Jag fick nya vingfjädrar såsom örnarna
Berättat av Ingeborg Berg
JAG föddes för mer än hundra år sedan, den 5 juni 1889, nära Fredensborgs slott, det kungliga sommarresidenset i norra Själland. När danska kungafamiljen hade gäster, även kungar och kejsare från Europas stater, tillkallades damerna i de förmögna familjerna i Fredensborg för att hjälpa till med matlagning och servering. Som liten flicka fick jag följa med och fick leka och springa omkring i slottet.
Jag kommer så väl ihåg tsar Nikolaus II av Ryssland och hans familj. Utanför sovrummet stod hans vakt, en kosack med dragen sabel. Kosackerna var mycket förtjusta i barn, och en dag försökte en av dem krama om mig. Jag blev rädd och flydde genom de långa korridorerna i slottet, för han såg så respektingivande ut med sitt stora skägg.
En gång besökte tsar Nikolaus II, kejsar Wilhelm II av Tyskland och drottning Viktorias son, sedermera kung Edward VII av England, den danske kungen Christian IX. Vid ett tillfälle då de flanerade på Fredensborgs gator och talade vänligt med människorna där, klappade tsaren mig på huvudet när jag neg vördnadsfullt för honom. På den tiden hade man inga livvakter, och man fruktade inte för attentat. Det var en fredlig tid då.
Freden togs bort
År 1912 började jag arbeta som sjuksköterska i Sönderjylland och tog hand om människor i den danska befolkningen på den tyska sidan av gränsen. Sönderjylland tillhörde Tyskland sedan kriget mellan Danmark och Preussen 1864. Jag hjälpte nyblivna mödrar, och jag lärde känna många av dessa unga familjer.
År 1914 gifte jag mig med en dansk gränsvakt, och vi bosatte oss på den danska sidan om gränsen. Kort därefter bröt kriget ut. Senare kallades det Världskriget och ännu senare första världskriget. En dag rullades taggtråd ut längs gränsen och hindrade oss att komma och gå fritt. Den fred och säkerhet vi hade levt i fram till 1914 skulle vi aldrig få uppleva igen.
Krigets fasor och meningslöshet kom tätt inpå oss när vi fick veta att de unga fäderna i alla de familjer på den tyska sidan av gränsen som jag hade besökt som sjuksköterska hade blivit inkallade till militärtjänst i Tyskland. Alla utom en stupade vid Marne på västfronten! Det var hemskt att tänka på de unga änkorna, som förlorade sina män, och på barnen som miste sina fäder. Hur skulle dessa unga kvinnor kunna sköta jordbruket? ”Var finns Gud?” frågade jag.
Under kriget var situationen vid gränsen ofta mycket spänd, eftersom flyktingar försökte ta sig över. Jag hade i uppdrag att kroppsvisitera kvinnor som misstänktes för att smuggla. Det var oftast mat de hade med sig, och jag låtsades ibland inte se, utan lät dem passera. Kriget tog slut 1918, och 1920 blev Sönderjylland återförenat med Danmark.
Hur jag fick tro på Gud
Fastän min tro på Gud hade försvagats av all den orättvisa jag hade bevittnat, sökte jag efter en mening med livet. Alfred, min make, och jag gick regelbundet i kyrkan, men våra många frågor blev inte besvarade.
År 1923 flyttade vi till ett litet fiskeläge vid Flensborg fjord, och Alfred började arbeta som fiskare. Vi blev snart bekanta med en familj som var baptister. Själva var vi lutheraner, men en dag antog vi en inbjudan till ett bibliskt föredrag i värdshuset vid färjeläget i Egernsund. Innan vi gick dit föll jag på knä och bad: ”Om det finns en Gud, hör då min bön!”
Föredraget handlade om kvinnan vid Sykars brunn, och det ingav mig en önskan att läsa bibeln. Som en följd av detta blev jag som en helt ny människa! Jag skrev till min mor: ”Du har alltid sagt att jag skulle omvända mig till Gud. Jag tror att det är vad som har hänt nu. Jag har varit rädd för att berätta det av rädsla för att den glädje jag har upplevt skulle försvinna. Men den är kvar!”
En tid senare, år 1927, fann jag på vindskammaren en broschyr som hette Frihed for Folket. Titeln fängslade mig, och jag blev så intresserad av den att jag glömde både tid och rum. Inte förrän barnen kom hem från skolan och ville ha mat kunde jag slita mig från läsningen.
