”Arbeta inte för den mat som fördärvas”
BERÄTTAT AV DAVID LUNSTRUM
Min bror Elwood och jag stod på en byggnadsställning mer än nio meter över marken och målade en ny skylt på Vakttornets tryckeribyggnad i Brooklyn i New York. Mer än 40 år senare finns den fortfarande kvar där med den manande texten: ”LÄS GUDS ORD, BIBELN, VARJE DAG”. Varje vecka ser tusentals människor de här orden när de passerar den berömda Brooklynbron.
TILL mina tidigaste minnen hör familjens tvättdag. Mamma steg upp klockan fem på morgonen och tvättade kläder åt vår stora familj, och pappa gjorde sig i ordning för att gå till arbetet. De brukade då ha en av sina många livliga diskussioner. Pappa hävdade att människan på något sätt utvecklades under miljontals år, och mamma citerade Bibeln för att bevisa att människan skapades direkt av Gud.
Redan när jag var sju år insåg jag att mamma hade sanningen. Hur mycket jag än älskade pappa, så förstod jag att hans tro inte gav något hopp för framtiden. Så lycklig mamma skulle ha varit om hon hade vetat att två av hennes söner många år senare målade en skylt som uppmanade människor att läsa Bibeln, en bok som hon älskade så mycket!
Men nu går jag händelserna i förväg. Hur kom det sig att jag fick ett så privilegierat arbete? För att besvara den frågan måste jag gå tillbaka i tiden till år 1906, tre år innan jag föddes.
Mammas trogna exempel
Mamma och pappa var nygifta då och bodde i tält i Arizona. En bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades, kom förbi och erbjöd mamma Studier i Skriften, en serie böcker som skrivits av Charles Taze Russell. Hon satt uppe hela natten och läste i dem och insåg snart att detta var sanningen som hon hade sökt. Hon kunde knappt vänta tills pappa kom hem igen efter att ha varit borta och sökt arbete.
Pappa var också missnöjd med det som kyrkorna lärde, och ett tag omfattade han därför dessa bibliska sanningar. Längre fram gick han emellertid sin egen väg när det gällde religion och gjorde det till och med svårt för mamma. Men hon upphörde aldrig att sörja för sina barns fysiska och andliga behov.
Jag skall aldrig glömma hur mamma kom ner från övervåningen varje kväll efter en lång, hård arbetsdag för att läsa ur Bibeln för oss eller dela med sig av någon andlig skatt. Pappa arbetade också hårt, och när jag blev äldre lärde han upp mig till målare. Ja, pappa lärde mig arbeta, men mamma lärde mig vad jag skulle arbeta för, nämligen för ”den mat som [inte] fördärvas”, som Jesus sade. — Johannes 6:27.
Vår familj bosatte sig till sist i den lilla Ellensburg i staten Washington, 18 mil öster om Seattle. När vi barn började vara med på bibelforskarnas möten tillsammans med mamma, samlades vi i privata hem. Samtliga män lämnade vår studiegrupp när behovet av att förkunna från hus till hus betonades. Men mamma sviktade aldrig. Det gjorde ett bestående intryck på mig. Jag lärde mig att alltid lita på den vägledning Jehovas organisation ger.
Pappa och mamma fick nio barn. Jag föddes den 1 oktober 1909 som tredje barnet. Sex av oss följde mammas fina exempel och blev nitiska vittnen för Jehova.
Överlämnande och dop
När jag var i övre tonåren överlämnade jag mig åt Jehova, och jag symboliserade mitt överlämnande genom dop i vatten år 1927. Dopet ägde rum i Seattle i en gammal byggnad som tidigare hade varit baptistkyrka. Jag är glad att man hade tagit bort det gamla kyrktornet. Vi ledsagades ner till bassängen i källaren, där vi fick långa svarta dräkter som vi skulle ha på oss. Det såg ut som om vi var på väg till en begravning.
