Jehova visade sig vara med mig
BERÄTTAT AV MAX HENNING
Året var 1933, och Hitler hade just kommit till makten i Tyskland. Men de omkring 500 Jehovas vittnen som fanns i och omkring Berlin vacklade inte. Många ungdomar blev pionjärer, dvs. heltidsförkunnare, och en del tog till och med emot uppdrag i andra länder i Europa. Min kamrat Werner Flatten och jag brukade fråga varandra: ”Varför tvekar vi och slösar bort vår tid? Varför ger vi oss inte av och blir pionjärer?”
ÅTTA dagar efter min födelse år 1909 blev jag omhändertagen av kärleksfulla fosterföräldrar. År 1918 drabbades vår familj av sorg, när min lilla fostersyster plötsligt dog. Kort därefter kom bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden, till vår dörr, och mina fosterföräldrars hjärtan öppnades på vid gavel för att ta emot sanningen från Bibeln. De lärde också mig att sätta värde på andliga ting.
Jag gick in för min yrkesutbildning och blev rörmokare. Men viktigare var att jag tog ståndpunkt andligen. Werner och jag började som pionjärer den 5 maj 1933. Vi brukade cykla till en stad som låg ungefär 10 mil utanför Berlin, och där stannade vi och predikade i ungefär två veckor. Sedan återvände vi till Berlin för att ta hand om nödvändiga ting, varefter vi åkte tillbaka och predikade i ytterligare två veckor.
Vi ansökte om att få tjäna i ett annat land, och i december 1933 fick vi ett förordnande till vad som då var Jugoslavien. Men innan vi kunde komma i väg blev vårt förordnande ändrat till Utrecht i Nederländerna. Kort därefter blev jag döpt. På den tiden lade man inte så stor vikt vid dopet; tjänsten var det viktiga. Förtröstan på Jehova kom nu att bli en bestående del av mitt liv. Jag fann mycket tröst och stöd i psalmistens ord i Bibeln: ”Se! Gud är min hjälpare; Jehova är bland dem som stöder min själ.” — Psalm 54:4.
Pionjärtjänst i Nederländerna
Inte långt efter det att vi hade anlänt till Nederländerna ändrades vårt förordnande till Rotterdam. Vi bodde hos en familj där fadern och en av sönerna också var pionjärer. Några månader senare köptes ett stort hus i Leersum, inte långt från Utrecht, för att användas som en bostad åt pionjärer, och Werner och jag flyttade dit.
När vi bodde i det där pionjärhemmet, cyklade vi till de närbelägna distrikten och använde en bil för sju passagerare när vi åkte till distrikt längre bort. Vi var bara sammanlagt omkring hundra vittnen i hela Nederländerna på den tiden. I dag, 60 år senare, finns det mer än 4.000 förkunnare i omkring 50 församlingar bara i det område som vi bearbetade från det där pionjärhemmet!
Vi arbetade hårt, uppemot 14 timmar i tjänsten varje dag, och det höll oss lyckliga och glada. Ett av de främsta målen var att lämna så mycket litteratur som möjligt. Vanligtvis lämnade vi mer än hundra broschyrer om dagen till intresserade människor. Att göra återbesök och leda bibelstudier ingick ännu inte i vår normala verksamhet.
En dag arbetade min kamrat och jag i en stad som heter Vreeswijk. Medan han vittnade för en man vid grinden till en militärförläggning, använde jag tiden till att läsa i min bibel. Det var understruket med rött och blått på massor av ställen i den. Efteråt slog en snickare, som hade arbetat på ett tak i närheten, larm till mannen vid grinden om att jag troligen var något slags spion. Som en följd av detta blev jag samma dag arresterad när jag vittnade för en affärsinnehavare, och min bibel beslagtogs.
Jag fördes inför domstol. Där framförde man anklagelsen att strecken och anteckningarna i min bibel var ett försök att göra en ritning av militärförläggningen. Jag förklarades skyldig, och domaren dömde mig till två års fängelse. Fallet överklagades emellertid, och jag blev frikänd. Jag var verkligen glad över att vara fri, men jag blev ännu gladare när jag fick tillbaka min bibel med alla mina anteckningar!
