Gläd dig åt gemenskapen inom den nya världens samhälle
”Du skall glädja dig inför Jehova, din Gud, i varje ditt förehavande” — 5 Mos. 12:18, NW.
1, 2. a) Hur är det Jehovas uppsåt att vi skall vara till mods i vår tillbedjan av honom? b) Hur kom detta till synes i förbindelse med upprättandet av den första kristna församlingen?
JEHOVA, vår Gud, är ”den lycklige Guden”, och han gläder sig helt visst i allt som han förehar. (1 Tim. 1:11, NW) Hans uppsåt är att alla hans trogna skapelser skall glädjas och fröjdas och vara lyckliga i sin tillbedjan av honom. Därför är det mycket naturligt att vi i bibeln finner denna befallning riktad till Guds förebildliga nation, Israel: Ni skall ”äta inför Jehova, eder Gud, och glädja eder i varje edert förehavande, ni och edra hushåll, därför att Jehova, din Gud, har välsignat dig”. ”Du skall glädja dig inför Jehova, din Gud, i varje ditt förehavande.” — 5 Mos. 12:7, 18, NW.
2 Senare, då den kristna församlingen upprättades såsom det andliga ”Guds Israel”, klargjorde Jehova för dem som blivit kallade att bli dess medlemmar att de hade blivit kallade till en lycklig gemenskap i vilken de skulle glädjas tillsammans. I sin bergspredikan kallade Jesus de människor ”lyckliga”, som insåg sitt andliga behov, som hungrade och törstade efter rättfärdighet och som strävade efter att vandra på fridens väg. Till och med då de blev hätskt förföljda skulle de fröjda sig och ”hoppa av glädje”. Likaså finner vi att aposteln Paulus i sitt uppmuntrande brev till filipperna har skrivit följande: ”Glädjen eder i Herren alltid. Åter vill jag säga: ”Glädjen eder i Herren alltid. Åter vill jag säga: Glädjen eder.” — Gal. 6:16; Matt. 5:3—12, NW; Fil. 3:1; 4:4.
3. Vilka fullgoda skäl till glädje har Jehova givit sitt folk?
3 I denna tid inbjuder Jehova Gud alla som älskar sanning och rättfärdighet att församlas med hans vittnens lyckliga nya världs samhälle. Gud själv ger oss de fullgoda skälen till glädje bland hans folk. För en tid befann sig Jehovas nutida vittnen i ett hemsökt och olyckligt tillstånd, i synnerhet mot slutet av första världskriget, år 1918. I den profetiska skildringen hade de liknats vid människor klädda i säcktyg och rentav vid döda kroppar som låg på gatorna. (Upp. 11:3, 7—10) Men Jehova åstadkom att hans folks tillstånd blev förändrat, så att det inte längre präglades av sorg och suckan utan av glädje och lycka. Han befriade sina trogna vittnen ur deras dödsliknande overksamhet, utgöt sin ande över dem och ledde det därhän att Jesajas profetiska ord blev uppfyllda på dem, nämligen: ”HERRENS [Jehovas] förlossade skola vända tillbaka och komma till Sion med jubel; evig glädje skall kröna deras huvuden, fröjd och glädje skola de undfå, sorg och suckan skola fly bort.” — Jes. 51:11.
4. Vad lägger människor av en god vilja märke till, och vad längtar de efter?
4 Det är därför inte underligt att så många människor i världen lägger märke till Jehovas folks lycka. Den är i själva verket en orsak till att många människor dras till oss, vill ha gemenskap med oss. De finner sig ha samma längtan som psalmisten, då han skrev: ”Så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje.” — Ps. 106:5.
