-
Tar du anstöt av det andra gör?Vakttornet – 1976 | 1 januari
-
-
en tanke åt att driva ut den taktlöse ur församlingen. När allt kommer omkring är det så som kung Salomo sade i sin bön i samband med templets överlämnande: ”Ingen människa finnes, som icke syndar.” Om Gud fäste avseende vid alla våra ofullkomligheter och misstag, hur skulle det då gå för oss? Ja, ”om förseelser vore vad du ger akt på, o Jah, o Jehova, vem skulle då kunna bestå?” — 1 Kon. 8:46; Ps. 130:3, NW.
Vi bör behandla andra som vi vill att Gud skall behandla oss. Om vi tar anstöt av det andra gör, så är vi inte förlåtande, och om vi inte förlåter andra deras överträdelser, så kan vi heller inte räkna med att vår himmelske Fader skall förlåta oss våra överträdelser. (Matt. 5:7; 6:14, 15; 18:21—35) Men om vi å andra sidan har kärlek till våra familjemedlemmar och/eller våra medbröder och medsystrar, så kommer vi inte att ständigt älta deras tillkortakommanden, utan kommer att ”ha intensiv kärlek till varandra, ty kärleken överskyler en mängd synder”. — 1 Petr. 4:8, NW.
De som bekänner sig vara sanna Kristi lärjungar får i synnerhet inte ta något, som andra har gjort, som en ursäkt för att sluta studera Guds ord, sluta komma tillsammans med sina medkristna, sluta förkunna de goda nyheterna om Guds rike. Om de skulle låta något, som andra gjort, avhålla dem från att fullgöra dessa kristna förpliktelser, skulle man faktiskt kunna tvivla på äktheten i deras bekännelse att de verkligen är Kristi lärjungar. Om de tog anstöt, skulle man ha anledning att misstänka att de sökte efter en ursäkt, medvetet eller undermedvetet, för att upphöra med att tjäna Gud.
Men vi vill inte bara vara noga med att inte ta anstöt av det andra gör, utan vi vill också med kärlek och förstånd akta oss, så att vi inte får andra att ta anstöt. Rättvisan kräver att vi gör mot andra som vi vill att de skall göra mot oss. (Luk. 6:31) Vi vill inte att någon av vårdslöshet eller tanklöshet skall få oss att ta anstöt, eller hur? Då bör vi också vara försiktiga, så att vi inte får andra att ta anstöt. I ett brev som nyligen sändes till Sällskapet Vakttornet beklagade man till exempel att en del omogna personer tog anstöt därför att andra, som de såg upp till som föredömen, skröt med hur mycket de tyckte om alkoholhaltiga drycker. Att handla så i förbindelse med alkoholhaltiga drycker var inte att följa aposteln Paulus’ råd: ”’Gören räta stigar för edra fötter’, så att den fot, som haltar, icke vrides ur led, utan fastmer bliver botad.” Jesus varnade dessutom: ”Vemhelst som får en av dessa små, som sätter tro till mig, att snava [ta anstöt], det är fördelaktigare för honom att få en åsnekvarnsten hängd om sin hals och att bli sänkt i det vida, öppna havet.” Det är säkert ingen av oss som vill att detta skall hända oss, eller hur? — Hebr. 12:13; Matt. 18:6, NW.
Må vi därför allesammans vara noga med att handla förståndigt, kärleksfullt och rätt, så att vi varken tar anstöt av det andra gör eller själva vållar att andra tar anstöt.
-
-
Frågor från läsekretsenVakttornet – 1976 | 1 januari
-
-
Frågor från läsekretsen
● Betyder Matteus 27:52, 53 att somliga personer i gravarna blev uppväckta vid tiden för Jesu död?
Många bibelkommentatorer menar att detta är precis vad dessa verser betyder. Men språkvetenskapsmän medger att det är ovanligt svårt att avgöra vad dessa verser betyder och likaså att översätta dem riktigt. Det finns faktiskt skäl att tro att dessa verser betyder att den jordbävning som inträffade samtidigt med att Jesus dog bröt upp gravar nära Jerusalem och på så sätt gjorde att kropparna kunde ses av förbipasserande.
I Matteus 27:52, 53 heter det att ”gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo upp. De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse in i den heliga staden och uppenbarade sig för många.”
Men om en uppståndelse inträffade när Jesus dog, som denna och andra översättningar antyder, skulle då de uppväckta ha väntat till efter Jesu egen uppståndelse, på tredje dagen efter detta, innan de lämnade sina gravar? Varför skulle Gud uppväcka sådana ”heliga” människor vid denna tid, då ju Jesus skulle vara ”den förstfödde ifrån de döda”? (Kol. 1:18; 1 Kor. 15:20) Vidare var det ju under Kristi framtida närvaro som smorda kristna eller de ”heliga” skulle få del i den första uppståndelsen. — 1 Tess. 3:13; 4:14—17; Upp. 20:5, 6.
Lägg märke till att skildringen strängt taget inte säger att ”kropparna” kom till liv. Det sägs bara att de ”stodo upp” eller att de ”blev uppresta” (Common Bible) eller kastades ut ur gravarna av jordbävningen. Någonting liknande inträffade i staden Sonson i Colombia år 1962. I tidningen El Tiempo (31 juli 1962) hette det: ”Två hundra döda kroppar på denna stads begravningsplats kastades ut ur sina gravar av den våldsamma jordbävningen.” Människor som passerade förbi eller gick igenom denna begravningsplats såg de döda kropparna, och det var många av invånarna i Sonson som på grund av detta måste gå ut och på nytt begrava sina döda släktingar.
Utan att göra våld på den grekiska grammatiken kan en översättare återge Matteus 27:52, 53 på ett sätt som antyder att döda kroppar på ett liknande sätt blev synliga genom den jordbävning som inträffade vid Jesu död. I den tyska översättning som gjorts av Johannes Greber (1937) återges således dessa verser på följande sätt: ”Gravar öppnades, och många av deras kroppar, som var begravna där, kastades upp, så att de stod upprätta. I denna ställning sköt de fram ur gravarna och blev sedda av många som passerade förbi platsen på sin väg tillbaka till staden.” — Jämför Nya Världens översättning.
Denna våldsamma jordbävning gjorde alltså att de döda kropparna kunde ses av resenärer, vilka förde nyheterna till Jerusalem, och tillsammans med det förhållandet att förlåten i templet rämnade, den förlåt som skilde det heliga från det allraheligaste, tjänade jordbävningen som ytterligare ett bevis på att Jesus inte var någon vanlig brottsling som blivit avrättad för missgärningar. Han var Messias och den som inom kort skulle bli den förstfödde från de döda, bestämd för himmelskt liv.
-