Jehovas ”minnesbok”

 1. På vilken grund kommer domen över individen att slutligen avgöras, och till vilka frågor leder detta?

JEHOVA är det fullkomliga mönstret. Satan är brännmärkt såsom upphovsmannen till ett ont och orättfärdigt mönster. Under en domsperiod, som redan har börjat, kommer det att slutligen genom dom fastslås, hurudant varje individs livsmönster är, om det tillhör det ena eller det andra slaget. Individen kommer antingen att befinnas värdig att ärva de eviga välsignelser, som finns i beredskap för alla dem som Gud erkänner som sina söner, eller att placeras bland dem som kommer att ”få sin del i den sjö, som brinner med eld och svavel. Detta betyder den andra döden.” (Upp. 21:7, 8, NW) Vilket slags mönster håller du på med att utforma? Är det möjligt för en människa att förändra sitt livsmönster, och hur kan du i så fall få hjälp till att bygga upp ett livsmönster som kommer att tillförsäkra dig Jehovas godkännande? Detta är frågor som kräver allvarligt övervägande.

 2. Hur visar Malakis profetia att vi nu lever på en domsdag?

² Malakis profetia talar i det tredje kapitlet om början av denna domsperiod, då ”[han] med hast skall ... komma till sitt tempel, den Herre, som I åstunden”, och skall rena och till ett fullkomligt mönster återställa alla dem som uppriktigt söker honom och som önskar att ”frambära åt HERREN offergåvor i rättfärdighet”. Samtidigt skall han ”vara ett snarfärdigt vittne mot” dem som — likt största delen av den prästerliga klassen, Levis söner, på Malakis tid — framhärdar i att följa sitt eget fördärvade mönster. (Mal. 3:1, 3, 5) I förbindelse med andra skriftställen har det ofta visats i dessa spalter, att våren år 1918 var den tidpunkt då profetian gick i uppfyllelse och Herren kom till sitt tempel, tre och ett halvt år efter det att Riket hade blivit fött i senare delen av året 1914. (Se Vakttornet för 1 september 1953, sid. 398.) Det är därför som det är så absolut nödvändigt att nu genast ärligt ta itu med dessa frågor.

 3. Vilken del av Malakis profetia kastar ljus över frågan om ett livsmönster?

³ Större delen av Malakis profetia är i sanning en ”börda”, såsom inledningsorden enligt vissa översättningar säger. (De flesta svenska översättningar har ”utsaga”, ”profetia”, men en äldre svensk översättning har ”tunge”, dvs. ”tunga” — jämför ”dagens tunga och hetta” —, och Myrbergs översättning har ”börda”. Det engelska ordet ”burden” betyder både ”börda” och ”omkväde”, ”huvudtema”. — Övers, anm.) Emellertid finns där också kortare avsnitt, som framträder liksom i hög relief och i livliga färger och talar om ett strålande hopp och löfte och är till stor tröst och uppmuntran. Vi önskar vända vår uppmärksamhet till ett av dessa ställen, som tydligt talar om en tid då de båda slagen av mönster kommer att bli uppenbara. Det lyder så här: ”Då talade de, som fruktade Jehova, den ene med den andre; och Jehova gav akt och hörde det, och det skrevs en minnesbok för hans ansikte angående dem som frukta Jehova och högakta [tänka på, 1917] hans namn. Ja, de skola, säger härskarors Jehova, vara min egendom på den dagen, som jag gör; och jag skall skona dem, såsom en man skonar sin son, som tjänar honom. Då skolen I åter se skillnad emellan den rättfärdige och den ogudaktige, emellan den som tjänar Gud och den som icke tjänar honom.” — Mal. 3:16—18, Åkeson.

 4. Vilka frågor framkallas av häntydningen på Jehovas ”minnesbok”?

⁴ Denna häntydan på Jehovas ”minnesbok” kommer en flod av frågor att välla fram i vårt sinne. Vad är denna bok för något? Är det bara ett bildligt uttryck som brukas, när det talas om den, eller behöver Jehova något slags bok eller skriftligt vittnesbörd till att hjälpa upp sitt minne? Vad är syftet med denna bok, och vad innehåller den? Är den detsamma som ”livets bok”, som omnämns i Uppenbarelseboken (Upp. 3:5 etc.)?

 5, 6. a) Vad måste vi komma ihåg, när vi studerar bibliska uttryck? b) Var och hur får vi hjälp genom en framställning som liknar den i Malaki 3:16?

