De som försätts i frihet och får överleva, då kristenheten faller
1, 2. a) När och under vems profetiska levnadsbana borde det sista jubelåret för judarna ha infallit? b) Vad påbjöd Jehovas lag genom Mose för judarna med avseende på jubelåret?
I JEREMIAS dagar skulle sabbatsåret ha varit en tid då judiska slavar försattes i frihet. Det sista året som var ett sådant sabbatsår löpte ut den 9 Tischri 609 f.v.t., dagen före den judiska försoningsdagen. Jeremias folk hade haft ett krav på sig att högtidlighålla sabbatsår alltsedan de kom in i Kanaans land år 1473 f.v.t. Vart 50:e år, från det året räknat, skulle ha iakttagits såsom ett jubelår, och varje jubelår skulle ha börjat på försoningsdagen. Det 17:e jubelåret skulle visa sig vara det sista. Det utlöpte år 623 f.v.t., under tiden för Jeremias profetiska verksamhet. I egenskap av präst i templet borde Jeremia ha hört den trumpetstöt som tillkännagav att detta jubelår hade ingått, ett frihetens speciella år. Jehovas lag, som var given genom profeten Mose, påbjöd:
2 ”I skolen helga det femtionde året och utropa frihet i landet för alla dess inbyggare. Det skall vara ett jubelår för eder; var och en av eder skall då återfå sin arvsbesittning, var och en av eder skall återfå sin släktegendom. Ett jubelår skall detta femtionde år vara för eder.” — 3 Mos. 25:10, 11.
3. Hur löd Guds lag beträffande vart sjunde år mellan jubelåren, och hur länge kunde hebréer som köpte hebreiska slavar behålla dessa?
3 I likhet med veckosabbaten var sjunde dag skulle vart sjunde år mellan jubelåren vara ett sabbatsår. (3 Mos. 25:1—9) Beträffande en anordning som liknade den under jubelåret hette det i Jehovas lag: ”Om du köper en hebreisk träl, skall han tjäna i sex år, men på det sjunde skall han givas fri utan lösen.” (2 Mos. 21:2) ”Om någon av ditt folk, en hebreisk man eller en hebreisk kvinna, har sålt sig till dig och tjänat dig i sex år, så skall du på det sjunde året släppa honom fri ur din tjänst.” — 5 Mos. 15:12.
4. Vad skulle det således under sabbatsåret 610—609 f.v.t. vara lämpligt att hebreiska slavägare gjorde, men hur gav de Gud ännu ett skäl att straffa dem?
4 I Jeremias dagar, under månåret 610—609 f.v.t. som var ett sabbatsår, var det således välbehagligt i Jehovas ögon att judar, som hade trälar eller slavar, slöt ett förbund inför honom i templet i Jerusalem om att släppa sina hebreiska tjänare fria. Trots den internationella situationen, som innebar ett sådant hot mot Jerusalem, var detta det lydaktiga handlingssätt som Jeremias folk borde följa. Men innan detta frihetsår utlöpte bröt de före detta slavägarna sitt högtidliga förbund och tvingade sina före detta tjänare och tjänarinnor tillbaka i slaveri. Detta misshagade Jehova, som håller förbund, och gav honom ännu ett skäl att straffa dem. — Jer. 34:8—16.
5. a) Vilka främlingar, som då befann sig i Jerusalem, var inte indragna i detta men var likväl i fara? b) Hur är Jerusalems nutida motsvarighet likaså i fara, och från vilket håll?
