Öar under uppbyggnad
”HAWAII.” Hawaiiöarna för tankarna till ett tropiskt paradis, soliga stränder och milda passadvindar. Men har du tänkt på hur isolerade dessa öar är? Om du letar upp Hawaii på en karta, kommer du att finna dessa öar mitt ute i norra Stilla havet — så långt från fastlandet man kan komma! Så du kanske undrar: ”Hur kan det finnas öar där? Tror vetenskapsmännen att fler öar kommer att bildas i framtiden? Vad kan de här öarna lära oss om vår jord?”
Hawaiiarkipelagen
De flesta som besöker Hawaii lär snart känna de åtta öar som sträcker sig som en kedja från nordväst mot sydost, av vilka de största är Kauai, Oahu, Molokai, Lanai, Maui och Hawaii. Sedan finns det två mindre öar — Niihau och Kahoolawe. Niihau ligger väster om Kauai och Kahoolawe sydväst om Maui. Ön Hawaii, som också kallas Big Island, har en areal av mer än 10.000 kvadratkilometer, medan lilla Kahoolawe bara täcker 117 kvadratkilometer. Utöver dessa ingår i ögruppen ytterligare 124 mindre öar, vilka ligger ännu längre mot nordväst. Från Midway som ligger vid den nordvästra änden av ökedjan är det nästan 2.500 kilometer till Big Island! Småöarna, som till största delen består av koraller och sand, har sammanlagt en areal av endast 8 kvadratkilometer. Några använder därför passande namnet Hawaiiarkipelagen när de talar om hela ögruppen.
Tänker man på att öarna vilar på breda plattformar som höjer sig i genomsnitt mer än 4.000 meter över den omgivande havsbottnen, förstår man att de egentligen bara är topparna av väldiga berg. Mätt från foten vid havsbottnen är faktiskt Mauna Kea och Mauna Loa på ön Hawaii omkring 10.000 meter höga. Så de är på sätt och vis de högsta bergen i världen!
En ö bildas
Låt oss se närmare på ön Hawaii. Geologer har kommit fram till att Big Island består av fem stora hopväxta vulkaner. De flesta besökare känner till de tre största — Mauna Kea, som anses vara inaktiv och som har Hawaiis högsta topp, 4.205 meter över havet; Mauna Loa, som är 4.169 meter och är Hawaiis största vulkan när det gäller volym, och Kilauea, som är den yngsta vulkanen och ligger på öns södra sida. Förutom dessa utgör Kohala öns nordvästra spets, och Hualalai reser sig över Konas kustlinje.
Varje vulkan växte till genom att tusentals lavaflöden göts ut ovanpå varandra. Eruptioner börjar under vattnet, där lavan snabbt kyls ner och bildar skorpor och tungliknande former som när de lägger sig på varandra ser ut som högar med kuddar. När den växande vulkanen höjer sig över vattenytan, ändrar lavaflödena utseende. Vulkanologer använder de hawaiianska termerna ”pahoehoe” för flöden med en slät, böljande och repliknande yta och ”aa” för lava med ojämn, grov och skrovlig yta. Vulkanen utvecklas till ett brett, mjukt sluttande berg med en form som liknar de forntida romerska soldaternas sköldar. Stora kratrar bildas på vulkanens topp när smält berg, magma, kastas eller töms ut från håligheter nära ytan. Magmareservoaren inuti vulkanen utvecklar också tryck. Trycket pressar delar av vulkanen i riktning mot havet och öppnar stora sprickor. Mot slutet blir utbrotten från en sköldvulkan mer explosiva och sprider konformade högar av slagg, cinder, utöver vulkanen, som i fallet med Mauna Kea.
Mauna Loa och Kilauea har visat sig vara bland världens mest aktiva vulkaner. Historiska redogörelser av infödda på Hawaii, missionärer, vetenskapsmän och andra visar att Mauna Loa haft 48 utbrott sedan 1832 och att Kilauea haft mer än 70 utbrott sedan 1790. Dessa utbrott har varat alltifrån några timmar till flera år. Det längsta man känner till var en lavasjö i Halemaumaukratern på Kilauea som var aktiv nästan oavbrutet från början av 1800-talet fram till 1924. För närvarande har Kilauea ett utbrott som har pågått sedan januari 1983 och har emellanåt uppvisat imponerande eldfontäner och lavafloder som flutit ner i havet.
Den lättflytande lavan på Hawaii har gjort att de flesta utbrotten varit utan explosioner eller endast milt explosiva. Men i sällsynta fall blandas grundvatten med magma och ger ångexplosioner. År 1790 dödade ett sådant utbrott omkring 80 människor när ett följe av krigare och deras familjer sveptes in av heta gaser och brinnande cinder som slungades ut från Kilauea.