5. Nämn några saker som bidrar till glädjen i den nya världens samhälle.
5 Många saker bidrar till glädjen i den nya världens samhälle. Vilken glädje ligger det inte i att ha lärt känna och förstå bibelns sanningar, i att vara medveten om att Jehova nu har tagit till sig sin makt för att härska genom att uppresa Kristus Jesus som konung i himmelriket och i att veta att Jehovas universella suveränitet inom kort skall hävdas och fastslås genom detta rike, när det tillintetgör alla som motsätter sig dess styrelse! (Ps. 97:1—12) Det hopp vi har att få leva för evigt i den nya världen, som är nära, bevisen för att Jehovas ande har utgjutits över hans folk i dessa yttersta dagar såväl som det hänförande uppenbarandet av sanningen och församlandet av en stor skara människor av en god vilja till den nya världens fålla — allt detta är ytterligare orsaker till stor glädje. Och eftersom Jehova vet vad hans skapelser behöver, sörjer han för en rätt miljö, där glädjen kan frodas — för ett lyckligt kamratskap, en lycklig gemenskap med andra som har samma tro.
6, 7. Varav är Jehovas skapelsers lycka beroende? Vad måste vi fördenskull skydda?
6 Jehova är inte i behov av sällskap eller gemenskap med andra för att vara lycklig. Han är fullständig i sig själv. Men det behagar honom att glädjas över sina tjänare och finna välbehag och orsak till fröjd i sitt folk. ”Herren [Jehova], din Gud, är mitt uti dig, den starke hjälparen. Han skall fröjda sig över dig med lust, tiga stilla i sin kärlek, glädjas över dig med jubel.” Om sitt folks återställelse till andligt välstånd i dessa yttersta dagar säger Jehova: ”Jag skall jubla över Jerusalem och fröjda mig över mitt folk.” Å andra sidan är inga av Guds skapelser fullständiga i sig själva såsom Gud är. Alla är de beroende av Jehova för sin lycka. De har allesammans vissa behov, som de måste få tillfredsställda, om de skall vara riktigt lyckliga. Och det gäller i särskild grad om oss, ofullkomliga människor här på jorden. Ett av de ting som vi är i behov av är rätt umgänge och gemenskap, och Jehova har sörjt för detta på olika sätt, i synnerhet genom det kristna kamratskapet i den nya världens samhälle. — Sef. 3:17, 1878; Jes. 65:19.
7 Om vi önskar fortsätta att glädja oss i alla våra förehavanden såsom Guds folk, måste vi alltså skydda och vidmakthålla glädjen i vår gemenskap. Glädjen kommer inte av sig själv utan är en följd av ett rätt handlingssätt i samstämmighetens och fridens atmosfär tillsammans med Guds folk. Den är en av andens frukter. (Gal. 5:22) Vi bör naturligtvis bedja om att det må råda glädje ibland oss, men vi måste också uppodla glädjen genom att själva bidra till att skapa lycka i församlingsgemenskapen.
Låt oss visa frikostighet i vår gemenskap
8. Vem har fördel av att frikostigheten kommer till uttryck? Ge ett exempel på detta.
8 Frikostighet är en egenskap som är nära förbunden med glädje. Har du någonsin känt en snål, knusslig, enkelspårig och trångbröstad människa, om vilken man kunde säga att hon gladde sig i alla sina förehavanden? En människa som alltid söker få ut något av livet utan att ge något i gengäld är aldrig lycklig. Glädjen föder frikostighet, och frikostigheten föder glädje. På tal om de kristna i Macedonien skrev aposteln Paulus att ”deras överflödande glädje ... så flödat över, att de av gott hjärta ... givit rikliga gåvor”. Frikostigheten ger glädje åt den som ger, och detta i ännu högre grad då givaren inser att det enbart är tack vare Jehovas oförtjänta godhet mot honom som han har möjlighet att ge, och frikostigheten väcker även glädje hos mottagaren och i sanning hos dem som ger akt på de resultat som kommer av frikostigheten. När kung David höll på att anskaffa material till det tempel som senare skulle byggas av hans son Salomo, ”gladde sig folket över deras frivilliga gåvor, ty av hängivet hjärta buro de fram sina frivilliga gåvor åt HERREN [Jehova]; konung David gladde sig ock högeligen”. Och så bad David till Jehova: ”Låt evinnerligen ditt folks hjärtas håg och tankar vara redo till sådant och vänd deras hjärtan till dig.” — 2 Kor. 8:1, 2; 1 Krön. 29:9, 14, 18.