5 Glädjande nog fanns det då vissa personer i Jerusalem som inte visade sådant förakt för ett förbund som det dessa israeliter visade för ett förbund som de högtidligen hade ingått inför Gud. Det var de så kallade rekabiterna, som var avkomlingar av Jonadab, Rekabs son. (Jer. 35:6—11) Likväl råkade de i fara på grund av det straff som välförtjänt skulle komma över Jerusalems judiska invånare. Men de hade utsikt att bli skyddade för det som Jehova Gud ytterligare förutsade skulle ske i betraktande av judarnas själviska otrohet. Liksom i fallet med Jerusalem på Jeremias tid bör det som Jehova ytterligare sade vara av utomordentligt intresse för den nutida kristenheten. I likhet med Jerusalem på den tiden befinner sig kristenheten i sin långa tillvaros yttersta dagar. Det slutliga världsvälde vars framträdande blivit förutsagt i bibelns profetior, det åttonde världsväldet, är nu här. Det har tagit gestalt i Förenta nationerna. Det har en roll att spela som är dödsbringande för kristenheten, Jerusalems nutida motsvarighet. Förenta nationerna och dess föregångare, Nationernas förbund, har nu sammanlagt haft en 60-årig livstid. (Upp. 17:7—11) Innan det går under skall det gå till handling!
6. Hur har kristenheten, fastän den ger sig ut för att kämpa för frihet, fört sina kyrkomedlemmar i slaveri?
6 Eftersom kristenheten ger sig ut för att vara kristen, borde den kämpa för frihet från träldom under denna av synd förslavade värld. Men i verkligheten har den fört sina kyrkomedlemmar i slaveri under den här världen, för att tillgodose sina egna intressen. Så förhåller det sig, därför att den har gjort sig till denna världens vän men till Guds fiende. — Jak. 4:4.
7. a) Vad har de kyrksamma i kristenheten bringats att slava för, och vem har de förmåtts att motstå? b) Vad är det därpå i Jeremias profetia som kristenheten uppmanas att lyssna till?
7 Kristenhetens andliga slavar utför inte slavtjänst åt Guds rike med Kristus som kung, utan de slavar för den domfällda världen och dess härskare och gud, Satan, djävulen. (1 Joh. 2:15—17; Ef. 2:2) Kristenheten får de kyrksamma att motstå Jehovas kristna vittnen, som Jeremia utgjorde en förebild till. Må därför kristenheten lyssna till vad Jehova därpå sade:
”Därför säger HERREN så: I haven icke hört på mig och utropat frihet, var och en för sin broder och sin nästa. Så utropar då jag, säger HERREN, för eder frihet att hemfalla åt svärd, pest och hungersnöd; ja, jag skall göra eder till en varnagel [en skräckbild, 1878 års sv. övers.; en fasa, Myrberg] för alla riken på jorden. Och de män, som hava överträtt mitt förbund och icke hållit förpliktelserna vid det förbund de slöto inför mitt ansikte — vid kalven som av dem blev huggen i två stycken, mellan vilka de gingo — dessa män, nämligen Judas och Jerusalems furstar, hovmännen och prästerna och allt folket i landet, som gingo mellan styckena av kalven, dem skall jag giva i deras fienders hand, i de mäns hand, som stå efter deras liv; och deras döda kroppar skola bliva mat åt himmelens fåglar och markens djur. Och Sidkia, Juda konung, med hans furstar skall jag giva i deras fienders hand, i de mäns hand, som stå efter deras liv, och i händerna på den babyloniske konungens här som nu har dragit bort ifrån eder.
Se, jag skall giva dem befallning, säger HERREN, att de åter skola draga mot denna stad och belägra den; och de skola då intaga den och bränna upp den i eld. Och Juda städer skall jag göra till en ödemark, där ingen bor.” — Jer. 34:17—22; jämför 1 Moseboken 15:10—18.
8. Vad förebådas för kristenheten i dag, i ljuset av denna profetia hos Jeremia?
8 Förebådar denna profetia kristenhetens fall för de världsliga styrkor som Jehova låter kristenheten belägras av? Vad kunde den annars förebåda i ljuset av det som drabbade Jerusalem? Att kung Sidkia skulle bli tillfångatagen och bortförd till Babylonien, för att dö där, hade Jeremia lydigt sagt honom i förväg. (Jer. 34:1—7) I en större uppfyllelse av denna profetiska händelse från den tid, då bibeln skrevs, är det alltså säkert och visst att inget gott väntar kristenhetens styresmän!
9. När var det, efter det att sabbatsåret utlöpt, som belägringen av Jerusalem började, hur länge varade den, och hur blev staden en varnagel, något att darra för av fruktan för ett liknande slut?
