Från silkesmask till kimono
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Japan
VAD händer om man pysslar om och skämmer bort en mask? Det beror helt på vad slags mask det är. Om det är en silkesmask, kommer den att behöva förstklassig behandling från den dag den kommer till världen. Men resultaten är mödan värd.
En silkesmask eller silkeslarv är det mellersta utvecklingsskedet, larvstadiet, för en fjäril som kallas bombyx mori. Dess liv börjar då en vuxen fjäril lägger mellan 300 och 500 ägg. Dessa kommer emellertid inte att utvecklas vidare, förrän den exakt rätta temperaturen är uppnådd.
I Japan förvarar silkesodlarna äggen kallt till nästföljande maj månad. Sedan framkallas kläckningen. Vid tre eller fyra tillfällen under de följande fem månaderna förs äggen till ett rum med en temperatur på omkring 18 grader Celsius. Därefter höjs temperaturen litet dag för dag, tills den når 25 grader Celsius. I det här skedet kryper masken eller larven ut ur ägget.
Festmåltid i flera veckor
Arbetare på silkesodlingen flyttar nu de nykläckta silkesmaskarna till ett särskilt utfodringsrum. Ett stort antal hyllor, vilka var och en rymmer många silkesmaskar, står med sextio centimeters mellanrum ovanpå varandra i rummet. En skötare lägger ett rent gastyg eller ett sävnät över hyllan, och två gånger om dagen fyller han på med mullbärsblad. Så snart silkesmaskarna blir varse födan, tränger de sig igenom nätet och kastar sig över födan.
Festmåltiden varar i omkring tjugo dagar. Och vilken förändring äger inte rum under dessa dagar! Från början är silkesmaskarna bara omkring 2 millimeter långa. Men efter ett par veckor av festande kan de bli så långa som 90 millimeter. Under dessa veckor har de ätit mer än tjugo gånger sin egen vikt. Kroppen hos en fullvuxen silkesmask kan bli nästan 25 millimeter tjock, och den är fylld med flytande silke.
Då silkesmaskarna har proppat sig fulla med mullbärsblad, lyfter de upp den främre delen av kroppen i luften och vajar med den fram och tillbaka. Då detta sker, förstår arbetarna att tiden är inne för maskarna eller larverna att börja spinna sin silkeskokong.
Silkespalatset
För detta ändamål har snickare byggt speciella ramar med små kammare, som är 65 millimeter långa, 50 millimeter höga och öppna i båda ändar. Varje litet krypin är avpassat för en silkeslarv.
Så snart denna unika larv har slagit sig ned i sitt eget lilla krypin, börjar den spinna ett silkespalats. ”För att göra detta”, heter det i The World Book Encyclopedia, ”svänger den fram och tillbaka med huvudet i form av en åtta. Två spinnkörtlar på framsidan av larvens huvud avsöndrar ett sekret, som stelnar till fina silkestrådar, så fort som det kommer i kontakt med luften. Samtidigt avsöndrar larven ett silkeslim, kallat sericin. Sericinet klistrar ihop de båda silkestrådarna.” Detta pågår i omkring tre dagar, till dess allt flytande silke är använt. En fullständig kokong kommer att innehålla en silkestråd, som i sin helhet är omkring 1.300 meter lång.
Inuti den färdiga kokongen förvandlar larven sig till en puppa. Därmed börjar det tredje livsstadiet, fjärilsstadiet, för bombyx mori. Om man låter puppan klara sig själv, växer den till en fjäril och tränger sig ut ur kokongen, vilket innebär att silkestråden bryts av på hundratals ställen. För att förhindra detta dödar man de växande fjärilarna genom att föra kokongerna genom rör med het luft.
Att linda upp silket
Därefter samlar arbetarna ihop kokongerna och kokar dem. Detta förfarande mjukar upp silkeslimmet och gör det lätt att finna änden på silkestråden. Tråden är lika tunn som en spindeltråd och kan inte användas som den är. Således kommer trådar från fyra till tjugo kokonger, beroende på hur tjock tråd man önskar, att sammanföras till en tråd.
Sedan tas silket bort från garnvindorna och snos till små ihoprullade buntar. Nu är det dags för ”tvinning”. Tvinning är att utöka tråden eller att sno samman flera trådar. Antalet trådar, som snos samman, beror på det tyg som skall vävas. Efter tvinningen vindas trådarna upp på koniska eller cylindriska spolar, vilka används vid vävning. Det är viktigt att man gör detta noggrant. En jämn tråd utan knutar gör vävaren glad och tillfreds.
Vävning och färgning
Det första momentet i vävning kallas ”varpning”, vilket innebär att spänna de trådar som löper i ett tygs längdriktning. Varpningen måste göras mycket noggrant, eftersom det måste vara lika stort avstånd mellan trådarna. I annat fall kommer varptrådarna att löpa samman och korsa varandra, vilket skulle resultera i en ojämn väv.
Vävaren för inslagstråden omväxlande över och under varptrådarna. På vävstolen är varptrådarna åtskilda i två lager, så att inslagstråden passerar över ett lager då den dras genom varpen i en riktning, och under samma lager då den förs i den motsatta riktningen. Detta vävda silke är styvt och glanslöst. Men efter noggrant kontrollerad rengöring är väven mjuk och pärlvit.
Nu har tiden kommit för att tillsätta färg. Ett sätt är handmålning. Japanerna syr då först tillfälligt ihop det släta vita tyget till en kimono. Sedan ritar en konstskicklig person med en pensel, doppad i blå växtsaft från blommor, ett mönster. Sedan pressas stärkelse ut ur en papperstratt och anbringas på mönstrets kanter. Innanför dessa gränslinjer målas färgerna, vilka får torka och fastna. Sedan stryks en pasta av ris, riskli, salt och lut över mönstret för att förhindra att de färger, som används till bakgrunden, absorberas i de mönstrade partierna.
En annan metod är schablonfärgning. I den metoden krävs det en schablon eller mall för varje färg i mönstret. Sedan man placerat schablonerna på tyget, stryks färgerna på för hand.
Oberoende av vilken metod som används är det nödvändigt att behandla en kimono med ånga i över en halvtimme för att vara säker på att färgerna har fastnat. Överflödig färg sköljs bort med rinnande vatten. Med en kvinnas öga för skönhet i tankarna broderas guld- och/eller silvertråd på det redan utsökta mönstret. En sista ångstrykning fulländar den vackra kimonon.
Unga japanska flickor tycker bäst om en pastellfärgad bakgrund med ljusa mönster. Vid speciella tillfällen bär ogifta flickor ljusa kimonor med långa, hängande ärmar. De gifta kvinnornas kimonor går i något dämpade färger. Och äldre kvinnor, speciellt på landsbygden, föredrar enfärgade kimonor i grått eller brunt. Visste du att också japanska män bär kimonor? I allmänhet väljer de mörka, omönstrade tyger.
I tusentals år har människor blivit hänförda över sidentygets pärlglans och naturliga veck. Dessutom är det angenämt att bära siden, eftersom det består av protein och ger kroppen möjlighet att andas. Siden är inte heller lättantändligt. Hur tacksamma kan vi inte vara för visheten hos Skaparen, som har danat den fantastiska silkesmasken! — Ps. 104:24.