Levnadsskildring
Svag, men ändå full av kraft
BERÄTTAT AV LEOPOLD ENGLEITNER
SS-officeren drog sin pistol, höll den mot mitt huvud och frågade: ”Är du redo att dö? Jag tänker skjuta, för du är verkligen ett hopplöst fall.” ”Jag är redo”, svarade jag och försökte hålla rösten stadig. Jag gjorde mig beredd, blundade och väntade på att han skulle trycka av, men inget hände. ”Du är till och med för dum för att dö!” skrek han och tog bort pistolen från tinningen. Hur hade jag hamnat i en så farlig situation?
JAG föddes den 23 juli 1905 i Aigen-Voglhub, en stad omgiven av de österrikiska alperna. Jag var äldste sonen till en sågverksarbetare och en jordbrukardotter från trakten. Mina föräldrar var fattiga men arbetade hårt. Som barn bodde jag i Bad Ischl, i närheten av Salzburg, som ligger i ett område med vackra sjöar och storslagna bergstoppar.
När jag var barn brukade jag ofta tänka på hur orättvist livet var, inte bara för att min familj var fattig, utan också för att jag led av medfödd skolios. Den ryggvärk som jag fick av sjukdomen gjorde att det nästan var omöjligt för mig att stå rak. Jag fick inte vara med på gymnastiken i skolan, och därför blev jag retad av mina klasskamrater.
Vid slutet av första världskriget, då jag var knappt 14 år, bestämde jag mig för att söka arbete för att ta mig ur fattigdomen. Jag kände ständigt en gnagande hunger, och jag blev också försvagad av häftiga feberanfall som orsakades av spanska sjukan, som sände miljoner människor i graven. När jag frågade efter arbete var det många jordbrukare som sade: ”Vilken nytta skulle vi ha av en krake som du?” Men en vänlig bonde lät mig arbeta hos honom.
Hänförd över Guds kärlek
Även om mor var hängiven katolik gick jag sällan i kyrkan, och det berodde i första hand på att min far hade en tolerant inställning till religion. Själv reagerade jag mot den bilddyrkan som var så vanlig i katolska kyrkan.
En dag i oktober 1931 frågade en vän om jag ville följa med till ett möte som hölls av bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Där fick jag Bibelns svar på viktiga frågor, till exempel: Godkänner Gud bilddyrkan? (2 Moseboken 20:4, 5) Finns det ett brinnande helvete? (Predikaren 9:5) Kommer de döda att uppväckas? (Johannes 5:28, 29)
Det som gjorde störst intryck på mig var att Gud inte godkänner människors blodiga krig, även om de påstår att de strider i Guds namn. Jag fick veta att ”Gud är kärlek” och att han har ett upphöjt namn, Jehova. (1 Johannes 4:8; Psalm 83:18) Jag blev hänförd när jag fick veta att människor kommer att kunna leva lyckliga för evigt i ett paradis på jorden när Jehovas kungarike styr. Jag fick också reda på vilken underbar framtidsutsikt några ofullkomliga människor hade som utvalts av Gud till att tjäna tillsammans med Jesus i Guds himmelska kungarike. Jag var beredd att göra allt för detta rike. I maj 1932 blev jag därför döpt och blev ett Jehovas vittne. Det krävdes mod att ta det steget med tanke på den religiösa intolerans som var rådande i det katolska Österrike på den tiden.
Jag möter förakt och motstånd
Mina föräldrar blev förskräckta när jag gick ur kyrkan, och prästen var snabb med att sprida nyheten från predikstolen. Mina grannar spottade på marken framför mig för att visa sitt förakt. Jag var trots det fast besluten att bli heltidsförkunnare, och jag började som pionjär i januari 1934.
Det politiska läget blev alltmer spänt på grund av att nazistpartiet fick allt större inflytande där vi bodde. Under min tid som pionjär i Ennsdalen i delstaten Steiermark var jag ständigt jagad av polisen, så jag var tvungen att vara försiktig som en orm. (Matteus 10:16) Mellan 1934 och 1938 hörde förföljelse till vardagen. Jag blev nekad arbetslöshetsunderstöd trots att jag var arbetslös, och jag blev dömd till flera korta och fyra längre fängelsestraff på grund av att jag predikade.
