Jehovas väg är det bästa levnadssättet
BERÄTTAT AV ERKKI KANKAANPÄÄ
ÄNDA sedan jag var barn hade mitt mål varit att få tjäna vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Finland — Betel, som det brukar kallas. När en resande tillsyningsman frågade mig på sommaren 1941: ”Vilka planer har du för framtiden?” svarade jag därför: ”Jag har alltid velat komma till Betel.”
”Det är lika bra att du slutar upp med de där drömmarna, för du kommer aldrig att få komma dit”, sade han. Först blev jag djupt besviken, men sedan beslöt jag mig för att helt enkelt lämna alltsammans i Jehovas händer. Några månader senare blev jag inbjuden att tjäna vid Betel.
Jag var en blyg 17-årig pojke från landet när jag ringde på dörrklockan till avdelningskontoret i Helsingfors en mycket kall och klar novemberdag 1941. Jag blev strax välkomnad av tillsyningsmannen för avdelningskontoret, Kaarlo Harteva. På den tiden hade avdelningskontoret tillsyn över 1.135 vittnen i Finland.
En kristen uppväxt
År 1914 hade min far skaffat sig ett exemplar av Sällskapets publikation Den gudomliga tidsåldersplanen. Kort därefter utbröt emellertid första världskriget, så det blev aldrig av att han läste den.
Finlands kamp för självständighet skapade problem i landet. Två inflytelserika grupper bildades — de ”vita” och de ”röda”. De vita representerade kapitalisterna och medelklassen, och de röda representerade arbetarna. Min far försökte vara neutral och tog helt avstånd från båda grupperna. Trots detta satte båda sidor upp honom på sin lista över misstänkta personer.
Längre fram blev far dömd till döden två gånger, först av de vita och sedan av de röda. En gång när en man hade blivit mördad och man inte lyckades gripa mördaren, blev tio unga män, däribland min far, dömda till döden. En av min fars lärare, som var medlem av domstolen, rekommenderade att min far skulle benådas, och detta beviljades. De nio andra ungdomarna blev avrättade.
Vid ett annat tillfälle blev far ännu en gång dömd till döden, men han benådades. Efter den händelsen beslöt han sig för att gå under jorden, bokstavligt talat. Han och hans bror byggde ett underjordiskt skyddsrum, där de bodde tills kriget var över. Deras yngre bror uppehöll livet på dem genom att förse dem med mat och dryck.
När kriget tog slut år 1918, gifte sig far och byggde ett hus i närheten av den där jordkulan. Längre fram fick jag också stifta bekantskap med den, eftersom jag ofta lekte där när jag var barn. Far berättade för mig att han hade bett mycket när han var i sitt underjordiska gömställe. Han lovade Gud att om han någonsin fick veta hur Gud ville bli tillbedd, skulle han tjäna honom.
Kort efter det att far hade gift sig skulle han åka på en affärsresa och beslöt sig för att ta med sig något att läsa. På vinden hittade han boken Den gudomliga tidsåldersplanen, som han hade köpt flera år tidigare. Han slog upp kapitlet ”Jehovas dag” och läste det. Medan han läste sade han till sig själv: ”Detta är sanningen, detta är sanningen!” När han kom ner från vinden sade han till mor: ”Jag har funnit den sanna religionen.”
Nästan genast började far tala med andra om det han fick lära sig, först och främst med sina släktingar och grannar. Lite längre fram började han också hålla offentliga föredrag. Snart slöt sig andra i grannskapet till honom. Sedan far hade kommit i kontakt med bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades, blev han döpt år 1923. När vi barn sedan föddes — vi blev så småningom fyra syskon — försummade far inte att undervisa oss. Sedan en församling bildats såg han till att vi var med vid alla möten.
Tidiga minnen
Ett av mina första minnen är en sammankomst som anordnades i vår hemförsamling år 1929, när jag var fem år gammal. Många människor kom från olika församlingar i närheten, och en representant för avdelningskontoret var också närvarande. På den tiden var det sed, åtminstone i Finland, att välsigna barnen vid sammankomsterna. Brodern från Betel välsignade därför oss barn, precis som Jesus hade gjort under sin tjänst. Det är något jag aldrig glömmer. — Markus 10:16.
Ett annat tidigt minne är när vi antog namnet Jehovas vittnen år 1931. Min far, som var väl medveten om situationens allvar, läste med högtidlig stämma upp pålysningen om vårt nya namn för församlingen.
