Lojalitet mot ”vår Herres och hans smordes rike”
”Jag kommer att vara fäst vid dig, o Jehova, min styrka. Mot den som är lojal kommer du att handla lojalt.” — Psalm 18:2, 26, NW.
1. a) Vilket gensvar gav David på Jehovas lojalitet? b) Vad erkände David, även på sin ålderdom?
JEHOVA var den som i lojalitet uppsatte David på tronen över hela Israel. Detta hände år 1070 f.v.t. I uppskattning av denna kärleksfulla omtanke från Guds sida erkände den på tronen insatte David ständigt Gud som sin konung och därmed som Israels suveräne konung. Särskilt med avseende på Davids avlägsne avkomling, Messias, sade Gud följande: ”Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.” (Psalm 2:6) Som ett erkännande av den verklige himmelske härskaren sade David: ”Giv akt på rösten av mitt nödrop, min konung och min Gud; ty till dig beder jag. Om morgonen hörer du, Jehová, min röst.” (Psalm 5:2—4, Åkeson) När David blev gammal och överlät tronen åt sin son Salomo, bad han till Gud inför hela Israels församling och sade: ”Ditt, Jehová, är riket, och du är upphöjd över allting till ett huvud. Rikedomen och äran komma från dig, och du härskar över allt.” — 1 Krönikeboken 29:11, 12, Åkeson.
2. a) Vilken gammal stridsfråga bör vi i vår tid vara medvetna om? b) Vilken avgörande fråga måste vi nu som enskilda individer ge svar på?
2 Detta förhållande, som betyder mer än någonting annat och som kung David offentligt erkände för så lång tid sedan, är vad vi mänskliga varelser, som inte är kungar, på liknande sätt bör erkänna utan att känna oss förlägna. Om Jehova Gud har rätt att utöva det universella herraväldet eller den universella suveräniteten eller inte, det är den gamla stridsfråga som bibeln ger oss upplysning om. Det är detta rättsfall, som gäller Gud, som nu förelagts alla folk och nationer för att det skall få ett slutligt avgörande. Det är i dessa yttersta dagar som ett definitivt domslut i denna stridsfråga måste fastställas inför hela himmelen och jorden. Jehova kommer att vinna seger, och hans ställning kommer att hävdas och rättfärdigas, vilket kommer att medföra att hans universella suveränitet och hans kungadöme ställs utom allt tvivel. Den avgörande frågan som vi alla står inför är: Vem kommer då att bevara sin lojalitet mot Jehovas rike? Den ståndpunkt vi nu intar i denna fråga är avgörande för om vi skall vinna evigt liv eller lida evig tillintetgörelse!
3. Vilken katastrof inträffade år 607 f.v.t., men varför var denna inte ett uttryck för att Jehova å sin sida brustit i lojalitet?
3 Avstod då Jehova Gud från sitt rike år 607 f.v.t.? Varför en sådan fråga? Eftersom han det året tillät att det babyloniska världsväldet under Nebukadnessar förstörde både Jerusalem och dess tempel och omstörtade judarnas rike på ett sådant sätt att verkningarna av detta ännu kvarstår. Det är sant att så skedde, men Gud avstod ändå inte i och med detta från sitt kungadöme eller herravälde. Det var i själva verket han som påbjöd att den kungliga staden Jerusalem skulle förstöras. Detta var emellertid inte någon illojalitetshandling mot hans förebildliga och honom underordnade rike, som var satt över hans utvalda folk. Han handlade bara i överensstämmelse med villkoren i det förbund som han hade upprättat med Israel och som hade fogats till det gamla abrahamitiska förbundet. I och med detta ödesdigra år, 607 f.v.t., hade Juda och kvarlevan av Israel blivit uppenbara förbundsbrytare. Gud handlade därför med dem i överensstämmelse med villkoren i sitt lagförbund, som hade förmedlats av Mose vid Sinai berg.