9 År 609 f.v.t. utlöpte sabbatsåret på den 9:e dagen i den 7:e månmånaden (Tischri), dagen före försoningsdagen. Därefter, på den 10:e dagen i den 10:e månmånaden (Tebet) samma år, började storkonungen Nebukadnessar och hans babyloniska krigshär belägra Jerusalem. (2 Kon. 25:1, 2) Arton månader släpade sig fram innan Jerusalem föll, nämligen på den 9:e dagen i den 4:e månmånaden (Tammus) år 607 f.v.t. Kung Sidkia gjorde ett flyktförsök, varigenom han också sökte omintetgöra Jehovas profetia, men han kom inte längre än till Jeriko, för där blev han upphunnen och gripen av sina babyloniska förföljare. De förde honom så tillbaka för att ställas öga mot öga med Nebukadnessar och sedan föras till tröstlös fångenskap i det avgudiska Babylon. (Jer. 34:2, 3) I den följande månmånaden, nämligen den 7 Ab 607, plundrades Jerusalem och brändes ned. Jehovas vanhelgade tempel där i staden kunde inte frälsa den. (2 Kon. 25:3—17) Den ohyggliga förstöring som drabbade Jerusalem var sannerligen en varnagel, en skräckbild eller fasa för andra folk, något som kunde få andra nationer att darra av fruktan för att utsättas för likadan behandling av det babyloniska väldet.
10. Darrar kristenheten av skräck inför detta forntida skådespel, och vad är det som dess egen förstöring skall inleda?
10 Men flera hundra år senare har inte längre detta hemska skådespel, Jerusalem i ruiner, förmåga att injaga skräck hos kristenheten. Den känner ingen fasa, darrar inte av skräck. Den uppfattar inte det forntida skådespelet som en profetisk bild, som varnar den för dess egen snabbt annalkande förstöring i världsvid skala. Denna förstöring skall inleda förstöringen av all falsk religion i den största vedermöda som någonsin skall drabba denna mot Jehova fientliga värld. Det skall gå såsom det är förutsagt i Matteus 24:15—22.
11. När blev Jerusalems landområde helt öde, utan människor och husdjur, och var Jeremia och Baruk de enda som överlevde tack vare Jehovas ynnest?
11 Men hur skall då några människor alls överleva en sådan vedermöda? Ungefär på ett sådant sätt som Jeremia och hans sekreterare Baruk överlevde Jerusalems lidandestid med svärd, hungersnöd, pest och storbrand! Lite senare, i detta katastrofårs sjunde månmånad, blev Jeremia förd ner till Egypten av de skräckslagna människor som gjort uppror mot det babyloniska herraväldet. På så sätt blev Juda rikes hela landområde öde, utan människor och husdjur. (2 Kon. 25:22—26) På så sätt kom landet att få en obruten sabbat i 70 år. (2 Krön. 36:20, 21) Men förutom Jeremia och hans sekreterare Baruk var det ytterligare andra som fick erfara Jehovas ynnest och fick överleva Jerusalems förstöring och ödeläggelsen av Juda land. Detta hade de blivit tillförsäkrade genom Jeremia. Vi i våra dagar bör vara intresserade av hur det förhöll sig med dessa överlevande, om vi gärna vill överleva den kommande vedermödan.
EN BILD AV DEM SOM FÅR ÖVERLEVA, DÅ KRISTENHETEN FALLER
12. Vilket främmande nomadfolk utgjorde en bild av dem som får överleva den förestående vedermödan, och hur kom det sig att Jeremia kunde träffa dem i Jerusalem?
