Kapitel 7

Behöver de döda din hjälp?

ATT tjäna dem som nu är döda som om de vore levande”, säger ett gammalt kinesiskt ordspråk, ”är det högsta uttrycket för äkta sonlig vördnad.” Om de döda verkligen existerar i en annan värld och kan få gagn av deras tjänster som lever kvar på jorden, skulle det vara kärleksfullt att visa omsorg om dem.

Många människor följer bara sådana forntida traditioner utan att i verkligheten vara fast övertygade om en fortsatt tillvaro efter döden. Åter andra är fullt och fast övertygade om att de döda behöver deras hjälp.

Millioner människor utöver större delen av Asien och i vissa delar av Afrika tror att de hela livet måste betyga döda förfäder sin vördnad. De bränner rökelse, rabblar böner, sätter fram blommor och till och med mat framför sina avlidna förfäders minnestavlor. Man tror att sådan dyrkan kommer att hjälpa de döda att åtnjuta en angenäm tillvaro i livet efter detta och hindra att de blir fientligt sinnade andar.

Särskilt i förbindelse med sorgehögtider och begravningar gör de efterlevande kostsamma ansträngningar för att hjälpa de avlidna. Lägg märke till följande traditionella sedvänjor som förekom i Orienten när en framträdande rådgivare åt regeringen dött:

Buddistpräster ledde riterna. Smällare fyrades av för att jaga bort onda andar. Rispapper innehållande böner brändes i tron att detta skulle gagna den döde mannens ande. Mat, dryck och tobak placerades i närheten av liket, så att anden skulle kunna vederkvicka sig, närhelst den hade lust.

Därefter placerades kroppen i en likkista, som fick stå kvar i ett rum i sorgehuset under fyrtionio dagar. Under sex dagar sörjde den äldste sonen där. På sjunde dagen återvände han hem för att sova, bada och byta kläder. Cykeln om sex dagars sörjande och en dags vila upprepades därefter under alla de fyrtionio dagarna. Praktiskt taget utan avbrott under hela denna tid avfyrade man smällare, under det att flöjter, trummor och skrällande cymbaler genljöd dygnet runt.

På den fyrtionionde dagen kunde man iaktta det imponerande begravningståget. Musikkårer spelade. Längs processionsvägen avfyrade man smällare som placerats på telefonstolpar, lyktstolpar och träd. Mat, dryck och tobak lades på altarborden, och papper innehållande böner såväl som rökelsepinnar brändes på de små altarna, som var uppsatta längs hela processionsvägen. Vackra kärror av papper, guldfolie och bambu bidrog till begravningsprocessionens färgrikhet. Många av de sörjande bar lyktor, vars syfte var att lysa upp vägen för den döde mannens ande. Vid graven brände man de vackra kärrorna som representerade palats, flygplan, fartyg, arméer, tjänare och andra ting.

När det gäller mindre förmögna och berömda personer, följer man ett liknande tillvägagångssätt, men i mycket mindre skala. Man bränner till exempel färre och mindre konstfärdiga pappersföremål.

Det är tron på en skärseld som ligger till grund för att man bränner sådana pappersföremål. Man tror att sedan någon dött, vistas hans ande i skärselden under två års tid, men behöver hjälp för att komma in i himmelen. Offren, som frambärs i form av pappersföremål, är avsedda att visa att den döde levat ett gott liv och har allt som behövs för att fungera i nästa värld. Eftersom det förhåller sig så, tror många kineser att hans ande kommer att bli befriad från skärselden tidigare.

Hur reagerar du inför sådana konstrika och kostsamma ceremonier? Tar du del i liknande sedvänjor? I så fall varför?

Om du tror att de döda behöver din hjälp, vilka säkra bevis har du då för att någonting medvetet överlever kroppens död? Hur kan du vara säker på att det medel som används för att hjälpa de döda är verkningsfullt? Hur skulle man till exempel kunna bevisa att lyktor lyser upp vägen för en ande, att smällare jagar bort onda andar och att brända pappersföremål kan hjälpa den avlidnes ande att träda in i den himmelska lycksaligheten? Vilken grundval finns det för påståendet att sådana ting är verkningsfulla medel för att hjälpa de dödas andar?

De religiösa ceremonierna för att hjälpa de döda kan vara helt annorlunda där du bor, men kan någon ge dig tillfredsställande bevis för att det som görs leder till gagneliga resultat?

