Barnens fostran för liv i den nya världen
”Låt de små barnen komma till mig och försök icke att hindra dem.” — Luk. 18:6, NW.
1. Vilket problem ställes föräldrar inför i denna tid, och vilka utsikter till en lycklig lösning finns det?
ETT PROBLEM av stor betydelse för alla Gud hängivna föräldrar i denna tid före striden vid Harmageddon är detta, hur man på rätt sätt skall kunna uppfostra barn i Guds ynnest. Allteftersom staten gör intrång på området för föräldrarnas rättigheter, blir problemet svårare. Genom att skaffa sig ökad kontroll över de ungas skolgång och utbildning försöker den nuvarande dekadenta gamla världens samhälle att från sin lägre, långt ifrån kristna nivå motverka de höga normerna för den bibliska undervisning som gudfruktiga föräldrar har att erbjuda sina barn. De som för sin inre syn ser den kommande nya världens samhälle tar denna sak mycket allvarligt. De lägger märke till att sanna tillbedjare av Jehova i flydda tidsåldrar ställdes inför samma problem och löste det genom att tillämpa de väl beprövade, sunda principer för fostran och undervisning som har sin grund i Skriften. Att dessa gudfruktiga föräldrar i forna dagar lyckades väl, därom vittnar bibelns berättelse om många trogna Guds tjänare, som från sin tidiga ungdom blev övade i gudaktighet. Dessa fick röna Jehovas ynnest och fick ett fast grundat hopp om liv i den nya världen. — Hebr. 11:8—40.
2. Vilken uppfostran för med sig ynnest från Gud, och vad har detta betytt för Jehovas folk?
2. Den uppfostran som medför Guds ynnest är inte baserad på amerikansk, brittisk, fransk eller germansk bildning eller på någon annan kultur som hör hemma i den gamla världens samhälle. Den uppfostran som betyder något är i stället teokratisk, kristlig. Detta innebär att alla som skall bli medlemmar av den nya världens samhälle, gamla såväl som unga, måste omskolas för att lära sig ett nytt tänke- och handlingssätt, som rättar sig efter högre normer. Detta är precis vad som under de många flydda åren har skett med Jehovas vittnens världsvida gemenskap eller samhälle, om man så vill, i det att de har genomgått en enastående kurs av gudomlig undervisning. Deras lärare har varit Jehova Gud och hans Son, Kristus Jesus. (Jes. 30:20) Av sin för dem alla gemensamma lärobok, bibeln, har de lärt sig den bibliska sanningens rena språk. (Sef. 3:9, där AV har ”ett rent språk” i stället för ”renade läppar”) Medan Jehovas trogna folk, som är av många olika nationaliteter, visserligen är utspritt över jordklotet, har det på detta sätt blivit sammansvetsat till en enad samhällsgrupp. Det står som ett den nya världens tydligt urskiljbara folk med en strålande framtidssyn av en bestående teokratisk civilisation. Redan nu framhärdar de som utgör detta folk i att fostra sig själva och sina barn enligt de höga kristna normer som finns framställda i bibeln för de blivande undersåtarna i den nya världen.
3. Vilket intresse för barn lade Jesus i dagen?
3. Under sin jordiska tjänst, som varade tre och ett halvt år, var Jesus Kristus det fullkomliga mönster som de kristna i vår tid söker efterlikna i sin utbildning för att bli den nya världens undersåtar. Medan Jesus var i ytterlig grad upptagen med att predika och undervisa, var han dock inte så upptagen, att han lämnade de barn som levde på hans tid utan avseende. Jesus hyste tillgivenhet för andras barn och tog dem kärleksfullt i sin famn. (Mark. 9:36) Han lade med värme sina händer på små barn och frambar bön för dem. (Matt. 19: 13) Åt sina lärjungar anbefallde han den barnalika ödmjukhetens ande. (Matt. 18: 3) Han gillade att man gav barn goda gåvor och brukade barnen som exempel i de tal han höll. (Matt. 7:11; Luk. 9:48) Barn var med vid hans möten tillsammans med sina föräldrar, och tre av de stora underverk han utförde gällde barn. (Matt. 14: 21) Ett av dem var uppväckandet av den lilla flickan, Jairus’ dotter, och ett annat var botandet av en demonbesatt gosse, som Jesus kärleksfullt återlämnade i hans häpne faders ivriga händer. Ett tredje fall var det då Jesus genom fjärrverkan botade en gosse, son till en man i konungens tjänst. Ja, Jesus kallade till och med ömt sina egna lärjungar för ”små barn”. — Luk. 8:42, 54; 9:42; Joh. 4:49—51; 13:33, NW.
