Silke ”drottningen bland textilfibrer”

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I JAPAN

NÅGRA av de vackraste klädesplaggen i världen – däribland den japanska kimonon, den indiska sarin och den koreanska nationaldräkten hanbok – har något gemensamt. De är ofta gjorda av siden, ett skimrande tyg som tillverkas av silke, som har kallats drottningen bland textilfibrer. Från att tidigare ha varit förbehållet kungligheter och överklass har sidenet nu blivit tillgängligt för gemene man, och människor överallt tjusas av det. Men till en början var tillgången på silke och siden ganska begränsad.

Förr i tiden var det bara i Kina som man bedrev silkesodling. Det var bara där som kunskapen fanns, och om någon avslöjade silkesmaskens hemlighet kunde han bli avrättad som förrädare. Kinesernas monopol på att framställa silke gjorde naturligtvis att det blev mycket dyrt. I hela det romerska imperiet, till exempel, var silke och siden värt sin vikt i guld.

Med tiden kom Persien att kontrollera all export av silke och siden från Kina. Men priset var fortfarande högt, och man försökte förgäves komma förbi de persiska köpmännen. Men så kom den bysantinske kejsaren Justinianus på en idé. Omkring år 550 v.t. sände han i väg två munkar på ett hemligt uppdrag till Kina. Två år senare kom de tillbaka och hade med sig de mycket efterlängtade dyrbarheterna – silkesfjärilens ägg – som de hade gömt i sina ihåliga bambukäppar. Hemligheten var avslöjad. Tiden för sidenmonopolet hade nått sitt slut.

Hemligheten med silke

Silke produceras av silkesmasken, eller silkesfjärilslarven. Det finns hundratals sorters silkesspinnare, men det vetenskapliga namnet på den som producerar den finaste silkeskvaliteten är Bombyx mori. Det behövs många silkesmaskar för att göra sidentyg, och detta har gett upphov till silkesodling, eller uppfödning av silkesmaskar. Shoichi Kawaharada och hans familj bor i prefekturen Gunma i Japan, och de är en av ungefär 2 000 familjer här i landet som fortfarande håller på med detta krävande arbete. Familjens tvåvåningshus, som är idealiskt byggt för silkesodling, ligger på en höjd med utsikt över en mullbärsodling (1).

Silkesfjärilshonan lägger upp till 500 ägg, som vart och ett är stort som ett knappnålshuvud (2). Efter ungefär 20 dagar kläcks äggen. De små silkesmaskarna har en glupande aptit. Natt och dag mumsar de i sig blad uteslutande från mullbärsträd (3, 4). På bara 18 dagar kommer de att ha blivit 70 gånger så stora som de var när de kläcktes, och de kommer att ha ömsat skinn fyra gånger.

Shoichi Kawaharada har en silkesodling med omkring 120 000 silkesmaskar. När de äter låter det nästan som när ett kraftigt regn faller på blad. När en silkesmask är fullväxt väger den 10 000 gånger så mycket som när den kläcktes! Nu är tiden inne för den att spinna sin kokong.

Tysta spinnare

När kroppen på en fullvuxen silkesmask övergår till att bli genomskinlig är den redo att börja spinna. Vid den tiden blir silkesmaskarna rastlösa och börjar söka efter ett ställe där de kan spinna sina kokonger. Nu är det dags att flytta dem till en träram med många små fyrkantiga fack. Där avsöndrar de sin fina, vita tråd (5) och kapslar in sig i silke.

Det är nu som familjen Kawaharada har som mest att göra, eftersom alla de 120 000 silkesmaskarna börjar spinna ungefär samtidigt. Ramarna hänger i rader på det svala, ventilerade loftet i husets övervåning (6).

En förbluffande förändring sker nu inuti silkesmasken. Mullbärsbladen har omvandlats till fibroin, en sorts protein som lagras i två spinnkörtlar som löper utmed hela larvens kropp. När fibroinet pressas genom de här körtlarna täcks det av sericin, ett gummiliknande ämne, som limmar ihop de två fibrointrådarna till en sammanhängande tråd, vilken därefter kommer ut från spinnvårtan vid larvens mun. När den flytande substansen kommer i kontakt med luften stelnar den och bildar en silkestråd.

När silkesmasken väl börjar producera silke står den inte att hejda. Den spinner mellan 30 och 40 centimeter i minuten alltmedan den rör sitt huvud fram och tillbaka. Enligt beräkningar kommer den att ha rört sitt huvud på det här sättet omkring 150 000 gånger innan den har spunnit in sig i sin kokong. Efter två dygn har den spunnit en tråd som kan vara upp till 1 500 meter lång, vilket är mer än fyra gånger höjden på skyskrapan Empire State Building!

Inom bara en vecka kommer familjen Kawaharada att ha skördat sina 120 000 kokonger, som sedan skickas i väg för att bearbetas. Det går åt omkring 9 000 kokonger till en kimono och 140 till en slips och över 100 till en sidenscarf.

