Jehova övergav oss aldrig
BERÄTTAT AV NASHO DORI
Mbreshtan är en liten bergsby i södra Albanien, inte långt från Grekland. Där föddes jag år 1907. När jag var fem år, började jag gå i en grekisk skola, men min skolgång blev avbruten när italienska styrkor invaderade Albanien under första världskriget. Efter kriget återupptog jag skolgången men på albanska.
TROTS att mina föräldrar inte var särskilt religiösa, iakttog de den albanska ortodoxa kyrkans traditioner. Min fars farbror var präst i Mbreshtan, så jag arbetade i kyrkan och fick lite förstahandsupplysning om vad som hände där. Ritualerna tycktes mig så tomma, och hyckleriet bekymrade mig.
Mina föräldrar följde en lokal sedvänja och valde en ung kvinna som jag skulle gifta mig med. Argjiro var från den närbelägna byn Grabova, och vi gifte oss år 1928, när hon var 18 år.
Jag lär känna sanningen från Bibeln
Vid den tiden klagade jag på den ortodoxa kyrkan för en kusin som var på besök från Förenta staterna. ”Nära mitt hem i Amerika”, svarade han, ”finns en grupp människor som inte har någon kyrka, men de studerar Bibeln.” Tanken att studera Bibeln utan att ha någon kyrka tilltalade mig. Jag frågade honom därför om han kunde sända mig några bibliska publikationer.
Jag glömde helt bort vårt samtal tills jag omkring ett år senare fick ett paket från Milwaukee i Wisconsin. I det låg boken Guds Harpa på albanska och Vakttornet på grekiska. Jag skummade igenom boken och lade märke till en hänvisning till den sanna församlingen. Det gjorde mig upprörd. ”Jag vill inte ha något med en församling att göra”, sade jag mig. Därför läste jag inte boken grundligt.
År 1929 ryckte jag in i det militära och blev sänd till Tirana, Albaniens huvudstad. Där träffade jag Stathi Muçi, som läste en grekisk bibel. ”Går du i kyrkan?” frågade jag. ”Nej”, svarade han. ”Jag har lämnat kyrkan. Jag är en av de internationella bibelforskarna.” En annan soldat och jag följde med Stathi till ett möte på en söndag. Där lärde jag mig att den sanna församlingen inte är en byggnad eller en religion, utan består av Kristi smorda tjänare. Nu förstod jag vad som sades i Guds Harpa.
Nasho Idrizi och Spiro Vruho hade återkommit till Albanien från Förenta staterna i mitten av 1920-talet och spred sanningarna från Bibeln som de hade lärt känna där. Jag började vara med vid mötena i Tirana tillsammans med en handfull bibelforskare. Det blev snart tydligt för mig att jag hade funnit Jehovas organisation. Den 4 augusti 1930 blev jag därför döpt i en närbelägen flod.
Senare återvände jag till Mbreshtan för att utöva mitt skomakaryrke. Men vad viktigare var — jag började också sprida de bibliska sanningarna som jag hade lärt mig till andra. Jag sade till dem: ”Jesus Kristus är inte lik ikonerna i kyrkan. Han lever!”
Predikande trots motstånd
Ahmed Bey Zogu grep makten år 1925, gjorde sig till kung Zog I år 1928 och regerade till 1939. Hans minister för mänskliga rättigheter gav godkännande åt vår kristna verksamhet. Likväl hade vi problem. Det berodde på att inrikesministern, Musa Juka, var nära förbunden med påven i Rom. Juka förordnade att bara tre religioner skulle erkännas — den muslimska, den ortodoxa och den romersk-katolska. Polisen försökte konfiskera våra böcker och hindra vårt predikande men utan framgång.
Under 1930-talet besökte jag ofta Berat, en större stad i Albanien, varifrån Mihal Sveci ledde vårt predikoverk. Vi ordnade predikofärder över hela landet. En gång blev jag skickad till staden Shkodër för att vara där i två veckor, och jag kunde lämna mycket litteratur. År 1935 hyrde några av oss en buss för att predika i staden Këlcyrë. Sedan var en större tur i Albanien planerad för städerna Përmet, Leskovik, Ersekë, Korçë, Pogradec och Elbasan. Vi avslutade turen i Tirana precis i tid för att fira åminnelsen av Kristi död.
