Den smärta som inte skall vara mer

DEN smärta som skall försvinna i uppfyllelse av Bibelns löfte är den som har blivit följden av den första människans ofullkomlighet. Den inbegriper det som kan betecknas som kronisk smärta.

I stället för att tjäna som en varningssignal om sjukdom eller skada kan kronisk smärta liknas vid ett ”falskt alarm” som aldrig stängs av. Det är denna typ av smärta som får människor att lägga ner miljarder kronor om året för att försöka få lindring för sina plågor och som ödelägger miljontals människors liv.

En expert inom smärtforskningens område, dr Richard A. Sternbach, skrev: ”Till skillnad från akut smärta är kronisk smärta inte ett symptom, ... inte en varningssignal.” Tidskriften Emergency Medicine förklarade: ”Kronisk smärta tjänar inget som helst syfte.”

Många läkare har därför på senare år kommit att betrakta sådan smärta som ett sjukdomstillstånd i sig själv. ”Vid akut smärta är smärtan ett symptom på sjukdom eller skada”, förklarar dr John J. Bonica i standardverket The Management of Pain. ”Vid kronisk smärta är smärtan i sig själv sjukdomen.”

Ny förståelse för smärtans natur

Det råder fortfarande osäkerhet om vad smärta egentligen är. ”Den eviga frågan om smärtans natur har ständigt sysselsatt forskarna”, förklarar tidskriften American Health. För bara några decennier sedan trodde man att smärta var ett slags sinnesförnimmelse — ungefär som syn, hörsel och känsel — som registreras av särskilda nervändar i huden och vidarebefordras till hjärnan via speciella nervtrådar. Men denna förenklade uppfattning visade sig vara oriktig. På vilket sätt?

En faktor som bidrog till den nya förståelsen var att man fick möjlighet att studera en ung kvinna som inte hade något smärtsinne. Efter hennes död år 1955 undersökte man noga hennes hjärna och nervsystem. Detta resulterade i en helt ny syn på smärtförnimmelsernas uppkomst. Läkarna ”letade efter nervändarna”, förklarade tidskriften The Star Weekly Magazine i numret för 30 juli 1960. ”Om flickan inte hade några, skulle det förklara hennes okänslighet för smärta. Men de fanns där och var uppenbarligen i perfekt skick.

Därefter undersökte läkarna de nervtrådar som skulle förbinda nervändarna med hjärnan. Här skulle man säkert upptäcka någon defekt. Men det gjorde man inte. Alla nervtrådar var i perfekt skick, såvitt man kunde se, förutom de som degenererat på grund av yttre skador.

Slutligen undersökte man flickans hjärna, men inte heller här kunde man konstatera någon defekt av något slag. Enligt all tillgänglig erfarenhet och expertis borde den här flickan ha haft ett normalt smärtsinne, men ändå kunde hon inte känna minsta kittling.” Hon kunde emellertid uppfatta tryck mot huden och kunde skilja mellan beröring av ett knappnålshuvud och en knappnålsspets, även om nålsticket inte gjorde ont.

Ronald Melzack, som på 1960-talet var med om att lansera en ny, populär teori om smärta, ger oss ett annat exempel på dess komplicerade natur. Han förklarar: ”[Emily] Hull pekade hela tiden på sin fot som inte fanns där [den hade amputerats] och beskrev en brännande smärta som kändes som om en glödgad eldgaffel kördes genom hennes tår.” År 1989 uppgav dr Melzack för tidskriften Maclean’s att han ”fortfarande letade efter orsaken till så kallade ’fantomsmärtor’”. En annan typ är så kallad ”överförd smärta”, vid vilken en person kan ha en störning i en del av kroppen men känna smärta i en annan.

Både fysiska och psykiska faktorer är inbegripna

I dag anser forskarna allmänt att smärta är ”en oerhört komplicerad växelverkan mellan sinne och kropp”. I boken Pain in America, som kom ut år 1992, skriver Mary S. Sheridan: ”Smärtupplevelser är i så hög grad psykologiskt betingade att sinnet ibland kan förneka smärtans existens och ibland framkalla och vidmakthålla den långt efter det att den akuta skadan försvunnit.”

Människors sinnesstämning, koncentrationsförmåga, personlighet, mottaglighet för suggestion och andra faktorer har också stor betydelse för deras sätt att reagera på smärta. ”Fruktan och oro ger upphov till överdrivna reaktioner”, förklarar den kände smärtforskaren dr Bonica. En person kan därför lära sig att känna smärta. Doktor Wilbert Fordyce, en professor i psykologi som specialiserat sig på smärtproblem, förklarar:

”Frågan är inte huruvida smärtan är verklig. Naturligtvis är den verklig. Frågan är vilka viktiga faktorer som påverkar den. Om jag strax före middagen talar med dig om en skinksmörgås, börjar du avsöndra saliv. Det är något högst verkligt. Men det är en betingad reflex. Det finns ingen skinksmörgås. Mänskliga varelser är oerhört mottagliga för sådan betingning. Den påverkar det sociala beteendet, salivavsöndringen, blodtrycket, matsmältningen, smärtupplevelsen och mycket annat.”

