Frågor från läsekretsen
● Varför sade Vakttornet för 1 juli 1963 på sidan 303: ”Bönen är ett privilegium endast för dem som har överlämnat sig till att göra Jehovas vilja, sedan de vunnit en grundläggande exakt kunskap”? — A. G., Iran.
Det råder en hel del missuppfattningar bland till bekännelsen kristna beträffande vem som får bedja. Ja, de flesta av dem tror att vem som helst får bedja om vad som helst med den förhoppningen att hans bön blir hörd. Men så är det inte. (Ords. 15:29; Jak. 4:3) Bönen är inte ett oinskränkt privilegium utan snarare ett mycket begränsat, speciellt privilegium. Såsom vi läser i Hebréerna 11:6 (NW): ”Den som nalkas Gud måste tro att han är till och att han blir deras belönare, som allvarligt söka honom.” Den som Gud skall lyssna till måste med andra ord inte endast tro att Gud är till utan måste också allvarligt söka honom. Fördenskull sade Jehova Gud till de otrogna israeliterna att han inte hörde deras böner. Och Jesus påvisade att böner som frambärs för effektens skull, såväl som sådana som egenrättfärdiga människor frambär, inte blir hörda. — Jes. 1:15; Matt. 6:5—8; Luk. 18:11—14.
Hur begränsar inte allt detta bönen! Såsom det tidigare har sagts helt kort i Vakttornets publikationer (”Skaffa eder visshet i fråga om alla ting”, sidorna 61—67) måste bönen frambäras till den rätte mottagaren, Jehova Gud, Skaparen, bibelns Gud, om han skall höra och besvara den. För det andra måste sådan bön bedjas på rätt sätt: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”, sade Jesus. (Joh. 14:6) Ett rätt sätt innebär också allvar, tro och uthållighet. För det tredje måste bönen gälla de rätta tingen, sådant som är i överensstämmelse med Guds vilja, om den skall bli besvarad. Fördenskull lärde Jesus sina efterföljare att bedja till Gud: ”Ske din vilja.” Också konung Salomo i forna tider insåg att bönen var ett begränsat privilegium, ty med avseende på främlingar bad han endast för dem som sedan de hade hört om den ende sanne Guden, Jehova, skulle komma och bedja vända mot Guds tempel i Jerusalem. — Matt. 6:10; 1 Kon. 8:41—43.
Kornelius var en sådan människa som önskade göra Guds vilja, ty fastän han såsom en oomskuren man av nationerna inte tillhörde Israels åt Gud överlämnade nation, kallas han ”en from man och en som fruktade Gud tillika med hela sitt husfolk, och han gav många barmhärtighetsgåvor åt folket och uppsände beständigt böner till Gud”. (NW) Kornelius kan fördenskull sägas ha varit på väg att överlämna sig, och sedan han vunnit exakt kunskap, överlämnade han sig också åt Gud; och från och med då kom han i förbundsförhållande till Gud, och Gud handlade med honom såsom med en son, vilket framgår av att Gud gav Kornelius den heliga anden. — Apg. 10:1—44.
Var och en som vänder sig till den sanne Guden, Jehova, i bön på rätt sätt och beder om de rätta tingen kan sägas ha en sådan sinnesinställning att han är på väg att överlämna sig, om han inte redan har överlämnat sig i sitt hjärta, fastän han kanske ännu inte har symboliserat detta genom dop i vatten. Alla sådana människor av en god vilja gentemot Gud, vilka önskar göra Guds vilja, kan uppmanas att bedja. Alltså kan även barn, som fostras av föräldrar för att de skall bli överlämnade tjänare åt Jehova Gud, med rätta läras att bedja. — 1 Kor. 7:14.
Men vi kan utan svårighet förstå att människor i världen, som inte i någon nämnvärd grad har ägnat sig åt att studera bibeln, inte känner till Guds fordringar beträffande bönen, och inte har de heller visat sig ha en sådan inställning som är välbehaglig för Gud. De befinner sig fördenskull inte i en sådan ställning att de kan frambära böner som Jehova hör med välbehag. — Ords. 28:9.