Konungen med den ”lagliga rätten”
4. Hur visar de inspirerade orden i Hesekiel 21:25—27 att Jehova är lojal?
4 Beträffande den siste judiske kungen i Jerusalem inspirerade Gud sin profet Hesekiel (som redan blivit bortförd till Babylon) att säga: ”Och vad dig beträffar, o dödligt sårade, onde hövding över Israel, vilkens dag har kommit vid tiden för ändens förvillelse, är detta vad den suveräne Herren Jehova har sagt: ’Tag av huvudbindeln och lyft av kronan. Detta skall inte vara såsom förr. Upphöj rentav det som är lågt och förnedra rentav den höge. En ruin, en ruin, en ruin skall jag göra det till. Och vad detta angår, skall det sannerligen inte tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall ge det åt honom.’” — Hesekiel 21:25—27, NW.
5. a) Varför skulle det ödelagda tillståndet för hans rike bara råda en begränsad tidsperiod? b) Hur blev detta fastslaget mer än 600 år senare?
5 Enligt dessa ord utövade Herren Gud Jehova fortfarande fast kontroll över Rikets angelägenheter. Det ödelagda tillståndet för det honom underordnade riket på jorden skulle bara råda en begränsad tidsperiod. I Guds rätta tid skulle det komma någon som hade den lagliga rätten till det messianska riket, och Herren Gud Jehova skulle då ge det åt denne. Fram till dess måste utövandet av den lagliga rätten till kungadömet vänta. Eftersom denna rätt enligt förbundet hade tillhört Davids kungliga familj, måste den som skulle komma och till vilken kungadömet skulle ges vara en avkomling av den trogne kung David. Det var på grund av Davids lojalitet mot Jehovas eviga kungadöme som detta förbund om ett evigtvarande rike i hans ätt hade upprättats med honom. (2 Samuelsboken 7:8—16) Över sex hundra år senare, eller år 2 f.v.t., uppenbarade sig en ängel från Gud för en kvinnlig avkomling av kung David och berättade för henne att hon skulle bli mor till Davids utlovade arvinge. Ängeln fortsatte och sade: ”Jehova Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall för alltid härska som kung över Jakobs hus, och hans rike skall inte få något slut.” Hans namn skulle vara Jesus. — Lukas 1:32, 33; Matteus 1:18—23.
6. a) Hur blev Jesus den laglige arvingen till Davids rike? b) Varför blev detta rike något mera än ett jordiskt rike?
6 Vid sin födelse i Davids födelsestad, Betlehem, blev Jesus, Guds himmelske Son, den naturlige arvingen till förbundslöftet om Riket, det löfte som Gud hade gett hans förfader David. Rätten till Riket blev hans både i lagligt avseende och efter köttet. Men när Jesus blev döpt och smord med Guds, sin himmelske Faders, ande, blev detta rike något mera än en jordisk regering över Jakobs hus eller Israel. Vid detta tillfälle blev han pånyttfödd av sin himmelske Faders ande och blev på så sätt en andlig Son till Gud med himmelskt liv i utsikt. I den egenskapen blev han smord med Guds ande och blev alltså Messias, en benämning eller titel som betyder den Smorde. — Apostlagärningarna 4:27; 10:38; Jesaja 61:1—3.
7. a) Varför fick Jesus inte motta det messianska riket omedelbart? b) Vilken kungavärdighet skulle hans smorda efterföljare under tiden erkänna?
7 Eftersom Riket nu var himmelskt, gav Gud det inte åt honom medan han var på jorden och inte heller omedelbart efter det att han återvänt till himmelen. Även om Jesus erkändes som kung över sin andliga församling av smorda lärjungar på jorden, måste han vänta på att få det messianska riket tills den tidsperiod som Jesus själv kallade ”hedningarnas tider” eller ”nationernas fastställda tider” var slut. — Kolosserna 1:13; Lukas 21:24; jämför 1917 och 1981 års svenska översättningar.