Då Alfred kom hem på kvällen berättade jag entusiastiskt vad jag hade läst. Jag sade att om det som stod i broschyren var sant, så var kyrkan inte Guds hus, och då borde vi gå ur kyrkan omgående. Alfred tyckte att det nog var att handla överilat. Vi beslöt i alla fall att skriva ett brev till Sällskapet Vakttornets kontor vid Ole Suhrs Gade i Köpenhamn för att få lite mer litteratur.
Som svar på vår begäran sändes en resande tillsyningsman, Christian Rømer, att komma och besöka oss. Han fick bo i barnkammaren, och barnen fick ligga i vindsrummet. Varje förmiddag och eftermiddag gick broder Rømer ut i tjänst från hus till hus, och på kvällarna undervisade han oss. Han stannade i fyra dagar, och det var underbara dagar. När han for talade jag på nytt med Alfred om att gå ur kyrkan. Han svarade: ”Ja! Nu vill jag också anmäla mitt utträde.”
Så gick då Alfred till prästen med vår begäran om utträde. Prästen trodde att han kom för att ett nytt barn skulle döpas. När han till slut förstod varför Alfred kommit, kunde han inte tro sina öron. ”Vad har ni att invända mot kyrkans lära?” ville han veta. Alfred nämnde lärorna om treenigheten, själens odödlighet och den eviga pinan. ”Bibeln lär inte så”, sade Alfred. ”Det säger vi inte heller till människor som kan tänka själva”, blev prästens svar. ”Jaså prästen tror att vi som sitter i kyrkan är rena analfabeter! Nu ber jag om utträde ur kyrkan!” Och så blev det beviljat.
En överraskande fångst och så dopet
Vi ville bli döpta vid sammankomsten i Köpenhamn år 1928, men vi hade inte pengar till resan. Jag bad till Gud att han skulle visa oss en utväg, eftersom vi ville bli döpta. Kort före sammankomsten seglade Alfred ut på fjorden och fick så mycket ål att hela båten blev full och vi kunde betala resan. Fiskarna i trakten var förvånade, eftersom det hade varit mycket ont om ål i fjorden det året. Så sent som år 1979 talade fiskarna i byn om ”undret”. Vi kallade det Petrus’ fiskafänge. Den 28 augusti 1928 kunde vi döpas.
Dopet gick inte till på samma sätt som nu. Bakom ett förhänge fanns en stor dopbassäng. När draperiet drogs åt sidan, stod broder Christian Jensen där beredd att förrätta dopet. Han var klädd i frack och stod mitt i bassängen med vatten upp till midjan. Vi dopkandidater bar långa, vita dräkter. Först döptes bröderna, sedan systrarna.
Vi bodde hos mina föräldrar under sammankomsten i Köpenhamn. Då jag kom hem den kvällen, frågade min far var vi hade varit.
”Vi har varit på ett möte”, sade jag.
”Hur var det där då?”
”Vi blev döpta”, svarade jag.
”Blev du döpt?” utropade han. ”Var inte dopet som du fick när du var liten bra nog?”
”Nej, far”, svarade jag. Då gav han mig en rungande örfil och skrek: ”Jag skall döpa dig!”
Jag var 39 år och mor till fem barn, när jag på detta sätt fick min sista örfil av far, som annars var mycket snäll och vänlig. Han nämnde sedan aldrig denna händelse. Som väl var hade Alfred ännu inte kommit hem, och jag berättade det inte för honom förrän flera år efteråt.
En tid av sållning
Då vi kom hem från sammankomsten, besökte jag en kvinna som jag betraktade som syster och berättade entusiastiskt om sammankomsten och dopet. Hon satt tyst, och sedan sade hon: ”Stackars, stackars syster Berg. Du skall inte tro på det här längre. Om några dagar kommer det en broder från Flensburg, och han kommer att förklara sanningen för oss.”
Jag var förstummad. Jag kunde nätt och jämnt cykla hem. En kyrkklocka ringde i närheten, och varje slag lät i mina öron som ”död, död”. Inom mig ropade jag till Jehova om hjälp, och orden i Psalm 32:8, 9 kom för mig: ”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra; jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig. Varen icke såsom hästar och mulåsnor utan förstånd, på vilka man lägger töm och betsel för att tämja dem, eljest får man dem ej fram.” — 1917.
