Papias satte värde på Herrens uttalanden

”JAG finner nämligen icke ... behag i dem som tala mycket, utan i dem som lära sanningen.” Så skrev Papias, en kristen lärjunge som levde på 100-talet v.t.

Papias levde under tiden omedelbart efter Jesu Kristi apostlars död. Han var nära förbunden med Polykarpos, som lär ha blivit undervisad direkt av aposteln Johannes. Dessa meriter, jämte de metoder som han använde för att skaffa sig kunskap, gör det sannolikt att Papias var mycket välinformerad.

Grundliga metoder

Papias’ sanningstörst framgår tydligt av de fem böcker som utgör hans samlade skrifter om Herrens uttalanden. Under sina tidigare år memorerade Papias utan tvivel många av de sanna uttalanden som han hade hört. Längre fram, när han verkade i den frygiska staden Hierapolis i Mindre Asien, hörde han sig för med äldre personer för att ta reda på om de någonsin hade hört eller sett någon av Jesu apostlar. Han frågade ivrigt ut dem och skrev ner vad de hade att säga.

Papias förklarar: ”Jag tvekar icke att ... till mina förklaringar [foga] det som jag av de äldre väl inhämtat och väl kommer ihåg, och jag går i borgen för sanningen därav. Jag finner nämligen icke, liksom de flesta, behag i dem som tala mycket, utan i dem som lära sanningen, icke heller i dem som omtala främmande bud, utan i dem som omtala de av Herren för tron givna buden, vilka komma från själva sanningen. Om någon kom, som följt med de äldre, utfrågade jag de äldres uttalanden — vad sade Andreas eller Petrus eller Filippus eller Tomas eller Jakob eller Johannes eller Matteus eller någon annan av Herrens lärjungar?”

Hans skrifter

Papias hade utan tvivel tillgång till ett rikt förråd av andlig kunskap. Vi kan föreställa oss hur uppmärksamt han måste ha lyssnat, när han fick reda på detaljer som hade med de olika apostlarnas liv och tjänst att göra. Omkring år 135 v.t. sammanställde Papias det han hade att berätta till en bok. Tyvärr har den boken gått förlorad. Den citerades av Irenæus, en kristen skribent som verkade på 100-talet v.t., och historieskrivaren Eusebios, som levde på 300-talet. Den lästes faktiskt så sent som på 800-talet v.t. och kan ha funnits kvar ända fram till 1300-talet.

Papias trodde på Kristi förestående tusenårsrike. (Uppenbarelseboken 20:2—7) Enligt Irenæus skrev han om en tid ”då skapelsen, förnyad och befriad, av himlens dagg och jordens fruktbarhet skall frambringa ett överflöd av livsmedel av alla de slag, precis som de äldste, som hade sett Johannes, Herrens lärjunge, berättade att de hade hört Herren undervisa om den tiden”. Papias skrev också: ”För dem som har tro är dessa ting trovärdiga. Och när Judas, förrädaren, vägrade att tro och frågade: ’Hur skall detta gå till?’ svarade Herren: ’De som lever då får se.’”

Papias’ skrifter tillkom under en tid då gnosticismen spred sig som en löpeld. Gnostikerna blandade samman filosofiska uppfattningar, spekulationer och hednisk mysticism med den avfälliga kristendomen. Papias’ utläggning av Herrens uttalanden var i själva verket ett försök att hejda gnosticismens spridning. Efter honom fortsatte även Irenæus att bekämpa gnostikernas falska och överdrivna religiositet. Den gnostiska litteraturen måste ha varit mycket omfattande, med tanke på Papias’ sarkastiska anspelning på ”dem som tala mycket”. Hans syfte gick inte att ta miste på — att bekämpa lögnen med sanningen. — 1 Timoteus 6:4; Filipperna 4:5.

Kommentarer om evangelierna

I de fragment av Papias’ skrifter som fortfarande finns kvar omnämns de skildringar som nedtecknats av Matteus och Markus. Papias säger till exempel beträffande Markus’ berättelse: ”Markus, som var Petrus’ tolk, skrev noga upp vad han kom ihåg.” Som ytterligare bevis på detta evangeliums tillförlitlighet skriver Papias vidare: ”Därför felade icke Markus, då han uppskrev en del av dem, såsom han kom ihåg dem. Ty ett aktade han på, att ej förbigå något som han hört eller att anföra något falskt.”

Papias förser oss också med ett yttre bevis för att Matteus ursprungligen skrev sitt evangelium på hebreiska, när han säger: ”Matteus sammanställde Jesu uttalanden på hebreiska, och envar översatte dem så gott han kunde.” Det är troligt att Papias i sina skrifter också omnämnde Lukas’ och Johannes’ evangelieskildringar och även andra böcker i de kristna grekiska skrifterna. I så fall torde han vara en av de tidigaste skribenter som vittnat om dessa böckers äkthet och gudomliga inspiration. Men dessvärre har bara små fragment av Papias’ skrifter bevarats till vår tid.

Medveten om sitt andliga behov

Som tillsyningsman i församlingen i Hierapolis var Papias en outtröttlig forskare. Förutom att han arbetade hårt med att studera visade han stor uppskattning av Skrifterna. Papias ansåg helt korrekt att ett uttalande av Jesus Kristus eller hans apostlar angående någon lärofråga skulle vara långt värdefullare att förklara än de godtyckliga uttalanden som man kunde finna i den tidens litteratur. — Judas, vers 17.

Papias led enligt traditionen martyrdöden i Pergamon år 161 eller 165 v.t. Hur djupt Jesu Kristi läror i verkligheten påverkade Papias’ liv och uppförande kan inte med säkerhet sägas. Men han hade en stark önskan att lära känna och dryfta Skrifterna. Det har också sanna kristna i våra dagar, eftersom de är medvetna om sitt andliga behov. (Matteus 5:3) Och i likhet med Papias sätter de stort värde på Herrens uttalanden.