9. Hur kan vi lägga i dagen denna egenskap utöver vår frikostighet med materiella ting och med vår arbetskraft?
9 På samma sätt förhåller det sig i denna tid. Då vi utför något tillsammans, t. ex. bygger en Rikets sal eller arbetar vid en sammankomst, då vi frivilligt ger av vår arbetskraft eller våra pengar, utan att vi tvingas eller trugas härtill, så framskapar detta glädje. När vi ger akt på våra bröders frikostighet i sådan verksamhet, blir vi glada, och frikostighetens anda väcks sannerligen i allas hjärtan i församlingen. Men frikostighet enbart när det gäller våra materiella ägodelar eller vår tid och arbetskraft är inte nog, om vi helt och fullt skall kunna dela Jehovas folks glädje. Vi måste vara frikostiga med oss själva, frikostiga i vår handel och vandel, i att vara förlåtande och långmodiga och i att med varandra dela kamratskap och gemenskap, i all synnerhet i förbindelse med vår kristna verksamhets olika grenar.
10. a) Vad är vår längtan efter kamratskap i grund och botten ett utslag av? b) Vad är ofta motivet hos människor i världen, då de väljer sina vänner?
10 Att vi söker gemenskap med andra är i grund och botten ett utslag av kärlek till det egna jaget, men det behöver inte vara själviskhet i ond bemärkelse. Vi behöver kamratskap; vi är funtade på det sättet. Redan i begynnelsen fann Gud för gott att ge mannen en kamrat och medhjälp, ty det var inte gott för mannen att vara ensam. (1 Mos. 2:18) Det är denna längtan efter kamratskap som är en första drivkraft till att en man eller en kvinna börjar tänka på äktenskap. (1 Mos. 2:24) Likaså skaffar man sig vänner huvudsakligen för att fylla behovet av kamratskap. Människor i den här världen söker sig vänner bland dem som tillhör samma socialgrupp som de själva eller som fått en liknande uppfostran och utbildning som de, eller också söker de sig till dem som de kan dela intressen och hobbyer med, för att de skall ha något att tala om och ägna sig åt tillsammans. De skaffar sig vänner bland människor som kan bidra till deras egen lycka. För det mesta tjänar sådan världslig vänskap enbart till att tillfredsställa en människas själviska behov, och när hon märker att ”vännen” inte längre kan bidra med något som hon behöver eller om någon dyker upp, vars vänskap kan tyckas fördelaktigare, gör hon sig av med den ursprunglige bekantingen. Denna brist på verklig tillgivenhet bland så kallade vänner är mycket påtaglig i denna tid, då människorna har kommit att i så stor utsträckning ”älska sig själva”. — 2 Tim. 3:2, 3, NW.
11. Vad måste vi ta oss i akt för i samband med vårt kamratskap i den nya världens samhälle?
11 I det kristna kamratskapet inom den nya världens samhälle måste vi ta oss i akt, så att den gemenskap vi söker med våra bröder inte tar sikte på enbart det egna intresset och ett tillfredsställande av vårt behov av kamratlig samvaro. När vi kommer in i sanningen, upptäcker vi att vi befinner oss bland människor av alla slag, från alla möjliga sociala skikt, på skilda bildningsnivåer och ur olika raser. Om vi hade varit kvar i världen, hade vi kanske aldrig sökt att få dessa människor till vänner; vi kanske skulle ha haft den känslan att de inte skulle kunna bidra till vår lycka. Och även inom den nya världens samhälle märker vi att vi dras mer till vissa människor än till andra, är det inte så? Visst är det naturligt att vi söker gemenskap med dem som vi har lätt att känna oss obesvärade tillsammans med och ur vilkas kamratskap vi hämtar uppmuntran och tillfredsställelse. Men om vi bara odlar deras gemenskap, som vi har lätt att vara tillsammans med, ger vi då inte efter för det egna jagets anspråk? Om vi alltid bara är tillsammans med desamma och desamma, när vi är i Rikets sal, bidrar inte det då till kotteribildning och söndring? Ja, vi kanske kommer på oss med att i tanklöshet göra partisk åtskillnad på grundval av vad andra människor är i köttet. — Jak. 2:4.
