Isolera dig inte!
I DE flesta situationer är det onaturligt att isolera sig. Att hålla i med att isolera sig är inte kristet. Även om Jehova Gud var fullständig i sig själv och inte behövde sällskap, fann han det lämpligt att omge sig med myriader av andesöner. (Job 38:4—7; Dan. 7:10) Detta uttryckte i handling hans kärlek. Det var samma kärlek som drev honom att senare skapa en jordisk son, Adam. I både de himmelska och de jordiska sönerna byggdes in en underbar förmåga att kommunicera. (1 Kor. 13:1) Gud frambragte inte dessa intelligenta varelser enbart för att han skulle få något från dem, utan i stället för att han skulle ge åt dem. Han fann glädje i sådana söner, och de tyckte om att vara tillsammans med honom och med varandra. — Jämför Ordspråksboken 8:30, 31.
Den Högste insåg också att det inte skulle vara gott för Adam att fortsätta att vara ensam, och därför gav han honom en partner. (1 Mos. 2:18) Genom att Jehovas befallning till det första människoparet uppfylldes, skulle det komma att frambringas en hela jorden omfattande familj av människor som var förenade med varandra. (1 Mos. 1:28) Hur tydligt framkommer det inte att människorna inte var ämnade att lida av de onda verkningarna av isolering!
Det är då inte att undra på att de flesta bibelcitat som talar om olika former av isolering hänför sig till negativa aspekter. (Ps. 25:16; 102:7) Kains förvisning för att han mördat sin bror var en isolering från den övriga mänskliga familjen. Han betraktade detta som ett straff, någonting som var svårt att bära. — 1 Mos. 4:11—14.
Botemedlet
Men vad kan en människa göra som känner sig ensam — inte älskad eller önskvärd? I stället för att tycka synd om sig själv och vänta på att andra skall göra någonting eller förvänta att hon skall få någonting bör hon ta initiativet till att i handling ge uttryck åt kärlek till andra och därigenom efterlikna Gud och Kristus. Genom att isolera sig själv — antingen avsiktligt eller oavsiktligt — handlar en individ i motsats till Guds uppsåt för människorna. Det är inte att undra på att isolering orsakar problem! Botemedlet är därför att göra det som Skaparen avsåg för oss. Han önskade att vi skulle glädja oss åt kamratskap med våra medmänniskor. En kvinna som var ensam kom att förstå denna tanke. Hon sade: ”Det började äntligen klarna för mig. Jag stod upp och slutade tänka på mig själv och började arbeta hårt. Jag har arbetat hårt alltsedan dess.”
Vad kan vi lära av denna erfarenhet? Att en människa inte behöver vara ensam. Det finns någonting positivt som hon kan göra åt det. Hon kan utöva grunderna i kristendomen. Kan hon i själva verket vara en kristen och samtidigt isolera sig? Nej, därför att kärlek till nästan fordrar att hon gör gott mot sin medmänniska och i handling söker efterlikna Skaparen. (Matt. 22:37—39; 7:12) Att barmhärtigt ge åt en behövande människa medför glädje. Ett sådant givande avlägsnar den nedstämdhet som ofta utmärker ett liv i ensamhet.
Att förhindra och förebygga
Det kräver naturligtvis ansträngning att vara verksam i att dela med sig åt andra. Vi bör inte tillåta oss att bli missmodiga därför att vi känner oss otillräckliga. Eftersom det inte är lätt att övervinna ensamheten, gör vi väl i att undvika att bli ett offer för denna sjuka. Även om andra kan göra oss besvikna, måste vi vara på vår vakt mot att dra oss undan från människor. Bibeln säger: ”Ingen av oss lever för sig själv.” (Rom. 14:7, 1917) Sedan vi en gång isolerat oss är faran den att vi börjar tänka oförnuftigt, ja, även dåraktigt, och detta till vår egen skada. Ett ordspråk i bibeln uttrycker det på följande sätt: ”Den som isolerar sig söker sin egen själviska lystnad; mot all praktisk vishet kommer han att bryta ut.” — Ords. 18:1, NW.
