Var vis — uppför dig som en av de mindre
”Den som uppför sig såsom en av de mindre bland er alla, denne är det som är stor.” — Luk. 9:48.
1, 2. a) Vilka människor var bland de mest gynnade av alla dem som någonsin vandrat här på jorden, och varför det? b) Men vilket problem visade sig ändå, märkligt nog, återkomma gång på gång bland dem?
VILKA människor var bland de mest gynnade av alla dem som någonsin vandrat här på jorden? Utan tvivel var de tolv lärjungarna till Jesus Kristus bland dem, de lärjungar som han utvalde till apostlar. Vilket privilegium det var för dem att få följa med honom, då ”han [gav] sig ut på en färd från stad till stad och från by till by och predikade och förkunnade de goda nyheterna om Guds rike”! (Luk. 8:1) Vilken glädje det måste ha varit för dem att få höra sådana framställningar av Jesus som bergspredikan och att få bevittna det ena underverket efter det andra som han utförde! Gav inte Jesus dem dessutom ständigt privat undervisning? Jo, det gjorde han.
2 Men underligt nog resonerade de gång på gång med varandra om vem som var den ledande eller främste bland dem, trots att de var mer gynnade än några andra. Ingen av dem ville uppföra sig som en av de mindre. Bidrog en sådan rivalitet till frid, harmoni och lycka? Var det något som behagade Jehova Gud? Var det ett vist och förståndigt handlingssätt? Knappast, för vad sade Jesus vid ett tillfälle till dem? Sedan han satt ett litet barn bredvid sig, sade han till dem: ”Vemhelst som tar emot detta lilla barn på grundval av mitt namn, han tar också emot mig, och vemhelst som tar emot mig, han tar också emot honom som har sänt ut mig. Ty den som uppför sig såsom en av de mindre bland er alla, denne är det som är stor.” — Luk. 9:48.
3. Vilka exempel från världen finns det som visar att man där inte vill uppföra sig som en av de mindre?
3 Vilka är i dag så förståndiga att de nöjer sig med att uppföra sig som en av de mindre? Mycket få! Det är därför som det förekommer en sådan stor förvirring och oordning, så många åsikter, en sådan missämja och så många stridigheter i denna gamla värld. Nationer och nationsblock tävlar ständigt med varandra; alla vill ha övertaget över de andra, vara främst och vara mäktigast. Därför belastar de sina respektive folk med enorma försvarsutgifter. Och vad går mycket av den propaganda som förs av kvinnornas frihetsrörelser ut på, om inte att deras medlemmar, kvinnorna, skall vägra att uppföra sig som sådana som är mindre i förhållande till männen? Och är det inte samma sak som plågar många av vår tids ungdomar? De retar sig på den roll de äldre spelar; de vill inte uppföra sig som sådana som är mindre i förhållande till de äldre, till sina föräldrar. Har en sådan ovillighet att uppföra sig som en av de mindre medfört lycka? Är det vist och förståndigt att handla så? Det är det långt ifrån!
VI LÄR AV BIBLISKA EXEMPEL
4. Vem var den förste som tänkte för högt om sig själv, och vad visas därigenom?
4 Att det är dåraktigt att inte vilja uppföra sig som en av de mindre kan vi förstå av det faktum att alla problem i världen började därför att en viss ängel inte ville uppföra sig på det sättet. Varför kan man säga så? Därför att den ängel som ledde in våra första föräldrar på den väg som ledde till synd och död avslöjade sina verkliga motiv, då han för tredje gången frestade Guds Son i öknen. Vid det tillfället erbjöd han Jesus alla riken i världen, om han bara ville utföra en enda handling av tillbedjan åt Satan. Vad visar detta? Att Satan ville bli jämlik Jehova Gud, att han inte ville uppföra sig som en av de mindre i förhållande till Gud. Detta kan vi förstå av Jesu svar till Satan: ”Gå bort, Satan! Det är ju skrivet: ’Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.’” På grund av att Satan inte ville uppföra sig som en av de mindre, drog han skam och vanära över sig, och till sist kommer hans handlingssätt att medföra tillintetgörelse för honom. — Matt. 4:8—10; Hebr. 2:14.
5. a) Hur visade Eva att hon inte ville uppföra sig som en av de mindre? b) Vad visar att Kain kände det på samma sätt?