12, 13. Är det orätt att knyta särskilda vänskapsband? Vad måste vi likväl göra?
12 Betyder detta då att det är orätt att knyta särskilda vänskapsband med somliga i församlingen, vänskapsband som är starkare än de som förenar oss med andra? Nej, det behöver det inte vara. Skriften talar om Johannes såsom ”den lärjunge, som Jesus hade älskat [föredragit, fotnot]”, och andra utsagor antyder också att det rådde större vänskap än vanligt mellan Johannes och Jesus. Men Jesus berövade inte därigenom de andra sin gemenskap och sin kärlek. Han var synnerligen frikostig i att visa sina bröder kärlek och gav ut sig själv för deras skull, ända därhän att han offrade sitt liv för dem. Vad honom angår, gladde han sig sannerligen i alla sina förehavanden. Eftersom Jesus önskade att hans efterföljare skulle få dela hans glädje i att göra Faderns vilja och visa andra människor osjälvisk kärlek, gav han dem strax före sin död denna maning: ”Detta har jag talat till eder, för att min glädje skall bo i eder och för att eder glädje skall bliva fullkomlig. Detta är mitt bud, att I skolen älska varandra, såsom jag har älskat eder.” — Joh. 21:7, NW; 15:11, 12.
13 Vi måste emellertid ge rum för sådan personlig nära vänskap jämte det mera allmänna kamratskapet med alla våra bröder. Mellan personer som har varit lång tid i sanningen tillsammans, som har haft gemensamma erfarenheter och som har utstått liknande trosprov uppstår det helt naturligt samförstånd och ömsesidig vänskap. En sådan vänskap har vuxit fram ur den personliga vetskapen om den trohet och ostrafflighet som är utmärkande för den andra parten, och detta slags vänskap är något som vi kan glädja oss åt och som absolut inte borde få ge upphov åt avundsjuka. Avundsjukan kan ibland ligga till grund för att någon söker komma på särskilt vänskaplig fot med andra bröder, särskilt då med dem som har en framskjuten ställning inom organisationen, men eftersom detta är ett utslag av egennytta, skapar det inte någon lycka. Under det att vi tillväxer i sanningen, tar del med våra bröder i tjänsten för Riket, uthärdar förföljelse och smälek tillsammans med dem, stärks de kristna kärleks- och vänskapsbanden på ett naturligt och varaktigt sätt till inbördes glädje för oss.
Vi vidgar vår tillgivenhet
14. Hur är principen ”det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot” tillämplig på vår gemenskap i den nya världens samhälle?
14 Vi vill inte att det skall vara ”trångt om utrymmet” i vår tillgivenhet för bröderna. Låt oss i stället ”vidga” vår kärlek till bröderna, så att den kommer att omfatta alla, och vara frikostiga när det gäller att ha gemenskap med dem. Principen ”det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot” är synnerligen tillämplig på detta med gemenskapen. En person som är av en god vilja börjar t. ex. komma med på mötena. På grund av blyghet och dålig skolutbildning har han kanske svårt att uttrycka sig. Till en början tycker vi att det är svårt att hålla i gång ett samtal med honom, men eftersom vi hyser kärlek till detta nya får, gör vi förnyade ansträngningar för att han skall känna sig som hemma med oss. I det lyckliga kristna kamratskapets atmosfär försvinner hans blyghet. Genom övningen han får i teokratiska skolan lär han sig att tala om Guds uppsåt och så kunna ta verkningsfull del i förkunnartjänsten. Han får snart glada, uppmuntrande erfarenheter i predikoverket, och detta delger han oss. Blygheten och förtegenheten är som bortblåsta. I stället sprudlar han av glädje, och vi gläder oss med honom, då vi ser hur han har gått framåt i sanningen och njuter av den lyckliga gemenskapen med oss såsom en broder. Detta skulle vi ha gått miste om, ifall våra hjärtan hade förblivit trånga och inte vidgat sig för att också bereda rum åt denne nye broder ibland oss. — 2 Kor. 6:12, 13; Apg. 20:35; NW.