12 Till vilka skall den store uppehållaren av människolivet ha sina ögon vända under den nära förestående vedermödan, i vilken den här tingens domfällda ordning skall förgås? Till de åt honom överlämnade, döpta kristna, som han lät en särskild grupp av främlingar, flyktingar i Jerusalem, utgöra en bild av. Dessa vänner till judarna kände sig tvingade att överge sitt nomadliv och tillfälligt bosätta sig i Jerusalem, eftersom de inte ville förena sig med fiendehären som under Babylons kung, Nebukadnessar, ryckte fram för att belägra Jerusalem. Deras förfader var Jonadab, också kallad Jehonadab, Rekabs son. Men de kallades inte med namnet Jonadab, för kung David hade haft en brorson som hette Jonadab. De kallades i stället för rekabiter, och detta namn angav tydligt att de var icke-israeliter. De var välbekanta för Jeremia.
13. Vad finner man om man jämför israeliternas trohet mot förbund och rekabiternas trohet mot ett löfte, och vad uppmanades Jeremia att göra med rekabiterna?
13 I mer än 250 år hade de varit trogna mot det löfte som deras välkände förfader Jonadab hade tagit av dem. Israeliterna kunde inte ställa upp mot en sådan meritlista, vad beträffar trohet mot lagförbundet, som deras förfäder redan år 1513 f.v.t. hade upptagits i genom Mose såsom medlare mellan dem och Jehova Gud. Den Gud, vars förbund de hade kränkt, hade därför nu för avsikt att påvisa skillnaden mellan dessa israeliter och rekabiterna som höll sitt löfte. Följaktligen skulle rekabiterna nu sättas på prov på en för Jehova helig plats, hans tempel i Jerusalem. Därför sade han till Jeremia: ”Gå bort till rekabiternas släkt och tala med dem och för dem till HERRENS hus, in i en av kamrarna, och giv dem vin att dricka.” (Jer. 35:1, 2) Och detta skulle han göra, fastän det var allmänt bekant att rekabiterna var ”absolutister”.
14. Vilken förklaring gav rekabiterna till sin vägran att dricka vin, som Jeremia satte fram åt dem, och likaså till att de bodde i en stad?
14 Jeremia gjorde som han blev befalld. (Jer. 35:3—5) Men till och med då profeten satte fram vin åt dem att dricka vägrade de. De gav denna förklaring:
”Vi dricka icke vin. Ty vår [för]fader Jonadab, Rekabs son, har bjudit oss och sagt: ’I och edra barn skolen aldrig dricka vin; och hus skolen I icke bygga, och säd skolen I icke så, och vingårdar skolen I icke plantera, ej heller äga sådana, utan I skolen bo i tält i all eder tid, för att I mån länge leva i det land, där I bon såsom främlingar.’ Och vi hava hörsammat vår fader Jonadabs, Rekabs sons, befallning, i allt vad han har bjudit oss, så att vi med våra hustrur och våra söner och döttrar aldrig dricka vin, ej heller bygga hus till att bo i, ej heller äga vingårdar eller åkrar eller säd. Vi hava alltså bott i tält och hava hörsammat och gjort allt vad vår fader Jonadab har bjudit oss. Men när Nebukadressar, konungen i Babel, drog upp och föll in i landet, sade vi:
’Välan, vi vilja begiva oss till Jerusalem, undan kaldéernas och araméernas här.’ Och så bosatte vi oss i Jerusalem.” — Jer. 35:6—11.
15. I vilket avseende var det löfte som tagits av rekabiterna ett skydd för dem, och hur var det sörjt för dem i det mosaiska lagförbundet?
15 Det löfte som tagits av rekabiterna var ett skydd för dem. Det fick dem att föra ett enkelt liv såsom främlingar i landet och undan städernas sedefördärv. Eftersom de inte var israeliter, underordnade det mosaiska lagförbundet, var de lika utlänningar inom israeliternas portar och beredde inte sina israelitiska värdar något bekymmer. De störde inte israeliterna i deras strävanden att hålla sitt förbund med Jehova, utan höll sig tvärtom till lagförbundet i den mån som det var tillämpligt på dem. Men när det blev fråga om alkoholhaltiga drycker, då påminde de om nasirerna i Israel. Genom att förbli nyktra bevarade de besinningen. När kung Nebukadnessars här föll in i Juda land, var det fara för att detta skulle komma att påverka deras enkla nomadliv. Det var helt naturligt att rekabiterna, inför de framryckande invaderande kaldéerna, flydde till Jerusalem.