Jag var i Seattle igen några månader senare, och den här gången fick jag för första gången pröva på att förkunna från dörr till dörr. Brodern som jag skulle gå med sade till mig: ”Du kan gå åt det där hållet runt kvarteret, så går jag åt det här hållet.” Trots min nervositet fick jag lämna två kombinationer broschyrer hos en mycket trevlig kvinna. Jag fortsatte att ta del i tjänsten från dörr till dörr när jag återvände till Ellensburg, och nu, nära 70 år senare, tycker jag fortfarande mycket om den tjänsten.
Tjänst vid världshögkvarteret
Inte långt därefter träffade jag en person som hade tjänat vid Betel i Brooklyn, Sällskapet Vakttornets världshögkvarter, och han uppmuntrade mig att ansöka om att få tjäna där. Kort efter vårt samtal hade tidskriften Vakttornet en notis om att man behövde hjälp vid Betel. Jag skickade därför in en ansökan. Jag skall aldrig glömma hur glad jag blev när jag fick ett brev där det stod att jag skulle infinna mig vid Betel i Brooklyn i New York den 10 mars 1930. Så började min heltidstjänst i arbetet för ”den mat som [inte] fördärvas”.
Man skulle kunna tro att jag med min erfarenhet som målare skulle ha fått arbeta med målning. I stället fick jag börja med att arbeta vid häftmaskinen i tryckeriet. Trots att det var ett mycket monotont arbete tyckte jag det var roligt, och jag arbetade med häftning i över sex år. Den stora rotationspressen, som vi tillgivet kallade ”det gamla slagskeppet”, spottade fram broschyrer som via ett transportband skickades ner till våningen under där vi arbetade. Vi roade oss med att se om vi kunde häfta broschyrerna lika fort som ”slagskeppet” levererade dem.
Sedan arbetade jag på flera andra avdelningar, bland annat på den avdelning där vi tillverkade grammofoner. Med hjälp av de här apparaterna spelade vi skivor med bibliska budskap vid människors dörrar. En grammofon av vertikal modell utformades och tillverkades av frivilliga arbetare vid vår avdelning. Den här grammofonen spelade inte bara upp bibliska budskap, utan hade också speciella fack för broschyrer och kanske en smörgås. Vid ett konvent i Detroit i Michigan år 1940 hade jag förmånen att få visa hur den här nya utrustningen skulle användas.
Vi gjorde emellertid mer än att bara tillverka sinnrika apparater. Vi gjorde också viktiga andliga förbättringar. Jehovas vittnen brukade bära ett litet emblem, en brosch eller nål, i form av ett kors och en krona. Men så fick vi klart för oss att Jesus avrättades på en upprätt påle, inte på ett kors. (Apostlagärningarna 5:30) Vittnena slutade därför använda det här emblemet. Jag fick privilegiet att ta bort fästanordningen på broscherna. Senare smälte man ner guldet och sålde det.
Vi arbetade hårt fem och en halv dag i veckan, men tog ändå del i den kristna förkunnartjänsten på veckosluten. En dag blev 16 av oss arresterade och hamnade i fängelse i Brooklyn. Varför det? Jo, på den tiden menade vi att all religion var liktydig med falsk religion. Vi bar därför skyltar där det på ena sidan stod ”Religionen är en snara och en racket [ett bedrägeri]” och på den andra sidan ”Tjäna Gud och Kristus, konungen”. Vi hamnade i fängelse på grund av att vi bar de här skyltarna, men Hayden Covington, Sällskapet Vakttornets advokat, fick oss frigivna mot borgen. På den tiden förde Jehovas vittnen många processer angående frågan om religionsfrihet inför Förenta staternas högsta domstol, och det var spännande att vara på Betel och få höra förstahandsrapporter om våra segrar.
Till slut tilldelades jag arbetsuppgifter där jag fick nytta av min erfarenhet som målare. På Staten Island, en av staden New Yorks fem stadsdelar, hade vi vår radiostation WBBR. Stationens radiomaster var över 60 meter höga, och de hade tre uppsättningar vajrar. Jag satt på en bräda som var 1 meter lång och 20 centimeter bred och hissades upp av en medarbetare. Sittande högt över marken på den lilla brädan målade jag vajrarna och tornen. En del har frågat mig om vi inte bad många böner när vi gjorde det arbetet!