15, 16. Hur kan vi visa intresse för våra bröder?
15 För att kunna vara frikostig i din gemenskap med andra måste du intressera dig för dina bröder ”och icke med personligt intresse hålla ett vaksamt öga bara på ... egna angelägenheter, utan också med personligt intresse beakta de andras”. Var uppriktigt intresserad av dina bröders andliga framåtskridande, och gläd dig över varje steg de tar framåt hänemot kristen mogenhet. Hur glada är vi inte när någon som vi har studerat med börjar komma till mötena, för första gången svarar under ett Vakttornsstudium och börjar ta del i tjänsten på fältet! Vi är ivriga att berätta för andra, som är våra medförkunnare av Riket, om den nyes framsteg. När han kommer till mötena, gläder vi oss åt att se till att han får hälsa på tjänarna och andra som är närvarande. Är inte denne, när allt kommer omkring, ett anbefallningsbrev åt oss såsom förkunnare? Men för att hindra varje benägenhet för skryt, därför att vi kanske kunde mena att allt detta var frukten av våra egna ansträngningar, så låt oss vara lika snara att glädja oss med våra bröder över likartade upplevelser, som de har, och med andra nya, som tar samma steg framåt i kristen tillväxt. — Fil. 2:4, NW; Rom. 12:15, 16.
16 Var också intresserad av dem som är svaga och oregelbundet kommer till mötena och som står i fara att råka ut för andlig ohälsa. Var redo att tala uppmuntrande till dem när de kommer till mötena eller när du besöker dem. Låt dem känna sig värmda av sådan gemenskap. Paulus skrev: ”Må var och en fortsätta att söka, icke sin egen, utan den andres fördel.” Ibland kan ett varmt, vänskapligt leende, en hjärtlig handtryckning eller en delgiven upplevelse liva den andligt sjukes hjärta, så att han börjar längta efter att åter bli verksam i Jehovas tjänst. Att vi på detta sätt frikostigt ger av oss själva, intresserar oss för varandra, bidrar i hög grad till den församlings glädje, som vi är knutna till. — 1 Kor. 10:24, NW.
17. Om någon tycker att det saknas värme bland bröderna, vad är det då bra att han gör?
17 Det händer då och då att man hör någon klaga: ”Det är något fel i vår församling. Det råder ingen värme bröderna emellan, och jag tycker inte någon enda bryr sig om mig, när jag kommer till mötena.” Om det råder någon brist på Jehovas ande och följaktligen på glädje i församlingen, då är sannerligen detta en orsak till bekymmer för alla i församlingen, och i synnerhet för tillsyningsmannen. Men skulle det inte vara bra om den som tycker att det saknas värme, i stället för att klaga, ärligt frågade sig själv: ”Vad gör jag för att skapa glädje bland bröderna? Går jag till mötena bara för att själv få något, eller går jag dit med en önskan att i någon mån bidra med att svara på frågor och ge kommentarer och vara en tillgång i gemenskapen med bröderna? Vinnlägger jag mig om att varmhjärtat hälsa på andra och bekanta mig med nykomlingar? Hyser jag verkligt intresse för mina bröder, eller har jag blivit självupptagen, så att jag bara håller ett vaksamt öga på mina egna intressen?” Kanske är det den som klagar och knotar som är kall, saknar värme och känsla och är otillgänglig. Om kärleken skall skapa verklig glädje, måste givandet vara ömsesidigt. Men om å andra sidan någon underlåter att besvara vår varma hjärtlighet, slutar vi inte upp med att göra det som är rätt utan fortsätter att tala uppmuntrande till honom då vi får tillfälle.