5 Var det inte dessutom Evas ovillighet att uppföra sig som en av de mindre som gjorde att hon föll offer för Satans list och visade olydnad mot Jehova Gud? Satan försäkrade henne att hon skulle bli lik Gud, bli i stånd att själv avgöra vad som var gott och ont, om hon åt av den förbjudna frukten. (1 Mos. 3:5) Evas ovillighet att uppföra sig som en av de mindre visade sig vara ödesdiger för henne. Och hur var det med hennes förstfödde son? Är det inte sant att: Kain mördade sin bror Abel av den enkla anledningen att han inte kunde uppföra sig som en av de mindre i förhållande till honom? Detta visar vilken plåga det var för Kain att Abel vann företräde framför honom. Denna stolta inställning var orsaken till att Kain blev förvisad som den förste som mördat en människa. — 1 Mos. 4:1—16.
6. Hur visade a) Josefs halvbröder, b) Aron och Mirjam och c) Kora, Datan och Abiram att de inte ville uppföra sig som en av de mindre?
6 Sedan har vi Josefs halvbröder. På grund av att deras far, Jakob, tyckte bättre om Josef än om dem — vilket berodde på att han var son till Jakobs favorithustru, Rakel — blev de fyllda av ett sådant bittert hat att de inte fick någon ro förrän de gjort sig av med honom. (1 Mos. 37:3—35) Med tiden fick även de orsak att ångra sitt handlingssätt. Många år senare gjorde även Mirjam och Aron uppror genom att inte vilja uppföra sig som ”mindre” i förhållande till sin yngre bror, Mose. De klagade och sade: ”Är då Mose den ende, som HERREN [Jehova] talar med? Talar han icke också med oss?” Men som fortsättningen av skildringen visar, lyssnade Jehova. Han var mycket missnöjd med deras inställning, för han sade till de båda klagande: ”Hören nu mina ord. ... I hela mitt hus är han [min tjänare Mose] betrodd. Muntligen talar jag med honom. ... Varför haven I då icke haft försyn för att tala illa om min tjänare Mose?” Jehova var så missbelåten att han slog Mirjam med spetälska. Sedan har vi Kora, Datan och Abiram som gjorde uppror på ett ännu mer allvarligt sätt genom att inte vilja uppföra sig som sådana som är mindre, och de miste livet av denna anledning. — 4 Mos. 12:1—15; 16:1—35; 26:9—11.
7, 8. a) Vilka två forntida kungar råkade illa ut, därför att de inte ville uppföra sig som en av de mindre? b) Vilka exempel har vi från apostlarnas tid?
7 En annan Jehova Guds tjänare som hade problem med detta var kung Saul. Han stod helt enkelt inte ut med att höra Israels kvinnor sjunga: ”Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.” Detta gjorde Saul så rasande att han ”såg med ont öga på David från den dagen och allt framgent”, ja, han rentav jagade David som en hund i sina försök att ta livet av honom. Tänk så bittert Sauls liv kom att bli, bara därför att han inte ville uppföra sig som en av de mindre i förhållande till David i denna sak! Och så tragiskt hans liv slutade! (1 Sam. 18:7—9; 31:3—6) Sedan har vi kung Ussia. Hans militära framgångar, som sannerligen var stora, gjorde honom högmodig i hjärtat. Därför ville han inte längre vara förståndig och nöja sig med att tjäna som enbart kung när det gällde nationens angelägenheter och uppföra sig som en av de mindre i förhållande till prästerskapet, utan han ville vara jämställd med prästerna i fråga om tempeltjänsten. Jehova slog Ussia med spetälska för hans förmätenhets skull. Han dog som spetälsk. — 2 Krön. 26:16—21; Ords. 11:2.
8 När vi så kommer fram till de kristna grekiska skrifterna, har vi redan uppmärksammat det problem som de tolv apostlarna hade, medan Jesus ännu var tillsammans med dem — att ingen av dem var villig att uppföra sig som en av de mindre. Men vi bör lägga märke till att det inte sägs någonting om att de hade problem med detta sedan de väl fått motta Guds heliga ande vid pingsten. Men andra kristna under det första århundradet hade problem med detta. Det framkommer att de kristna i Korint — åtminstone några av dem — inte kände sig tillfreds med att bara uppföra sig som sådana som var mindre i förhållande till aposteln Paulus. Och aposteln Johannes fann det nödvändigt att allvarligt kritisera Diotrefes, eftersom denne ville inta den främsta platsen och inte ville behandla det som aposteln Johannes hade att säga till de kristna då på den tiden med respekt. — 2 Kor. 10:1—11; 12:5—9; 3 Joh. v. 9, 10.
VARFÖR ÄR DET ETT PROBLEM?