Sidenframställning

Processen med att nysta upp silket från en kokong på en spole kallas haspling. Hur uppkom den här processen? Det finns många myter och legender om det. Enligt en legend var det den kinesiska kejsarinnan Hsi Ling-Shi som fick idén när en kokong föll ner från ett mullbärsträd och hamnade i hennes tekopp. När hon försökte ta upp kokongen upptäckte hon att det gick att dra ut en fin silkestråd från den, och i och med det hade silkeshasplingen fått sin början. I dag utförs den här processen maskinellt.

Om kokongerna skall ha något marknadsvärde måste pupporna dödas innan de utvecklas till fjärilar och bryter sig ut ur sin kokong, och till den här mindre trevliga uppgiften används hett vatten eller het ånga. Defekta kokonger sorteras ut, och resten kan börja bearbetas. Först lägger man kokongerna i hett vatten eller använder het ånga för att lösa upp sericinet som sitter runt tråden. Med hjälp av roterande borstar samlas sedan trådändarna ihop (7). Silkestrådar från två eller fler kokonger tvinnas till önskad tjocklek. Den tvinnade tråden torkar medan den hasplas upp på en spole. Råsilket hasplas sedan på nytt på en större spole till en garndocka av önskad längd och vikt (8, 9).

Du kanske har känt på ett sidentyg som var så lent och mjukt att du nästan ville stryka det mot kinden. Vad är det som avgör sidenets specifika textur? En faktor är degummeringen, dvs. att man avlägsnar sericinet som omger fibroinet. Silke som inte har blivit degummerat känns strävt och är svårt att färga. Chiffongtyg har en matt yta, eftersom det har kvar en del sericin.

En annan faktor som är avgörande för texturen är hur mycket garnet har blivit snott, eller tvinnat. Japanskt habotaisiden har en mjuk, len yta och är i regel vävt av otvinnat garn. Crepetyg är däremot vävt av hårt tvinnat garn och har en krusig textur.

Färgningen är en annan viktig process, och silke är lätt att färga. Fibroinets struktur får färgen att tränga in på djupet och gör att den blir fantastiskt hållbar. Till skillnad från syntetiska fibrer har silke dessutom både positiva och negativa joner, vilket betyder att man kan använda i stort sett vilket färgämne som helst och få ett bra resultat. Antingen färgar man silkesgarnet innan det vävs på en vävstol (10) eller också färgar man det färdiga tygstycket. Med yuzen, en berömd japansk metod för att färga kimonor, handmålas vackra motiv direkt på det vävda tyget.

Även om den mesta sidenproduktionen sker i länder som Kina och Indien, är det ändå Frankrikes haute couture och Italiens modeskapare som är ledande när det gäller att designa sidenkläder. Numera finns det förstås många billiga konstfibertyger på marknaden, framställda av exempelvis rayon eller nylon. Men det finns inget tyg som kan mäta sig med siden. ”Inte ens med dagens avancerade vetenskap går det att framställa silke på syntetisk väg”, säger intendenten vid sidenmuseet i Yokohama i Japan. ”Vi känner till allt om silke, från dess molekulära formel till dess struktur. Men vi kan inte kopiera det. Det är vad jag kallar silkets mysterium.”

[Ruta/Bild på sidan 26]

Silkets EGENSKAPER

Starkt: Silkestråd är lika stark som ståltråd av samma dimension.

Lyster: Silke har en elegant pärlemorlyster, och det beror på ljusets brytning i fibroinets flerskiktiga, prismaliknande struktur.

Hudvänligt: Silke är uppbyggt av hudvänliga aminosyror. Silke sägs skydda mot olika hudåkommor. En del kosmetiska produkter framställs av silke.

Fuktabsorberande: Aminosyrorna och de små håligheterna i silkesfibrerna absorberar och släpper igenom ansenliga mängder transpiration och gör att din hud känns torr och behaglig under den varma årstiden.

Värmetåligt: Silke är inte lättantändligt och avger ingen giftig gas om det skulle fatta eld.

Skyddande: Silke absorberar ultravioletta strålar och skyddar därför huden.

Bildar inte lätt statisk elektricitet: Eftersom silke innehåller både positiva och negativa joner och är fuktabsorberande, bildas det inte lika lätt statisk elektricitet i sidentyg som det gör i andra tyger.

HUR MAN SKÖTER siden

Tvättning: Det är vanligtvis bäst att kemtvätta sidenkläder. Om man tvättar dem själv, skall man använda ett milt tvättmedel och ljummet vatten (ungefär 30 grader). Var försiktig och undvik att gnugga eller vrida plagget. Låt det dropptorka.

Strykning: Använd strykduk. Försök stryka längs trådriktningen på låg värme med bara lite ånga eller ingen ånga alls.

Fläckborttagning: Om olyckan är framme, lägg sidentyget med rätsidan neråt på en torr tygbit. Gnugga inte, utan tryck eller pressa med en fuktig tygbit från baksidan. Lämna sedan in plagget för kemtvätt.

Förvaring: Undvik fukt, skydda mot mal och starkt ljus. Använd skumgummiklädda hängare, eller förvara plagget liggande, så lite hopvikt som möjligt.

[Bild på sidan 25]

Silkeskokonger

[Bildkällor på sidan 26]

Fotona 7–9: Matsuida Machi, Annaka, prefekturen Gunma i Japan; 10 och närbild av mönster: Kiryu, Gunma