Tron på Gud beskyddade mig
DET var i maj 1945, och andra världskriget hade precis slutat i Europa. Jag hade bara två dagar tidigare kommit hem till Chojnice i Polen. Eftersom jag var tvungen att gå och hade gjort flera uppehåll för att besöka människor längs vägen, hade färden tagit nästan två månader. De två senaste åren hade jag tillbringat i koncentrationslägret Stutthof i närheten av Danzig (nuvarande Gdańsk).
Min mamma, mina två storasystrar och jag satt i vardagsrummet, när vi fick besök. Det knackade på ytterdörren, och Elaine, min äldsta syster, gick för att öppna. Vi tänkte inte så mycket på det, förrän vi hörde henne skrika. Jag hoppade genast upp från stolen och sprang till dörren. Där stod Wilhelm Scheider och Alfons Licznerski, två medkristna som jag trodde hade dött strax efter det att jag senast sett dem.
Sedan jag misstroget stirrat på dem med öppen mun en stund, frågade broder Scheider om jag inte skulle bjuda in dem. Resten av dagen och till sent på kvällen tillbringade vi med att på nytt bekanta oss med varandra och påminna varandra om hur Jehova Gud hade beskyddat oss under inspärrningen. Låt mig, innan jag berättar en del av det vi fick uppleva, förklara hur det kom sig att jag hamnade i koncentrationslägret.
Tron prövad i unga år
Mina föräldrar blev bibelforskare (som Jehovas vittnen då kallades) ungefär vid tiden för min födelse år 1923. Åren som föregick andra världskriget var inte lätta för vittnena. Man lärde ut den katolska läran i skolorna, och man behandlade vittnena hårt. Andra barn hackade alltid på mig, och läraren tog alltid parti för dem. Det var inte heller lätt att predika. Vid ett tillfälle, när vi predikade i den närbelägna staden Kamien, omringade ungefär hundra stadsbor ett tjugotal av oss vittnen. Polska soldater kom precis i rätt tid för att skydda oss mot pöbeln.
Förföljelsen intensifierades när Tyskland invaderade Polen i september 1939. Till slut greps jag av Gestapo år 1943 för att jag vägrade att tjäna i tyska armén. Medan Gestapo höll mig i förvar, förhörde de mig och försökte få mig att lämna ut namnen på andra vittnen i trakten. När jag vägrade, sade Gestapoagenten att jag antagligen skulle dö i ett koncentrationsläger.
Först skickade man mig till fängelset i Chojnice, där ett par fångvaktare slog mig med en gummikäpp för att tvinga mig att ge efter i mitt beslut att förbli lojal mot Jehova. De slog mig utan uppehåll i 15—20 minuter, medan jag hela tiden bad intensivt. Mot slutet av misshandeln beklagade sig en av fångvaktarna att han höll på att tröttna innan jag gjorde det.
Det kan verka konstigt, men efter de första slagen kände jag dem inte mer. I stället var det som om jag bara hörde dem som ett avlägset trummande. Jehova beskyddade mig helt visst och besvarade mina böner. Nyheten om misshandeln kom snart ut i fängelset, och en del började kalla mig ”gudsmannen”. Kort därefter skickades jag till Gestapos högkvarter i Danzig. En månad senare förde man mig till koncentrationslägret Stutthof.
Livet i Stutthof
När vi kom fram, blev vi tillsagda att rada upp oss framför barackerna. En kapo (en fånge som fått tillsyn över andra fångar) pekade på krematoriets tre väldiga skorstenar och sade att vi inom tre dagar skulle vara med vår Gud i himlen. Eftersom jag visste att broder Bruski, som tillhörde församlingen i Chojnice, hade skickats till Stutthof, försökte jag hitta honom. Men en medfånge berättade att han hade dött omkring en månad tidigare. Jag blev så förkrossad att jag faktiskt föll till marken. Om broder Bruski, en fysiskt och andligen stark kristen, hade dött, skulle med säkerhet även jag göra det, tänkte jag.
Andra fångar hjälpte mig tillbaka till barackerna, och det var då jag för första gången träffade broder Scheider. Jag fick senare veta att han före kriget varit tillsyningsman för avdelningskontoret i Polen. Han samtalade med mig länge och förklarade att om jag förlorade tron på Jehova, skulle jag med säkerhet dö! Det kändes som om Jehova hade skickat honom för att styrka mig. Hur sant är inte ordspråket som lyder: ”En broder ... föds för tider av trångmål”! — Ordspråken 17:17.
