Mer än 40 år under kommunistiskt förbud

BERÄTTAT AV MICHAIL VASILEVITJ SAVITSKIJ

I Vakttornet för 1 april 1956 rapporterades att ”en stor rensningsaktion” utfördes mot Jehovas vittnen den 1, 7 och 8 april 1951. ”Dessa dagar kommer Jehovas vittnen i Ryssland sent att glömma”, förklarade Vakttornet. ”Under de tre dagarna blev alla Jehovas vittnen som man kunde spåra upp i västra Ukraina, Vitryssland, Bessarabien, Moldavien, Lettland, Litauen och Estland — inalles mer än sju tusen män och kvinnor — arresterade och ... lastades i kärror, som förde dem till järnvägsstationen, där de föstes in i boskapsvagnar och sändes i väg långt bort.”

DEN 8 april 1951 blev min hustru, min åttamånaders son, mina föräldrar, min yngre bror och många andra Jehovas vittnen tagna från sina hem i och omkring Ternopol i Ukraina. Sedan de lastats in i boskapsvagnar, transporterades de under omkring två veckor. Till sist lastades de av på den sibiriska tajgan väster om Bajkalsjön.

Varför blev jag inte inbegripen i denna rensningsaktion? Låt mig, innan jag berättar var jag befann mig vid den tiden och vad som hände oss alla sedan, tala om hur jag blev ett Jehovas vittne.

Den bibliska sanningen når oss

I september 1947, då jag var bara 15 år, besökte två Jehovas vittnen vårt hem i den lilla byn Slavjatin, omkring 50 kilometer från Ternopol. När mor och jag satt och lyssnade på dessa ungdomar [båda kvinnor] — av vilka en hette Maria — förstod jag att det här inte var bara en religion i mängden. De förklarade sin tro och svarade på våra frågor klart och tydligt.

Jag trodde på att Bibeln var Guds ord, men jag var besviken på kyrkan. Morfar brukade säga: ”Prästerna skrämmer folk med sitt tal om pina i helvetet, men prästerna fruktar inte själva någonting. De bara bestjäl och bedrar de fattiga.” Jag kommer ihåg våldshandlingar och mordbränder mot polska invånare i vår by vid början av andra världskriget. Upprörande nog var dessa angrepp organiserade av katolska präster. Senare såg jag tiotals dödade offer, och jag var angelägen att få veta anledningen till sådan grymhet.

När Jehovas vittnen studerade Bibeln med mig, började jag förstå. Jag lärde känna Bibelns grundsanningar, däribland att det inte finns något brinnande helvete och att Satan, Djävulen, använder falsk religion till att främja krig och blodsutgjutelse. Då och då gjorde jag en paus i mitt personliga studium och frambar en från hjärtat kommande tacksägelse till Jehova för vad jag fick lära mig. Jag började dela med mig av dessa bibliska sanningar till min yngre bror, Stach, och det gladde mig mycket när han omfattade dem.

Jag tillämpade vad jag fick lära mig

Jag insåg behovet av personliga förändringar och slutade omedelbart att röka. Jag förstod också behovet av att regelbundet komma tillsammans med andra för organiserat bibelstudium. För att göra det gick jag genom skogen omkring 10 kilometer för att komma till ett hemligt ställe där möten hölls. Ibland kunde bara några kvinnor komma till mötet, och trots att jag inte var döpt, blev jag ombedd att leda det.

Att inneha biblisk litteratur var riskabelt, och om polisen kom på en med sådan kunde det leda till en fängelsedom på upp till 25 år. Men ändå ville jag ha mitt eget bibliotek. Jehovas vittnen hade hållit studier med en av våra grannar, men på grund av fruktan slutade han med det och grävde ner sina publikationer i trädgården. Hur tackade jag inte Jehova, när mannen grävde upp sina böcker och tidskrifter och lät mig få dem! Jag gömde dem i min fars bikupor, där andra inte skulle få lust att leta.

I juli 1949 överlämnade jag mitt liv åt Jehova och blev döpt som en symbol av mitt överlämnande. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Vittnet som ledde det hemliga dopet betonade att det inte var lätt att vara en sann kristen och att många prövningar väntade. Snart fick jag klart för mig hur sanna hans ord var! Men mitt liv som döpt kristen började ändå i glädje. Två månader efter mitt dop gifte jag mig med Maria, den ena av de två som hade fört sanningen till min mor och mig.