Det är också mödan värt att tänka efter hur rättvisa och opartiska dessa ansträngningar att hjälpa de döda är. De som har stora rikedomar kan naturligtvis köpa många fler smällare, pappersföremål eller andra ting som antas vara till hjälp för de döda. Men hur är det för den fattige? Även om han kan ha levat ett rättskaffens liv, skulle han vara olyckligt lottad, om ingen gjorde något för honom efter hans död. Den fattige som köper saker och ting för att hjälpa de döda erfar dessutom en stor ekonomisk börda, under det att den rike endast berörs av detta i ringa utsträckning.

Vad menar du om sådan uppenbar partiskhet? Känner du dig dragen till en gud som gynnar de rika framför de fattiga utan att ta hänsyn till vad de är som personer? Bibelns Gud visar ingen sådan partiskhet. Om honom heter det i den Heliga skrift: ”Det finns ingen partiskhet hos Gud.” — Romarna 2:11, NW.

Antag nu att någon insåg att religiösa ceremonier för de dödas skull var värdelösa, helt och hållet i strid med den opartiske Gudens vilja. Skulle det då vara förnuftigt av honom att ta del i dem bara för traditionens skull och för att undvika att vara annorlunda än sina grannar? Är det logiskt att stödja religiösa ceremonier som man anser vara byggda på lögn? Är det rätt att ägna sig åt något som gynnar de rika och lägger en börda på de fattiga?

KRISTENHETENS TRO PÅ SKÄRSELDEN

Trosuppfattningen att de döda behöver hjälp för att komma ut ur skärselden är inte begränsad till icke-kristna religioner. I New Catholic Encyclopedia heter det:

”Själarna i skärselden kan bli hjälpta genom sådana fromma gärningar som bön, avlat, allmosor, fasta och offer. . . . Även om man inte kan kommendera Gud att tillämpa det tillfyllestgörande värdet av ens gärningar till förmån för de arma själarna, kan man i sanning hoppas att Gud skall höra ens böner och hjälpa kyrkans lidande medlemmar.”

Hur stark är den garanti som ges för att sådana ansträngningar verkligen skall bli till gagn? Det heter vidare i detta uppslagsverk:

”Eftersom tillämpningen av dessa goda gärningar beror på ens bön till Gud, finns det inte någon ofelbar försäkran om att ens böner skall hjälpa någon viss själ i skärselden eller någon enda av dem nu genast. Men den barmhärtighet och kärlek Gud visar själarna i skärselden, som redan är honom så nära, driver honom utan tvivel att påskynda deras befrielse från perioden av rening, när de trogna på jorden riktar sina böner till honom i detta syfte.”

Det ges alltså ingen egentlig försäkran om att det som görs till förmån för dem man tror befinner sig i skärselden verkligen blir till någon nytta. Och det finns heller ingen grund för att ge en sådan försäkran, eftersom bibeln inte gör det. Den innehåller inte ens ordet ”skärseld”. I New Catholic Encyclopedia erkänner man: ”I grund och botten är den katolska läran om skärselden grundad på traditionen, och inte på den Heliga skrift.” — Band 11, sid. 1034.

Tradition är visserligen inte alltid något ont, men denna speciella tradition stämmer inte överens med Guds ord. Skriften lär inte att ”själen” överlever kroppens död. Uppenbarligen kan den alltså inte bli föremål för en period av rening i skärselden. Jesu Kristi ord till de judiska religiösa ledarna skulle därför med rätta kunna riktas till dem som predikar läran om skärselden: ”Så har ni gjort Guds ord ogiltigt på grund av er tradition. Ni skrymtare, Jesaja profeterade träffande om er, då han sade: ’Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärta är långt borta från mig. Det är förgäves de fortsätter med att tillbedja mig, ty de förkunnar människobud såsom lärosatser.’” — Matteus 15:6—9, NW.

Begrunda också vilka medel som används för att hjälpa dem som befinner sig i skärselden och gör denna undersökning i ljuset av vad den Heliga skrift lär. Som det framhölls i New Catholic Encyclopedia är bönen en av de fromma gärningar som antas kunna hjälpa själarna i skärselden. Beträffande sådana böner heter det i broschyren Assist the Souls in Purgatory (Bistå själarna i skärselden), utgiven av benediktinklostret Evig dyrkan:

”En kort men intensiv bön är ofta till större gagn för de arma själarna än en utdragen form av bön som kännetecknas av bristande uppmärksamhet. Otaliga är de korta bönesuckar för vilka kyrkan har meddelat avlat, vilken hel och hållen kan tillämpas till förmån för de arma själarna. . . . Hur lätt skulle vi inte kunna mångfaldiga dessa små eldpilar till böner under dagens lopp, medan vi går från syssla till syssla och även medan våra händer är upptagna med någon sysselsättning! . . . Hur många själar skulle vi inte kunna hjälpa eller befria ur skärselden, om vi ofta under dagens lopp frambar denna korta kyrkans avlatsbön för de avlidna: ’Giv dem evig vila, o Herre, och låt evigt ljus skina över dem. Må de få vila i frid. Amen.’ (Avlat om 300 dagar varje gång. ’Handbok för avlat’, 582.) Om vi med innerlig hängivenhet upprepar de heliga namnen ’Jesus, Maria, Josef’, kan en avlat om sju år vinnas varje gång.”