16. Hur gav rekabiterna, som höll fast vid sitt löfte, Jehova ett exempel att anföra mot de förbundsbrytande israeliterna, och vad fann han att han måste låta komma över dem?
16 Att rekabiterna så envist höll fast vid sitt löfte att inte dricka vin, inte ens när profeten och prästen Jeremia bjöd dem, gav Jehova ett exempel att bruka mot de förbundsbrytande israeliterna. Rekabiterna höll sitt löfte, fastän det bara var en människa, deras förfader, som hade tagit löftet av dem. Israeliterna bröt sitt lagförbund, fastän det inte var ingånget bara med en människa, utan med Gud, den Högste. Jehova sade nu mycket lämpligt till Jeremia:
”Gå åstad och säg till Juda män och till Jerusalems invånare: Skolen I då icke taga emot tuktan, så att I hören mina ord, säger HERREN? Det bud, som Jonadab, Rekabs son, gav sina barn, att de icke skulle dricka vin, det har blivit iakttaget, och ännu i dag dricka de icke vin av hörsamhet mot sin faders bud. Men själv har jag titt och ofta talat till eder, och I haven dock icke hörsammat mig. Och titt och ofta har jag sänt till eder alla mina tjänare profeterna och låtit säga: ’Vänden om, var och en från sin onda väg, och bättren edert väsende och följen icke efter andra gudar, så att I tjänen dem; då skolen I få bo i det land som jag har givit åt eder och edra fäder.’ Men I böjden icke edert öra därtill och hörden icke på mig.
Eftersom nu detta folk icke har hörsammat mig, såsom Jonadabs, Rekabs sons, barn hava iakttagit det bud, som deras fader gav dem, därför säger HERREN, härskarornas Gud, Israels Gud, så: Se, över Juda och över alla Jerusalems invånare skall jag låta all den olycka komma, som jag har förkunnat över dem, därför att de icke hörde, när jag talade till dem, och icke svarade, när jag kallade på dem.” — Jer. 35:13—17.
17. Varför måste israeliternas avfällighet betraktas som uppsåtlig, och vad kunde avfällingarna således inte undgå?
17 Av denna jämförelse mellan rekabiterna och israeliterna framgår det klart och tydligt att de högt gynnade israeliterna, med Guds profeters hjälp, skulle ha kunnat hålla sitt förbund med Jehova, sin Gud. Han hade dragit försorg om sitt tempel och dess prästerskap till att frambära offer för att motväga deras ofrivilliga synder, som de begick på grund av köttets svaghet. Trots detta utvalde de ytterligare gudar, i synnerhet Baal, och förde i sin gudsdyrkan in allt slags ondska som Jehovas lag genom Mose hade förbjudit. Därför var deras avfall från Guds lagförbund, som krävde ren gudsdyrkan, uppsåtligt, medvetet. Avfallet vittnade inte om någon hänsyn, vare sig för den ende levande och sanne Guden eller för de högtidliga löften de gett honom. Detta förebådade inget annat än olycka för sådana avfällingar. Av samma skäl hotas hela kristenheten av oundviklig olycka!
FLY UNDAN DEN TILLINTETGÖRELSE SOM SKALL DRABBA ALL FALSK RELIGION
18. Vilka ord, som Jeremia riktade till rekabiterna, inger den ”stora skaran” tillförsikt om att få överleva tillintetgörelsen av kristenheten och dess vän, världen?
18 Vilka i våra dagar vill undgå att bli tillintetgjorda tillsammans med kristenheten och dess intima vän, denna Gud vanärande tingens ordning? ”Det gör vi!” säger medlemmarna av den ”stora skaran”, vars framträdande är förutsagt i Uppenbarelseboken 7:9—17. Den stora skarans medlemmar hämtar fast tillförsikt ur Jehovas löfte till de ordhålliga rekabiterna, enligt vad vi läser i Jeremia 35:18, 19, där det heter: ”Och till rekabiternas släkt sade Jeremia: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Därför att I haven hörsammat eder fader Jonadabs bud och hållit alla hans bud och i alla stycken gjort, såsom han har bjudit eder, därför säger HERREN Sebaot, Israels Gud, så: Aldrig skall den tid komma, då icke en avkomling av Jonadab, Rekabs son, står inför mitt ansikte [För Jonadab ... skall det icke fattas en man ... inför mitt ansikte alla dagar, Åkeson].”