Ett förråd av andlig föda hjälpte oss att hålla oss andligen starka, så vi kände oss aldrig övergivna. Mellan 1930 och 1939 fick jag det grekiska Vakttornet regelbundet. Min föresats var också att läsa Bibeln åtminstone en timme varje dag, vilket jag gjorde i omkring 60 år innan min syn försämrades. Först nyligen har hela Bibeln blivit tillgänglig på albanska, så jag är glad att jag lärde mig grekiska som barn. Även andra albanska vittnen då på den tiden lärde sig att läsa grekiska, så att de också kunde läsa hela Bibeln.
År 1938 blev Argjiro döpt. I och med 1939 hade sju av våra tio barn fötts. Sorgligt nog dog tre av våra sju första barn när de var små.
Svårigheter under andra världskriget
I april 1939, strax före början av andra världskriget, angrep Italiens fascistiska trupper Albanien. Kort därefter blev Jehovas vittnens verksamhet förbjuden, men vår lilla grupp på omkring 50 förkunnare av Guds kungarike fortsatte att predika. Omkring 15.000 av våra böcker och broschyrer beslagtogs och förstördes under andra världskriget.
Jani Komino hade ett stort lagerrum för litteratur i anslutning till sitt hus. När de italienska styrkorna fick reda på att böckerna hade tryckts i Förenta staterna, blev de upprörda. ”Ni är propagandister! Förenta staterna är emot Italien!” sade de. De nitiska unga bröderna Thomai och Vasili Cama blev anhållna, och när det blev känt att böckerna de hade spridit hade kommit från Komino, blev också han anhållen. Snart blev jag kallad av polisen till förhör.
”Känner du de här männen?” frågade de.
”Ja”, svarade jag.
”Arbetar du tillsammans med dem?”
”Ja”, svarade jag. ”Vi är Jehovas vittnen. Vi är inte emot staten. Vi är neutrala.”
”Har ni spridit den här litteraturen?”
När jag svarade jakande, satte de handbojor på mig, och jag sattes i fängelse den 6 juli 1940. Där förenade jag mig med fem andra från vår by: Josef Kaci, Llukan Barko, Jani Komino och bröderna Cama. Medan vi var i fängelset, träffade vi tre andra vittnen: Gori Naçi, Nikodhim Shyti och Leonidas Pope. Alla nio trängdes vi in i en cell på 1,8 gånger 3,7 meter!
Efter några dagar blev vi hopkedjade och förda till staden Përmet. Tre månader senare blev vi förflyttade till fängelset i Tirana och kvarhållna i ytterligare åtta månader utan något förhör.
Till sist blev vi dragna inför en militärdomstol. Broder Shyti och jag blev dömda till 27 månader och broder Komino till 24 månader, och de andra blev frigivna efter 10 månader. Vi flyttades till fängelset i Gjirokastër, där broder Gole Flloko hjälpte till med att utverka vår frigivning år 1943. Därefter bosatte sig vår familj i staden Përmet, där jag blev tillsyningsman för den lilla församlingen.
Även om vårt verk var förbjudet och andra världskriget rasade i länder omkring oss, fortsatte vi att göra vad vi kunde för att fullgöra vårt uppdrag att predika Rikets budskap. (Matteus 24:14) År 1944 satt sammanlagt 15 vittnen i fängelse. Likväl kände vi oss aldrig övergivna av Jehova under dessa svåra tider.
Prövade i neutralitetsfrågan
Trots att kriget slutade år 1945, fortsatte våra svårigheter och blev till och med värre. Obligatorisk röstning var påbjuden under valet den 2 december 1946. Alla som vågade avstå betraktades som statens fiender. De som hörde till vår församling i Përmet började fråga: ”Vad skall vi göra?”
”Om ni litar på Jehova”, svarade jag, ”behöver ni inte fråga mig vad ni skall göra. Ni vet redan att Jehovas tjänare är neutrala. De är inte någon del av världen.” — Johannes 17:16.
Valdagen närmade sig, och representanter för staten kom hem till oss. De började lugnt: ”Å, låt oss dricka en kopp kaffe och tala med varandra. Vet ni vad som händer i dag?”
”Ja, det är val i dag”, svarade jag.
”Det är nog bäst att ni skyndar er, för annars kommer ni för sent”, sade en polis.