⁵ Vi kan besvara dessa frågor endast i den mån som vi finner upplysning om dessa ting i Guds bok, det skrivna ordet. Först måste vi komma ihåg, att när Gud talar om sig själv och om förhållandena i andevärlden, begagnar han uttryck och illustrationer som våra begränsade sinnen kan fatta. I vår vetgiriga undran över det bokstavliga ord eller den bokstavliga illustration, som brukas, får vi inte låta vår uppmärksamhet avledas från den viktiga tanke eller sanning som uttrycket eller bilden avser att delge oss. Hur ofta finner vi inte till exempel att folk till ingen nytta disputerar om den bokstavliga uppfattningen av Jesu yttrande: ”Själva håren på edert huvud äro allesammans räknade.” (Matt. 10:30, NW) Såsom redan utförligt avhandlats, är det alldeles omöjligt att Jehovas minne i någon som helst grad skulle visa sig vara bristfälligt eller i behov av något stöd eller någon eggelse. Vi får emellertid hjälp till att förstå saken bättre, när vi påminner oss att någonting liknande omtalas i Ester 6:1—3, där det berättas att konungen en natt inte kunde sova och därför lät föreläsa för sig ur ”krönikan, där minnesvärda händelser voro upptecknade”, och att han därvid frågade: ”Vilken ära och upphöjelse har vederfarits Mordokai” för en tidigare i konungens intresse utförd lojal handling av hängivenhet? Vi ser alltså, att dessa anteckningar tjänade såsom en ”minnesbok” och i detta fall ledde till att konungens ynnest och en passande belöning tillförsäkrades den trogne tjänaren Mordokai.

⁶ Enligt exakt samma linjer visar berättelsen i Malaki 3:16—18, att Jehovas trogna, lojala och hängivna tjänare kan känna en fast förvissning om hans ynnest och om belöning från honom på denna domens dag. (Ps. 62:13; Upp. 22:12) Det är alldeles omöjligt att en enda av dessa tjänare skulle kunna bli förbigången vid den tid, som är nu, då Jehova avgör vilka som hör honom till ”på den dag då jag sammanför mina juveler [min särskilda skatt, marginalen]”. — Mal. 3:17, AV.

Livsmönstret, gott eller ont?

 7, 8. Är det tillbörligt att tala om Jehova såsom det fullkomliga mönstret, och vad kan sägas om Adam och Eva i samma hänseende?

⁷ Låt oss nu gå direkt tillbaka och spåra upp några av de ting som finns uppenbarade i den Heliga skrift angående livsmönster, så att vi kan få ett tillfredsställande svar på de frågor som vi redan förut har framställt.

⁸ Att det är tillbörligt att tala om Jehova såsom det fullkomliga mönstret, det visas av den sång av Mose som säger: ”Fullkomlig är hans verksamhet, ty alla hans vägar äro rättvisans vägar. En Gud av trofasthet, hos vilken ingen orättvisa finnes; rättfärdig och rättrådig är han.” (5 Mos. 32:4, NW) När det heter: ”Fullkomlig är hans verksamhet”, så inbegriper detta givetvis också skapandet av våra första föräldrar, Adam och Eva, och betyder att de till att börja med hade ett fullkomligt livsmönster. Men av egen fri vilja förvanskade de medvetet detta fullkomliga mönster, och i stället för att ära sin Skapare, genom att ägna honom obetingad lydnad i en ande av kärleksfull hängivenhet, bemäktigade de sig själviskt vad de menade skulle öppna deras ögon för absolut frihet, oberoende av Gud och trotsande hans bud.

 9. Vilken kontrast finner vi råda mellan Kain och Abel, och vilken lärdom får vi därav?

⁹ Låt oss nu ett ögonblick rikta vår uppmärksamhet på deras första avkomlingar, Kain och Abel. Vilka kontraster i fråga om livsmönster! Dessa båda var ju födda av samma föräldrar och stod under samma föräldrainflytande. Kain, säger Johannes, ”hade sitt ursprung hos den onde [Satan]” och valde att följa dennes mönster av onda handlingar i det avundsjuka hatets anda, vilket snabbt ledde till en logisk och tragisk konsekvens, nämligen mord. Abel däremot valde att utöva tro, vilken bevisades genom hans rättfärdiga handlingssätt, och med tanke på tiden syns det ha varit så, att han var den förste som fick sitt namn inskrivet i Guds ”register”. Detta visar att vi är ansvariga individuellt för vårt livsmönster. Låt oss inte försöka ursäkta oss genom att lägga skulden på våra föräldrar eller på någon annan. — 1 Joh. 3:12, NW; Hebr. 11:4; 2 Mos. 32:32.