Ett sommararbete som jag aldrig skall glömma var när vi tvättade fönstren och målade fönsterbrädena på tryckeribyggnaden. Vi kallade det vår sommarsemester. Vi monterade upp en träställning, och med en talja firade vi oss upp och ner utefter den åtta våningar höga byggnaden.
En stöttande familj
År 1932 dog pappa, och jag övervägde om jag skulle flytta hem och hjälpa till att ta hand om mamma. Före middagen en dag lade jag därför ett meddelande på presiderandebordet där broder Rutherford, Sällskapets president, satt. I meddelandet bad jag att få ett samtal med honom. När han fick höra mitt problem och fick veta att jag hade syskon som fortfarande bodde hemma, frågade han: ”Vill du stanna kvar på Betel och utföra Herrens verk?”
”Naturligtvis vill jag det”, svarade jag.
Då föreslog han att jag skulle skriva till mamma och fråga om hon var införstådd med att jag stannade. Det gjorde jag, och hon skrev tillbaka och sade att hon helt instämde i mitt beslut. Jag uppskattade verkligen broder Rutherfords vänlighet och råd.
Under mina många år på Betel skrev jag regelbundet till min familj och uppmuntrade mina syskon att tjäna Jehova, precis som mamma hade uppmuntrat mig. Mamma dog i juli 1937. Vilken inspirationskälla hon hade varit för vår familj! Det var bara min äldre bror och syster, Paul och Esther, och min yngre syster Lois som inte blev Jehovas vittnen. Paul var emellertid välvilligt inställd till vårt arbete och anskaffade en tomt där vi byggde vår första Rikets sal.
År 1936 blev min syster Eva pionjär, dvs. heltidsförkunnare. Samma år gifte hon sig med Ralph Thomas, och år 1939 blev de förordnade att arbeta i resetjänsten och betjäna församlingar av Jehovas vittnen. Längre fram flyttade de till Mexico, där de var kvar i 25 år och hjälpte till i arbetet med att förkunna om Riket.
År 1939 började också mina systrar Alice och Frances i pionjärtjänsten. Det var verkligen roligt för mig att vid konventet i Saint Louis år 1941 se Alice stå och demonstrera den grammofon som jag hade varit med och tillverkat! Trots att Alice har varit tvungen att avbryta pionjärtjänsten då och då på grund av familjeförpliktelser, har hon sammanlagt varit över 40 år i heltidstjänsten. Frances gick igenom Vakttornets Bibelskola Gilead år 1944 och tjänade en tid som missionär i Puerto Rico.
Joel och Elwood, de två yngsta i familjen, blev pionjärer i Montana i början av 1940-talet. Joel har varit ett troget Jehovas vittne och tjänar nu som biträdande tjänare. Elwood förenade sig med mig på Betel år 1944, och det var en stor glädje för mig. Han hade inte ens fyllt fem år, när jag flyttade hemifrån. Som jag berättade tidigare arbetade vi tillsammans med att måla skylten på tryckeribyggnaden: ”Läs Guds ord, Bibeln, varje dag”. Jag har ofta undrat hur många som har blivit uppmuntrade att läsa Bibeln av alla dem som under årens lopp har sett den här uppmaningen.
Elwood tjänade vid Betel till år 1956, då han gifte sig med Emma Flyte. Elwood och Emma arbetade många år tillsammans i heltidstjänsten. De tjänade en tid i Kenya i Afrika och även i Spanien. Elwood drabbades av cancer och dog i Spanien år 1978. Emma är fortfarande pionjär i Spanien.
Äktenskap och familj
I september 1953 lämnade jag Betel för att gifta mig med Alice Rivera, en pionjär i Brooklyn Center-församlingen som jag tillhörde. Jag talade om för Alice att jag har det himmelska hoppet, men hon ville ändå gifta sig med mig. — Filipperna 3:14.
