Predestination och Jehovas förutvetande

”För Gud är hans verk kunnigt från världens begynnelse.” — Apg. 15:18, 1878.

 1. Vad är det för skillnad mellan predestination och förutvetande?

JEHOVA har makt att predestinera eller förutbestämma och förmåga att veta saker och ting i förväg. Vad han predestinerar, det sker, därför att han har förutbestämt att det skall ske, oavsett vad någon skapelse i universum kan göra för att hindra det eller göra det om intet. Vad han vet i förväg, det sker, ty hans förmåga att se in i framtiden är ofelbar, och att han utövar den gör inte på något sätt våld på någon skapelses fria vilja. I allmänhet har predestinationen att göra med klasser eller grupper och med händelser, utan att de särskilda individer, som kommer att vara inbegripna i dessa klasser eller förbundna med dessa händelser, är förutbestämda. Å andra sidan begränsar sig inte Guds förutseende till grupper eller händelser, utan anger ofta särskilda individer som kommer att vara förbundna med dem.

 2. Vad var Israels nation?

2. I vårt föregående nummer lades en fast grund för det påståendet, att när de grekiska skrifterna talar om predestination eller förutbestämmelse i fråga om dem som skall regera med Kristus i himmelen, så syftar de på dessa såsom klass betraktade och inte såsom individer. Detsamma gäller när Jehova uttalar sitt uppsåt att ha en helig nation. I forna tider blev Israel den förebildliga heliga nationen, ty till Israel sade Jehova: ”I skolen vara åt mig ett rike av präster och en helig nation.” Återigen: ”Du är ett heligt folk åt Jehova, din Gud; Jehova, din Gud, har utvalt dig till att bliva ett folk för hans egen besittning, framför alla folk som äro på jordens yta.” (2 Mos. 19:6; 5 Mos. 7:6; AS) Det var en utkorad eller utvald nation, som omtalas såsom ”Israel, min utkorade”. — Jes. 45:4.

 3. I vad kunde enskilda israeliter svika eller misslyckas, fastän de var av en utvald nation?

3. Men det blotta faktum att Israel var en utvald nation gjorde inte automatiskt varje individuell israelit slutgiltigt utvald. Jehova själv tillintetgjorde många av israeliterna under deras färder i öknen och senare, och han tillät också fiender att minska deras antal, därför att de varit otrogna. När Jesus kom, tog endast en kvarleva av judarna emot honom, och ickeisraeliter fördes in för att fullständiga det förutbestämda antalet av ”Guds Israel”. (Gal. 6:15, 16; Ef. 2:11—22) Det var inte nog att vara jude utvärtes, i köttsligt avseende. Medlemmarna av ”Guds Israel” måste vara judar invärtes, i andligt avseende. (Rom. 2:28, 29, 9:6) När alltför få naturliga israeliter tog emot Messias, ”vände Gud för första gången sin uppmärksamhet till nationerna för att från dem taga ut ett folk för sitt namn”. När naturliga israelitiska grenar vägrade att bära gudaktig frukt, blev de avbrutna och bortkastade, och dittills vilda hedniska grenar blev inympade för att ta deras plats. När många i det naturliga Israel visade att deras sinnen var okänsliga för deras plikt, lät Gud således verkligen hedningar komma in för att fullständiga det förutbestämda antalet av det andliga Israel eller ”Guds Israel”: ”Israel har till en del fått sina sinnens känslighet avtrubbad, till dess det fulla antalet människor av nationerna har kommit in, och på detta sätt skall hela Israel bliva frälst.” — Joh. 15:1—8; Apg. 15:14 och Rom. 11:17—21, 25, 26, NW.

 4. Vad visar att det andliga Israel inbegriper hedningar, och var passar den ”stora skaran” in i förebilden och i motbilden?

