hon kunde tillaga en sista måltid åt sig själv och sin lille son. Men trots sin svåra situation var hon villig att först baka en brödkaka åt Elia, eftersom hon litade på hans löfte att Jehova skulle se till att det fanns olja i kruset och mjöl i krukan så länge hungersnöden varade. Det är inte så underligt att Jesus Kristus påminde om denna änkas trogna exempel, när han fördömde de trolösa israeliter som levde på hans tid! — 1 Kungaboken 17:13—16; Lukas 4:25, 26.

Trots detta underverk skulle emellertid både änkan och Elia snart komma att ställas inför ett svårt trosprov. Plötsligt dog änkans son. Överväldigad av sorg trodde hon att denna tragiska händelse på något sätt var förbunden med Elia, ”den sanne Gudens man”. Hon undrade om detta kanske var ett straff för någon synd som hon begått i det förflutna. Men Elia tog hennes livlöse son ur hennes famn och bar upp honom till ett rum på övre våningen. Han visste att Jehova inte bara kan sörja för människors livsuppehälle, utan också är själva källan till liv. Han bad därför innerligt och enträget att barnet skulle få livet åter.

Elia var inte den förste som hade en sådan tro på uppståndelsen, men enligt Bibeln var han den förste som fick utföra ett underverk av det slaget. Pojken ”fick liv” igen! Det måste ha varit en fröjd att se moderns glädje när Elia gav henne barnet med följande enkla ord: ”Se, din son lever.” Kvinnan svarade, utan tvivel med tårarna strömmande nerför kinderna: ”Nu vet jag verkligen att du är en Guds man och att Jehovas ord i din mun är sanning.” — 1 Kungaboken 17:17—24, NW.

”Min Gud är Jehova”

Hur uppmuntrande och passande är det inte att Elias namn betyder ”Min Gud är Jehova”! I en tid av torka och hungersnöd försåg Jehova honom med mat och dryck. I en tid av moraliskt kaos gav Jehova honom sund vägledning. I en tid av sorg och död använde Jehova honom till att återställa liv. Varje gång Elia ställdes inför en speciell uppfordran att ådagalägga sin tro på Gud — genom att lita till honom för sitt uppehälle, genom att följa hans anvisningar eller genom att förtrösta på att han skulle helga sitt stora namn — tycks han ha blivit belönad med ännu fler skäl till att sätta tro till Jehova. Detta mönster gick igen också i fortsättningen, då han tog emot många svåra och skrämmande uppdrag från sin Gud, Jehova; några av hans mest häpnadsväckande underverk låg i själva verket ännu framför honom. — Se 1 Kungaboken, kapitel 18.

Situationen är likartad för Jehovas tjänare i våra dagar. Vi kanske inte blir mättade på ett mirakulöst sätt eller blir brukade till att uppväcka människor från de döda — i vår tid förekommer inte sådana underverk. Men Jehova själv har inte förändrats det minsta sedan Elias tid. — 1 Korintierna 13:8; Jakob 1:17.

Vi kan också få en del svåra uppdrag. Det distrikt där vi skall predika vårt gudagivna budskap kanske verkar hårt och skrämmande. Vi kanske får utstå förföljelse. Vi kanske rentav måste gå hungriga. Men för trogna individer och för sin organisation som helhet betraktad har Jehova gång på gång bevisat att han fortfarande vägleder och beskyddar sina tjänare. Han fortsätter att ge dem den kraft de behöver för att fullgöra de uppgifter som han ger dem och hjälper dem att uthärda de prövningar som kan komma över dem i denna problemfyllda värld. — Psalm 55:23.

[Fotnot]

[Bild på sidan 18]

Har du, i likhet med Elia, tro på att Jehova kommer att sörja för sina tjänares behov?