Nästan så långt tillbaka jag kan minnas brukade jag följa med min far i predikoarbetet. I början lyssnade jag bara till hans framställningar, men så småningom började jag vittna. År 1935, när vi fick besök av en resande tillsyningsman, gick jag till alla våra grannar och inbjöd dem till mötet. Jag erbjöd dem också broschyrer, och somliga var villiga att skaffa sig dessa.
Skolan och ett viktigt beslut
Vi fyra syskon var de enda barn i skolan vars föräldrar var Jehovas vittnen, och vi blev ofta retade därför att vi inte tog del med de andra eleverna i deras okristna uppförande. Även om mina skolkamrater försökte få mig att röka, gav jag aldrig efter för deras lockelser. Vi blev också hånfullt kallade ”russellianer” (Russell var Sällskapet Vakttornets förste president) eller ”harteviter” (Harteva var på den tiden tillsyningsman för det finska avdelningskontoret). Glädjande nog blev somliga av de ungdomar som en gång retade oss så småningom Jehovas vittnen själva.
Min lärare uppmuntrade mig att fortsätta min utbildning, och ett slag funderade jag på att bli ingenjör. Men på våren 1939 anordnade Jehovas vittnen en sammankomst i Björneborg, och den visade sig bli en vändpunkt i mitt liv. Både min yngre bror, Tuomo, och jag överlämnade våra liv åt Jehova och symboliserade detta genom vattendop vid denna sammankomst, den 28 maj 1939. I september samma år bröt andra världskriget ut.
Situationen i Europa förändrades drastiskt. Förhållandet mellan Finland och Sovjetunionen blev mycket kritiskt. Min far framhöll att Harmageddon kom allt närmare och uppmuntrade oss att gå ut som pionjärer. I december 1940 började därför min bror och jag tjäna som pionjärer i norra Finland.
Pionjärtjänst och Beteltjänst
Större delen av den tid vi tjänade som pionjärer bodde vi tillsammans med Yrjö Kallio. Denne broder hade omkring 30 år tidigare kommit i kontakt med bibelforskarna i Pennsylvania i Förenta staterna. Yrjö var en oerhört varmhjärtad person, och han gjorde sitt yttersta för att göra det trevligt för oss. Hans köttslige bror, Kyösti Kallio, var Finlands president under åren 1937—1940. Yrjö berättade för oss att han hade avgett ett grundligt vittnesbörd för sin bror och förklarat för honom att Guds rike är det enda hoppet om ett tillfredsställande styre och varaktig fred på jorden.
Allteftersom tiden gick blev min önskan att få bli medlem av Betelfamiljen allt starkare. Lyckligtvis blev min ansökan om tjänst vid Betel beviljad — trots att den resande tillsyningsmannen sagt att jag inte skulle hysa några förhoppningar. När jag kom till Betel fick jag först arbeta som springpojke. Snart fick jag emellertid privilegiet att tjäna i tryckeriet. Där arbetade jag på många olika avdelningar, bland annat i vårt lilla pressrum och på lagret.
Neutralitetsfrågan
År 1942, vid 18 års ålder, blev jag inkallad till militärtjänst. Eftersom jag vägrade att fullgöra min värnplikt, utsattes jag för långa och ingående förhör, vid två tillfällen med en gevärspipa riktad mot mig. Vid andra tillfällen tillgrep man fysiskt våld. Under hela den tiden förhören varade satt jag inspärrad i en oeldad fängelsecell, där det var isande kallt.
I januari 1943 var slutligen tiden inne då jag och några andra vittnen skulle få våra domar. Den officer som hade förhört oss krävde att vi skulle dömas till minst tio års fängelse. Fältprästen yrkade på en ännu strängare dom och krävde i ett brev att ”dessa förrädare” skulle dömas till döden eller sändas ”till Ryssland som ’desanter’ (fallskärmsjägare) [en nästan säker död], vilket är vad de förtjänar”.
En fingerad rättegång iscensattes. Jag ställdes inför rätta och dömdes till döden. Detta visade sig emellertid bara vara ett nytt led i skrämseltaktiken. Senare på dagen fick jag inställa mig inför rätten ännu en gång och dömdes till tre och ett halvt års fängelse. Jag överklagade domen och fick strafftiden reducerad till två år.
I fängelset var det mycket ont om mat, och vi blev också utsatta för illvilliga hotelser från andra fångar. Två gånger blev jag överfallen av homosexuella, men som tur var lyckades jag undkomma. En av dem hotade att döda mig om jag inte gick med på hans krav. Men som jag hade gjort i alla mina prövningar, vände jag mig till Jehova i bön, och han hjälpte mig. Fångens ord var verkligen inte några tomma hotelser, för han hade dödat förut. Sedan han blivit frigiven begick han ett nytt mord och hamnade i fängelse igen.