Vi har exemplet med en ung hustru som började hänge sig åt att sent på kvällarna titta på pornografiska filmer på TV. I och med att hon kom under detta skadliga inflytande, slutade hon snart upp med att bedja, läsa bibeln och vara med vid kristna möten. Hon började snart tycka att hennes man inte tillfredsställde henne, och hon började tycka synd om sig själv. Hon började ta del i en kurs som hon några månader dessförinnan genast skulle ha avfärdat som dårskap. Hon drogs och lockades av sina orätta begär och övergav sin man och sin lilla dotter och började leva tillsammans med en annan man. Fann hon verklig lycka? Nej! Hon erkände senare för en vän att hennes nya manliga sällskap hade slagit henne, och hon kände sig olycklig utan sitt barn. Denna kvinna hade orsakat sig själv, sin man, sitt barn och sina medkristna skada och hade dragit stor smälek över Skaparen — allt detta därför att hon isolerade sig själv.
Att isolera sig är inte kristet
Det är verkligen inte kristet att isolera sig. Det är söndrande och bromsar upp det arbete som den nitiske kristne utför samt begränsar möjligheten till gemenskap med andra. En individ som blir avskuren från andra kan bli nedstämd och börja tvivla på trovärdiga och pålitliga människor och till och med på Gud och bibeln. Lärjungen Judas visar att några på hans tid inte insåg att även änglar skadade sig själva, när de övergav umgänget med Gud och de trogna änglarna för att ge efter för sina orätta begär. — Jud. v. 6, 8, 10, 20—22.
Hela den ande som genomsyrar bibeln motsätter sig isolering och dess oönskade resultat — overksamhet, brist på gemenskap och oförmåga att ge uttryck åt kärlek. Bibeln lär om och stimulerar till positivt handlande och gör så genom att använda ord som uttrycker handling. Vi uppmanas till exempel att ”göra” mot andra, att ”gå” och göra lärjungar, att ”be” och det skall ges åt oss, att ”fortsätta med att bulta på” för att få svar, att ”älska” vår nästa, att ”församlas” med andra kristna och att ”följa gästfrihetens väg”. Allt detta är motgift mot apati, självömkan, känslan av att inte vara önskvärd eller inte vara till någon nytta. Kristendomen kräver att en människa visar sympati genom att hysa medlidande med andra och få en individ att känna sig önskvärd och nyttig i stället för onyttig. När vi ger av hela vårt hjärta, kan vi vara försäkrade om att vår himmelske Fader skall rikligen återgälda oss. (Matt. 6:1—4) Genom att ge vinner vi andras tillgivenhet och fördriver känslan av ensamhet.
Det finns naturligtvis tider när vi behöver vara för oss själva. Även Jesus Kristus, fastän han var fullt upptagen med att hjälpa andra, tog sig tid för ensamhet. Då han hörde nyheten om Johannes döparens död, gick han ”till ett ensligt ställe för att få vara i avskildhet”. (Matt. 14:13) För dem som vanligtvis är i sällskap med andra kan avskildhet vara en vederkvickande omväxling och kan ge goda tillfällen till begrundan. Guds Son sade en gång till sina lärjungar: ”’Kom med, ni själva, till ett ensligt ställe där vi kan vara för oss själva och vila er litet.’ Det var nämligen många som kom och gick, och de hade ingen ledig stund ens att äta ett mål mat.” (Mark. 6:31; 3:20) Avskildhet var just vad de behövde då.
När vi använder tid i avskildhet för ett meningsfullt mediterande kan vi stärka vår tro. Sådan meditation kan hjälpa oss att komma närmare Gud. Den kan få oss att uttrycka oss med uppskattning i bön och på så sätt stärka vår personliga samhörighet med den allsmäktige Guden. Sådana tillfällen för meditation är bara tillfälliga. Vi önskar aldrig isolera oss i så hög grad att vi ägnar oss åt ett klosterliv. — Jämför Johannes 17:15.
Vi har sannerligen goda skäl till att undvika att leva isolerat. Det är verkligen farligt. Att isolera sig kan på ett ogynnsamt sätt påverka den kristna verksamheten, samvaron och gemenskapen. Utnyttja därför till fullo Guds andliga föranstaltningar. Läs hans ord varje dag. Försumma inte bönen. Fyll sinnet med sunda tankar. Var regelbundet tillsammans med dem som har samma dyrbara tro. Var fullt upptagen i detta viktiga arbete med att undervisa i Guds ord och på andra sätt intressera dig för dina medmänniskors behov. Att hålla sig tätt intill Jehova och hans ord och lämna rum åt hans andes inflytande skall ”hindra er från att vara overksamma eller utan frukt i fråga om den exakta kunskapen om vår Herre Jesus Kristus”. (2 Petr. 1:5—8) Isolera dig inte.