10. Visar Skriften att det är möjligt för en människa att ändra sitt livsmönster?

¹⁰ Längre fram i 1 Moseboken finner vi ett exempel som visar en annan sida av saken. Vi finner där, hur det är möjligt att genomgå en hjärteförändring, som får ett ändrat livsmönster till följd. Vi syftar på Josefs bröder, vilka till en början lät sig styras av avundsjuka och illvilja, som tog sig uttryck i grymhet och bedrägeri. Men man kan inte tänka sig ett mera övertygande bevis för hjärtats förändring än den djupt gripande förbön som Juda frambar, när det många år senare gällde att tala till försvar för Benjamin under synnerligen ogynnsamma omständigheter. (1 Mos. 44:16—34) Såsom Paulus skrev till de kristna i Efesus: ”Ni skulle lägga av den gamla personligheten, som rättar sig efter edert forna handlingssätt, ... och skulle ikläda eder den nya personligheten, som skapades enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och kärleksfull godhet.” (Ef. 4:22—24, NW) Förvisso är en förändring av livsmönstret möjlig och nödvändig för var och en som vill undfly det fördärv, som råder i den gamla onda tingens ordning, och finna en plats i den nya världens samhälle.

11. Varför är det rimligt att Mose talar om Jehovas ”bok”?

¹¹ I nästa bok i bibeln, 2 Moseboken, träffar vi på det första ställe där det talas om Jehovas ”bok”. (2 Mos. 32:32, 33) Mose talar om den som ett erkänt faktum, och Jehova motsäger inte hans uttalande, utan bekräftar det. Det sägs visserligen inte bestämt, varifrån Mose fick kännedom om denna ”bok”, men av två orsaker är det inte överraskande att han talar om ”boken”. Först och främst hade alla de som dog i tron, från Abel och hela vägen framåt, en stark förtröstan på att Jehova skulle bevara envar av dem i sitt minne, eller — uttryckt på människovis — skulle föra ett bestående register över dem, liksom i en bok. För det andra är det nu, då vi har så många tecken som tyder på att skrivkonsten går tillbaka till tiden före floden, ingenting att förvåna sig över, att Mose gav uttryck åt sin egen tro beträffande Jehovas minne genom att använda bilden av en bok, som skrivs och bevaras av sin författare. Den tanke som vi redan har framkastat, att Jehova avsiktligt kan glömma såväl som komma ihåg — och också gör det —, den finner vi bestyrkt av hans eget ord i detta fall: ”Den som har syndat mot mig, honom skall jag utplåna ur min bok [inte bara korsa över].” — 2 Mos. 32:33.

12. Hur inser vi att omnämnandet av ”Lammets livsbok” är på sin plats?

¹² Från 2 Moseboken till Uppenbarelseboken finner vi så en hel del hänsyftningar på en bok, som innehåller namnen på dem som har Jehovas godkännande och intar en rättfärdig ställning inför honom. Först från den tid då Fadern ”har anförtrott allt dömandet åt Sonen” läser vi med rätta om ”Lammets livsbok”. — Joh. 5:22; Upp. 21:27; NW.

13. Vad framhävs i berättelsen om David och Guds sätt att handla med honom?

¹³ Därnäst kommer vi till David. De som är kritiskt inställda är benägna för att hånfullt peka finger åt David och säga att hans livsmönster var bemängt med många fel. Det är sant att han hade sina fel, som emellanåt ledde till allvarliga överträdelser, men vi måste akta oss för att fördöma där Jehova godkänner. David var alltid hängiven Guds sanna tillbedjan och alltid inriktad på hans tjänst. Gud säger själv att han fann David vara ”en man som är i överensstämmelse med mitt hjärta, vilken skall göra allt det som jag ämnar”. (Apg. 13:22, NW) Medan berättelsen inte döljer eller söker överskyla Davids fel, så är likväl det som i första rummet framhävs snarare Guds stora barmhärtighet mot sin tjänare. De som kritiserar David skulle därför göra väl i att komma ihåg detta, innan de, för sent, kommer underfund med sitt eget större behov av barmhärtighet. I själva verket är denna sida av saken, nämligen domens mildrande genom barmhärtighet, så framträdande i de skriftställen som har samband med vårt studium, att den påkallar speciell uppmärksamhet.