Sommaren 1936 tillbringade jag och Richard Brauning, en av pionjärerna i pionjärhemmet, med att predika i landets norra delar. Den första månaden använde vi 240 timmar i tjänsten och lämnade stora mängder litteratur. Vi bodde i ett tält och skötte allt själva — tvättade våra kläder, lagade mat och annat.
Längre fram blev jag förflyttad till att tjäna på båten Lightbearer, som blev välkänd i de norra delarna av Nederländerna. Fem pionjärer bodde på båten, och med hjälp av den kunde vi nå många isolerade distrikt.
Fler privilegier
År 1938 blev jag förordnad som zontjänare, som Jehovas vittnens kretstillsyningsmän kallades på den tiden. Så jag lämnade Lightbearer och började besöka församlingar och isolerade förkunnare i tre av de södra provinserna.
Cykeln var vårt enda transportmedel. Det tog ofta en hel dag att färdas från en församling eller grupp av intresserade till en annan. En av de städer jag besökte var Breda, den stad där jag bor numera. På den tiden fanns det ingen församling i Breda, bara ett äldre par som var Jehovas vittnen.
När jag betjänade bröderna i provinsen Limburg, blev jag inbjuden att besvara många frågor från en gruvarbetare vid namn Johan Pieper. Han tog fast ståndpunkt för Bibelns sanning och blev en modig förkunnare. Fyra år senare hamnade han i ett koncentrationsläger, där han tillbringade tre och ett halvt år. Efter sin frigivning började han nitiskt predika igen, och i dag är han fortfarande en trogen äldste. Den där lilla församlingen med 12 vittnen i Limburg har nu vuxit till 17 församlingar med omkring 1.550 förkunnare!
Under nazistiskt förtryck
I maj 1940 invaderades Nederländerna av nazisterna. Jag blev förordnad att tjäna vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Amsterdam. Vi var tvungna att utföra vårt arbete med den allra största försiktighet, vilket gjorde att vi insåg sanningen i det bibliska ordspråket: ”En sann kamrat ... är en broder som föds för tider av trångmål.” (Ordspråken 17:17) Det ljuva band av endräkt som växte fram under denna tid av påfrestningar hade en djupgående inverkan på min andliga utveckling, och det rustade mig för de ännu svårare tider som låg framför mig.
Min uppgift var att ha tillsyn över litteraturleveranserna till församlingarna, vilka vanligtvis sköttes av kurirer. Gestapo var på ständig jakt efter unga män som skulle kunna användas till tvångsarbete i Tyskland, och därför använde vi kristna systrar som kurirer. Efter en tid sändes Wilhelmina Bakker, allmänt känd som Nonnie, till oss från Haag, och jag förde henne till den plats där vår tillsyningsman för avdelningskontoret, Arthur Winkler, höll sig gömd. I ett försök att undvika att dra till oss uppmärksamhet klädde jag mig som en holländsk bonde, med riktiga träskor, så kallade klompen, och allt, och följde med Nonnie dit med spårvagn. Senare fick jag reda på att hon hade haft svårt att hålla sig för skratt, eftersom hon tyckte att jag i själva verket drog till mig uppmärksamhet.
Den 21 oktober 1941 förråddes platsen för vårt litteratur- och pappersförråd i Amsterdam för nazisterna, vår fiende. Under den razzia som Gestapo gjorde blev broder Winkler och Nonnie gripna. När de fördes bort för att sättas i fängelse hörde de två Gestapoagenter tala om hur de hade jagat ”en liten mörkhårig typ”, som de hade tappat bort i folkvimlet på gatorna. Det var uppenbart att det var mig de hade talat om, så broder Winkler lyckades få i väg ett meddelande till bröderna. Jag blev omedelbart förflyttad till Haag.
