De gjorde Jehovas vilja

Den största människan utför en ödmjuk handling

JESUS visste att hans sista timmar tillsammans med sina apostlar var dyrbara. Snart kommer han att bli gripen och få sin tro prövad som aldrig förr. Jesus var också medveten om att stora välsignelser väntade honom. Det skulle inte dröja länge förrän han skulle bli upphöjd till Guds högra sida och få ”det namn som är över varje annat namn, så att i Jesu namn varje knä skall böja sig, deras i himlen och deras på jorden och deras under jorden”. — Filipperna 2:9, 10.

Men för Jesus blev varken ängslan över hans förestående död eller ivern att få den utlovade belöningen orsak till att han inte var uppmärksam på sina apostlars behov. Han ”älskade ... sina egna intill slutet”, skrev Johannes senare i sitt evangelium. (Johannes 13:1) Och Jesus gav, under de sista mycket svåra timmarna av sitt liv som fullkomlig människa, sina apostlar en viktig lärdom.

En lektion i ödmjukhet

Apostlarna befann sig tillsammans med Jesus i en övre sal i Jerusalem för att fira påsken. Jesus hade tidigare hört dem tvista om vem som var störst bland dem. (Matteus 18:1; Markus 9:33, 34) Han hade resonerat med dem om den här saken och hade strävat efter att rätta till deras inställning. (Lukas 9:46) Men vid det här tillfället betonade han lärdomarna på ett annat sätt. Han valde att inte bara tala med dem om ödmjukhet, utan också att ge ett åskådningsexempel.

Jesus ”steg ... upp från kvällsmåltiden och lade av sina ytterkläder”, skriver Johannes. ”Han tog en handduk och band om sig. Sedan slog han vatten i ett fat och började tvätta lärjungarnas fötter och torka av dem med handduken som han var ombunden med.” — Johannes 13:4, 5.

I det forntida Mellersta Österns varma klimat hade människor för det mesta öppna sandaler, när de vandrade på dammiga vägar. Om de besökte ett vanligt enkelt hem, brukade de bli välkomnade av en värd, som försåg dem med kärl och vatten, så att de kunde tvätta sina fötter. I ett välbärgat hem brukade en slav utföra uppgiften att tvätta fötter. — Domarna 19:21; 1 Samuelsboken 25:40–42.

I den övre salen var Jesus och hans apostlar inte gäster till någon. Det fanns ingen värd som tillhandahöll kärl, och det fanns inga slavar till att utföra arbetet att tvätta fötter. När Jesus började tvätta apostlarnas fötter, hamnade de i en pinsam situation. Här utförde den som var den främste bland dem den ringaste sysslan!

Först vägrade Petrus att låta Jesus tvätta hans fötter. Men Jesus sade till honom: ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen del med mig.” När Jesus hade tvättat fötterna på alla apostlarna, sade han: ”Vet ni vad jag har gjort för er? Ni tilltalar mig: ’Lärare’ och ’Herre’, och ni talar rätt, för det är jag. Om alltså jag, fastän Herre och Lärare, har tvättat era fötter, bör också ni tvätta varandras fötter. Jag har nämligen gett er mönstret, för att alldeles som jag har gjort mot er skulle också ni göra.” — Johannes 13:6–15.

Jesus införde inte en ritual med tvättning av fötter. Han hjälpte i stället sina apostlar att omfatta en ny sinnesinställning — den innebar att man ödmjukt och villigt skulle utföra de obetydligaste sysslor för sina bröder. De förstod uppenbarligen vad saken gällde. Tänk på vad som hände många år senare, när frågan om omskärelse uppstod. Även om det förekom ”mycket disputerande”, upprätthöll de närvarande god ordning och lyssnade respektfullt till varandras synpunkter. Dessutom verkar det som om den som presiderade vid mötet var lärjungen Jakob — inte någon av apostlarna, vilket vi skulle kunnat förvänta med tanke på att de var närvarande. Den här detaljen i Apostlagärningarnas skildring antyder att apostlarna hade gjort avsevärda framsteg i att visa ödmjukhet. — Apostlagärningarna 15:6–29.

Lärdom för oss

Jesus gav genom att tvätta sina lärjungars fötter en kraftfull lektion i ödmjukhet. Kristna bör verkligen inte tycka att de är så betydelsefulla att andra alltid skall betjäna dem, och inte heller skall de sträva efter upphöjda och prestigefyllda ställningar. De bör i stället följa Jesu exempel. Han hade inte ”kommit för att bli betjänad utan för att betjäna och ge sin själ till en lösen i utbyte mot många”. (Matteus 20:28) Ja, Jesu efterföljare bör vara villiga att utföra de mest anspråkslösa tjänster för varandra.

Det var av goda skäl som Petrus skrev: ”Bind ... om er med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra, eftersom Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.” (1 Petrus 5:5) Det grekiska ordet för ”binda” är härlett från ett ord som har innebörden ”en slavs förkläde”, under vilket ett löst hängande klädesplagg bundits upp. Kunde Petrus ha anspelat på att Jesus band en handduk om sig och tvättade apostlarnas fötter? Det går inte att säga det med säkerhet. Jesu ödmjuka handling gjorde i alla fall ett outplånligt intryck på Petrus hjärta, precis som den bör göra på alla som blir Kristi efterföljare. — Kolosserna 3:12–14.