Dom, mildrad genom barmhärtighet

14. Vad uppenbarar Malaki 3:17, 18 om Guds dom och barmhärtighet?

¹⁴ ”Jag skall skona dem, såsom en fader skonar sin son, som tjänar honom.” (Mal. 3:17) Lägg märke till det villkor som uppställs. Jehova skonar inte endast på grund av sonskapet. Nej, tonvikten läggs på det bevis på sonskap som ges genom den tjänst som utförs. Såsom profetian i fortsättningen visar, är det på detta sätt Jehova på denna domens dag låter dem bli uppenbara, som han betraktar som rättfärdiga (fastän i behov av mycken barmhärtighet), och likaså dem som blir dömda såsom ogudaktiga och därför utplånade ur hans bok. Lägg märke till det enkla men ändå djupt rannsakande provet: ”I skolen då åter få se, vilken skillnad det är mellan den rättfärdige och den ogudaktige, mellan den som tjänar Gud och den som icke tjänar honom.” Kom ihåg, att vi nu lever på domens dag. — Mal. 3:18.

15. Hur visar Psalm 103 det nära sambandet mellan Jehovas barmhärtighet och hans minne?

¹⁵ Ja, men hur skonar Gud dessa söner, som håller fast vid hans tjänst? Låt oss vända oss till Psalm 103 och se det nära sambandet mellan Guds barmhärtighet och hans minne. Först finner vi i vers 2 en uppmaning till oss att göra bruk av vårt eget minne: ”Och förgät icke, vad gott han har gjort dig [alla hans välgärningar, AS].” (1878) Sedan kommer det från och med vers 8 en glödande beskrivning av Jehovas barmhärtighet och kärleksfulla godhet, som bevisas av det förhållandet, att ”så långt som öster är ifrån väster, så långt låter han våra synder vara ifrån oss”. (Ps. 103:12, 1878. Se också Jesaja 12:1.) Detta betyder att han verkligen förlåter och verkligen glömmer. I likhet med Malakis hänsyftning på en man som skonar sin egen son, talar så denna psalm tröstande om för oss någonting som Jehova alltid har i minne: ”Såsom en fader förbarmar sig över sina barn, så förbarmar sig Herren [Jehova] över dem som frukta honom. Ty han vet, vad för ett verk vi äro; han kommer ihåg att vi äro stoft.” Därnäst framhålls den slående kontrasten mellan det korta människolivet, som så snart slutar i döden, och Jehovas barmhärtighet och kärleksfulla godhet (AS), som är ”ifrån evighet till evighet” och som visas dem som uppfyller samma villkor som Malaki omnämner: ”Över dem som frukta honom. ... Över dem som hålla hans förbund och över dem som ihågkomma hans befallningar, så att de uträtta dem.” — Ps. 103:13, 14. 17, 18, 1878.

16. Vilket ytterligare problem uppstår, och hur bör det betraktas?

¹⁶ Men i detta sammanhang uppstår ibland ytterligare ett problem, när vi finner hur vi många gånger snavar och faller över någon dålig vana, som har bitit sig hårdare fast i vårt forna livsmönster än vi hade haft klart för oss. Då är vi böjda för att känna oss mycket modfällda och alldeles ovärdiga att ytterligare handha Rikets dyrbara intressen och olämpliga att frambära det rena sanningsbudskapet. Vad bör du göra, om du befinner dig i ett sådant olyckligt tillstånd? Förtvivla inte. Dra inte den slutsatsen, att du har begått den oförlåtliga synden. Just på det sättet vill Satan att du skall resonera. Att du känner dig bedrövad och är harmsen på dig själv är i och för sig ett bevis för att du inte har gått för långt. Tröttna aldrig på att ödmjukt och allvarligt vända dig till Gud, söka förlåtelse, rening och hjälp från honom. Gå till honom så som ett barn går till sin far, när det är i svårigheter, sak samma hur ofta du får lov att gå till honom beträffande en och samma svaghet, och Jehova kommer nådefullt att ge dig hjälpen på grund av sin oförtjänta godhet, och om du är uppriktig, kommer han att skänka dig medvetandet om ett renat samvete. Frågan är: Hur hjälper oss Jehova att se vad som förnämligast fordras, för att vi mera ihärdigt skall kunna hålla fast vid ett alltigenom helgat levnadslopp?

Hängivenhet och överlämnande

17. Vilken innebörd är, när det gäller kristna, förbunden med hängivenhet å ena sidan och överlämnande eller överlåtelse å den andra, och vilken olikhet lägger vi märke till?