Mitt första prov kom plötsligt

Den 16 april 1950 var jag på hemväg från den lilla staden Podgajtsi, när soldater plötsligt mötte mig och fann några bibliska publikationer som jag skulle föra till vår studiegrupp. Jag blev anhållen. Under de första dagarna i häktet blev jag slagen med en påk, och jag fick inte lov att äta eller sova. Jag blev också befalld att göra hundra djupa knäböjningar med händerna över huvudet, vilket jag var alltför utpumpad för att fullborda. Därefter blev jag kastad i en kall, mörk källare i 24 timmar.

Syftet med misshandeln var att minska min motståndskraft och göra det lättare att få upplysningar ur mig. ”Var fick du litteraturen, och vart skulle du föra den?” frågade de myndigt. Jag vägrade att avslöja någonting. Då läste man en del av lagen för mig efter vilken jag skulle komma att dömas. Där stod det att om man spred och innehade antisovjetisk litteratur, kunde man bli dömd till avrättning eller 25 års fängelse.

”Vilket straff föredrar du?” frågade de.

”Ingetdera”, svarade jag, ”men jag förtröstar på Jehova, och med hans hjälp godtar jag vadhelst han tillåter.”

Till min överraskning lät de mig gå efter sju dagar. Den erfarenheten hjälpte mig att inse det sanna i Jehovas löfte: ”Jag skall på inga villkor släppa dig, inte heller på några villkor överge dig.” — Hebréerna 13:5.

När jag kom hem, var jag mycket sjuk, men far tog mig till en läkare, och jag återhämtade mig snart. Även om far inte delade den övriga familjens religiösa övertygelse, understödde han oss i vår tillbedjan.

Fängelse och förvisning

Några månader senare blev jag inkallad till militärtjänst i Sovjets armé. Jag förklarade min vapenvägran. (Jesaja 2:4) Likväl fick jag i februari 1951 en dom på fyra år och sändes till ett fängelse i Ternopol. Senare blev jag förflyttad till ett i Lviv, en större stad omkring 12 mil bort. Medan jag satt i fängelset där, fick jag veta att många vittnen hade blivit deporterade till Sibirien.

På sommaren 1951 blev några av oss sända till andra sidan Sibirien, ända till Fjärran Östern. Vi färdades i en månad, omkring 1.100 mil, och korsade 11 tidszoner! Bara en gång, efter mer än två veckor på tåget, stannade vi vid en plats där vi tilläts att ta ett bad. Det var i ett stort badhus i Novosibirsk i Sibirien.

Där, mitt i en stor skara fångar, hörde jag en man säga med hög röst: ”Vilka här hör till familjen Jonadab?” Ordet ”Jonadab” (Jehonadab) användes på den tiden för att identifiera dem som hade hopp om evigt liv på jorden. (2 Kungaboken 10:15–17; Psalm 37:11, 29) Åtskilliga fångar gav omedelbart till känna att de var vittnen. Med stor glädje hälsade vi på varandra!

Andlig verksamhet i fängelset

Medan vi var i Novosibirsk kom vi överens om ett lösenord genom vilket vi kunde känna igen varandra när vi nådde slutmålet. Vi hamnade alla i samma fångläger vid Japanska havet, inte långt från Vladivostok. Där ordnade vi regelbundna möten för bibelstudium. Att få vara tillsammans med dessa mogna, äldre bröder, som hade dömts till långa fängelsestraff, stärkte mig verkligen andligen. De växlade om att leda våra möten och använde bibeltexter och med dem sammanhörande framställningar som de påminde sig från tidskriften Vakttornet.

Frågor ställdes, och bröderna gav svar. Många av oss skar ut pappersbitar från tomma cementsäckar och gjorde anteckningar på dem. Vi sparade anteckningarna och band ihop dem för att använda dem som vårt personliga referensbibliotek. Efter ett par månader blev de som hade långa straff sända till läger längst uppe i norra Sibirien. Tre av oss yngre bröder blev förflyttade till Nachodka, en närbelägen stad, mindre än 65 mil från Japan. Jag tillbringade två år i fängelset där.

Ibland fick vi ett exemplar av Vakttornet. Det tjänade som andlig föda för oss i månader. Med tiden fick vi också brev. Det första jag fick från min familj, nu i landsflykt, fick mig att gråta. Där berättades det, såsom det beskrevs i Vakttornet som jag citerade i inledningen, att man hade trängt in i vittnenas hem och att familjerna hade fått bara två timmar på sig att ge sig i väg.

