Den ”rätte herden” och ”hans andra får”
”Och jag har andra får, som inte är av den här fållan; också dem måste jag föra in.” — Joh. 10:16.
1. Hur skiljer sig den ”rätte herden” från en ”lejd man”?
DEN som är en rätt och god herde skiljer sig från en lejd man, som bara är intresserad av den betalning han skall få. Jesus sade: ”Jag är den rätte herden; den rätte herden ger ut sin själ till förmån för fåren. Den lejde mannen, som inte är någon herde och som fåren inte tillhör som hans egna, ser vargen komma och överger fåren och flyr — och vargen nappar dem åt sig och förskingrar dem —, eftersom han är en lejd man och inte bryr sig om fåren.” — Joh. 10:11—13.
2. a) På vad i sitt eget liv syftade Jesus, när han sade att ”den rätte herden ger ut sin själ till förmån för fåren”? b) Till förmån för vad, allmänt talat, tjänade det att Jesus gav ut sin mänskliga själ?
2 Där borta i Mellersta Östern hade arbetet att vakta får ute på betesmarkerna sina risker. Vi påminner oss hur herdegossen David en gång måste döda en björn och ett lejon för att rädda sin far Isais fårs liv. (1 Sam. 17:34—36) Jesus talade om vargar som tog får som rov och levde på dem. När en herde skulle driva bort en varg, kunde det göra att han riskerade att lida kroppsskada. En rätt och god herde skulle inte fly för sin personliga säkerhets skull likt en lejd man, utan han skulle skydda fåren mot rovgiriga vilddjur. En ”rätt herde” skulle vara villig att rentav ge ut sin själ ”till förmån för fåren”, för att inte förlora ens ett enda av dem. Genom att rikta uppmärksamheten på detta förutsade Jesus sin egen död som en människosjäl till förmån för Jehovas ”får”. Men Jesus var villig att nå upp till detta kännetecken på en ”rätt herde”. Hans himmelske Fader, Jehova Gud, som är den som äger de jordiska ”fåren”, var villig att låta sin Son ge ut sin mänskliga själ till förmån för ”fåren”, som hans Fader älskade så mycket. Jesu mänskliga ”själ” offrades som ett lösenoffer för att köpa tillbaka människorna från döden, som de hade ärvt från den syndige Adam.
3. a) Med vad jämförde Jesus sig själv med tanke på sin Fader, enligt Johannes 10:14, 15? b) Vad var Jesus villig att göra för att dela detta abrahamitiska löfte med den ”lilla hjorden”?
3 En ”rätt herde” blir också ingående bekant med varje får i hjorden och ger det ett individuellt namn genom vilket han kallar det till sig, och han smeker det också eller sörjer för dess behov. Med denna egenskap hos en herde från Mellersta Östern i tankarna sade Jesus vidare: ”Jag är den rätte herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig, alldeles som Fadern känner mig och jag känner Fadern; och jag ger ut min själ till förmån för fåren.” (Joh. 10:14, 15) Jesus betraktade sig som en bildlig ”herde”. Han var ”Guds lamm som tar bort världens synd”. (Joh. 1:29) I den sista boken i bibeln, Uppenbarelseboken, kallas han ”Lammet” 28 gånger. Jesus betraktade sig som den som visades i bild genom den vädur som patriarken Abraham offrade i stället för sin son Isak, som Abraham hade visat sig villig att frambära som offer på Jehovas befallning. (1 Mos. 22:1—13) Isak mottog det abrahamitiska löftet och förde det vidare till Jakob. I likhet med Isak ärvde Jesus det abrahamitiska löftet och var villig att bli offrad för att dela löftet med sin ”lilla hjord”.
4. Var det så att Jesus ”ryckte” den ”lilla hjorden” ur sin Faders hand, och hur betraktade Jesus denna ”hjord”?
4 Det är alltså tydligt att Jesus var uppriktigt intresserad av frälsningen för den ”lilla hjorden” i den abrahamitiska förbundsanordningens ”fårfålla”. Han satte värde på dem som en mycket värdefull gåva från hans himmelske Fader. Det var precis som han sade: ”Vad min Fader har gett mig är någonting större än alla andra ting, och ingen kan rycka dem ur Faderns hand.” — Joh. 10:29.