4. Att Guds förebildliga heliga nation, det naturliga Israel, utgjorde en profetisk skuggbild av det andliga Israel och att det senare skulle komma att delvis bestå av hedningar, det visas av det sätt varpå Petrus tillämpar 2 Moseboken 19:6 och 5 Moseboken 7:6 på Kristi kropps lemmar, som utgöres av både judar och hedningar: ”Ni äro ’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning, för att ni skulle vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus. Ty en gång voro ni icke något folk, men äro nu Guds folk.” (1 Petr. 2:9, 10, NW) Det fullständiga antalet av dem som regerar med Kristus är bestämt till 144.000. (Upp. 14:1—4) I Uppenbarelseboken 7:4—8 är samma antal uppdelat på Israels tolv stammar, och eftersom detta är det fullständiga antalet och hedningar är inbegripna däri, måste det Israel som här avses vara det andliga Israel. Den ”stora skara, som ingen människa var i stånd till att räkna, av alla nationer och stammar och folk och tungomål”, vilken därnäst blev synlig, kunde inte höra till den himmelska klassen, ty detta skulle komma antalet att svälla ut långt över de förutbestämda 144.000. (Upp. 7:9, NW) I själva verket gör den parallellen fullständig. Alldeles som det förebildliga naturliga Israel, när det lämnade Egypten, var åtföljt av en ”blandad hop” av icke-israeliter, så är det i motbilden så, när det andliga Israel avskiljer sig från denna gamla värld under Satan, att en stor hop människor, en hednisk skara i jämförelse med det andliga Israel, är tillsammans med detta. Frälsning vinner de genom Kristi återlösande blod. — Upp. 7:10, 14.

 5. Vad tillkännager allt detta i fråga om predestination?

5. Vad tillkännager allt detta i fråga om predestination? Det visar, att fastän det naturliga Israel var utvalt såsom nation betraktat, avföll likväl många medlemmar av denna nation, och endast en kvarleva förblev trogen. Då det naturliga Israel var en förebild av det andliga Israel, visar detta, att det andliga Israel är utvalt som en klass eller helig nation, men inte i fråga om de individer som utgör det sammanlagda antalet, ty många individer har avfallit, och endast en kvarleva av alla dem som en gång blivit kallade, helgade, rättfärdiggjorda, återlösta och kommit att tillhöra utkorelsen förblir trogen. Dessutom visar det förut sagda, att inte endast det utkorade eller utvalda andliga Israel, som regerar med Kristus i himmelen, blir återlöst av Kristi blod, utan en stor skara, vars antal inte är fastställt eller predestinerat, kommer också in under lösenoffrets frälsande verkningar. Presbyterianerna, som är predestinationens främsta förkämpar, förnekar detta och säger: ”Inte heller blir några andra återlösta av Kristus ... utan endast de utvalda.”a Då predestinationslärans anhängare gör gällande, att endast de utvalda, som regerar med Kristus, blir frälsta, försätter de sig själva i ännu ett dilemma: Då ju de utkorade eller utvalda blir en del av den abrahamitiska säden, tillsammans med Kristus Jesus, vilka är då de släkter och nationer på jorden som blir välsignade genom denna säd? (1 Mos. 12:3; 22:18; Gal. 3:16, 29) I verkligheten är det en jordisk klass, vars medlemmar hämtas från alla nationer, och den nutida delen av denna klass blir den ”stora skaran”, som omtalas i Uppenbarelseboken 7:9.