Tillsammans med familjen igen

I december 1952 blev jag frigiven, sedan jag avtjänat två år av mitt straff på fyra år. Jag förenade mig med min familj i det lilla samhället Gadalej nära Tulun i Sibirien, som den hade blivit deporterad till. Det var naturligtvis underbart att vara tillsammans igen — min son Ivan skulle snart fylla tre år, och min dotter Anna var nästan två år. Min frihet var emellertid begränsad. Myndigheterna på platsen hade konfiskerat mitt pass, och jag hölls under noggrann uppsikt. Jag kunde inte färdas längre än tre kilometer från hemmet. Senare tilläts jag rida till torget i Tulun. Genom att iaktta försiktighet träffade jag andra Jehovas vittnen där.

Vi hade då två flickor, Anna och Nadja, och två pojkar, Ivan och Kolja. År 1958 fick vi en son till, Volodja. Och senare, år 1961, fick vi ytterligare en dotter, Galja.

KGB (den tidigare statliga säkerhetstjänsten) anhöll mig ofta och förhörde mig. Deras syfte var inte bara att få mig att ge upplysningar om församlingen, utan också att framkalla en misstanke om att jag samarbetade med dem. De förde mig därför till en fin restaurang och försökte ta bilder av mig när jag log och hade det trevligt med dem. Men jag insåg deras motiv, och med medveten ansträngning lyckades jag ständigt bevara en allvarlig uppsyn. Varje gång jag blev anhållen, talade jag om för bröderna precis vad som hände. Därför tvivlade de aldrig på min lojalitet.

Kontakt med lägren

Under årens gång sattes hundratals vittnen i fångläger. Under den tiden höll vi regelbunden kontakt med våra internerade bröder och försåg dem med litteratur. Hur gick det till? När bröder och systrar frigavs från ett läger, fick vi veta av dem hur litteratur kunde föras in hemligt trots den stränga kontrollen. I omkring tio år kunde vi förse våra bröder i dessa läger med tidskriftsexemplar och böcker som vi fick från Polen och andra länder.

Många av våra kristna systrar använde många timmar till att mödosamt kopiera litteratur i sådan liten stil att ett helt tidskriftsexemplar kunde gömmas i något så litet som en tändsticksask! År 1991, när vi inte längre var förbjudna, utan fick vackra lösnummer i fyrfärgstryck, sade en av våra systrar: ”Nu kommer vi att bli bortglömda.” Men hon hade fel. Även om människor kan glömma, kommer Jehova aldrig att glömma sådana lojala systrars arbete! — Hebréerna 6:10.

Tvångsförflyttning och tragedier

I slutet av år 1967 blev min brors hus i Irkutsk genomsökt. Man hittade filmrullar och exemplar av biblisk litteratur. Han blev förklarad skyldig och dömd till tre års fängelse. Vid en genomsökning av vårt hus hittade man emellertid ingenting. Men myndigheterna var ändå övertygade om att vi var inblandade, så min familj måste lämna området. Vi flyttade omkring 500 mil västerut till staden Nevinnomyssk i Kaukasus. Där fortsatte vi flitigt med informellt vittnande.

Under skollovets första dag i juni 1969 hände en tragisk olycka. När vår 12-årige son, Kolja, försökte få tag i en boll nära en elektrisk högspänningstransformator, fick han en våldsam stöt. Mer än 70 procent av hans kropp blev brännskadad. På sjukhuset vände han sig till mig och frågade: ”Kommer vi tillsammans att kunna åka till ön igen?” (Han talade om en ö, som vi tyckte om att besöka.) ”Ja, Kolja”, sade jag, ”vi skall åka till ön igen. När Jesus Kristus uppväcker dig till liv, kommer vi absolut att åka till ön.” Vid halvt medvetande fortsatte han att sjunga en av sina mest älskade Rikets sånger, en som han tyckte om att spela på sin trumpet i församlingens orkester. Tre dagar senare dog han i förtröstan på hoppet om uppståndelsen.

Året därpå blev vår 20-årige son, Ivan, inkallad till militärtjänst. När han vägrade att göra sådan tjänst, blev han häktad och fick sitta tre år i fängelse. År 1971 blev jag inkallad och hotades på nytt med fängelse för att jag vägrade militärtjänst. Mitt fall drog ut i månader. Under tiden blev min hustru sjuk i cancer och behövde mycken vård. Av det skälet avskrev de mitt mål. Maria dog år 1972. Hon hade varit en trogen kamrat, lojal mot Jehova ända till sin död.