Under tiden frigavs Nonnie från fängelset och återvände till Haag för att tjäna som pionjär, och där mötte jag henne igen. Men när församlingstjänaren i Rotterdam greps, skickade man mig dit som hans ersättare. Längre fram greps församlingstjänaren i Goudaförsamlingen, och jag flyttades över dit för att ersätta honom. Men till slut, den 29 mars 1943, blev jag tillfångatagen. När jag höll på att inventera vårt litteraturförråd, överrumplades jag av Gestapo.
Förutom den bibliska litteratur som låg utspridd på ett bord fanns där också en lista med namnen på kristna bröder och systrar, även om namnen var skrivna i kodad form. I förtvivlan bad jag att Jehova skulle öppna en väg för mig att skydda dem som fortfarande var fria att predika. Utan att bli upptäckt lyckades jag lägga min öppna hand över listan och skrynkla ihop den inuti handflatan. Därefter bad jag om tillåtelse att gå på toaletten, och där rev jag sönder listan och spolade ner den.
Under sådana svåra prövningar lärde jag mig att hämta styrka från Jehovas handlande med sitt folk i det flydda och från hans löften om befrielse. Här är en inspirerad försäkran som jag alltid har hållit i minne: ”Om inte Jehova hade visat sig vara för oss, när människor reste sig mot oss, då skulle de ha uppslukat oss rentav levande.” — Psalm 124:2, 3.
Fängelser och koncentrationsläger
Jag fördes till fängelset i Rotterdam, där jag var mycket tacksam över att jag hade min bibel med mig. Jag hade också boken Frälsning och delar av boken Barnen med mig, och jag hade gott om tid att läsa all den här litteraturen. Efter sex månader blev jag allvarligt sjuk och fick föras till sjukhus. Innan jag lämnade fängelset, gömde jag litteraturen under min madrass. Senare fick jag reda på att ett annat vittne, Piet Broertjes, flyttades över till min cell och upptäckte litteraturen. På så sätt kom litteraturen till nytta för att stärka ytterligare andra i tron.
När jag återvunnit hälsan, flyttades jag över till ett fängelse i Haag. Under tiden där träffade jag Leo C. van der Tas, en juridikstuderande som satt i fängelse för motstånd mot den nazistiska ockupationen. Han hade aldrig hört talas om Jehovas vittnen, och jag fick tillfälle att vittna för honom. Ibland kunde han väcka mig mitt i natten och ställa frågor. Han kunde inte dölja sin beundran för vittnena, i synnerhet inte när han fick klart för sig att vi kunde bli frisläppta om vi bara skrev under ett dokument där vi avsvor oss vår tro. Efter kriget blev Leo advokat och förde Sällskapet Vakttornets talan i tiotals rättsfall som gällde religionsfriheten.
Den 29 april 1944 sattes jag på ett tåg för en skräckfylld 18 dagar lång resa till Tyskland, och den 18 maj stängdes grindarna till koncentrationslägret i Buchenwald bakom mig. Det gick närmare ett år innan de allierade styrkorna befriade oss, och tillvaron under den tiden var fruktansvärd på ett sätt som inte går att beskriva. Tusentals dog, många av dem inför våra ögon. Eftersom jag vägrade att arbeta i en närbelägen fabrik, där man tillverkade krigsmateriel, satte man mig att arbeta på en avloppsanläggning.
En dag bombades fabriken. Många rusade in i barackerna för att sätta sig i säkerhet, medan andra sprang in i skogen. Förlupna bomber slog ner i barackerna, och brandbomber satte eld på skogarna. Det var en fruktansvärd syn! Många brändes ihjäl! Jag hade funnit en säker plats att gömma mig på, och när elden så småningom slocknade, gick jag tillbaka till lägret mitt ibland de oräkneliga döda kropparna.