Hitlers trupper intar Österrike
I mars 1938 marscherade Hitlers trupper in i Österrike. Inom några få dagar blev mer än 90 000 människor – ungefär två procent av den vuxna befolkningen – arresterade och skickade till fängelser och koncentrationsläger, anklagade för att motarbeta nazistregimen. Jehovas vittnen var ganska förberedda på vad som väntade. Under sommaren 1937 cyklade flera som tillhörde min församling den 35 mil långa vägen till Prag för att vara med vid en internationell sammankomst. Där fick de reda på vilka ohyggligheter som begicks mot våra medtroende i Tyskland. Nu var det tydligen vår tur.
Från och med den dag då Hitlers trupper invaderade Österrike var Jehovas vittnen tvungna att gå under jorden med sin verksamhet att predika och hålla möten. Trots att biblisk litteratur smugglades in från Schweiz fanns det inte så det räckte åt alla. Därför framställde medkristna i Wien litteratur i hemlighet. Jag var ofta kurir och levererade litteratur till andra Jehovas vittnen.
Till ett koncentrationsläger
Den 4 april 1939 blev jag och tre medkristna arresterade av Gestapo medan vi högtidlighöll åminnelsen av Kristi död i Bad Ischl. Vi fördes alla med bil till polishögkvarteret i Linz. Det var första gången jag åkte bil, men jag var alldeles för orolig för att kunna njuta av det. I Linz blev jag utsatt för flera mycket plågsamma förhör, men jag avsvor mig inte min tro. Fem månader senare fördes jag till en förhörsdomare i delstaten Oberösterreich. Rättsprocessen mot mig lades oväntat ner, men det innebar inte slutet på mina svåra prövningar. Under tiden blev mina tre medbröder skickade till koncentrationsläger, där de var trogna till sin död.
Jag hölls häktad, och den 5 oktober 1939 meddelade man att jag skulle föras till koncentrationslägret Buchenwald i Tyskland. Ett särskilt tåg väntade på oss fångar vid järnvägsstationen i Linz. I godsvagnarna fanns celler med plats för två fångar i varje utrymme. Mannen som jag delade cell med var ingen mindre än den tidigare ministerpresidenten i Oberösterreich, doktor Heinrich Gleissner.
Doktor Gleissner och jag hade ett intressant samtal. Han brydde sig uppriktigt om min svåra situation och var bestört över att Jehovas vittnen även under den tid då han var ministerpresident hade otaliga juridiska problem i hans delstat. Han sade beklagande: ”Herr Engleitner, jag kan inte göra det felaktiga ogjort, men jag vill verkligen be om ursäkt. Det verkar som om vår regering har gjort sig skyldig till justitiemord. Om ni skulle behöva hjälp någon gång står jag mer än gärna till tjänst.” Våra vägar möttes igen efter kriget. Han hjälpte mig att få statlig pension som offer för nazistregimen.
”Jag tänker skjuta dig”
Den 9 oktober 1939 kom jag fram till koncentrationslägret Buchenwald. Kort därefter fick en av vakterna i det fängelse som fanns där reda på att det bland de nyanlända fanns ett Jehovas vittne, och jag blev hans offer. Jag blev brutalt misshandlad. När han insåg att han inte kunde få mig att avsäga mig min tro, sade han: ”Jag tänker skjuta dig, Engleitner. Men innan jag gör det skall du få skriva ett avskedskort till dina föräldrar.” Jag tänkte igenom vad jag skulle skriva för att trösta dem, men så fort jag försökte skriva något stötte han till min högra armbåge, så att det jag skrev blev oläsligt. Han hånade mig genom att säga: ”Vilken idiot! Han kan inte ens skriva två raka rader. Men ändå skall han läsa Bibeln!”
Sedan drog vakten sin pistol, höll den mot mitt huvud och fick mig att tro att han tänkte trycka av, som jag berättade i början. Sedan föste han in mig i en liten cell som var överfull. Jag var tvungen att stå hela natten. Men jag skulle inte ha kunnat sova ändå, eftersom hela kroppen värkte. ”Att dö för någon dum religion är verkligen meningslöst!” var den enda ”tröst” som de som jag delade cell med hade att erbjuda. Doktor Gleissner satt i cellen bredvid. Han hörde vad som hade hänt och sade eftertänksamt: ”Förföljelsen av de kristna sticker återigen fram sitt fula tryne!”