8. a) Vilken tidsperiod omfattar ”nationernas fastställda tider”, och vilka betydelsefulla händelser markerade slutet? b) Hur har ”tecknet” framträtt på ett mera eftertryckligt sätt, och vad har varit ett framträdande drag i detta ”tecken”?
8 Dessa ”fastställda tider” hade tagit sin början redan år 607 f.v.t. i samband med Jerusalems första förstöring för babyloniernas hand, vilket följdes av den fullständiga ödeläggelsen av Juda land. Enligt Daniels profetiska bok, kapitel 4, skulle dessa ”tider” vara sju till antalet och uppgå till sammanlagt 2.520 år. Eftersom dessa tider tog sin början i och med det fullständiga ödeläggandet av Jerusalem och Juda och Benjamins land tidigt på hösten år 607 f.v.t., skulle de därför komma att nå sitt slut på hösten år 1914 v.t. Betecknande nog bröt första världskriget ut under den senare hälften av år 1914. På så sätt började den profetia som Jesus uttalade när det gällde det ”tecken” som skulle markera ”avslutningen på tingens ordning” att gå i uppfyllelse. (Matteus, kapitel 24, 25; Markus, kapitel 13; Lukas, kapitel 21) Alltsedan dess har det förutsagda ”tecknet” framträtt tydligare och mera eftertryckligt. Jesus pekade på något som skulle vara ett framträdande drag i detta ”tecken”. Han sade: ”Och dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” — Matteus 24:14.
9, 10. a) Tiden för vad hade nu kommit med tanke på stridsfrågan om lojalitet? b) Hur undanröjdes de illojala himmelska varelserna, och vad blev följden för vår jord?
9 Ja, så hade den tiden äntligen kommit, då det davidiska riket skulle ges åt Guds förhärligade Son i himmelen, för han var ju den ende som hade den ”lagliga rätten” till detta rike enligt Guds suveräna lag. Detta medförde ovillkorligen att det bröt ut krig i himmelen. Varför det?
10 Jo, eftersom den messianske kungen då började härska, hade tiden kommit för honom att ur himmelen driva ut alla motståndare till den nya regeringen, det vill säga Satan, djävulen, och hans demonhorder. Dessa slungades ner till jorden, där den demonbehärskade världsordningen fortfarande fanns kvar. Sådana ondskefulla änglastyrkor är för evigt utestängda från Guds himlar, där hans lojala änglar vistas. Dessa utdrivna upproriska änglar kommer att vara begränsade i sin rörelse frihet till jordens närhet, tills de binds i en avgrund och fullständigt förlorar sin frihet i tusen år. Kriget i himmelen och utgången av detta krig finns beskrivet i kapitel 12 i Uppenbarelseboken. Efter det att motståndarna drivits ut ur himmelen, hörs änglarna utropa triumferande i kör: ”Nu har frälsningen och makten och riket, som tillhör vår Gud, och myndigheten, som tillhör hans Smorde [Messias], blivit en verklighet, eftersom våra bröders anklagare har slungats ner, han som anklagar dem dag och natt inför vår Gud!” (Uppenbarelseboken 12:10) Vad innebar detta för invånarna på vår jord? Allt intensivare svårigheter för hela jordens befolkning!
En domsperiod för de lojala
11, 12. a) Vilken provsättning äger nu rum beträffande människors lojalitet? b) På vilket sätt ingår predikandet om Riket i denna provsättning? c) Hur kan man säga att denna tid är en skördetid, och hur används troligtvis änglarna?