När jag kom hem, tog jag fram min bibel och läste Fader vår. ”Det måste vara sant”, tänkte jag. Jag påminde mig liknelsen om den dyrbara pärlan. (Matteus 13:45, 46) Riket är pärlan som Jesus talade om. Jag ville också ge allt jag ägde för att vinna Riket. Tankarna tröstade mig. Det kom också andra välsignelser.
År 1930 ändrades namnet på tidskriften ”Den gyldne Tidsalder” till ”Ny Verden” (nu Vågn op!). Och året därpå kunde vi bibelforskare glädja oss åt att erhålla namnet Jehovas vittnen. Vi var bara några få vittnen i vår trakt på den tiden, och av och till hölls möten i vårt hem. Gatan där vi bodde hette Trappan, så Sällskapet kallade oss Trappförsamlingen.
Fler prövningar att uthärda
År 1934 genomgick jag en svår underlivsoperation och blev förlamad i nedre delen av kroppen till följd av den. Jag var bunden till sängen i två och ett halvt år, och läkarna sade att jag skulle få sitta i rullstol under resten av livet. Det var en svår tid, men min familj var en underbar hjälp.
Alfred köpte en bibel med stor stil åt mig, och vår yngste son tillverkade ett ställ för den så att jag kunde ligga och läsa. Men jag ville också predika. Därför satte Alfred upp ett anslag vid vägen som annonserade de nya tidskrifterna. Intresserade personer kom in, och jag talade med dem. Anslagstavlan medförde att folk i trakten kallade vår familj ”Ny verden”.
Resande tillsyningsmän var måna om att besöka mig. Jag lärde därigenom känna dessa mogna, erfarna bröder, och de styrkte mig mycket under min sjukdom. Jag använde tiden medan jag låg sjuk till att studera bibeln, och kunskapen höll mig uppe. Jag kände det som om jag fick ”nya vingfjädrar såsom örnarna”. — Jesaja 40:31, 1917.
När ”den stora skaran” identifierades år 1935, upphörde de flesta av bröderna och systrarna i vår trakt, bland andra våra äldsta barn, att ta del av brödet och vinet vid åminnelsefirandet. Några av oss tvivlade emellertid aldrig på vår himmelska kallelse. Vi var samtidigt glada över den nya förståelsen av Jehovas storslagna uppsåt beträffande den stora skaran och dess belöning, evigt liv på jorden. — Uppenbarelseboken 7:9; Psalm 37:29.
Steg för steg återvann jag hälsan, tvärtemot vad läkarna hade förutsagt, och jag kunde återigen ta full del i det storslagna förkunnarverket.
Andra världskriget och tiden därefter
På andra sidan fjorden kunde vi se Tyskland, och vi började känna av nazismens inflytande. Några av våra grannar blev nazister, och de hotade oss: ”Vänta bara tills Hitler kommer. Då kommer ni att hamna i koncentrationsläger eller på en öde ö!”
Vi tyckte det var bäst att flytta. Vänliga människor hjälpte oss att få en lägenhet i Sönderborg, en stad i närheten. Världskriget började i september 1939. Vi flyttade den 28 mars 1940, och den 9 april ockuperade tyska trupper Danmark. Jehovas vittnen i Danmark kom emellertid inte att lida i så hög grad under ockupationen.
När Hitlers ”tusenåriga rike” slutligen störtade samman, fick jag leda bibelstudier med flera besvikna tyskar som bodde i Sönderborg. Det var verkligen en glädje att få se många av dessa överlämna sitt liv åt Jehova. Jag har kunnat glädja mig åt att ha fått en stor familj av andliga barn och barnbarn, förutom att de flesta av mina egna barn och barnbarn är aktiva i den kristna tjänsten.
År 1962 förlorade jag min make, ett barnbarn dog 1981 och min äldsta dotter 1984. Att jag håller mig verksam i tjänsten för Jehova har hjälpt mig genom sorgen varje gång.
Det har varit en stor förmån att bevittna framgången för Rikets verk i Danmark sedan jag började 1928. Då var vi bara omkring 300 förkunnare, och nu är det över 16.000! Jag är tacksam över att jag ännu vid hundra års ålder kan vara aktiv i tjänsten. Jag har verkligen fått uppleva uppfyllelsen av orden i Jesaja 40:31 (1917): ”Men de som bida efter HERREN [Jehova] hämta ny kraft, de få nya vingfjädrar såsom örnarna. Så hasta de åstad utan att uppgivas, de färdas framåt utan att bliva trötta.”