¹⁷ De båda orden ”hängivenhet” och ”överlämnande” är till sin innebörd nära besläktade, om man begagnar dem för att uttrycka ett avskiljande för, ett ägnande åt, någonting. I den bemärkelsen används de ibland synonymt, men vi kan, även när vi brukar dem så, se en olikhet mellan dem, som finner stöd i Skriften, och detta kommer att vara oss till hjälp vid den undersökning vi här är sysselsatta med. Hängivenheten har med hjärtat att göra, och för kristna innebär den att ha en brinnande kärlek och stark tillgivenhet och djup lojalitet gentemot Jehova. Med överlämnande eller överlåtelse, som vi också ibland säger, uttrycker vi å andra sidan ett skarpare begrepp, som snarast har med sinnet att göra och gäller saker som skall beslutas och avgöras, vilket kräver ett utövande av viljekraft. Såsom redan har definierats, innebär överlämnandet av oss själva åt Jehova att vi avskiljer oss för ett heligt liv, som inte får beröras av eller brukas för världsliga ändamål, utan där vi i stället är förpliktade att utöva den rena och obesudlade religionen. (Se Vakttornet för den 15 september 1952, sid. 421.)

18, 19. a) Hur ser vi denna olikhet i Jesu fall? b) Hur kan vi också se den, när det gäller en kristen äkta man och en kristen hustru?

¹⁸ Låt oss se på det fullkomliga exemplet, Jesus. Att han, medan han var på jorden, alltifrån sin tidigaste barndom, i sitt hjärta var fullkomligt hängiven sin himmelske Fader är ställt utom allt tvivel. Men under den tid han bodde i sitt hem, mötte honom ingen särskild fråga, som krävde hans beslut eller avgörande. Vi skulle kunna säga, att eftersom han var fullkomlig, var det lätt och naturligt för honom att utarbeta sitt livsmönster, i det han gick ”framåt i vishet och i fysisk växt och i ynnest hos Gud och människor”. (Luk. 2:52, NW) Men när han nalkades trettio års ålder, förnam han från Guds ord, att hans Fader hade ett helt och hållet annat livsmönster i sinnet för hans räkning, såsom framgår av apostelns tillämpning av Psalm 40:7—9 i Hebréerna 10:5—7. Dessa skriftställen anger, att sedan Jesus till fullo hade tagit situationen i övervägande tillika med allt som var förbundet därmed, beslöt han att skjuta sin egen vilja åt sidan, fastän den var fullkomlig. I stället beslöt han att gripa sig an med att göra Guds vilja, sådan den är uppenbarad i Skriften, och bestämde sig för att utföra den intill slutet. Att han bestämde sig för detta, att han fattade detta beslut, nämligen att avskilja sig för att göra Guds vilja, utgjorde hans överlämnande eller överlåtelse. Han överlämnade sig inte ovilligt eller bara av pliktkänsla, utan han sade: ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust.” (Ps. 40:9) Med andra ord, han överlämnade sig i den kärleksfulla hängivenhetens ande. För att bruka den illustration han själv använde, såg han att hans Fader höll fram åt honom en kalk, som innehöll en dryck, på samma gång mycket ljuv och mycket bitter, och han sade: Ja, jag vill med glädje ta emot denna kalk och tömma den i botten. — Joh. 18:11.

¹⁹ Låt oss ta en annan illustration, förhållandet mellan man och hustru, sådant det förklaras i Efesierna 5:21—33 (NW). Den kristne äkta mannen är sin hustru hängiven och älskar henne ömt. Den kristna hustrun är likaså sin man hängiven, men det är också någonting annat som fordras av henne. När bon gifter sig, beslutar hon sig för att godtaga och underkasta sig sin mans ställning som hennes huvud ”i allting”, alldeles såsom ”församlingen visar undergivenhet för Kristus”. (Ef. 5:24, NW) I hennes förhållande ingår alltså överlämnandet eller överlåtelsen som faktor såväl som hängivenheten, vad det äktenskapliga livet beträffar. Hon inte endast älskar sin man, utan hyser också djup respekt för honom som sitt huvud. Hon har naturligtvis sin lust i att göra det, även om också hon, när det gäller för henne att dagligen uppfylla sina äktenskapslöften och betjäna sin man, ibland kan tycka att det är en något besk dryck.