”JAG HAR ANDRA FÅR”
5. Vad visar att Jesus var intresserad av mera än att frälsa fårlika människor till himmelskt liv?
5 Även om kristenhetens kyrkosamfund kanske inte tänker och lär på det sättet, så är Jesus intresserad av mera än att enbart frälsa människor till himmelskt liv. Jesus sade: ”Och jag har andra får, som inte är av den här fållan; också dem måste jag föra in, och de skall lyssna till min röst, och de skall bli en enda hjord, en enda herde.” (Joh. 10:16) Vilka är nu dessa ”andra får”?
6. a) Vad lär kristenhetens kyrkosamfund beträffande ”den här fållan” och de ”andra fåren”? b) Vad visas av Jesu omnämnande av paradiset i Lukas 23:43 och hans liknelse om fåren och getterna?
6 Kristenhetens kyrkosamfund hävdar att den ”fålla” som här omtalades av Jesus skulle innehålla enbart judiska kristna, under det att de ”andra fåren” är de icke-judar eller hedningar som blir kristna. Vidare menar man att både troende judar och troende hedningar blir ”en hjord” under den ”ende herden” i den enda andliga fållan. Men denna lära stämmer inte överens med andra bibelställen som har betydelse för ämnet. Fastän aposteln Johannes inte nämner det i sin evangelieskildring, talade Jesus verkligen om ett jordiskt paradis under sitt rike, och han talade om andra som skulle vara ”får” förutom den ”lilla hjorden” av hans himmelska medarvingar. När Jesus framställde sin profetia om ”tecknet” på hans då framtida närvaro och på avslutningen på tingens ordning, avslutade han den, enligt Matteus’ skildring, med liknelsen om fåren och getterna. Dessa ”får” skulle vara åtskilda från Kristi andliga ”bröder”, för vilka dessa fårlika gör goda ting. — Luk. 23:43; Matt. 24:3; 25:31—46.
7. Varför kunde Johannes mycket väl påminna sig Jesu liknelse om fåren och getterna och bli klar över det antal som ”den här fållan” skulle omfatta?
7 Aposteln Johannes var förtrogen med denna liknelse, eftersom han och hans bror Jakob och dessutom Petrus och Andreas var de som var upphov till Jesu profetia genom att de, när de var för sig själva, frågade honom om ”tecknet”, och Johannes hörde profetian i dess helhet. (Mark. 13:3, 4) När han upptecknade Jesu ord om de ”andra fåren”, kunde han därför mycket väl ha påmint sig Jesu liknelse om fåren och getterna. Han var den åldrige apostel som fick den uppenbarelse som visade att det andliga Israels tolv stammar skulle ha bara 144.000 medlemmar. Han visste alltså att den ”fårfålla” som innehöll den ”lilla hjorden” bara skulle omfatta ett begränsat antal av alla de frälsta.
8. Vid vad liknar aposteln Paulus det andliga Israels tolv stammar i förbindelse med ett träd? Vad var huvuddelarna i detta ”träd” på ett förebildligt sätt bilder av?
8 I Romarna, kapitel 11, liknar aposteln Paulus dessa tolv stammar i det andliga Israel vid grenarna i ett odlat olivträd. Roten till detta symboliska olivträd visades i förebild genom patriarken Abraham, förfadern till Israels nation enligt köttet. Trädets stam var därför en bild av de följande patriarkerna, Isak, Jakob och de tolv patriarkaliska överhuvudena för det köttsliga Israels tolv stammar. (Apg. 7:8) De grenar som växte ut från denna stam var en bild av de judiska medlemmarna av de tolv stammarna av det köttsliga, omskurna Israel. Det är helt naturligt att dessa var arvingar till det abrahamitiska löftet beträffande den ”säd” genom vilken alla släkter och nationer på jorden skulle välsigna sig för att uppnå evigt liv. Av detta skäl var de köttsliga, omskurna judarna de första som skulle få möjlighet att utgöra Abrahams ”säd”.
9. Vad var dessa symboliska ”grenar” till sin natur, och vem var därför den verkliga ”roten” och vem trädets stam?
9 Nu vet vi att denna ”säd” är en andlig säd, en säd som är född av Jehova Gud till att vara hans andliga söner. Han var den verkliga ”roten” till detta andliga olivträd. Hans Son, Jesus Kristus, var den främste och viktigaste medlemmen av den större Abrahams, Jehova Guds, ”säd”, och därför visades Jesus Kristus i bild genom stammen på detta symboliska olivträd. Följaktligen bör ”grenarna” i ett sådant träd vara en bild av de trogna lärjungar som blir medarvingar med honom såsom underordnade medlemmar av Abrahams andliga ”säd”. Men var nu ”grenarna” obegränsade till antalet?