Det verkar också som om inte så få av dem som en tid har gått framåt mot ett överlämnande nu håller igen och inte vill ta detta steg. Likväl fortsätter de att ha gemenskap med Guds folk och att tjäna tillsammans med dem. Om det är själviskhet som håller dem tillbaka, om de inte av hjärtat önskar ge sig själva genom ett fullständigt överlämnande åt Gud, har de all orsak att fråga sig om de alltjämt äger privilegiet att bedja. Tydligtvis gör de inte det, ty de som får nalkas Gud måste allvarligt söka honom. Sådana människor bör också tänka på att endast de som söker Jehova, söker rättfärdighet och ödmjukhet, de som är överlämnade åt Gud och allvarligt fullföljer sitt överlämnande, kan hoppas på att bli beskärmade på Jehovas vredes dag. — Hebr. 11:6; Sef. 2:3; Luk. 13:24.
● Skulle det vara nödvändigt för en psykiater att lämna sitt yrke, innan han kan bli döpt och erkännas såsom ett Jehovas vittne? — R. W., USA.
Nej, det förefaller inte som om det skulle vara nödvändigt. Det förhållandet att Vakttornets publikationer har avrått åt Gud överlämnade kristna från att rådfråga världsliga psykiatrer utom i yttersta nödfall innebär inte att en psykiater inte kan hjälpa dem som konsulterar honom och inte alls är dem till hjälp. Om en psykiater skall fortsätta att utöva sitt yrke, sedan han överlämnat sig, eller inte skall göra detta, det är en sak som bara han själv kan fatta beslut om. Det är möjligt att han kan bli en mycket bättre psykiater tack vare att han nu förstår och värdesätter bibelns principer och särskilt tack vare sin tro på Jehova Gud och sitt överlämnande till att göra Guds vilja. Se artikeln ”Den psykosomatiska medicinen i Skriftens ljus” i Vakttornet för 1 september 1954, sidorna 401—405.
Men en åt Gud överlämnad kristen psykiater måste vara ytterst försiktig, så att han inte orättmätigt övar inflytande på andra kristna och får dem att vända sig till honom för att få världslig vishet, i stället för att de skulle vända sig till sina tillsyningsmän för att få himmelsk vishet. Ja, han kanske medvetet måste hålla sig i bakgrunden, så att säga, för att han inte skall ge det intrycket att hans psykiatriska vetande är en högre vishet än den man finner i bibeln. Bibeln innehåller långt värdefullare råd beträffande hur man skall göra om sin personlighet än de som tillhandahålls av såväl psykiatrien som psykoanalytiska ”skolor”. Och det är bara dess vishet som leder till evigt liv. — 1 Kor. 13:1—13; Gal. 5:19—23; Kol. 3:1—25.
● Varför svarade Jesus Pilatus såsom han gjorde i Johannes 18:37? — M. P., USA.
Johannes 18:37 (NW) lyder: ”Därför sade Pilatus till honom: ’Nåväl, är du då en konung?’ Jesus svarade: ’Du säger själv att jag är en konung. För detta har jag blivit född, och för detta har jag kommit i världen, att jag skulle bära vittnesbörd om sanningen. Var och en som är på sanningens sida lyssnar till min röst.’” Pilatus, som hade hört att det sades om Jesus att han var judarnas konung, hade tidigare frågat honom: ”Är du judarnas konung?” Och nu frågade han åter: ”Nåväl, är du då en konung?” På Pilatus’ första fråga svarade Jesus: ”Har detta som du säger sitt ursprung hos dig själv, eller hava andra berättat för dig om mig?” Den här gången svarade han: ”Du säger själv att jag är en konung.” — Joh. 18:33—37, NW.
Vi ser alltså att Jesus här varken bekräftade eller förnekade sin ställning som konung. Varför det? För att han inte skulle kunna anklagas för uppror mot kejsaren. Detta framgår klart av det som judarna ytterligare sade i sina ansträngningar att öva inflytande på Pilatus, för att denne skulle låta avrätta Jesus: ”Om du giver denne man fri, är du icke någon kejsarens vän. Varje man som gör sig till konung talar emot kejsaren.” — Joh. 19:12, NW.
Med andra ord följde Jesus här själv det råd, som han gav sina apostlar, när han sände ut dem, nämligen att de skulle vara försiktiga såsom ormar, i synnerhet när de fördes inför styresmän. — Matt. 10:16—18.