Framgång enbart genom förtröstan på Jehova

FULLKOMLIG helighet och fasthet för det som är rätt i förening med barmhärtighet och långmodighet — detta är de framträdande egenskaper hos Gud som visas i Domarboken. Och den viktigaste lärdom boken ger är att man inte kan få någon framgång utan att helhjärtat erkänna honom och förtrösta på honom. Skildringen slår en bro över den ganska oroliga perioden av israelitisk historia mellan Josuas död och de händelser som ledde fram till upprättandet av kungadömet under Saul.

Domartidens historia visar hur Israel gång på gång hemföll till avgudadyrkan och förtrycktes av sina fiender för att sedan återvända till Jehova och få räddning och befrielse. Under den kraftfulle och trogne ledaren Josua och de män av Josuas generation som hade varit ögonvittnen till Guds majestätiska kraft, utövad för dem som tillbad honom, hade de framgång. Men nu ”kom ett annat släkte upp efter dem, ett som icke visste av HERREN [Jehova] eller de gärningar som han hade gjort för Israel. Då gjorde Israels barn, vad ont var i HERRENS ögon, och tjänade Baalerna.” — Dom. 2:10, 11.

HUR ISRAEL SNÄRJDES AV AVGUDADYRKAN

Men varför skulle en nation med Israels bakgrund — de kände ju hans lag och visste om hans hat till avgudadyrkan — falla i en sådan snara, även om de inte personligen hade sett alla Guds gärningar? Bibelkännarna Keil och Delitzscha förklarar:

”När det gäller beskaffenheten i dyrkan av Baal och Astarte ..., framgår det tydligt av de mera precisa hänsyftningarna i Gideons historia att den inte bestod av direkt opposition mot tillbedjan av Jehova, ... utan att den helt enkelt var en blandning av tillbedjan av Jehova och den hedniska eller kananeiska naturdyrkan.”

Dyrkan av Baal-Berit i Sikem, som israeliterna blev insnärjda i sedan Gideon dött, var enligt denna kommentar

”helt enkelt en förvanskning av tillbedjan av Jehova, i vilken Baal insattes i Jehovas ställe och dyrkades på liknande sätt. ... Tillbedjan av Jehova kunde till och med till det yttre fortsätta i förbindelse med denna avgudiska dyrkan. ... Detta förklarar israeliternas hastiga och ständigt upprepade avfall från Jehova till Baalsdyrkan under just den tid då tillbedjan av Jehova orubbligt fortsatte i tabernaklet i överensstämmelse med lagens bud.”

Om det här sagda är sant, innebar denna sedvänja, som motsvarar nutida ”samgående mellan trosriktningar”, trots sitt yttre sken av tjänst för Jehova, att man övergav och förkastade Jehova. Den förvrängde helt och hållet Guds helighet och var en vämjelig urartning, alldeles som Domarbokens skribent (mest sannolikt Samuel) säger: ”De övergåvo HERREN och tjänade Baal och Astarterna.” — Dom. 2:13.

Gud kunde inte låta det folk som representerade hans namn och suveränitet fortsätta att få hans beskydd. Han lät fiendenationerna förbli i landet och använde dem som redskap till att bestraffa det trolösa Israel. För sitt namns skull och som tuktan — för att bevara Israel så att hans lag och hans sanning kunde bestå — lät Gud dem komma under förtryck. När de kom till besinning, gjorde sig av med sina avgudar och vädjade till honom i uppriktighet, räddade han dem. (Neh. 9:26—28) Detta gjorde han genom att låta domare uppstå.

DOMARE KALLADE DIREKT AV GUD

Jehova kallade domarna direkt och gav dem mirakulös kraft, så att de kunde rädda Israel. De fortsatte ofta att tjäna som domare i några år under tider av fred. Det var inte så att den ene efterträdde den andre i en obruten rad, utan de blev uppresta individuellt när det behövdes. Somliga av domarna utövade uppenbarligen sin domarverksamhet över enbart en del av Israel. I The Interpreter’s Dictionary of the Bible (1962, band 1, sid. 584) framkastas tanken: ”Det är utan tvivel nödvändigt att inse att domarna i många fall var varandras samtida och utövade myndighet över begränsade stamområden.”

Tretton domare är namngivna, bland dem Debora, en profetissa och domarinna. Abimelek, Gideons ondskefulle son, försökte styra landet under tre år, men han var inte en domare i Israel. (Dom. 9:22) De omnämnda perioderna uppgår sammanlagt till 410 år, men bibeln förefaller medge bara omkring 350 år för domartiden fram till monarkins upprättande på Samuels tid.

Denna 350-åriga period beräknas på följande sätt, varvid man tar hänsyn till att de tidsperioder då domarna utövade sin domarvärdighet delvis sammanföll: 479 hela år från uttåget ur Egypten till tempelbyggandet. Härifrån dras 129 år, nämligen: 40 år av vandring i öknen, 6 år under vilka Kanaan erövrades under Josuas ledning, 40 år för Sauls regering, 40 år för Davids regering och 3 år av Salomos regering innan han började tempelbyggandet. — 5 Mos. 2:7; Jos. 14:7, 10; Apg. 13:20; 2 Sam. 5:4; 1 Kon. 6:1.