Förutvetande beträffande individer

 6. Finner predestinationsläran stöd i sådana exempel som Simson, Jeremia och Johannes döparen?

6. När predestinationslärans hängivna anhängare försöker bevisa sitt påstående, att individer i allmänhet är predestinerade, så pekar de till bevis på sådana individer som Simson, Jeremia, Cyrus, Esau och Jakob, Johannes döparen, Judas och även Jesus. Det är sant, att före deras födelse visste Jehova på förhand, att Simson skulle börja befria Israel, att Jeremia skulle bli en profet för nationerna och att Johannes döparen skulle utföra ett verk likt det som Elias utförde, ett verk varigenom folket skulle beredas för Messias’ ankomst. (Dom. 13:3—5; Jer. 1:5; Luk. 1:13—17) Emellertid stämmer dessa fall inte överens med läran om predestination. Den läran kräver, att individernas slutliga öde skall vara oryggligt förutbestämt redan före Adams och Evas tid, men det finns ingenting i dessa fall som vittnar om något sådant. Det finns ingenting som anger, att Guds förutvetande med avseende på dessa särskilda individer existerade någon längre tid före deras avlelse i moderlivet. Dessutom synes detta förutvetande ha gällt deras verksamhet mer än deras slutliga öde, medan däremot predestinationen gäller individens slutliga öde, och detta ”utan något förutseende av tro eller goda gärningar eller framhärdande i vare sig det ena eller det andra eller något annat hos den skapade varelsen själv”.b Det gudomliga förutvetande som visas i dessa fall är någonting helt annat än predestination.

 7. Varför ger inte fallet med Jakob och Esau något stöd åt predestinationstanken, och varför handlade Jehova med dem som han gjorde?

7. Det uttalande som gällde tvillingarna Esau och Jakob hade inte gjorts före Adams och Evas skapelse, utan gjordes medan de båda barnen befann sig i sin moders liv; inte heller hade det avseende på deras slutliga öde, utan tillkännagav att ”den äldre skall tjäna den yngre”. Det innebar, att den yngre, i motsats till det gängse förfarandet, skulle få den förstfödslorätt som i vanliga fall gick till den förstfödde sonen och som vid faderns död gjorde denne son till överhuvudet för sin faders hus, varigenom hans bröder blev underställda honom. Och allt detta var ”när de ännu icke hade blivit födda eller hade företagit sig någonting, vare sig gott eller ont, ... för att Guds uppsåt beträffande utväljandet måtte förbliva beroende, icke av gärningar, utan av Honom som kallar”. En av dessa tvillingpojkar skulle få förstfödslorätten, som i detta fall också innefattade det abrahamitiska löftet. I och med att Jehova gjorde detta val före de båda brödernas födelse, innan någon av dem hade gjort vare sig gott eller ont, visade han, att utväljandet av dem som skulle få del i löftet till Abraham inte var beroende av gärningar. Detta var en motsats till lagförbundet, vilket kom judarna att framhäva gärningar. Här riktades nu i stället uppmärksamheten på oförtjänt godhet eller nåd och på anden. Därigenom kom valet att helt och hållet ligga i dens hand som kallar dem som skall bli föremål för dessa välsignelser, nämligen Jehova Gud. Hans fria val i denna sak, fullständigt obundet av sedvänjor eller vanliga tillvägagångssätt i enlighet med människors förväntningar, såsom t. ex. bruket att ge förstfödslorätten åt förstfödda söner, betonas ytterligare genom att han utvalde den yngre sonen i stället för den äldre. Jehova klargjorde alltså sitt uppsåt med avseende på sitt förbund och tillfredsställde inte någon nyck, när han handlade så som han gjorde i Esaus och Jakobs fall. — 1 Mos. 25:23—26; 27:29, 37; 28:13, 14; Rom. 9:11, NW.

 8. Varför innebar inte detta något evigt fördömande av Esau, men hurudan visade han sig likväl vara, vilket bekräftade Jehovas förutvetande?