20. Hur betonar Malakis profetia våra huvudsakliga förpliktelser mot Jehova?

²⁰ Utgör inte de lärdomar i fråga om att leva ut vårt liv av överlämnande eller överlåtelse i hängivenhetens anda, som de här anförda belysande exemplen ger oss, en god sammanfattning av de förnämsta fordringar som vi måste uppfylla för att kunna hålla en välbehaglig kurs inför Jehova och äga förvissning om att få stå kvar i hans ”minnesbok”? Må vi vid alla tider och tillfällen frukta Jehova och tänka på hans namn, på hur vi skall kunna ära det ännu mer, i det vi ofta talar med varandra om dessa livsviktiga ting till inbördes uppmuntran och påminnelse. Ja, låt oss föra ”full tionde till förrådshuset”, alla våra värderade ägodelar i form av tid, strävan och förmåga, och så se om inte Jehova kommer att infria sitt löftesord: ”Jag [skall] ... öppna himmelens fönster över eder och utgjuta över eder riklig välsignelse [av tillväxt].” — Mal. 3:10, 16.

Livsmönstret återspeglas i Sion

21. Hur har Jehova underbart sammanfogat sitt folk till en fast enhet?

²¹ Har du någonsin sett en liten pojke med en bit av en sönderslagen spegel i handen och givit akt på hur han skickligt vrider på den, så att strålen, som den uppfångar, skiner rakt in i ögat på dig? Det är som om han hade en bit av själva solen i sin hand. Ack, säger du, jag kan se mig själv i den där illustrationen, lik en bit glas som har brutits bort från den övriga sönderslagna mänskligheten och försöker återkasta en liten smula av sanningen. Nåja, från individens synpunkt kan illustrationen vara mycket träffande. Och kom ihåg att inget föremål har vassare spetsar och skarpare kanter än en glasskärva. Men är detta den rätta synpunkten för Jehovas folk på denna domens dag? Se, vilket under Jehova har utfört! Han har smält ihop alla dessa skärvor till en enda ren, kristallklar, jämn yta och satt dem i stånd till att troget ”likt speglar återkasta Jehovas härlighet”. (2 Kor. 3:18, NW) Hur har detta åstadkommits? Genom att Jehova har fört sitt hängivna folk in i sin organisation, Sion. Därför att Jehovas ande är över dem och hans ord (budskapet om Riket) har lagts i deras mun, är de där i stånd till att som en enad skara människor, som världen runt har fogats samman till ett enda harmoniskt mönster, hörsamma denna kallelse: ”Stå upp, lys, ty ditt ljus har kommit, och Jehovas härlighet har gått upp över dig.” Därtill finner vi att Jehovas ”minnesbok” är förbunden med hans organisation, ty löftet lyder så: ”Och det skall ske, att den som lämnas övrig i Sion och den som bliver kvar i Jerusalem, han skall då kallas helig, var och en som är upptecknad till liv [inskriven bland dem som är bestämda för liv, AT] i Jerusalem.” — Jes. 60:1; 4:3.

22. Varför och på vilken grundval är detta en dag av mycken glädje och stort jubel?

²² Vilken lycklig avslutning på detta vårt studium! I världen har till och med de ljusaste minnen ofta en anstrykning av vemod, därför att vi vet att de förgångna ting, som vi gladde oss åt i ungdomens dagar, inte kan komma igen. Men när någon väl har förts in i Jehovas organisation och fått förmånen att bli medlem av den nya världens samhälle, förändras hela hans sätt att se. Redan nu, i Sion, skänker verksamheten för den nya världen en så beständig tillfredsställelse och är vårt liv så fyllt till brädden och så lyckligt, att vi har börjat smaka uppfyllelsen av den storslagna profetian: ”Ty se, jag vill skapa nya himlar och en ny jord; och man skall ej mer komma ihåg det förgångna eller tänka därpå. Nej, I skolen fröjdas och jubla till evig tid över det som jag skapar; ty se, jag vill skapa Jerusalem till jubel och dess folk till fröjd. Och jag skall jubla över Jerusalem och fröjda mig över mitt folk, och där skall icke mer höras gråt eller klagorop.” — Jes. 65:17—19.

(The Watchtower, 15 februari 1954)

Säll är den man, som du, HERRE, undervisar och som du lär genom din lag för att skaffa honom ro för olyckans dagar, till dess de ogudaktigas grav varder grävd. Ty HERREN förskjuter icke sitt folk, och sin arvedel övergiver han icke. — Ps. 94:12—14.