10. Hur visar Paulus, i Romarna 11:11—32, att det skulle vara enbart ett begränsat antal ”grenar” i detta symboliska olivträd?
10 Aposteln Paulus visar att det skulle vara bara ett begränsat antal ”grenar” i detta andliga olivträd. Hur så? Därför att han framhåller att när en av de naturliga grenarna bröts bort, skulle det inte växa ut en annan naturlig gren från trädet. I stället skulle en gren från ett vilt olivträd sättas in i dess ställe. Denna transplanterade vilda olivgren skulle således inte öka antalet grenar i trädet. Antalet grenar på stammen till detta träd skulle förbli detsamma. När köttsliga, omskurna judar bröts bort från detta andliga träd på grund av att de i otro förkastade Jesus Kristus som den större Abrahams främsta säd, inympades alltså icke-judar eller hedningar på platserna för dessa avskurna naturliga ”grenar”. — Rom. 11:11—32.
11. Hur visar Paulus, i Galaterna 3:26—29, att de som befinner sig i det andliga Israels fålla inte skall klassificeras som judar och hedningar?
11 Det är alltså inte tillbörligt att dessa grenar i detta abrahamitiska förbunds träd betraktas som köttsliga judar och främmande hedningar. De skall alla betraktas som andliga israeliter. Aposteln Paulus framhåller just detta. Sedan han dryftat det abrahamitiska löftet och Abrahams säd, säger han vidare: ”Alla är ni ju Guds söner genom er tro på Kristus Jesus. Ty ni alla som har blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus. Där är varken jude eller grek, där är varken slav eller fri, där är varken man eller kvinna; för ni är alla en enda person i gemenskap med Kristus Jesus. Dessutom, om ni hör Kristus till, då är ni verkligen Abrahams säd, arvingar enligt ett löfte.” — Gal. 3:8, 16, 26—29.
12—14. a) Vems andliga moderskap i förhållande till de galatiska kristna framhöll Paulus för dem i Galaterna 4:21—31? b) Lägger Paulus fördenskull tonvikt vid något judiskt element i den ”lilla hjorden” inne i ”den här fållan”?
12 Aposteln Paulus skrev brevet till galaterna omkring åren 50—52 v.t. Detta var åtminstone 17 år efter det att Jehova hade naglat fast lagförbundet vid det trä, på vilket hans Son, Jesus Kristus, blev hängd. Likväl var det somliga kristna i församlingarna i Galatien som ville komma i slaveri under den lag som tillhörde det lagförbund för vilket Mose verkat som medlare vid Sinai berg i Arabien. I detta ville de göra gemensam sak med de anti-kristna judar som höll fast vid det jordiska Jerusalem och det materiella tempel som byggts där av Herodes den store, som försökte få det lilla barnet Jesus dödat. Detta Jerusalem hade blivit visat i skuggbild genom Hagar, Abrahams slavkvinna, och det var som en mor för de judar som fortfarande ville vara i slaveri under den mosaiska lagen i stället för att godta Jesus Kristus som den större Mose. Följaktligen skrev Paulus med avseende på detta:
13 ”Men Jerusalem där ovan är fritt, och det är vår moder. ... Men vi, bröder, är barn som hör löftet till på samma sätt som Isak var. ... Därför, bröder, är vi inte en tjänsteflickas barn, utan den fria kvinnans. Till en sådan frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta, och låt er inte sättas fast i ett slavok igen.” — Gal. 4:21—5:1.
14 Isak, Abrahams son, var inte jude eller israelit. Som son till Abrahams fria kvinna Sara var han far till Jakob, som fick namnet Israel och som blev far till Juda. Kristna som tillhör den ”lilla hjorden” i ”den här fållan”, som tillhör den rätte herden, Jesus Kristus, är lika Isak i att vara arvingar till det abrahamitiska löftet. Det himmelska Jerusalem är deras andliga moder, som visades i förebild genom Sara, som var mor till hebréen, inte juden, Isak.
15, 16. Säger Jesus i Johannes 10:16—18 att han måste föra in de ”andra fåren” i en enda ”fålla” för att de skall ha ”en enda herde”?