Efter att ha varit på Betel i 23 år var det verkligen en stor omställning att börja ett förvärvsarbete som målare för att försörja Alice och mig i pionjärarbetet. Alice var alltid ett gott stöd, även när hon måste sluta som pionjär av hälsoskäl. År 1954 väntade vi tillökning i familjen. Förlossningen blev komplicerad, men vår son, John, klarade sig bra. Alice förlöstes med kejsarsnitt och förlorade så mycket blod att läkarna inte trodde att hon skulle överleva. I ett skede kunde de inte ens känna någon puls. Men hon överlevde natten och återhämtade sig så småningom helt och hållet.
Några år senare, när Alices far dog, flyttade vi längre ut på Long Island för att komma närmare hennes mor. Eftersom vi inte hade bil, gick jag till fots eller åkte buss eller tunnelbana när jag skulle någonstans. Jag kunde fortsätta som pionjär och ändå försörja min familj. De glädjeämnen heltidstjänsten gett mig har mer än väl uppvägt de uppoffringar jag har fått göra. Att få hjälpa människor — sådana som Joe Natale, som lämnade en lovande karriär som basebollspelare för att bli ett Jehovas vittne — har bara varit en av mina många välsignelser.
År 1967, när förhållandena i New York-området hade blivit allt sämre, bestämde vi oss för att flytta till min hemstad, Ellensburg. Nu känner jag stor tacksamhet över att se så många av mammas barnbarn och barnbarnsbarn ta del i heltidstjänsten. Några tjänar till och med vid Betel. John och hans hustru och barn tjänar också troget Jehova.
Tyvärr förlorade jag min kära hustru, Alice, i döden år 1989. Att jag har haft fullt upp att göra i heltidstjänsten har hjälpt mig att uthärda förlusten. Min syster Alice och jag är nu pionjärer tillsammans. Det är verkligen trevligt att bo under samma tak igen och vara upptagna i detta så viktiga arbete.
Våren 1994 besökte jag Betel för första gången på 25 år. Vilken glädje det var för mig att få träffa dussintals av dem som jag hade arbetat tillsammans med för mer än 40 år sedan! När jag kom till Betel år 1930 var det bara 250 i familjen, men i dag uppgår Betelfamiljen i Brooklyn till över 3.500!
Uppehållen av andlig föda
Tidigt de flesta morgnar tar jag en promenad längs Yakimafloden nära vårt hem. Därifrån kan jag se det majestätiska, snötäckta Mount Rainer, ett berg som är över 4.300 meter högt. Djurlivet är rikt. Ibland ser jag rådjur, och en gång såg jag till och med en kronhjort.
Dessa rofyllda stunder av ensamhet ger mig tillfälle att meditera över allt det underbara som Jehova gör för oss. Jag ber om styrka att kunna fortsätta att troget tjäna vår Gud, Jehova. Jag tycker också om att sjunga när jag tar mina promenader, särskilt sången ”Att glädja Jehovas hjärta”, där vi sjunger: ”En gång vi lovade, o Gud, att följa alla dina bud. Så vill vi visa lydnad sann, att vi ditt hjärta glädja kan.”
Jag är glad att jag valde att ägna mig åt ett arbete som gläder Jehovas hjärta. Jag ber att jag må få fortsätta att utföra det arbetet tills jag får ta emot den himmelska belöningen som är utlovad. Min önskan är att den här berättelsen skall kunna sporra andra att också använda sitt liv till att arbeta för ”den mat som [inte] fördärvas”. — Johannes 6:27.
[Bilder på sidan 23]
Elwood målar skylten ”LÄS GUDS ORD, BIBELN, VARJE DAG”
[Bild på sidan 24]
Tillsammans med Grant Suiter och John Kurzen demonstrerar jag den nya grammofonen vid konventet år 1940
[Bild på sidan 25]
De av oss som var i sanningen var upptagna i heltidstjänsten år 1944: David, Alice, Joel, Eva, Elwood och Frances
[Bild på sidan 25]
Syskon som fortfarande är i livet. Från vänster: Alice, Eva, Joel, David och Frances