8. Jehovas beslut, att ge förstfödslorätten åt Jakob eller att tillåta att Esau, som var äldre, blev en tillfällig slav åt den yngre, var inte något som predestinerade Esau till evig fördömelse, som predestinationslärans förespråkare måste göra gällande. Att Esau stod i en underordnad ställning behövde inte hindra honom från att vinna Guds godkännande. Anslöt sig inte några av kananéerna till Israel och vann Jehovas välsignelse, fastän de befann sig under en av Gud inspirerad förbannelse, som gick ut på att de skulle tjäna Sems efterkommande? (1 Mos. 9:25—27; Jos. 9:27) Och vad förstfödslorätten beträffar, är dess erhållande inte något villkor för frälsning. Om det vore så, då skulle ju endast förstfödda söner bli frälsta och alla andra automatiskt fördömda. Nå, men hur förhåller det sig med Jehovas uttalande: ”Jag älskade Jakob, men jag hatade Esau”? (Mal. 1:2, 3; Rom. 9:13, NW) Berättelsen ger inte särskilt till känna, att denna dom fälldes redan medan barnen var i Rebeckas moderliv, att den inte inväntade deras kommande uppförande såsom grundval för den. Men oavsett denna möjlighet kunde Jehovas förmåga till förutvetande uppenbara för honom, vilken kurs var och en av tvillingarna skulle följa, och förse honom med all behövlig grund för att älska den ene och hata den andre. Hans förmåga att uppfatta och tyda den inneboende läggningen hos ofödda barn kan inte betvivlas. Alldeles säkert hade Esau en viss sådan läggning, och den höll i sig, trots den goda religiösa fostran han fick av sin föräldrar. En motsats till Jakobs trohet var Esaus handlingssätt. Han var en ansvarslös jägare, sökte de förbannade hedniska kvinnorna till hustrur åt sig, visade förakt för det abrahamitiska löftet genom att sälja sin förstfödslorätt till Jakob och försökte likväl senare lura ifrån Jakob den förstfödslorätt som var Jakobs både till följd av köp och i kraft av Guds gåva. Av egen fri vilja gjorde Esau allt detta och gjorde sig förtjänt av Jehovas hat. — 1 Mos. 25:27—34; 26:34, 35 ; 27:34—36, 46; 1 Sam. 16:7; Job 31:15; Pred. 11:5.

 9. Varför ger inte fallet med Jakob och Esau något stöd åt predestinationstanken, och varför handlade Jehova med dem som han gjorde?

9. Jehova Gud profeterade, att en av Jesu apostlar skulle förråda Jesus, men den som skulle göra det är inte namngiven. (Ps. 41:10; 109:8) Det finns ingen anledning till att säga, att när Jesus valde Judas Iskariot, visste han att denne skulle bli förrädaren. Men den kraft som Jesus fick från Jehova satte honom i stånd till att uppfatta det mänskliga hjärtats och sinnets tankar och avsikter, och så snart Judas började glida åt det hållet, varseblev Jesus det. För att ådagalägga att han var Messias talade han i förväg om detta kommande förräderi: ”Från och med detta ögonblick underrättar jag eder, innan det inträffar, på det att ni, när det verkligen inträffar, må tro, att det är jag.” (Joh. 2:24, 25; 6:64, 70, 71; 13:11, 18—30, NW; Upp. 2:23) De förutsägelser som gjordes och som identifierade Judas personligen som förrädaren kom sedan han blivit fullvuxen och även sedan han blivit apostel. Detsamma kan sägas om de förutsägelser som rörde Petrus personligen, om hur han skulle förneka Kristus, hur han sedan skulle komma på rätt bog igen samt det sätt varpå han skulle dö. (Mark. 14:30; Luk. 22:31, 32, 34; Joh. 21:17—19) Ingenting av detta skulle kunna kallas för predestination, dvs. ett fastställande av individers öden före den ursprungliga världens grundläggning. Vad Cyrus angår, var det på grund av Jehovas profetiska förmåga till förutvetande som han blev nämnd såsom den som skulle störta Babylon och göra israelitiska fångar fria, och denna förutsägelse gjordes omkring två hundra år innan händelsen inträffade. Men detta har ingenting med presbyteriansk eller kalvinistisk predestination att göra. Det fastslog inte Cyrus’ slutliga öde. Han blev inte någon sann tillbedjare av Jehova, utan tjänade många falska gudar, och blev aldrig någon medlem av Jehovas utvalda klass. — Jes. 45:1—4.