18. I vilka avseenden skall vi visa intresse för våra bröder, men vad bör vi undvika?
18 Att vi skall visa ”personligt intresse” för våra medkristna innebär inte att vi skall lägga oss i deras privata angelägenheter och familjeangelägenheter, ty gjorde vi det bleve vi sådana ”som beskäftigt lägger sig i andra människors förhållanden”. Vi kan verkligen ha stor glädje av att umgås med våra bröder allteftersom vi får tillfälle, och sådan sällskaplig samvaro kan vara mycket trivsam och i hög grad bidra till vår lycka. (Se Vakttornet för 1 juli 1960, sidorna 302 och 303.) Men om man inkräktar på en annan människas privatliv eller bara använder alltför mycken tid till att hälsa på andra för sällskaps skull, kan detta på kort tid dämpa eller rentav helt förstöra det andliga kamratskapets glädje. (1 Petr. 4:15, NW; Ords. 25:17) Vårt intresse bör gälla våra bröders teokratiska verksamhet och andliga välbefinnande, och vi bör finna glädje i den teokratiska gemenskapen med dem, fröjda oss över deras erfarenheter i tjänsten och känna oss lyckliga över att tillsammans med dem få lovprisa vår Guds namn, Jehova. Ja, vi gläder oss mycket över våra bröder. Såsom aposteln Paulus skrev till filipperna: ”Mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje.” — Fil. 4:1; 1 Tess. 2:19, 20.
19, 20. a) Vad hjälper oss att bygga gemenskapen i den nya världens samhälle på den rätta grunden? b) Hur kan man säga att gemenskapen i den nya världens samhälle påminner om den som råder i en familj?
19 Om vi helt och odelat skall kunna njuta av privilegierna i samband med gemenskapen i den nya världens samhälle, måste vi förvissa oss om att vi i vårt förhållande till våra bröder bygger på den rätta grunden. Om vi tillhör de unga, måste vi se till att vi inte visar ringaktning för de äldre i församlingen genom att vara påflugna i vårt uppträdande mot dem. Behandla dem i stället såsom ”fäder”. Respektera skrankorna mellan könen, bevara gemenskapen ren och sund och missbruka aldrig de privilegier som det kristna kamratskapet ger oss. Att vi gläder oss över gemenskapen med bröderna innebär inte att vi skall vara överdrivet upprymda och översvallande. Vi önskar ta oss i akt för en rätt och slätt skrymtaktig vänskapsyttring, som inte kommer av att vi hyser ett verkligt intresse för varandra. — 1 Tim. 5:1, 2; Rom. 12:9.
20 När man träder in i deras gemenskap som tillhör den nya världens samhälle, är det som att komma in i en familj. Medlemmarna i en familj lär känna varandra väl, kommer underfund med varandras brister såväl som med varandras goda sidor. Men de tar hänsyn till varandra och har överseende med varandra. De söker inte inta en egenrätt färdig hållning, ty de vet att de andra familjemedlemmarna i så fall snabbt genomskådar dem. Och de är verkligen lyckliga över detta, ty de kan vara naturliga, vara sig själva, och de litar på att de andra i familjen har överseende med dem och inte ser ned på dem därför att de kanske har vissa maner och gör saker och ting på annat sätt än de andra. På samma sätt är det i den nya världens samhälle: våra bröder litar på oss, och därför är de sig själva, naturliga, och anlägger inte en egenrättfärdig attityd. Detta bidrar till inbördes lycka. Samtidigt är vi alla intresserade av att hjälpa varandra att göra om sinnet till överensstämmelse med den nya världens levnadssätt. Låt oss ständigt var och en söka bidra till att glädjens ande råder i den nya världens samhälle genom att vara frikostiga, vänliga, hänsynsfulla, intresserade av varandra mer än av oss själva och så bygga upp varandra i den glädjefylida tjänsten för Riket till Jehovas lov och pris. — Rom. 12:2; Ords. 19:22.