Under sommaren 1940 beordrades alla fångar att anmäla sig för att arbeta i stenbrottet på en söndag, även om vi i vanliga fall var lediga på söndagar. Det var ett straff för mindre ”förseelser” som några fångar hade gjort sig skyldiga till. Vi beordrades att bära stora stenar från stenbrottet till lägret. Två fångar försökte lägga en väldigt stor sten på min rygg, och tyngden fick mig nästan att falla ihop. Arthur Rödl, den fruktade lägerkommendanten, kom oväntat till min hjälp. När han såg hur jag plågades av att bära stenen, sade han: ”Du kommer inte att kunna ta dig till lägret med den där stenen på ryggen. Släpp ner den på en gång!” Den ordern lydde jag gärna. Sedan pekade Rödl på en mycket mindre sten och sade: ”Bär den till lägret i stället. Den är lättare.” Sedan vände han sig till vår arbetsledare och gav ordern: ”Låt bibelforskarna gå tillbaka till sina baracker. De har arbetat tillräckligt för i dag!”
Jag var alltid glad över att få vara tillsammans med min andliga familj efter varje arbetsdag. Vi såg till att andlig mat delades ut. En broder skrev en bibelvers på en bit papper som sedan skickades runt till alla. En bibel hade också smugglats in i lägret. Den togs isär och delades upp i flera mindre böcker. I tre månader fick jag ha Jobs bok, som jag gömde i strumporna. Berättelsen om Job hjälpte mig att förbli trogen.
Den 7 mars 1941 flyttades jag och många andra till koncentrationslägret Niederhagen. Mitt hälsotillstånd blev sämre för varje dag som gick. En dag beordrades jag och två medbröder att packa ner verktyg i lådor. När vi hade gjort det följde vi med en annan grupp fångar tillbaka till barackerna. En SS-soldat såg att jag kom på efterkälken. Han blev så rasande att han sparkade mig hårt bakifrån utan förvarning, och jag blev svårt skadad. Jag fick fruktansvärda smärtor, men trots det arbetade jag nästa dag.
Oväntat frigiven
I april 1943 tömdes lägret i Niederhagen på fångar. Jag förflyttades till dödslägret i Ravensbrück. I juni samma år erbjöds jag oväntat att bli frigiven från koncentrationslägret. Den här gången krävdes det inte att jag skulle avsvära mig min tro. Jag behövde bara gå med på att utföra tvångsarbete på en lantgård resten av livet. Jag var villig att gå med på det för att komma bort från fasorna i lägret. Jag gick till lägerläkaren för en sista kontroll. Läkaren blev förvånad när han fick se mig och utropade: ”Men är du fortfarande ett Jehovas vittne?” ”Det stämmer, doktorn”, svarade jag. Då sade han: ”I så fall kan vi nog inte släppa i väg dig. Men å andra sidan skulle det vara en lättnad att bli av med en så eländig varelse som du.”
Hans beskrivning var inte överdriven, för mitt hälsotillstånd var verkligen bedrövligt. Huden hade delvis blivit uppäten av löss, misshandel hade gjort mig döv på ena örat, och jag hade variga sår över hela kroppen. Efter nästan 4 års umbäranden med konstant hunger och tvångsarbete vägde jag bara 28 kilo. I det tillståndet lämnade jag Ravensbrück den 15 juli 1943.
Jag skickades tillbaka till min hemstad med tåg, utan att någon vakt följde med, och jag anmälde mig på Gestapos högkvarter i Linz. Gestapoofficeren gav mig papperen som bekräftade min frigivning och varnade mig: ”Om du tror att vi friger dig för att du skall kunna fortsätta med din underjordiska verksamhet, misstar du dig mycket! Gud nåde dig om vi kommer på dig med att predika igen.”
Äntligen var jag hemma! Mor hade inte ändrat på någonting i mitt rum sedan jag arresterades första gången, den 4 april 1939. Till och med Bibeln låg uppslagen på nattduksbordet! Jag föll ner på knä och tackade Gud ur djupet av mitt hjärta.
Jag blev snart skickad att arbeta på en lantgård bland bergen. Bonden var en barndomsvän till mig, och han gav mig till och med en liten lön, trots att han inte hade behövt göra det. Den här vännen hade före kriget tillåtit mig att gömma en del biblisk litteratur på hans gård. Jag var glad över att jag kunde använda mig av det lilla litteraturförrådet och få andlig styrka. Jag fick alla mina behov tillgodosedda, och jag var inställd på att vara på gården tills kriget tog slut.