15 Efter att ha dryftat den ”fårfålla” som innehåller medlemmarna av den sammansatta Abrahams ”säd”, vänder sig Jesus åt ett annat håll, när han vidare säger: ”Och jag har andra får, som inte är av den här fållan; också dem måste jag föra in, och de skall lyssna till min röst, och de skall bli en enda hjord, en enda herde. Fördenskull älskar Fadern mig: därför att jag ger ut min själ, för att jag må få igen den. Ingen har tagit den ifrån mig, utan jag ger ut den av eget initiativ. Jag har myndighet att ge ut den, och jag har myndighet att få igen den. Budet om detta har jag fått av min Fader.” — Joh. 10:16—18.
16 Vi lägger märke till att Jesus inte säger att han ”måste ... föra in” dessa ”andra får” i ”den här fållan”. I stället säger han att ”de skall bli en enda hjord”, eftersom det skall vara bara ”en enda herde”.
17. Vad kan anföras på grund av det förhållandet att Jesus smidigt och utan avbrott går över från att dryfta ”den här fållan” till att tala om de ”andra fåren”, men är detta nödvändigtvis riktigt?
17 På grund av att Jesus så smidigt går över från att dryfta ”den här fållan” till att presentera dessa ”andra får”, kan läsaren vara benägen att mena att den ena handlingen följer genast på den andra, utan någon större tidrymd och sannerligen inte hundratals år mellan dem. Vidare kan man av ett sådant skäl mena att Jesus måste syfta på införandet i ”den här fållan” av de icke-judiska folken, hedningarna, enligt vad historien berättar om utvidgningen av den kristna församlingen på apostlarnas tid. Därför skulle man kunna dra slutsatsen att Jesus här inte framställde en långtidsprofetia om någonting långt fram i tiden. Men en sådan slutledning är inte nödvändigtvis den rätta. Den gör inte skillnad mellan ”den här fållan” och ”en enda hjord”. — Jämför Uppenbarelseboken 7:8, 9.
18. Kunde Jesus framställa en långsiktig profetia, och på vad som måste komma före måste välsignelsen av alla släkter på jorden vänta?
18 Jesus var begåvad med profetisk synförmåga och kunde därför framställa sin liknelse om fåren och getterna trots att den skulle bli verklighet först 1.900 år längre fram. Han var den grundläggande medlemmen av den utlovade Abrahams säd och var därför mycket intresserad av att mänsklighetens alla släkter och nationer välsignade sig till evig tid genom denna säd. En sådan välsignelse måste vänta på fullbordandet av Abrahams sammansatta säd om 144.000 medlemmar under honom. Detta skulle omfatta en tidsperiod på 1.900 år, enligt vad historiska fakta visar. Det är riktigt att de som välsignade sig skulle vara fårlika personer av alla släkter och nationer, men de skulle vara ”andra får”, därför att de inte tillhörde ”den här fållan” av arvingar till det abrahamitiska löftet. Därför kunde de inte vara andliga israeliter, utan de var, relativt talat, hedningar.
19. Vilka är det som, i ljuset av de inledande orden i Uppenbarelseboken, kapitel 7, utgör den ”stora skara” som beskrivs i Uppenbarelseboken 7:9—17?
19 Helt i överensstämmelse med detta är det förhållandet att aposteln Johannes, sedan han sett hur det andliga Israels tolv stammar försetts med sigill, enligt beskrivningen i Uppenbarelseboken 7:1—8, såg synen av den tallösa ”stora skaran” av dem som inte är andliga israeliter och som därför är ”andra får”. De sågs stå inför Guds tron och säga: ”Frälsningen har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.” Dessa sägs överleva den ”stora vedermödan”, och de griper sig an med att ägna helig tjänst åt Jehova Gud i hans tempel dag och natt. Den ”rätte herden” ägnar dessa ”andra får” kärleksfull omsorg, för vi läser: ”Lammet ... skall vara herde för dem och skall vägleda dem till källor med livets vatten.” — Upp. 7:9—17.