19. a) Vilken inställning hade Jonadab till Baalsdyrkan? b) Vem riktar namnen Jonadab (Jehonadab) och Jaasanja uppmärksamheten på, och hur förhöll de sig till vin?
19 Således skulle aldrig den tid komma, då Jonadab, Rekabs son, fastän han inte var israelit, inte skulle ha en avkomling som skulle stå godkänd inför Jehovas ansikte här på jorden. Här kan vi påminna oss att denne Jonadab helhjärtat hade förenat sig med kung Jehu i att utrota Baalsdyrkan ur Israels avfälliga rike. (2 Kon. 10:15—28) Det namn som denne son till Rekab bar, dvs. Jonadab (eller Jehonadab), riktar uppmärksamheten på den ende levande och sanne Guden, för det betyder ”Jehova är frikostig”. Den rekabit, som Jeremia direkt underrättade om Guds löfte, var Jaasanja, och hans namn betyder ”Jah [dvs. Jehova] hör”. (Jer. 35:3—5) Jaasanja och hans bröder, som var beslutna att hålla sitt löfte, hade vägrat att dricka vin, då Jeremia uppmanade dem att göra detta i Jehovas tempel. Där, i Jehovas närvaro, visade de sig vara ostraffliga i fråga om att hålla sitt löfte.
20. Även om det inte finns några direkta bibliska vittnesbörd, vad kan vi ändå vara säkra på beträffande rekabiterna vid den tidpunkt då Jerusalem förstördes, och efter den tiden?
20 Jehova högaktade dessa rekabiters trohet och lovade att de inte skulle utrotas under den kommande tillintetgörelsen av Jerusalem år 607 f.v.t. Vi kan vara förvissade om att rekabiterna inte blev avskurna då, att det inte började ”fattas” rekabiter inför Jehovas ansikte, för han fäste avseende vid sitt löftesord i lika hög grad som dessa rekabiter fäste avseende vid sitt löfte i fråga om vin. Det kan finnas ett historiskt vittnesbörd om att de fick överleva, nämligen i Malkias, Rekabs sons, person, hans som lagade en port i Jerusalem på ståthållaren Nehemjas tid. (Neh. 3:14) Om några rekabiter överlevde ända fram till Jesu Kristi dagar och blev hans lärjungar är något som Jehovas ord inte berättar om. Men det skulle ha varit mycket lämpligt!
21. Vilken nationell olycka överlevde rekabiterna, och vad är det därför lämpligt att deras nutida motsvarigheter får överleva?
21 Det finns inga i våra dagar som kan identifieras såsom köttsliga rekabiter, men det finns nutida motsvarigheter till dem. Dessa är nära vänner till de andliga israeliterna, som Jeremia var en förebild till. Rekabiterna i forntiden överlevde det avfälliga Jerusalems förstöring. Eftersom de utgjorde en bild av den ”stora skaran” av Kristi ”andra får”, är det lämpligt att dessa motsvarigheter till rekabiterna får överleva världens ”stora vedermöda”, vars första drag kommer att vara kristenhetens, Jerusalems motsvarighets, förstöring.
22. a) När framhölls det allra först att Jonadab var en bild av en fårlik klass som skulle få överleva den ”stora vedermödan”? b) Till vad för något inbjöds medlemmar an denna klass, i The Watchtower för 15 april 1935, alldeles särskilt att komma?