Tycker du inte det verkar egendomligt att upprepning av tre namn kan vara åtta gånger så verkningsfull som en betydligt längre bön om tjugo ord? Godkänner Gud upprepning av en bön om och om igen? Beträffande detta sade Jesus Kristus: ”När ni ber, säg då inte samma saker om och om igen, alldeles som människorna i nationerna gör, ty de inbillar sig att de skall bli hörda därför att de använder många ord. Gör er därför inte lika dem.” — Matteus 6:7, 8, NW.

Bibeln uppmuntrar till böner som ger uttryck åt hur den bedjande känner det i sitt hjärta, inte till upprepning av en utanläxa om och om igen.

Vi bör heller inte förbise vilken roll pengar har spelat i förbindelse med läran om skärselden. Man kan visserligen invända att det inte varit intresse för att skaffa pengar till kyrkan som legat till grund för denna lära. Men detta ändrar inte det faktum att de religiösa organisationer som håller fast vid läran om skärselden tycker om att få ta emot materiella gåvor. Ingen blir någonsin klandrad av kyrkan för att han försöker köpa sig själv eller någon annan fri från skärselden. Ingen får någonsin det rådet av kyrkan att det skulle vara bättre för honom att använda sina begränsade materiella tillgångar till livets nödtorft. I hundratals år har både rika och fattiga fyllt de religiösa organisationernas penningskrin i hopp om att kunna nedbringa den tid de själva eller deras kära skall befinna sig i skärselden. Författaren Corliss Lamont framhåller i sin bok The Illusion of Immortality (Odödlighetens illusion):

”De religiösa ceremonierna i samband med de avlidna har betytt omätliga rikedomar för kyrkan. Detta har i synnerhet varit fallet inom de romersk-katolska och östortodoxa trosriktningarna, där man lägger stor vikt vid mässor, böner och andra tjänster till godo för de döda, de döende och alla dem som på ett eller annat sätt är oroliga för sitt framtida tillstånd.

Sedan medeltidens början har katolska kyrkan enbart genom att —meddela avlat erhållit oerhörda penningsummor från både rika och fattiga. Denna avlat, som meddelats i gengäld för pengar, allmosor eller andra slag av offer, sörjer för att ens egen själ eller en avliden släktings eller väns själ helt och hållet eller delvis blir besparad sitt fastställda straff i skärselden. . . . I Ryssland samlade den ortodoxa kyrkan enorma rikedomar genom liknande förböner till godo för de döda. Förutom den ständiga inkomsten från arbetare och bönder, som var angelägna om att mildra vedergällningen från Gud, bekostade många medlemmar av adeln och överklassen uppförandet av kloster och kyrkor under förutsättning att man varje dag skulle läsa böner för deras hädangångna själar.”

Om det vore sant att sådana materiella offer verkligen var till gagn för de döda, skulle detta innebära att Gud är intresserad av pengar. Men han behöver inte någon människas pengar eller materiella ägodelar. Gud talar genom den inspirerade psalmisten och förklarar: ”Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor; ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen; jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant. Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är.” — Psalm 50:9—12.

Inte ens alla rikedomar i världen kan hjälpa en död människa. Pengar och materiella ägodelar kan inte ens befria henne från att dö. Som bibeln säger: ”De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom. Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid, så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.” — Psalm 49:7—106—9.

Det kan inte råda något tvivel om att ansträngningar att hjälpa de döda är oskriftenliga. Läran att de döda kan få hjälp av de levande har endast lagt en tung börda på folk. Kunskap i Guds ord befriar oss emellertid från denna falska föreställning. Detta kan ge oss verklig drivkraft att göra vårt bästa, medan våra familjemedlemmar ännu lever, för att få dem att känna att vi behöver dem, älskar dem och uppskattar dem. Sedan de en gång har dött, är det för sent för de efterlevande att ge gottgörelse för försummade handlingar av vänlighet och omtanke.

[Bild på sidan 64]

Taoistiska riter som påstås befria en själ ur skärselden

[Bild på sidan 65]

Katolska riter som påstås hjälpa själar i skärselden