På samma sätt som dina känslor och ditt sinnestillstånd kan förstärka smärtan, kan de också undertrycka eller döva den. En neurokirurg berättar till exempel att han en gång i sin ungdom blev så betagen i en flicka när han satt bredvid henne på en iskall bänk att han inte hade några som helst förnimmelser av kyla eller smärta i baken. ”Jag var nära att förfrysa mig”, förklarar han. ”Vi måste ha suttit där i 45 minuter, och jag kände absolut ingenting.”

Det finns mängder av sådana exempel. I stridens hetta kan till exempel fotbollsspelare eller soldater bli svårt skadade men för tillfället knappast känna någon smärta. Den berömde forskningsresanden David Livingstone berättade att han en gång blev angripen av ett lejon som skakade honom ”som en terrier skakar en råtta. Chocken ... försatte mig i ett drömlikt tillstånd i vilket jag inte kände någon smärta”, förklarade han.

Det är värt att lägga märke till att också personer som tjänar Jehova Gud och lugnt och förtröstansfullt förlitar sig på honom ibland har fått uppleva att deras smärta har undertryckts. ”Det kan verka konstigt”, säger en kristen man som blev svårt misshandlad, ”men efter de första slagen kände jag dem inte mer. I stället var det som om jag bara hörde dem som ett avlägset trummande.” — Vakna! för 22 februari 1994, sidan 21.

Hur smärtförnimmelser kan modifieras

I ett försök att skingra en del av mystiken kring smärta framlade en professor i psykologi, Ronald Melzack, och en professor i anatomi, Patrick Wall, år 1965 den mycket uppmärksammade ”grindteorin”. I 1990 års upplaga av dr Bonicas stora verk om smärta sägs denna teori vara ”ett av de viktigaste framstegen inom smärtforskningens och smärtterapins område”.

Enligt denna teori fungerar vissa nervceller i ryggmärgen som en sorts ”grind” som kan öppnas och stängas och antingen släppa igenom eller blockera smärtsignaler till hjärnan. Om andra signaler än smärta konkurrerar om utrymmet i grinden, kan överföringen av smärtimpulser till hjärnan hämmas. Man känner således mindre smärta om man gnuggar eller skakar på ett lätt brännskadat finger, eftersom andra signaler än smärta sänds via ryggmärgen och bromsar flödet av smärtimpulser.

En annan upptäckt som bidrog till att skingra mystiken kring smärta gjordes år 1975, då man fann att kroppen själv tillverkar morfinliknande ämnen som kallas endorfiner. Orsaken till att somliga människor knappast känner någon smärta kan således vara att de har en överproduktion av endorfiner. Dessa endorfiner kan också vara en förklaring till att smärtan minskar eller till och med försvinner genom akupunktur, en behandlingsmetod vid vilken tunna nålar sticks in i kroppen. Enligt ögonvittnesskildringar har öppen hjärtkirurgi utförts med akupunktur som enda bedövningsmedel, och patienterna var vakna, fullt medvetna och avslappade under operationen. Varför kände de ingen smärta?

Somliga tror att nålarna aktiverar produktionen av endorfiner, som temporärt tar bort smärtan. En annan möjlighet är att nålarna stimulerar nervceller som sänder andra signaler än smärta. Dessa signaler blockerar ”grindarna” i ryggmärgen och hindrar smärtimpulserna från att nå hjärnan, där smärta uppfattas.

Grindteorin i kombination med kroppens egen produktion av smärtstillande medel kan också förklara varför en persons sinnesstämning, tankar och känslor påverkar smärtupplevelsen. Den chock som Livingstone fick när han plötsligt anfölls av ett lejon kan således dels ha aktiverat produktionen av endorfiner och dels ha översvämmat hans ryggmärg med andra impulser än smärta. Följden blev att smärtan upplevdes som mindre stark.

Som tidigare nämnts kan emellertid en persons sinnesstämning och känslor också få motsatt effekt. Alltför mycket av den stress som vi dagligen utsätts för i vår moderna tid kan förstärka smärtupplevelsen genom att ge upphov till oro, spänning och muskelsammandragningar.

Men lyckligtvis finns det skäl till optimism, eftersom många smärtpatienter nu har fått hjälp genom bättre behandlingsmetoder. Dessa förbättringar har kommit till stånd tack vare att man på senare tid har fått bättre förståelse för detta fruktansvärda gissel. Doktor Sridhar Vasudevan, chef för American Academy of Pain Medicine, förklarar: ”Uppfattningen att smärta ibland kan vara en sjukdom i sig själv revolutionerade behandlingen på 1980-talet.”

På vilket sätt har smärtbehandlingen revolutionerats? Vilka behandlingsmetoder har visat sig vara effektiva?

[Bild på sidan 7]

Hur kan akupunktur lindra eller avlägsna smärta?

[Bildkälla]

H. Armstrong Roberts