Jag gömmer mig bland bergen
De lugna dagarna i frihet tog snart slut. I mitten av augusti 1943 beordrades jag att anmäla mig hos en militärläkare för att genomgå en läkarundersökning. Först sade han att jag var oförmögen att göra krigstjänst på grund av min dåliga rygg. Men en vecka senare ändrade han sitt utlåtande till: ”Duglig för krigstjänst vid fronten.” Jag lyckades hålla mig undan ett tag, men den 17 april 1945, strax innan kriget tog slut, hittade de mig, och jag kallades in till tjänst vid fronten.
Jag flydde till bergen i närheten och hade bara med mig lite mat och kläder och en bibel. I början kunde jag sova utomhus, men vädret blev sämre, och det föll drygt en halvmeter snö. Jag blev genomblöt. Jag lyckades ta mig till en stuga som låg på 1 200 meters höjd. Trots att jag skakade lyckades jag tända upp en eld i öppna spisen, så att jag kunde värma mig och torka kläderna. Jag var helt utmattad och somnade på en bänk framför brasan. Det gick inte lång tid förrän jag abrupt väcktes av en våldsam smärta. Jag hade fattat eld! Jag rullade runt på golvet för att kväva elden. Hela ryggen var full av blåsor.
Med stor risk för att bli gripen smög jag mig tillbaka till lantgården före gryningen, men bondens fru var så rädd att hon skickade i väg mig och sade att man var på jakt efter mig. Jag gick då hem till mina föräldrar. De tvekade först också att släppa in mig, men till slut lät de mig sova på höskullen, och mor tog hand om mina skador. Men efter två dagar bestämde jag mig för att gömma mig bland bergen igen, eftersom mina föräldrar var så oroliga över att jag var hemma.
Den 5 maj 1945 väcktes jag av ett starkt oväsen. Jag såg de allierades flygplan på låg höjd. Då förstod jag att Hitlers regim hade fallit! Jehovas ande hade styrkt mig till att klara av oerhörda påfrestningar. Jag hade fått uppleva sanningen i orden i Psalm 55:22, som hade gett mig så mycket tröst när prövningarna började. Jag hade kastat bördan på Jehova, och även om jag var fysiskt svag hade han uppehållit mig när jag vandrade i ”den djupa skuggans dal”. (Psalm 23:4)
Jehovas kraft ”görs fullkomlig i svaghet”
När kriget var slut återgick livet sakta till det normala. Till en början arbetade jag på gården bland bergen hos min vän bonden. Det var inte förrän i april 1946, när de amerikanska styrkorna ingrep, som jag blev befriad från att under resten av mitt liv utföra tvångsarbete som lantarbetare.
Efter kriget började kristna bröder och systrar i Bad Ischl med omnejd hålla möten regelbundet, och de började predika med förnyad styrka. Jag fick arbete som nattvakt i en fabrik och kunde därför fortsätta i pionjärtjänsten. Så småningom bosatte jag mig i närheten av staden Sankt Wolfgang, och 1949 gifte jag mig med Theresia Kurz, som hade en dotter från ett tidigare äktenskap. Efter att ha levt tillsammans i 32 år dog min älskade hustru 1981. Då hade jag vårdat henne i mer än sju år.
När Theresia hade dött började jag i pionjärtjänsten igen, och det hjälpte mig att komma över den svåra förlusten. Jag tjänar nu som pionjär och äldste i min församling i Bad Ischl. Eftersom jag sitter i rullstol, erbjuder jag biblisk litteratur och talar med andra om hoppet om Guds kungarike i en park i Bad Ischl eller utanför mitt hem. De fina bibliska samtal jag får är en källa till stor glädje för mig.
När jag ser tillbaka kan jag intyga att allt det förfärliga som jag fått gå igenom inte har gjort mig bitter. Visst fanns det stunder då jag kände mig missmodig på grund av alla vedermödor, men mitt innerliga förhållande till Jehova Gud hjälpte mig att komma över sådana negativa känslor. Herren sade till Paulus: ”Min kraft görs fullkomlig i svaghet”, och det har visat sig vara så också i mitt liv. Nu, när jag är nästan 100 år, kan jag instämma i aposteln Paulus ord: ”Jag [finner] behag i svagheter, i förolämpningar, i nödsituationer, i förföljelser och svårigheter, för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag full av kraft.” (2 Korinthierna 12:9, 10)
[Bilder på sidan 25]
Arresterad av Gestapo i april 1939
Dokument med Gestapos anklagelser i maj 1939
[Bildkälla]
Båda bilderna: Privatarchiv; B. Rammerstorfer
[Bild på sidan 26]
Jag flydde till bergen i närheten
[Bildkälla på sidan 23]
Foto: Hofer, Bad Ischl, Österrike