10. Hur förhåller det sig med Jesu fall, trots att det var absolut enastående?

10. Vad slutligen Jesus angår, var det inte så, att hans jordiska levnadslopp och slutliga öde såsom Guds kvinnas säd och den nya världens konung blev predestinerat före den ursprungliga världens grundläggning. Det var efter det första människoparets fall som profetior började ges beträffande Kristus Jesus. (1 Mos. 3:15) De hebreiska skrifterna identifierar honom i sanning såsom Jehovas utkorade eller utvalde. (Jes. 42:1) Han var förutkänd före den nya världens grundläggning, som skedde vid tiden för hans död, och var ”en som blivit utlämnad i kraft av Guds bestämda rådslut och förutvetande”. (Apg. 2:23, NW; 1 Petr. 1:20; Upp. 13:8, NW: ”det från världens grundläggning slaktade Lammet”) Utan att predestinera de särskilda individer som skulle komma att ingripa emot Jesus, då han var på jorden, förutsade likväl profetiorna många av de händelser som tilldrog sig under den tiden: ”Just så voro både Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med människor av nationerna och med Israels folk i verkligheten församlade i denna stad emot din helige tjänare Jesus, som du gjorde till Kristus, för att göra allt vad din hand och ditt rådslut i förväg hade bestämt skulle inträffa.” (Apg. 4:27, 28, NW) Men vare sig man beträffande Jesu fall talar om predestination eller om förutvetande, så var detta dock i högsta grad ett undantag och bevisar inte att en individuell predestination för alla personer har ägt rum före Adams och Evas tid.

11. Varför utövades gudomligt förutvetande i de här förut omnämnda fallen?

11. I själva verket är alla de här omnämnda exemplen på hur gudomligt förutvetande utövats med avseende på individers handlingssätt i synnerlig grad undantagsfall. Dessa personer hade särskilda uppgifter i Jehovas uppsåt, i det att de var förebilder eller mönster eller utgjorde uppfyllelser av profetior eller på något annat sätt brukades till att bidra till Jehovas folks upplysning eller till att göra Jehovas makt kunnig. I fråga om deras förhållanden kan Jehova leda händelseutvecklingen och leder den också så, att allt samverkar till uppfyllelsen av hans förutvetande. Men dessa få undantagsfall, som verkligen berörde Jehovas förutvetande, kan inte användas till att med framgång bevisa, att han har utövat en liknande grad av förutvetande i fråga om varje mänsklig skapelse.

12. Varför är inte Apostlagärningarna 15:18 och Romarna 8:28 till någon hjälp för dem som förfäktar predestinationsläran?

12. I ett försök att bevisa, att Gud på detta fullständiga sätt utövar sitt förutvetande, citerar några Apostlagärningarna 15:18: ”För Gud är hans verk kunnigt från världens begynnelse.” (1878) Nya Världens översättning återger verserna 17 och 18 på följande sätt: ”Jehova, som gör dessa ting, vilka han har känt sedan gammalt.” En fotnot ger denna lydelse: ”Som har hållit på med att göra dessa ting kunniga sedan gammalt.” Oavsett vilken version som användes är det klart, att Jehova här visar att han i förväg kände eller visste om sina verk eller gärningar. Det betyder inte att han i förväg känner eller vet om varje persons gärningar. Inte heller kan Romarna 8:28 med rätta användas till att bevisa att Gud i förväg visste om alla händelser eller av människor utförda handlingar: ”Vi veta, att för dem som älska Gud samverkar allt till det bästa.” En mera exakt översättning visar att det är Guds gärningar, inte handlingar av människor, kanske förföljare, som är till gagn för hans tjänare: ”Vi veta, att Gud låter allt sitt verk samverka till gagn för dem som älska Gud.” (NW) Jesus visade, att när människor faller offer för våld eller olyckshändelser, kan man inte med rätta fatalistiskt skylla det på ödet och inte heller tillskriva det predestination, utan det som inträffar stämmer mera överens med det förhållandet, att ”tiden och tillfället spela in för dem alla”. — Pred. 9:11, AT; Luk. 13:1—5.