11 Under denna period, som inneburit ”ve [för] jorden och [för] havet, eftersom djävulen har kommit ner till er i stor förbittring, då han vet att han har en kort tidsfrist”, har det varit en tid av provsättning av människors lojalitet — lojalitet mot djävulens domfällda tingens ordning eller lojalitet mot Guds rike, som nu är upprättat i himmelen i händerna på Jesus Kristus. (Uppenbarelseboken 12:12) Det är en tidsperiod när alla som bekänner sig vara lärjungar till Kristus noggrant måste granskas, för att det skall kunna avgöras i vilken utsträckning de är lojala mot detta upprättade rike. Kommer de att vara nitiska predikare av de goda nyheterna om detta rike ”på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”? Denna övergångsperiod liknas också vid en skördetid, då sanna kristna avskils från falska. Detta profeterade Jesus om i sin liknelse om vetet och ogräset (eller dårrepet): ”Skörden är en avslutning på en tingens ordning, och skördefolket är änglar.” (Matteus 13:39) Dessa änglar är troligtvis desamma som de som används av den suveräne Herren Jehova till att utföra hans befallning som den lyder i Psalm 50:5 (NW): ”Församla till mig dem som är lojala mot mig, dem som sluter förbund med mig över offer [hebreiska: de som skär mitt förbund].”
12 Till dem som bekänner sig vara kristna men som underkänns i det prov som gäller lojalitet mot Riket säger Gud: ”Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan?” — Psalm 50:16.
13, 14. a) Hur skulle du vilja beskriva det ”förbund” som omtalas i Psalm 50:5, 16? b) Mot vilka två förbund måste de smorda kristna vara lojala?
13 Det ”förbund” som åsyftas i de ovan nämnda verserna (5, 16) är inte ett personligt förbund, som ingåtts av de lojala i samband med ett personligt, individuellt offer. Det är i stället ett nationellt förbund. Det mosaiska lagförbundet, som ingicks med nationen Israel vid berget Sinai i Arabien, användes profetiskt till att representera det nya förbundet, som ingicks med det andliga Israels ”heliga nation” med den större Mose, Jesus Kristus, som medlare. (Jeremia 31:31—34) På påskkvällen år 33 v.t. instiftade Jesus Herrens kvällsmåltid eller nattvarden, och han sade: ”Denna bägare är liktydig med det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas för er räkning.” (Lukas 22:20) Det nya förbundet fick alltså laga kraft genom det offerblod som utgöts i samband med Jesu Kristi död. De ”lojala”, som Jesus för in i det nya förbundet, för han in i ett ”förbund ... om ett rike”. (Lukas 22:28—30; Matteus 26:29; Markus 14:25; Psalm 116:15) Vad innebär då detta?
14 Kristna som förs in i det nya förbundet, som är ett ”förbund ... över offer”, måste vara lojala inte bara mot detta förbund, utan också mot ett ”förbund ... om ett rike”. Dessa är andliga israeliter, ”Guds Israel”. — Galaterna 6:16.
15. På vilka olika sätt måste de andliga israeliterna bevisa sig vara ”lojala”?
15 Under ”avslutningen på tingens ordning” i vår tid finns det fortfarande en kvarleva av sådana andliga israeliter på jorden. På dessa i synnerhet vilar åliggandet att handla i överensstämmelse med Jesu profetia: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna.” (Matteus 24:14) De kan inte kringgå denna förpliktelse, om de önskar vara lojala mot ”vår Herres [Jehovas] och hans Smordes rike”. (Uppenbarelseboken 11:15) De kan inte vara en del av denna domfällda tingens ordning med dess politik, dess själviska kommersialism och dess falska religion. Smorda kristna ber med allvar den bön som deras Mästare lärde dem: ”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat. Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” (Matteus 6:9, 10) I stället för att delta i politik i denna splittrade tingens ordning måste de målmedvetet göra det som deras Mästare, ”konungars konung och herrars herre”, sade: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” (Uppenbarelseboken 19:16; Matteus 6:33) Det är bara på detta sätt de kan bevisa sig vara de ”lojala” som tillhör det andliga Israel, som ”sluter förbund med mig [Jehova Gud] över offer”, offret av Jesus, som blev medlare för det nya förbundet.