De flesta människor i dag är medvetna om det fruktansvärda som hände under den nazistiska Förintelsen. Jag är tacksam mot Jehova att han styrkte min tankeförmåga, så att de fruktansvärda ting som jag upplevde inte har dominerat mina tankar under de år som gått. När jag ser tillbaka på min tid i fångenskap, känner jag först och främst glädje över att ha bevarat ostraffligheten mot Jehova till ära för hans namn. — Psalm 124:6—8.
Verksamhet under efterkrigstiden
När jag hade blivit frigiven och återvänt till Amsterdam, anmälde jag mig genast vid avdelningskontoret och bad om att få ett förordnande. Jag var angelägen om att få reda på vad som hade hänt under tiden jag varit borta. Nonnie arbetade redan där. Under krigets sista år hade hon tjänat som kurir och levererat litteratur till församlingarna. Hon hade inte blivit arresterad vid något mer tillfälle, även om hon hade upplevt många tillfällen då hon med knapp nöd hade sluppit undan.
En kort tid var jag pionjär i Haarlem, men år 1946 ombads jag att komma till avdelningskontoret i Amsterdam för att arbeta på litteraturavdelningen. Mot slutet av år 1948 gifte Nonnie och jag oss och lämnade avdelningskontoret för att tjäna som pionjärer tillsammans. Assen var vårt pionjärdistrikt. Tolv år tidigare hade jag och Richard Brauning tillbringat sommaren där, boende i ett tält medan vi predikade. Jag fick veta att Richard hade skjutits ihjäl på väg till ett koncentrationsläger.
Min tid i fängelse hade påtagligt försvagat min hälsa. Sex år efter min frigivning från Buchenwald fick jag på grund av sjukdom ligga till sängs i fyra månader. Flera år senare, år 1957, var jag illa däran i ett helt år på grund av tuberkulos. Min kropp hade tappat sin styrka, men min pionjäranda var fortfarande stark. Jag grep varje tillfälle att vittna under tiden jag var sjuk. Jag tror att den här pionjärandan på ett betydande sätt förhindrade att mina sjukdomsperioder gjorde mig till en sysslolös sjuk man. Nonnie och jag är beslutna att hålla fast vid heltidstjänsten så länge vår hälsa tillåter det.
När jag hade tillfrisknat, blev vi förordnade att tjäna i staden Breda. Det var 21 år efter det att jag för första gången besökte Breda som zontjänare. När vi kom dit år 1959 fanns det en liten församling med 34 förkunnare. Nu, 37 år senare, har församlingen vuxit till sex församlingar med över 500 förkunnare, som samlas i tre Rikets salar! Vid våra möten och på sammankomster träffar vi många som fick kunskap om sanningen i Bibeln som en följd av en del av våra ansträngningar. Vi känner det ofta på samma sätt som aposteln Johannes gjorde, när han skrev: ”Jag har ingen större anledning till tacksamhet än detta, att jag får höra att mina barn fortsätter att vandra i sanningen.” — 3 Johannes, vers 4.
Vi har blivit gamla nu. Jag är 86 år, och Nonnie är 78, men jag måste säga att pionjärtjänsten är en hälsosam sysselsättning. Under den tid som jag har varit i Breda har jag övervunnit de flesta av de hälsoproblem jag drabbades av under min tid i fångenskap. Jag har också kunnat glädja mig åt många produktiva år i Jehovas tjänst.
Att kunna se tillbaka på många år av fruktbärande tjänst är en källa till glädje för oss båda. Vår dagliga bön är att Jehova skall ge oss anden och styrkan att fortsätta i hans tjänst så länge vi lever och kan andas. Tillitsfullt uttrycker vi oss med psalmistens ord: ”Se! Gud är min hjälpare; Jehova är bland dem som stöder min själ.” — Psalm 54:4.
[Bild på sidan 23]
Här står jag bredvid det tält som vi använde som pionjärer på 1930-talet
[Bild på sidan 23]
Båten som användes för att nå isolerade distrikt
[Bild på sidan 23]
Från en intervju på sammankomstprogrammet år 1957
[Bild på sidan 24]
Min hustru och jag i dag