13. Varför kan vi inte säga, att Jehova i förväg visste om att den överskyggande keruben och Adam och. Eva skulle falla?

13. Kan det sägas att Jehova i förväg visste, att den överskyggande kerub, som hade satts över Adam och Eva i Eden, skulle bli upprorisk? Eller att Jehova i förväg visste, att Adam och Eva skulle duka under för denne upprorsmakares frestelser? Denna tanke finner inget stöd i Skriften och är inte heller logiskt försvarlig. Bibeln visar, att Jehovas förutvetande utövas med avseende på hans eget verk, men kerubens uppror och Adams och Evas överträdelse var inte något verk av Jehova. Han lät inte sin förmåga till förutvetande tränga in i dessa skapelsers angelägenheter. Han är inte en misstänksam Gud, som alltid misstänker sina skapelser och söker finna svaga punkter i deras sinne och hjärta och spanar efter besvärligheter. Plan väntar och tillåter dem att lägga sina misslyckanden i dagen. En människa kan vara rättskaffens, till dess hon ställes inför någon särskild frestelse, och då kan sprickor i hennes ostrafflighet visa sig. Så förhöll det sig tydligtvis med keruben. Sedan denne kerub hade blivit insatt i sin ämbetsställning och sedan Adam och Eva hade blivit skapade, kom situationen att utgöra en frestelse för honom. Inte en frestelse från Jehova, utan en som han själv skapade åt sig genom sina otillbörliga tankar och begär. (Jak. 1:13—15; 1 Joh. 2:15—17) Han såg de båda första människorna, kände till deras förmåga att föröka sig och den gudomliga befallningen till dem att göra detta, och han föreställde sig jorden uppfylld med människor. Han ville ha deras tillbedjan och grep sig an med att avlägsna detta första människopar från tillbedjan av Jehova. Men allt vad Jehova hade förutbestämt i dessa förhållanden var att lydnad skulle betyda liv och olydnad skulle betyda död, och han underrättade Adam om detta och genom honom Eva. — 1 Mos. 2:16, 17.

14. Varför behövde Jehova inte på förhand känna till deras uppror för att kunna bemästa det?

14. Då det absolut inte finns någonting i Skriften som tyder på att Jehova i förväg visste om de överträdelser som denna trio skulle komma att begå, på vilken grund kan då någon göra gällande, att han gjorde det? Inte på någon hållbar grund. Jehova behövde inte på förhand veta om dessa tres uppror för att kunna bemästra det. Inte heller har det varit behövligt för honom att på förhand känna till demoners och människors gärningar i denna tid för att kunna fullborda sitt uppsåt. Han behöver lika litet göra detta som en man, som ämnar röja bort allt ogräs på ett stycke mark för att anlägga en trädgård där, i förväg behöver veta om hur de insekter skall bete sig, som bor i ogräsdjungeln, vilken utgör deras hem. Vad insekterna än kan komma att göra, kan de lika litet hindra mannen från att röja bort ogräset, som människan skulle kunna hindra Gud från att utföra sina gudomliga gärningar. Gud behöver lika litet ha någon förhandskännedom om människans försök till motstånd, som den omtalade mannen behöver veta vilket motstånd insekterna kan komma att göra. (Jes. 40:22) I båda fallen kan det tillämnade företaget utföras oavsett motståndet, eftersom detta är så svagt och obetydligt i jämförelse med dens kraft som har beslutat verket i fråga. — Jes. 46:11; 55:11.

[Fotnot]