”Nej, jag tänker inte gå. Vår röst är för Jehova”, svarade jag.
”Kom då och rösta för oppositionen.”
Jag förklarade att Jehovas vittnen är fullständigt neutrala. När vår ståndpunkt blev välkänd, utövades större press på oss. Vi blev befallda att upphöra med våra möten, och därför började vi träffas i hemlighet.
Vi återvänder till hembyn
År 1947 återvände min familj och jag till Mbreshtan. Kort därefter blev jag, en kylig decemberkväll, kallad till det kontor som tillhörde Sigurimi (hemliga polisen). ”Vet du varför jag har kallat hit dig?” frågade polisen.
”Jag antar att det är därför att du har hört anklagelser mot mig”, svarade jag. ”Men det sägs i Bibeln att världen skall hata oss, så anklagelser överraskar mig inte.” — Johannes 15:18, 19.
”Tala inte med mig om Bibeln”, fräste han till. ”Jag skall slå huvudet av dig.”
Konstapeln och hans män gick därifrån, men befallde mig att stå utanför i kylan. Efter en stund kallade han in mig igen och befallde mig att upphöra med att hålla möten i vårt hem. ”Hur många bor i din by?” frågade han.
”Ett hundra tjugo”, sade jag.
”Vilken religion tillhör de?”
”Den albansk-ortodoxa.”
”Och du?”
”Jag är ett Jehovas vittne.”
”Går ett hundra tjugo människor en väg, och du går en annan?” Sedan befallde han mig att tända ljus i kyrkan. När jag sade att jag inte skulle göra det, började han slå mig med en käpp. Klockan var omkring ett på natten innan jag till sist blev frigiven.
Litteraturtillförseln skärs av
Sedan andra världskriget slutat började vi återigen få Vakttornet genom posten, men till sist levererades tidskrifterna inte längre. Klockan tio en kväll blev jag så kallad till hemliga polisen. ”Det har kommit en tidskrift på grekiska”, sade de till mig, ”och vi skulle vilja att du förklarar för oss vad det rör sig om.”
”Jag kan inte så mycket grekiska”, sade jag. ”Min granne kan det bättre. Han kanske kan hjälpa er.”
”Nej, vi vill att du förklarar det”, sade en konstapel och drog fram några grekiska nummer av Vakttornet.
”Å, det är mina!” förklarade jag. ”Det kan jag givetvis förklara. De här tidskrifterna kommer från Brooklyn i New York, förstår ni. Där ligger Jehovas vittnens högkvarter. Jag är ett av Jehovas vittnen. Men det verkar som om de har gjort ett misstag med adressen. De här numren skulle ha skickats till mig, inte till er.”
De ville inte ge mig tidskrifterna, och ända från den tiden och till 1991, mer än 40 år senare, fick vi ingen biblisk litteratur i Albanien. Under alla dessa år fortsatte vi att predika och använde bara våra biblar. Omkring 20 vittnen satt i fängelse år 1949, och en del hade domar på fem år.
Svårigheterna ökar
På 1950-talet blev folk ålagda att bära med sig handlingar som visade att de understödde militären. Men Jehovas vittnen vägrade att bära sådana handlingar. På grund av detta satt broder Komino och jag två månader till i fängelse.
Under den tid som staten tillät några religioner att finnas till, hade vi en viss grad av frihet. Men år 1967 förbjöds alla religioner, och Albanien gjordes officiellt till ett ateistiskt land. Vittnena fortsatte att försöka hålla möten, men det blev mycket svårt. Några av oss sydde i en särskild ficka i vårt kavajfoder, så att vi kunde dölja en liten bibel. Sedan kunde vi gå ut på en åker för att läsa den.
Man kom på vittnen i Tirana, och tre blev dömda till fem år i avlägsna arbetsläger. Följden blev lidande för deras familjer. De av oss som bodde i små, isolerade byar blev inte ivägskickade, eftersom vi inte betraktades som ett allvarligt hot. Men vår neutralitet ledde till att våra namn ströks från matlistorna. Livet var därför mycket hårt. Två till av våra barn dog också. Men vi kände oss aldrig övergivna av Jehova.
Det rådde fruktan i Albanien. Alla var bevakade, och hemliga polisen skrev rapporter om var och en som vågade ge uttryck åt en uppfattning som skilde sig från det styrande partiets. Därför var vi mycket försiktiga med att skriva rapporter om vår verksamhet. Vi kunde inte träffas för andlig uppmuntran i större grupper än två eller tre. Likväl upphörde vi aldrig att predika.