20. När och var började uppfyllelsen av synen av den ”stora skaran” äga rum, och med vilken demonstration?
20 I överensstämmelse med denna ordning i händelserna, sådan den beskrivs i Uppenbarelseboken, kapitel 7, var det på våren år 1935, 20 år in på ”avslutningen på tingens ordning”, vilken började år 1914, som förklaringen av Uppenbarelsebokens syn av den ”stora skaran” gavs. Detta skedde den 31 maj 1935, vid konventet i Amerikas förenta staters huvudstad. Vid detta tillfälle höll J. F. Rutherford, president för Watch Tower Bible and Tract Society, sitt föredrag över ämnet ”Den stora skaran” och förklarade att den inte var en himmelsk andrahandsklass, utan en jordisk klass, ”andra får” som tillhörde den ”rätte herden”. Dessa upplysningar publicerades längre fram i tidskriften Vakttornet. Då började verkligen den ”rätte herden” att föra in sina ”andra får”, och de började lyssna till hans röst och följa honom, för dagen efter det att denna förklaring av Uppenbarelseboken 7:9—15 hade getts var det 840 personer som genom vattendop symboliserade sitt överlämnande åt Gud genom Kristus. Flertalet av dessa bekände sig tillhöra den ”stora skaran” av Kristi ”andra får”.
21. a) För vilka andra förutom den ”lilla hjorden” var det alltså som den ”rätte herden” gav ut sin själ? b) Hur fick denne herde igen sin själ, och vems kärlek var detta ett uttryck för?
21 Den ”rätte herden” gav ut sin ”själ” också för dessa ”andra får”, som inte tillhör ”fållan” med arvingar till det abrahamitiska löftet. Aposteln Johannes, som tillhörde den abrahamitiska ”sädens” klass, skrev: ”Han [Jesus Kristus] är ett försoningsoffer för våra synder, men inte bara för våra utan också för hela världens.” (1 Joh. 2:1, 2) Jehova Gud, den himmelske Fadern, älskade sin Son på grund av att han gjorde detta. Med innerlig uppskattning av detta sade Jesus, den ”rätte herden”, inför dem som hatade honom bland judarna: ”Fördenskull älskar Fadern mig: därför att jag ger ut min själ, för att jag må få igen den.” (Joh. 10:17) Fadern visade sin kärlek till den självuppoffrande ”rätte herden” genom att uppväcka honom från de döda på den tredje dagen. På detta sätt fick Guds Son igen sin ”själ” eller sitt liv, men på ett himmelskt livsplan.
22. Varför hade ingen människa tagit ifrån Jesus hans mänskliga själ, trots attentat mot hans liv, fram till dess att han yttrade de ord som finns upptecknade i Johannes 10:18?
22 Fram till den tid då Jesus talade om de ”andra fåren” hade försök gjorts att ta denne ”rätte herdes” liv. Men han gjorde aldrig någonting som betydde att han förtjänade döden för människors hand. Detta förklarar varför han sade: ”Ingen har tagit den ifrån mig, utan jag ger ut den av eget initiativ. Jag har myndighet att ge ut den, och jag har myndighet att få igen den. Budet om detta har jag fått av min Fader.” — Joh. 10:18.
23. När gav Jesus på eget initiativ ut sin mänskliga själ, och varför?
23 Några månader längre fram gavs beviset för detta uttalande. Den natt då Jesus blev förrådd i Getsemane trädgård, då hans lärjunge Petrus försökte skydda honom med svärd, sade han: ”Menar du att jag inte kan vädja till min Fader om att i detta ögonblick förse mig med mer än tolv legioner änglar? Men hur skulle Skrifterna då uppfyllas som säger att det måste ske på det här sättet?” (Matt. 26:53, 54) Efter att ha låtit apostlarna fly bort gav sig Jesus således på eget initiativ åt de folkskaror som kom för att gripa honom och göra ett slutgiltigt försök att döda honom. När Jesus gjorde detta, kastade han inte bort sitt liv.
24. Vilken fullständig myndighet beträffande sin själ hade Jesus fått från sin Fader? Hur misslyckades det sista försöket att hindra att han utövade denna myndighet?
24 Jesus hade myndighet från sin himmelske Fader att följa detta handlingssätt, men det överläts åt hans egen fria vilja att göra det. Hans myndighet att få igen sin själ genom en uppståndelse berodde på hans villighet att ge ut sig själv. På grund av att han verkligen gav ut sin själ i döden beklädde hans himmelske Fader honom med myndigheten att få igen den från den ende som kunde uppväcka honom från de döda. Ingen makt i himmel eller på jord kunde hindra denna myndighet som Jesus hade att få igen sin ”själ” eller sitt liv. Därför var det så att landshövdingens sigill, som sattes på den stora sten som stängde ingången till den grav i vilken han blev begravd efter att ha dött på trä, liksom också den soldatvakt som utposterades vid graven för att hindra att hans lärjungar stal den döda kroppen, inte kunde hindra Jesus att utöva sin gudagivna myndighet på tredje dagen. — Matt. 27:62—28:15.