Öar som förflyttar sig
Historien visar att de senaste 200 åren har endast de två öarna längst nere i sydost, Hawaii och Maui, varit aktiva. Detta förbryllade vetenskapsmännen och fick dem att studera ökedjans berggrundshistoria närmare. Inne i lavan finns små mängder av en radioaktiv form av kalium och dess produkt vid sönderfall, argon, som kan mätas i laboratorier för beräkning av åldern på bergarter. Undersökningar av hela Hawaiiarkipelagen visade på ett i nordvästlig riktning systematiskt åldrande, utsträckt över många miljoner år.
Med tanke på att det har varit flest utbrott i den sydöstra delen av ökedjan, betyder det då att magmakammaren därunder har flyttat sig? Geologer har kommit fram till att magmakammaren, som man kallar hetfläck, faktiskt inte har flyttat sig. I stället är det oceanbottnen som har rört sig över hetfläcken och flyttat vulkanöarna bort från den som stenar på ett transportband. Denna rörelse gör också att Stilla havets oceanplatta skaver mot de intilliggande kontinentalplattorna och andra delar av havsbottnen, och detta har orsakat de många stora jordbävningar som har ägt rum runt Stilla havet. Om du bor på Hawaii har ditt hem krupit ungefär 7,5 centimeter mot nordväst sedan förra året!
Vetenskapsmän menar att hetfläckar, som den under Hawaii, är upphovet till många av vulkanerna runt jorden, både på land och i haven. Vid de flesta hetfläckar kan man också märka att utbrotten flyttar sig, vilket betyder att jordytan där du bor troligen också har rört sig.
Nya öar bildas ...
Eftersom det har tagit hundratusentals år för vulkanerna på Big Island att bildas, kan man tänka sig att ön har förflyttat sig bort från hetfläcken under den tiden. Då borde nya vulkaner och öar bildas över hetfläcken då orörda delar av havsbottnen kommer över den. Har någon möjlig efterträdare till vulkanerna på Big Island redan visat sig?
Ja, verkligen. Ett vulkaniskt aktivt undervattensberg, Loihi, växer söder om Big Island. Men vänta dig inte att det skall höja sig över havet den närmaste tiden. För att göra det behöver det höja sig ytterligare 900 meter, och det kan ta tiotusentals år.
... och gamla försvinner
De stora vulkaniska sköldar och karga lavafält som utgör Hawaiiöarna verkar bedrägligt säkra, så att de inte kommer att återvända ner i havet igen. Men småöar och berg som sjunkit i havet nordväst om Hawaii säger oss något annat. Så vilar till exempel sandreven och korallreven vid Midway- och Kureöarna på stora vulkaniska berg vars toppar nu ligger under havsytan. Varför försvinner vulkanöar?
Öarna får gradvis ge vika för erosion orsakad av vattenavrinning, vågrörelser och andra krafter. Öarna sjunker också av sin egen tyngd när de pressar ner havsbottnen. Branta klippor längs några av ösidorna visar på något annat som bidrar till vulkanöars sönderfall — jordskred. När man undersöker öarnas sidor under vattnet med ekolod, kan man se att väldiga jordskred nått tiotals kilometer ut på havsbottnen.
En hetfläck i verksamhet
På Hawaii kan de som besöker Hawaii Volcanoes National Park själva se det ständigt föränderliga landskap som den vulkaniska aktiviteten från hetfläcken skapar. Vetenskapsmän vid Hawaiis vulkanologiska observatorium, som ligger på kanten av Kilaueas krater, övervakar pågående och hotande utbrott. Deras studier har lett till större insikt i hur vulkaner fungerar och hur jordytan har förändrats. Med vördnad inser vi att mäktiga geologiska krafter har bildat och format Hawaiiarkipelagen — denna underbara ökedja mitt i Stilla havet.
[Karta på sidan 25]
(För formaterad text, se publikationen)
Hawaiiöarna
Niihau
Kauai
Oahu
Molokai
Lanai
Maui
Kahoolawe
Hawaii
[Bildkälla]
Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.
[Bild på sidan 24]
En rad eldfontäner i Kilaueas östra spricka
[Bild på sidorna 24, 25]
En eruption på Kilauea
[Bildkälla]
Vulkaner: Dept. of Interior, National Park Service
[Bild på sidan 25]
Lavaflod på Mauna Loa
[Bild på sidan 26]
En lavasjö på Kilauea
[Bildkälla]
Överst till vänster och längst ner till höger: Dept. of Interior, National Park Service
[Bild på sidan 26]
Utbrott med eldkaskader på Kilauea
[Bildkälla]
U.S. Geological Survey
[Bild på sidan 26]
En eldridå på Mauna Loa
[Bildkälla]
Vulkaner: Dept. of Interior, National Park Service