Jehovas vittnen är ju kända för att vara pålitliga, och detta var utan tvivel skälet till att jag snart blev förtroendefånge. Jag fick i uppgift att dela ut mat till de andra fångarna och fick röra mig fritt inom fängelseområdet. Detta ledde inte bara till att jag själv fick tillräckligt att äta, utan jag hade också möjlighet att se till att mina kristna bröder fick vad de behövde. En broder gick till och med upp några kilo medan han var i fängelset — något mycket sällsynt med tanke på de knappa matransonerna!
Jag blev frigiven från fängelset i september 1944, samma dag som broder Harteva. Direkt efter frigivningen återvände jag till Betel. Jag tänkte för mig själv: ”Att arbeta hårt 16 timmar om dagen på Betel är mycket bättre än att vara i fängelse!” Sedan dess har jag aldrig varit rädd för att arbeta.
Olika tjänsteprivilegier
I slutet av år 1944 träffade jag Margit, en ung och söt pionjärsyster. Hon besvarade mina känslor för henne, och den 9 februari 1946 gifte vi oss. Det första året av vårt äktenskap arbetade jag på Betel, medan Margit tjänade som pionjär i Helsingfors. I januari 1947 fick vi emellertid privilegiet att börja i kretstjänsten.
På våra resor bodde vi ofta hos familjer vars bostad bestod av ett enda rum. Vi visste att de gav oss det bästa de hade, och vi klagade aldrig. Kretsarna var små på den tiden, och i somliga församlingar fanns det inga döpta vittnen över huvud taget!
År 1948 blev vi inbjudna att tjäna vid Betel igen. Två år senare kom Wallace Endres till Finland från Förenta staterna, och en kort tid därefter blev han förordnad att tjäna som tillsyningsman för avdelningskontoret. Han uppmanade oss att lära oss engelska, vilket vi också gjorde. Vi blev sedan inbjudna att delta i den 19:e klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead, som skulle börja i South Lansing i staten New York i februari 1952.
Sedan vi utexaminerats från Gilead blev vi förordnade att återvända till Finland. Innan vi lämnade Förenta staterna fick jag emellertid lära mig att sköta tryckpressarna vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York.
När vi återvänt till Finland, var vi först verksamma i krets- och områdestjänsten, men år 1955 blev vi ännu en gång inbjudna att tjäna vid avdelningskontoret. Samma år blev jag tryckeritillsyningsman, och två år senare, år 1957, blev jag förordnad som tillsyningsman för avdelningskontoret. Sedan år 1976 har jag tjänat som samordnare för det finska avdelningskontorets kommitté.
Glädjande nog bevarade både min far och min mor sin trohet mot Jehova ända till döden. Med tiden blev över hundra av fars släktingar Jehovas vittnen. Min bror och mina systrar och deras familjer tjänar fortfarande Jehova, och en av mina systrar är pionjär.
Ett rikt och tillfredsställande liv
De gångna åren har bestått av arbete och åter arbete, men eftersom det är Guds verk, har det fyllt mig med glädje och tillfredsställelse. (1 Korintierna 3:6—9) Mitt liv har ingalunda varit någon dans på rosor. Det har också funnits många svårigheter och problem. Mycket tidigt i livet insåg jag att man måste lära sig att utöva självdisciplin. Man kan inte alltid göra precis som man vill. Jag har ofta blivit tillrättavisad, och så småningom har jag lärt mig det rätta levnadssättet.
Genom de prövningar och umbäranden som vi fick utstå under kriget lärde jag mig till exempel att klara mig utan lyxartiklar. Jag lärde mig att urskilja om en viss sak verkligen var nödvändig eller inte. Jag har fortfarande för vana att fråga mig själv om jag behöver det eller det. Och om jag inser att det inte är så viktigt när allt kommer omkring, köper jag det inte.
Den vägledning som Jehova har gett genom sin organisation har varit mycket uppenbar. Under mina år på avdelningskontoret har jag haft glädjen att få se antalet Jehovas vittnen i Finland öka från 1.135 till över 18.000! Jag kan verkligen se att mitt arbete har välsignats, men jag vet att det har välsignats därför att det är Jehovas verk och inte vårt eget. (1 Korintierna 3:6, 7) Redan tidigt i livet valde jag Jehovas väg, och den har sannerligen visat sig vara det bästa levnadssättet.
[Bild på sidan 23]
Erkki Kankaanpää i dag med sin hustru, Margit