Vår familj blir kringspridd

År 1973 gifte jag mig med Nina. Hennes far hade förskjutit henne från sitt hem år 1960 för att hon blev ett Jehovas vittne. Hon var en nitisk förkunnare och en av de systrar som hade arbetat strängt med att göra avskrifter av tidskrifterna för dem som befann sig i fånglägren. Mina barn kom också att älska henne.

Myndigheterna blev störda av vår verksamhet i Nevinnomyssk och tvingade oss att flytta därifrån. År 1975 flyttade därför min hustru, mina döttrar och jag till södra Kaukasusområdet i Georgien. Samtidigt flyttade mina söner Ivan och Volodja till Dzjambul vid Kazakstans södra gräns.

I Georgien hade Jehovas vittnens verksamhet just börjat. Vi vittnade informellt i och omkring Gagra och Suchumi på Svartahavskusten, och efter ett år blev tio nya vittnen döpta i en flod i bergen. Snart krävde myndigheterna att vi skulle lämna området, och vi flyttade till östra Georgien. Där intensifierade vi våra ansträngningar att finna fårlika människor, och Jehova välsignade oss.

Vi kom tillsammans i små grupper. Språket var ett problem, eftersom vi inte kunde georgiska och somliga georgier inte talade så bra ryska. Först ledde vi studier bara med ryssar. Men snart ökade predikandet och undervisningen på georgiska, och nu finns det tusentals förkunnare av Riket i Georgien.

År 1979 sade min arbetsgivare under påtryckning av KGB att jag inte längre var välkommen i hans land. Samtidigt var min dotter Nadja med om en bilolycka, i vilken både hon och hennes lilla dotter blev dödade. Min mor hade dött trogen mot Jehova i Nevinnomyssk året dessförinnan, så att min far och min bror blev lämnade ensamma. Därför beslöt vi att återvända dit.

Välsignelser för uthärdande

I Nevinnomyssk fortsatte vi att framställa biblisk litteratur under jorden. En gång i mitten av 1980-talet, när jag blev kallad inför myndigheterna, sade jag dem att jag hade drömt att jag gömde våra tidskrifter. De log. När jag gick därifrån, sade en av dem: ”Må det bli så att du inte har några fler drömmar om hur du gömmer er litteratur.” Han fortsatte: ”Snart kommer litteraturen att stå på dina hyllor, och du kommer att gå till mötena arm i arm med din hustru och med Bibeln i hand.”

År 1989 drabbades vi av sorg, när min dotter Anna dog av ett artärbråck i hjärnan. Hon var bara 38 år. Samma år, i augusti, hyrde vittnena i Nevinnomyssk ett tåg och reste till Warszawa i Polen för att vara med vid en internationell sammankomst. Det var 60.366 närvarande, bland dem tusentals från Sovjetunionen. Vi trodde verkligen att vi drömde! Mindre än två år senare, den 27 mars 1991, hade jag privilegiet att vara en av de fem mångåriga församlingsäldste i Sovjetunionen som undertecknade det historiska dokument i Moskva som gav lagligt erkännande åt Jehovas vittnens religiösa organisation!

Jag är tacksam för att de av mina barn som fortfarande lever tjänar Jehova troget. Och jag ser framåt mot Guds nya värld, när jag återigen kan få träffa Anna, Nadja och hennes dotter, samt även Kolja. När han blir uppväckt, skall jag hålla mitt löfte att ta honom med till den ö som vi tillsammans tyckte så mycket om för många år sedan.

Vilken glädje har det inte varit att under mellantiden se den snabba tillväxten av den bibliska sanningen i det här stora landet! Jag är verkligen glad över min lott i livet, och jag tackar Jehova för att han har låtit mig bli ett av hans vittnen. Jag är övertygad om sannfärdigheten i Psalm 34:8: ”Smaka och se att Jehova är god; lycklig är den kraftfulle man som tar sin tillflykt till honom.”

[Bild på sidan 25]

Det år då jag förenade mig med min familj i Tulun

[Bilder på sidan 26]

Ovan: Min far och mina barn utanför vårt hus i Tulun i Sibirien

Högst upp till höger: Min dotter Nadja och hennes dotter, som båda dog i en bilolycka

Till höger: Ett familjeporträtt år 1968