9. Vad är den grundläggande orsaken till att man inte vill uppföra sig som en av de mindre?
9 Varför har detta problem varit så utbrett i alla år under människans historia, något som inte bara berört människor i världen — som nationer och enskilda individer — utan även Jehova Guds tjänare? Det beror på den nedärvda själviskheten. Det är som vi läser i 1 Moseboken 8:21: ”Människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen.” Och följden har blivit denna: ”Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat; vem kan förstå det?” — Jer. 17:9.
10—12. Vilka exempel visar varför och i vilka sammanhang detta problem uppkommer?
10 I allmänhet har Jehovas vittnen inga större svårigheter med att uppföra sig som en av de mindre i förhållande till dem som helt uppenbart innehar en högre ställning. Men problemet uppstår, när de skall uppföra sig som en av de mindre bland sina jämlikar, bland dem som mer eller mindre är jämställda med dem. Ingen av de tolv apostlarna hade till exempel någon svårighet att uppföra sig som en av de mindre i förhållande till sin Mästare, Jesus Kristus. Men när det gällde att jämföra sig med någon av de elva andra apostlarna, då blev det problem. Ingen ville uppföra sig som en av de mindre bland de övriga!
11 Det förhåller sig på liknande sätt i dag. I den kristna församlingen kan det förekomma lite rivalitet eller att lite svartsjuka uppstår mellan olika kvinnor, i synnerhet mellan dem som är jämställda när det gäller begåvning eller andra företräden. Detta tycks ha varit situationen för två kvinnor i församlingen i Filippi, något som föranledde Paulus att skriva följande: ”Evodia förmanar jag och Syntyke förmanar jag att vara likasinnade i Herren. Ja, jag ber dig också, äkte medhjälpare: fortsätt att bistå dessa kvinnor som har kämpat sida vid sida med mig i förbindelse med de goda nyheterna tillsammans med ... de övriga av mina medarbetare.” (Fil. 4:2, 3) Förmodligen var båda dessa systrar synnerligen duktiga och nitiska som förkunnare av de ”goda nyheterna”, något som fick till följd att en ande av rivalitet kom in i deras hjärta och orsakade problem.
12 På samma sätt kan det ibland bli problem bland bröder som har likvärdiga förordnanden. I den kristna församlingen har de biträdande tjänarna, i stort sett, inga problem med att uppföra sig som sådana som är mindre i förhållande till de äldste; de äldste i förhållande till kretstillsyningsmannen; kretstillsyningsmännen till områdestillsyningsmännen osv. Men prövningen kommer, då man har att göra med dem som är jämställda med en själv — frågan är då om de biträdande tjänarna skall komma att vilja uppföra sig som en av de mindre i förhållande till de övriga biträdande tjänarna, de äldste i förhållande till de andra äldste i en viss församling osv.
JORDISK, DJURISK, DEMONISK VISHET
13—15. Varför kan stridslystnad och svartsjuka betecknas som a) jordisk vishet? b) djurisk vishet?
13 På grund av att så många är ovilliga att uppföra sig som en av de mindre, vilket beror på att de är ofullkomliga, fann lärjungen Jakob det nödvändigt att skriva: ”Om ni har bitter svartsjuka och stridslystnad i era hjärtan, bör ni inte skryta och ljuga mot sanningen. Detta är inte den vishet som kommer ner från ovan, utan den jordiska, djuriska, demoniska. Ty där det är svartsjuka och stridslystnad, där är det oordning och allt möjligt uselt.” — Jak. 3:14—16.
14 Lärjungen Jakob har verkligen rätt, när han talar om svartsjuka och stridslystnad som någonting jordiskt, djuriskt och demoniskt! Det är jordiskt, materialistiskt, något som kännetecknar själviska, ofullkomliga människor och som står i kontrast till det som kommer från ovan, det som är himmelskt. Denna anda är också djurisk, för den kännetecknar djur. Etologer, som studerar djuren i deras naturliga miljö, har upptäckt att det bland olika slags djur, sådana som kor och höns, finns vad man kallar en viss ”hackordning” eller rangordning, där vissa individer alltid kommer före de andra.
15 För några år sedan berättades det till exempel i pressen om ett nummer med 12 tigrar vid en cirkusföreställning i New York. När numret var slut, skulle tigrarna föras ut mot gången som ledde till deras burar, då plötsligt den ledande tigern, Rajah, högg tigrinnan Ila i strupen. När sedan cirkuspersonalen lyckades sära de två tigrarna från varandra, var tigrinnan redan dödligt sårad. Vad var det för fel? I stället för att behålla sin plats bakom Rajah gick hon förmätet ut framför honom, och det gjorde Rajah så rasande att han gick till angrepp mot henne. Hennes ovillighet att uppföra sig som en av de mindre kostade henne livet.