Min tro hade försvagats vid den tiden, och broder Scheider riktade min uppmärksamhet på Hebréerna 12:1. Där uppmanas kristna att ta sig till vara för den synd som lätt snärjer in dem, nämligen brist på tro. Han hjälpte mig att påminna mig trogna personer som omtalas i Hebréerna, kapitel 11, och att granska och jämföra min tro med deras. Därefter höll jag mig så nära broder Scheider som det bara var möjligt, och fastän han var 20 år äldre än jag, blev vi mycket goda vänner.
Vid ett tillfälle sade en storvuxen man med en grön triangel (som betydde att han var förbrytare) till mig att ställa mig på ett bord och predika för fångarna om Jehova. När jag gjorde som han sade, började andra fångar göra mig till åtlöje. Men den storvuxne mannen gick fram och tystade ner dem — alla var rädda för honom. När vi samlades för att äta mitt på dagen och på kvällen under resten av den veckan, brukade denne storvuxne man få mig att ställa mig på bordet och predika.
Veckan därpå blev några av fångarna, däribland jag, anvisade en annan barack. En annan fånge med grön triangel kom fram till mig och frågade varför min Gud hade skickat mig till det här ”helvetet”. Jag svarade att det var för att predika för fångarna och att jag, genom att vara här, fick min tro prövad. Medan jag var tillsammans med dessa fångar tilläts jag att stå och predika inför dem varje kväll i två veckor.
En dag sade en kapo till en medfånge att slå mig. Han vägrade, med risk för att själv bli slagen. När jag frågade honom varför han inte klådde upp mig, berättade han att han hade tänkt begå självmord men lyssnat till en av mina predikningar, vilket hade fått honom på andra tankar. Han föreställde sig att jag hade räddat hans liv och att han därför inte kunde slå någon som gjort det.
Tron prövad till det yttersta
Vintern 1944 kom ryssarna allt närmare Stutthof. De tyska lägerofficerarna bestämde sig för att förflytta fångarna innan ryssarna anlände. Tyskarna påbörjade en marsch till Słupsk för omkring 1.900 av oss fångar. När vi hade kommit halvvägs, var vi bara 800 kvar. Vi hade längs vägen hört en hel del skottlossning, så de andra hade antagligen blivit skjutna eller lyckats fly.
I början av vandringen hade var och en av oss blivit tilldelad 500 gram bröd och 250 gram margarin. Många åt genast upp allt de fick. Men eftersom jag visste att resan kunde ta ett par veckor, ransonerade jag min del så gott jag kunde. Vi var bara tio vittnen bland fångarna, och broder Scheider och jag höll ihop.
Under färdens andra dag blev broder Scheider sjuk. Därefter fick jag så gott som bära honom, för om vi hade stannat skulle vi ha blivit skjutna. Broder Scheider sade till mig att Jehova hade besvarat hans böner genom att jag var där och hjälpte honom. På femte dagen var jag så uttröttad och hungrig att det kändes som om jag inte kunde ta ett steg till, än mindre bära broder Scheider. I brist på mat blev även han allt svagare.
Tidigt den eftermiddagen sade broder Scheider till mig att han behövde kasta vatten, så jag bar honom fram till ett träd. Jag tittade mig omkring för att försäkra mig om att tyska vakter inte skulle upptäcka oss. Efter en minut eller så vände sig broder Scheider om med en limpa i handen. ”Var fick du den ifrån?” frågade jag. ”Hängde den i trädet, eller vad?”
Han sade att medan jag vände ryggen till, kom en man fram till honom och gav honom limpan. Jag tyckte att det verkade märkligt, eftersom jag aldrig såg någon. Just då var vi så hungriga att vi inte undrade mer varifrån den kom. Men jag måste säga att Jesu uppmaning att endast be om dagligt bröd fick en utvidgad innebörd för mig. (Matteus 6:11) Vi skulle inte ha överlevt en dag till utan det brödet. Jag tänkte även på psalmistens ord: ”Jag [har] inte sett den rättfärdige helt övergiven eller hans avkomma söka efter bröd.” — Psalm 37:25.