25. Hur blev Jesu mänskliga liv, eftersom han inte förverkade det genom olydnad mot Gud, tillgängligt för honom, så att han kunde använda det till förmån för människorna?
25 I själva verket var Jesus befalld av sin himmelske Fader att göra allt detta. På tredje dagen efter denne lydige Sons död gav därför Jehova Gud befallningen att han skulle uppstå från de döda och få liv igen i andevärlden med sin himmelske Fader. Eftersom han inte hade förverkat sitt mänskliga liv genom olydnad mot Gud, fick han också rätten och befogenheten till fullkomligt mänskligt liv, för att han skulle kunna frambära detta åt Jehova Gud i hans himmelska tempel och åstadkomma försoning för hela världens synd.
26. a) Till att göra vad öppnades på så sätt vägen för alla släkter på jorden? b) I synnerhet när började den ”stora skaran” av Jesu ”andra får” att välsigna sig?
26 På så sätt öppnades vägen för världens alla släkter och nationer att ”välsigna sig” genom den främste av Abrahams ”säd”. (1 Mos. 12:1—3; 22:15—18) Den ”stora skaran” av de ”andra får” som tillhör den rätte herden började ”välsigna sig” genom honom, när de överlämnade sig åt Jehova Gud genom honom och symboliserade detta överlämnande genom vattendop. Sedan lyssnade de till den rätte herdens röst och följde honom tillsammans med den smorda kvarlevan av den abrahamitiska säden. Detta tog sin början i synnerhet vid konventet i Washington år 1935. Sedan dess har den smorda kvarlevan välkomnat alla de ”andra fåren”, och det har, alldeles som Jesus förutsade, kommit att bli ”en enda hjord” under ”en enda herde”.
27. Vilka andra förutom den ”stora skara” som överlever den ”stora vedermödan” kommer att bli en del av den rätte herdens ”andra får”, och när?
27 Under den tusenåriga regering som utövas av den ”ende herden”, den på tronen uppsatte Jesus Kristus, kommer alla de döda människorna att bli uppväckta från sin sömn i döden och kommer att få möjligheten att ”välsigna sig” genom att bli en del av den rätte herdens ”andra får”. Detta kommer att inbegripa den tidigare ”dörrvaktaren” för ”fårfållan” som representerar anordningen med det abrahamitiska förbundet, nämligen Johannes döparen. (Joh. 10:1—3) Jesus kommer att leda de lydiga till ”källor med livets vatten”. Den ”stora skaran” av dem som överlever den kommande ”stora vedermödan” kommer att vara till välsignelse för de uppväckta milliarderna, för att dessa skall kunna begagna sig av dessa ”källor med livets vatten”. (Upp. 7:9—17) Alla de fårlika kommer att kunna förena sig med den ”stora skaran” i att säga: ”Frälsningen har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.” — Upp. 7:10; 20:11—14.
[Ruta på sidan 17]
(För formaterad text, se publikationen)
Jehovas anordning för sina ”får”
1) Den ”rätte herden”: Jesus Kristus, som ger ut sin själ för ”fåren”
2) ”Dörrvaktaren”: Johannes döparen, som presenterar ”herden” för ”fåren”
3) ”Fårfållan”: Guds rikes fålla som representerar anordningen med det abrahamitiska förbundet
4) ”Fåren” i denna fålla: Den ”lilla hjorden”, som hämtas från judar och hedningar
5) ”Fårens dörr”: Jesus
6) ”Den främmande”, ”tjuven”, ”den lejde mannen”: Avfällingar och falska herdar
7) De ”andra fåren”: Den ”stora skaran” och andra som ärver Rikets jordiska område
(Se också Vakttornet för 15 september 1946, sidorna 275—287.)
”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som icke går in genom dörren till fårens fålla, utan stiger över annorstädes, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom dörren, han är fårens herde. För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren höra hans röst, och han kallar sina egna får vid namn och leder dem ut.” — Joh. 10:1—3, J. N. Darbys sv. övers.