MOSE, JESUS OCH PAULUS VAR GODA FÖREDÖMEN
16. På vilket sätt var Mose ett gott föredöme i att villigt uppföra sig som en av de mindre?
16 En av Jehovas tjänare i forntiden som på ett mera framträdande sätt uppförde sig som en av de mindre var Mose. Tänk på vilket storslaget sätt Jehova brukade honom: han fick vittna för Farao, fick framkalla de tio plågorna, förmådde Röda havet att dela sig och fick på ett övernaturligt sätt förse sitt folk med vatten! Men trots alla dessa privilegier och den berömmelse som följde med dem läser vi att ”mannen Mose var mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden”. På grund av att han var villig att uppföra sig som en av de mindre, gjorde Jehova Gud honom stor i världens ögon, såväl som i hans eget folks ögon. — 4 Mos. 12:3.
17—19. Vad visar att Jesus uppförde sig som en av de mindre a) innan han kom hit till jorden? b) medan han var här på jorden? c) sedan han uppstått och återvänt till himmelen?
17 Och vilket gott föredöme Jesus Kristus, Guds Son, var i att uppföra sig som en av de mindre! I kontrast till den ängel som blev Satan, djävulen, var det så att Ordet eller Logos, ”fast han var till i Guds gestalt, inte hade en tanke på ett besittningstagande, nämligen för att han skulle vara jämlik Gud”. Han tjänade med glädje som en ”mästerlig arbetare” och samarbetade nära med sin Fader i skapelseverket. — Ords. 8:30, NW; Joh. 1:1—3, 14; 1 Kor. 11:3; Fil. 2:6—8.
18 Medan Jesus var här på jorden, uppförde han sig hela tiden som en av de mindre i förhållande till sin Fader. Han sade: ”Fadern är större än jag” och: ”Ingen är god utom en enda, Gud.” (Luk. 18:19; Joh. 14:28) I själva verket uppförde sig Jesus, när han var här på jorden, som en av de mindre i förhållande till sina medmänniskor, i det att han antog rollen som tjänare. Som han själv uttryckte det: ”Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.” Han utförde till och med den lägsta av alla sysslor en tjänare kunde utföra, nämligen att tvätta sina apostlars fötter. Och så högt prisad han blev för sin anspråkslöshet i sinnet! — Matt. 20:28, 1917; Joh. 13:2—16; Fil. 2:9—11.
19 Kristus har sedan sin uppståndelse och himmelsfärd fortsatt att uppföra sig som en av de mindre i förhållande till Jehova, sin Fader, genom att vara villig att tålmodigt vänta till dess Jehova lagt hans fiender som en fotpall för honom. Sedan — efter Jesu tusenårsregering, då Jehova har lagt alla hans fiender under hans fötter — ”skall Sonen själv också underordna sig den som har underlagt honom allt, för att Gud må vara allt för var och en”. — Ps. 110:1; 1 Kor. 15:25—28.
20, 21. a) Hur visade aposteln Paulus att han i detta avseende efterliknade Jesus Kristus på ett utmärkt sätt? b) Vad kommer nästa artikel att påvisa till nytta för oss?
20 Av Kristi efterföljare efterliknade i synnerhet aposteln Paulus Jesus Kristus på ett utmärkt sätt i detta avseende. För de ”goda nyheternas” skull blev han en slav för alla. Detta innebar helt visst att han uppförde sig som en av de mindre. (1 Kor. 9:19) Han uppförde sig som en av de mindre i förhållande till den styrande kretsen i Jerusalem när det gällde verksamheten som förkunnare, när det gällde lärofrågor och när det gällde var han skulle predika. (Apg. 15:2; Gal. 2:7—10) Vid ett tillfälle kände han sig tvungen att fråga den kristna församlingen i Korint: ”Begick jag en synd genom att ödmjuka mig för att ni skulle bli upphöjda?” Inte underligt att Jehova Gud välsignade Paulus’ förkunnartjänst så rikligen! — 2 Kor. 11:7.
21 Eftersom — som vi har sett — det är dårskap att inte vilja uppföra sig som en av de mindre, medan det däremot är bevis på vishet att vilja uppföra sig som en sådan, kommer vi att välja att slå in på den visa kursen. Men för att kunna slå in på den kommer vi, på grund av vår nedärvda ofullkomlighet, att behöva hjälp. Nästa artikel kommer att påvisa vilka medel det finns som kan hjälpa oss att uppnå denna rätta sinnesinställning.
[Bild på sidan 17]
”När Aron vände sig till Mirjam, fick han se, att hon var spetälsk”