Lojala ”andra får”
16. Hur visar de skriftställen som det hänvisas till här att det finns en annan stor lojal klass?
16 Samma grad av lojalitet måste ådagaläggas av den klass av överlämnade, döpta personer som förebildades av den ”hop folk av allahanda slag” som lämnade Egypten tillsammans med israeliterna och som var närvarande, då lagförbundet ingicks vid berget Sinai. (2 Moseboken 12:38; 4 Moseboken 11:4) Dessa motsvarar den ”stora skara”, som aposteln Johannes beskriver i Uppenbarelseboken 7:9—17. I Jesu liknelse om fåren och getterna framställs de också som ”får”, som gör gott mot kungens, Jesu Kristi, andliga bröder, alltsedan han började regera år 1914. — Matteus 24:3; 25:31—46.
17. a) Av vilka utgör denna ”stora skara” en del, och tillsammans med vilka blir de ”en enda hjord”? b) Hur kan de ”sannerligen välsigna sig”? (1 Moseboken 22:15—18, NW)
17 Sådana lojala tillhör de ”andra fåren”, om vilka Jesus sade att de inte var av ”den här [den abrahamitiska] fållan”, i vilken den ”lilla hjorden” på 144.000 befinner sig. Ändå blir denna ”stora skara” av dessa lojala ”en enda hjord” tillsammans med dem som befinner sig i den ovannämnda ”fållan”, och de blir det genom att de förs in i ett nära förhållande till dem som är arvingar till den himmelske Faderns rike. (Johannes 10:16; Lukas 12:32) För att få stanna kvar i denna ”enda hjord” tillsammans med de ”lojala”, som befinner sig i det nya förbundet med Jehova Gud över Kristi offer, måste de också ådagalägga sin lojalitet mot vår Herres, Gud Jehovas, och hans Smordes rike.
18. a) Vilken belöning får de som visar sig lojala redan nu? b) Hur kan vi visa vår uppskattning av Jehovas lojalitet mot oss?
18 Den belöning som de som visar sig lojala får redan nu är stor. På grund av sin uppskattning av Jehova Gud, den himmelske konungen, sade den forntida kung David till honom: ”Mot den som är lojal kommer du att handla lojalt.” (Psalm 18:26; 2 Samuelsboken 22:26; NW) Vid ett annat tillfälle sade David: ”Jehova älskar rättvisa, och han skall inte överge dem som är lojala mot honom.” (Psalm 37:28, NW) Ordspråksboken 2:8 (NW) försäkrar oss om följande: ”Han skall skydda själva vägen för dem som är lojala mot honom.” Ja sannerligen, Jehova besitter den högsta graden av lojalitet, och hans Smorde efterliknar honom på ett fullkomligt sätt beträffande denna egenskap. Må vi under denna domens dag i vår uppskattning av Guds lojalitet mot oss genom Kristus bevisa vår orubbliga lojalitet mot Jehova och mot hans upprättade rike under Jesus Kristus, hans ojämförligt lojale Son!
HUR KAN MAN SAMMANFATTNINGSVIS SÄGA ATT EGENSKAPEN LOJALITET BLIR FRAMTRÄDANDE GENOM:
□ Davids erkännande av Jehova som konung?
□ Jehovas verkställande av dom på det otrogna Jerusalem?
□ Guds överlämnande av det davidiska riket åt sin Son år 1914?
□ Den messianske konungens utkämpande av kriget i himmelen?
□ Den smorda kvarlevans verksamhet i våra dagar?
□ Den ”stora skarans” stöd åt kvarlevan?
[Bild på sidan 14]
Alla änglar som inte var lojala mot Guds rike drevs ut ur himmelen, då Guds lojale Son började regera
[Bild på sidan 15]
Lojaliteten mot Guds rike kräver att man nitiskt predikar för andra