UNDERVERK UTFÖRDA I JEHOVAS KRAFT

Det är spännande att läsa skildringarna av de bedrifter som utfördes av Gideon, Barak, Simson, Jefta och de övriga domarna. Med 10.000 man nedgjorde Barak helt och hållet en väldig fiendestyrka, som hade 900 stridsvagnar väpnade med järnliar, som stack ut från sidorna eller från axlarna. (Dom. 4:3, 16) Med 300 man jagade Gideon en här med 135.000 midjaniter på flykten. (Dom. 7:19—22; 8:10) Jefta intog 20 av de förtryckande ammoniternas städer. (Dom. 11:32, 33) Simson bar med sig de väldiga stadsportarna i den filisteiska staden Gasa många kilometers väg till toppen av ett berg och lade ner dem där. Han slaktade tusen av dessa nackstyva fiender till Israel i en enda strid — ensam. Slutligen dödade han fler vid sin död än under sin livstid — när han vräkte omkull den filisteiske guden Dagons tempel, medan filistéerna frambar sina avgudiska brännoffer och jublade över att de hade tillfångatagit denne gudsman. Tre tusen dog. — Dom. 15:14, 15; 16:1—3, 28—30.

Simsons verk var mycket viktigt, eftersom han tog ”ledningen” och började rädda Israel ur filistéernas hand under en tid då till och med den ledande stammen, Juda, darrade och kröp ihop i fruktan inför dem. (Dom. 13:5, NW; 15:9—13) Under profeten Samuel fortsatte detta krossande av filistéerna, och kung David underkuvade dem slutligen helt och hållet.

Somliga kan undra varför en kvinna, Debora, blev domarinna över nationen. Den plats där hon dömde var under en palm, och människorna nalkades henne där, så att hon kunde skipa rätt i deras problem och rättsfall i enlighet med den mosaiska lagen. Hon var också profetissa. Hon ledde aldrig Israels här i strid, men hon uppmuntrade och styrkte Barak, en man från Naftali, till att ta ledningen i striden mot kung Jabin i Hasor, som hade förtryckt Israel i 20 år. Och hon var villig att följa med Barak i angreppet. (Dom. 4:4—9) Det förhållandet att en kvinna blev använd på detta sätt tycks vara en återspegling av det låga andliga tillstånd som Israel hade fallit till vid den tiden. Det förefaller som om det inte fanns någon man i norra delen av Israel som hade den starka tro och den framskjutna ställning som behövdes för att ta ledningen. Men Guds ande som kom över Barak, tillsammans med den försäkran han fick av Debora, som var en inspirerad profetissa, förmådde honom att församla en här med 10.000 man och uppnå en häpnadsväckande seger. — Dom. 4:10.

SEGER ENDAST GENOM REN TILLBEDJAN

De fem sista kapitlen i Domarboken är inte kronologiskt placerade. Dessa kapitel är i själva verket bihang till Domarboken. I kapitel 17 och 18 skildras början av den avgudiska dyrkan kort efter Josuas död och vidare den synd och orättfärdighet som var förbundna med den ända från början. De tre sista kapitlen beskriver hur djupt rotat det fördärv som frambringades av kananéernas inflytande hade blivit under denna tidiga period. Det hjälper oss också att förstå varför Gud befallde att de kananeiska folken skulle utrotas.

Denna senare skildring, som beskriver det krig som fördes mot Benjamin av de övriga stammarna på grund av Benjamins ytterliga moraliska urartning, belyser emellertid också hur Israel som helhet hade tagit sig till vara för sådant fördärv. Stammarna visade stor nitälskan för det som var rätt. Men de hade uppenbarligen förtröstat på sig själva, och deras ingripande var inte i första hand motiverat av intresse för att frita Jehovas namn från smälek. Här, liksom överallt i skildringarna av domarna, framhävs det absoluta behovet av att helt och hållet lita på Jehova: Även om de 11 stammarna hade nitälskan för ren tillbedjan, tycktes de lita på sin egen kraft i de två första försöken att straffa Benjamin. De besegrades i dessa strider och förlorade 40.000 man. Översteprästen Pinehas var med den heliga arken, som hade förts från Silo till Betel, där hären var lägrad. Men efter de två nederlagen fastade de och frambar brännoffer och tackoffer och erkände därigenom behovet av att Jehova stred striden för dem. Det var först då som Jehova gav benjaminiterna i deras hand. — Dom. 20:20—29.

Det är trosstärkande att läsa Domarboken. Den är ett kraftfullt vittnesbörd om Jehova Guds helighet och krav på ren tillbedjan och om hans stora barmhärtighet mot dem som åkallar honom i uppriktighet och sanning. Boken inger sina läsare förtröstan på att de kan avgå med seger genom att befalla sina verk åt Jehova. Genom Jehovas förordnade ledare och store domare, Jesus Kristus, skall räddning och befrielse ges åt dem som sätter sin förtröstan till Jehova, oberoende av hur stora hindren är. — Ords. 16:3; Rom. 8:35—39.

[Fotnoter]