22 Tredje boken av Rättfärdighetens triumf, som utkom (på engelska) måndagen den 18 juli 1932 i Brooklyn i New York, var den första publikation som (på sidorna 76—82) påvisade att den forntida Jonadab utgjorde en bild av en klass gudfruktiga människor som, under Guds beskydd, skulle komma att leva igenom den ”stora vedermödan” in i den nya ordningen under Kristi rike. (Sidorna 295—297 i Vakttornet för 1 oktober 1932) Det fängslande tema, som då ofta dryftades, ”Millioner som nu leva skola aldrig dö”, ansågs gälla dem. Följdriktigt inflöt i The Watchtower för 15 april 1935 följande tillkännagivande:
Vakttornet påminner igen sina läsare om att ett konvent för Jehovas vittnen och Jonadab-vännerna skall hållas i Washington, D.C., från och med 30 maj till och med 3 juni 1935. Vi hoppas att många av kvarlevan och Jonadab-vännerna måtte få möjlighet att delta i detta konvent. Hittills har inte så många av Jonadab-vännerna haft tillfälle att vara med vid något konvent, och konventet i Washington bör kunna bli dem till verklig uppbyggelse och välsignelse. — Sidan 114; se också Vakttornet för 1 juni 1935, sidan 162.
23. Vad avslöjades för dessa Jonadab-vänner vid konventet i Washington, och när det gavs tillfälle till dop följande dag, vilka var då i stort antal med bland de döpta?
23 Det visade sig bli detta, för där i Washington avslöjades det för dem på fredagen den 31 maj att Jonadabklassen var identisk med den ”stora skaran”, som utmålats på förhand i Uppenbarelseboken 7:9—17. Förmodligen var det så att av de 840 konventdeltagare som blev döpta i vatten följande dag kom flertalet att visa sig vara ”Jonadab-vänner”, motbildliga rekabiter.
24. Vilka var också Jonadabs avkomlingar en förebild till, på grund av att de fick överleva Jerusalems förstöring år 607 f.v.t.?
24 Den ursprunglige Jonadab levde på 900-talet f.v.t. och upplevde inte Jerusalems förstöring år 607 f.v.t. Men hans avkomlingar, rekabiterna, som Jeremia satte på prov med avseende på att hålla ett löfte, fick verkligen uppleva Jerusalems fall och överlevde det till obestämd tid. Eftersom de var avkomlingar av Jonadab, utgjorde också de en förebild till den ”stora skaran”, som har utsikt att få överleva kristenhetens fall. — Se Ni kan få överleva Harmageddon in i Guds nya värld, sidorna 66—70.
25. Med tanke på de framträdande dragen hos Jonadab och rekabiterna kan frågan ställas: Vilken uppmaning bör ges deras motsvarighet i dag?
25 Hör därför hit, ni åt Gud överlämnade, döpta kristna som framställdes i bild genom dessa forntida rekabiter! I likhet med dem måste ni ta er till vara för omåttlighet, för falsk gudsdyrkan och för att trassla in er med denna världen och göra den till er vän. (Jak. 4:4; 1 Joh. 2:15—17) Fortsätt med att efterlikna Jonadab, Rekabs son, i att visa nit för Jehova och i att stå emot nutida Baalsdyrkan, för att ni skall få se hur Jehova medelst sin större Jehu, Jesus Kristus, tillintetgör kristenheten och alla andra falska religionssystem. Fullgör ert överlämnande åt den suveräne Herren Jehova med en trohet som påminner om rekabiternas och utför er del av arbetet med att främja hans av Kristus styrda härliga rikes intressen. Detta kommer att hjälpa er att bevara den frihet från den nuvarande domfällda världen som ni redan har vunnit, tills den inte finns mer. Tack vare att ni gör bruk av er välsignade frihet enligt Guds vilja skall ni inte bli avskurna, utrotade, när Gud låter sin hämnd drabba denna onda värld och alla dess vänner. Ni skall inte ”fattas”, utan ni skall stå där godkända inför honom och belönas med liv på en paradisisk jord under hans Sons rike. Stor skall den glädje vara, med vilken Jeremiaklassens kvarleva stolt skall fröjdas över er!
[Bild på sidan 25]
De får överleva kristenhetens fall
(Det fortsatta dryftandet av Jeremias profetia återupptas i Vakttornet för 1 juni 1980.)