När vi efter ungefär en vecka var nästan halvvägs till Słupsk, gjorde vi ett uppehåll vid ett av Hitlerjugends läger. Där skulle vi samlas med fångar från andra läger. Broder Licznerski hade ådragit sig tyfoidfeber och placerades i en särskild barack med andra sjuka fångar. Varje kväll brukade jag smyga ut ur min barack och gå till broder Licznerski. Om jag hade blivit upptäckt, hade jag blivit skjuten, men det betydde mycket för mig att få göra det jag kunde för att få ner febern på honom. Jag brukade sitta vid hans sida och torka pannan på honom med en fuktad trasa. Sedan smög jag mig tillbaka till min egen barack. Även broder Scheider ådrog sig tyfoidfeber och placerades i samma barack som broder Licznerski.
Vi fick veta att tyskarna tänkte föra oss till Östersjön, ta oss ombord på en båt och föra oss över till Danmark. Men ryssarna kom allt närmare. När tyskarna blev rädda och började fly, grep fångarna tillfället att komma undan. Tyskarna beordrade mig att ge mig av, men eftersom broder Scheider och broder Licznerski båda var alltför sjuka för att kunna färdas och jag inte kunde bära dem, visste jag inte vad jag skulle göra. Så jag gav mig i väg och bad Jehova ta hand om dessa älskade kamrater.
En timme efter det att jag gett mig av kom ryssarna fram till lägret. En soldat fann broder Scheider och broder Licznerski och befallde en tysk kvinna, som bodde på en bondgård i närheten, att ge dem hönssoppa varje dag tills de tillfrisknat. Kvinnan sade till soldaten att tyskarna hade tagit alla hennes hönor. Han sade då till henne att om hon inte gav mat åt dem, skulle han döda henne. Det behöver inte sägas att hon genast fick tag i några hönor, och mina kära bröder kunde återhämta sig!
Fortsatt renande av tron
I min mammas vardagsrum talade vi om dessa och andra upplevelser ända in på småtimmarna. Bröderna stannade ett par dagar och fortsatte sedan vidare hem. Jehova gjorde gott bruk av broder Scheider i arbetet med att reorganisera predikoverksamheten i Polen, och han fick tillbaka flera av sina tidigare ansvarsuppgifter. Men på grund av att kommunisterna övertog makten fick vi svårigheter i predikoarbetet.
Vittnena greps upprepade gånger därför att de predikade om Guds kungarike. Själv var jag många gånger bland dem som blev förhörda av just dem som hade befriat oss från nazisterna. Sedan insåg vi varför myndigheterna kände till vår verksamhet så väl. Kommunisterna hade placerat spioner inom organisationen för att hålla ögonen på oss. De hade lyckats så bra med infiltreringen att tusentals vittnen blev arresterade en natt år 1950.
Min hustru, Helena, och vår allt större familj beslöt så småningom att flytta till Förenta staterna. Vi kom dit år 1966. När vi besökte Brooklyn i New York kunde jag ge ansvariga bröder vid Jehovas vittnens världshögkvarter upplysningar som hjälpte dem att avgöra vilka kommunisterna hade placerat inom organisationen. — Jämför Apostlagärningarna 20:29.
Jag är nu 70 år och bor i staten Colorado i USA, där jag tjänar som äldste i en församling. På grund av vacklande hälsa kan jag inte längre vara lika verksam som förr. Men jag tycker fortfarande mycket om att tala med andra om Jehovas kungarike. När jag samarbetar med yngre i tjänsten utnyttjar jag även tillfället att hjälpa dem att inse att vilken motgång som än kommer i deras väg finns Jehova alltid där för att visa sin styrka till förmån för dem som fullständigt förtröstar på honom.
När jag ser tillbaka på mitt liv, uppskattar jag att Jehova befriade mig och mina vänner ur farofyllda situationer. Dessa händelser har avgjort stärkt min tro på hans beskyddande omsorg. Det råder inget tvivel i mitt sinne om att denna tingens ordning snart kommer att få ett slut i den snabbt annalkande ”stora vedermödan” och att de som överlever får den storslagna utsikten att återställa jorden till ett världsomfattande paradis. — Uppenbarelseboken 7:14; 21:3, 4; Johannes 3:16; 2 Petrus 3:13.
Jag ser fram emot att få ha del i detta storslagna återställande av jorden till ett paradisiskt tillstånd, och det kan även du göra om du efter bästa förmåga gör Jehovas vilja och litar på hans löfte att beskydda dem som utövar tro på honom. — Berättat av Feliks Borys.
[Bild på sidan 20]
Ett år efter befrielsen ur koncentrationslägret
[Bild på sidan 23]
Med min hustru, Helena