I ett försök att vålla förvirring bland vännerna spred hemliga polisen ryktet att ett välkänt vittne i Tirana var spion. Detta vållade att somliga förlorade förtroendet, och det störde vår enhet något. Eftersom vi saknade färsk biblisk litteratur och inte hade någon kontakt med Jehovas synliga organisation, dukade några under för fruktan.
Dessutom spred myndigheterna ryktet att en högt aktad kristen äldste i Albanien, Spiro Vruho, hade begått självmord. ”Ni ser”, sade de, ”att även Vruho har gett upp.” Senare blev det uppenbart att broder Vruho i själva verket hade blivit mördad.
År 1975 vistades Argjiro och jag hos vår son i Tirana några månader. När val hölls, utövade myndigheterna i staden påtryckningar på oss genom att hota: ”Om ni inte röstar, kommer vi att ta ifrån er son hans arbete.”
”Min son har arbetat här i 25 år”, svarade jag. ”Ni har detaljerade personuppgifter om honom och hans familj. Jag har inte röstat på över 40 år. Dessa upplysningar finns i vanliga fall i personalregister. Om ni inte har dem, är era register inte i god ordning. Om ni har dem i era register, då har ni varit illojala mot partiet genom att låta honom arbeta i så många år.” När myndigheterna hörde detta, sade de att om vi återvände till Mbreshtan, skulle de inte föra saken vidare.
Dramatiska förändringar
År 1983 flyttade vi från Mbreshtan till staden Laç. Kort därefter, år 1985, dog diktatorn. Han hade regerat ända sedan det första obligatoriska valet, år 1946. Så småningom togs statyn av honom, som hade dominerat huvudgatan i Tirana, samt statyn av Stalin ner.
Under årtiondena av förbud mot vår verksamhet blev många vittnen brutalt behandlade, och somliga blev dödade. En man sade till några vittnen på gatan: ”Under kommunisternas tid svek vi alla Gud. Det var bara Jehovas vittnen som förblev trogna mot honom under alla prövningarna och svårigheterna.”
När mer frihet beviljades, rapporterade nio verksamhet i den kristna tjänsten i juni 1991. I juni 1992, en månad efter det att förbudet hade upphävts, tog 56 del i predikoverket. Tidigare det året var vi mycket glada över att 325 var med vid åminnelsen av Kristi död. Sedan dess har antalet förkunnare ökat till mer än 600, och sammanlagt 3.491 var med vid Åminnelsen den 14 april 1995! De senaste åren har det varit en obeskrivlig glädje för mig att se att våra församlingar ökat med så många unga.
Argjiro har förblivit trogen mot Jehova och har varit lojal mot mig alla dessa år. Medan jag satt i fängelse eller reste omkring i predikoverket, tog hon tålmodigt hand om vår familjs behov utan att klaga. En av våra söner och hans hustru blev döpta år 1993. Det gjorde oss så lyckliga.
För Guds kungarike — inget annat
Det är en glädje för mig att se att Jehovas organisation i Albanien är så enad och åtnjuter sådant andligt välstånd. Jag känner det som den åldrige Simeon i Jerusalem, vilken innan han dog beviljades det dyrbara privilegiet att få se den länge utlovade Messias. (Lukas 2:30, 31) När jag nu blir tillfrågad om vilken form av statsstyrelse jag föredrar, säger jag: ”Jag föredrar varken kommunism eller kapitalism. Huruvida folket eller staten äger landet är inte viktigt. Regeringar bygger vägar, ordnar med elektricitet åt avlägsna byar och tillhandahåller ett mått av ordning. Men Jehovas styre, hans himmelska kungarike, är den enda lösningen på de problem som Albanien och världen i övrigt står inför.”
Vad Guds tjänare gör jorden utöver i fråga om att predika om Guds kungarike är inte någon människas verk. Det är Guds verk. Vi är hans tjänare. Även om vi har haft många svårigheter i Albanien och länge var avskurna från Jehovas synliga organisation, var vi aldrig övergivna av honom. Hans ande fanns alltid här. Han vägledde oss vid varje steg på vägen. Jag har sett detta hela livet igenom.