4. Vilken uppmärksamhet ägnade Jesu lärjungar åt barn?
4. Lärjungarna sökte efterlikna sin Mästare genom att också visa stor kärlek till barn och omtanke om dem. Petrus brukade på rätt sätt fostrade barn som exempel på lydnad. Han visade hur de dyrbara löftena angående den nya världen också kommer de kristnas barn till del. (1 Petr. 1:14, 1878; Apg. 2:39) Paulus ger det rådet att man bör omhulda barn och att föräldrar bör hysa varm kärlek till sina barn. (1 Tess. 2:7; Tit. 2:4) I ett av sina brev inbegrep aposteln Johannes också barn bland dem som han i inledningsorden riktade sig till. (2 Joh. 1) Både Paulus och Johannes talar om kristna som en helhet betraktade såsom ”små barn”. (Gal. 4:19; 1 Joh. 2:1; NW) Vi ser alltså att barn och deras oskuldsfulla sätt och väsen rönte betydlig uppmärkhet på Jesu och den första församlingens tid. Vilka är då vi som gudfruktiga människor nu i det tjugonde århundradet, att vi inte skulle ägna stor uppmärksamhet och omsorg åt barnens fostran och åt deras gemenskap med oss i kretsen av vår församling?
5. Vad innehåller Lukas 18:16 som är av intresse för oss i vår tid?
5. I motsats till ”kejsarna” i denna världen, som tar bort biblisk undervisning från schemat i sina skolor, sade Jesus klart och bestämt: ”Låt de små barnen komma till mig och försök icke att hindra dem.” (Luk. 18:16, NW) Här förfäktar Jesus på ett otvetydigt sätt, att gudfruktiga föräldrars barn skall få en kristen fostran. Kristna föräldrar kommer att rätta sig efter denna föreskrift att låta små barn komma till Jesus. De kommer inte att draga över sig fördömelse, som världen gör, vilken försöker hindra barn från att följa efter Kristus, den nya världens Konung. Vi behöver bara nämna den skamliga sedvänja man har i många länder, där ”kejsarens” skolmyndigheter från undervisningen utestänger välartade barn till Jehovas vittnen, därför att dessa barn för sitt samvetes skull inte kan göra honnör för landets flagga, eller hälsa den, eftersom det är grov avgudadyrkan och i strid med bibelns befallningar att göra detta. (2 Mos. 20:4, 5) Trots missförstånd och motstånd kommer Jehovas trogna tjänare och deras barn att fortsätta med att främst lyda Guds lag. (Apg. 5:29) Som en del av sin sanna tillbedjan av Jehova Gud kommer Jehovas vittnen att fullgöra denna plikt mot Gud genom att betala tillbaka till honom det som tillhör honom och motstå ”kejsarna”, som inte har något bemyndigande att beröva föräldrar deras kristna rätt till att undervisa sina barn i bibelns bud och ett bibliskt handlingssätt. (Luk. 20:25) Vilka är då de kristna tillvägagångssätt och principer i fråga om de ungas fostran som går i rak strid mot de undervisningsmetoder som tillämpas av denna nuvarande onda tingens ordning?
6. Beskriv den tidiga fostran Jesus fick som barn och yngling.
6. Som barn fick Jesus själv en tillbörlig, sund, biblisk undervisning och fostran. Hans mor, som var judinna, och hans fosterfader, Josef av Davids hus, gav honom den uppfostran som var vanlig bland judarna på den tiden. Som gosse i början av tonåren fortfor Jesus att hedra och lyda sina jordiska föräldrar i fullständig gudaktig undergivenhet. I dessa utbildnings- och utvecklingsår tillväxte han på ett hälsosamt sätt både i vishet och i kroppsligt hänseende. Samtidigt som han studerade de hebreiska skrifterna gick han i timmermanslära. (Luk. 2:47; Matt. 13:55) Om detta tidiga skede i hans mänskliga tillvaro är det skrivet: ”Och han gick ned med dem och kom till Nasaret, och han förblev dem undergiven. ... Och Jesus fortfor att gå framåt i vishet och i fysisk växt och i ynnest hos Gud och människor.” (Luk. 2:51, 52, NW) Ingen gång i Jesu senare liv talar han ogillande om de principer och sedvänjor som låg till grund för hans uppfostran i gudomlig ynnest.
7. Vad uppenbaras angående barnuppfostran i det samtal som den unge överhetspersonen hade med Jesus?
7. Vid ett tillfälle under Jesu tjänsteutövning ställde en ung överhetsperson en fråga till Jesus. ”’Gode Lärare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?’ Jesus sade till honom: ... ’Du känner buden: ”Mörda icke. Begå icke äktenskapsbrott. Stjäl icke. Bär icke falskt vittnesbörd. Bedrag ingen på något. Hedra din fader och moder.” ’ Mannen sade till honom: ’Lärare, allt detta har jag hållit alltifrån min ungdom.’ Jesus såg på honom och fick kärlek till honom och sade till honom: ’En sak fattas för din del: Gå, sälj vad du har och giv åt de fattiga, så skall du få en skatt i himmelen, och kom, bliv min efterföljare.’” (Mark. 10:17—21, NW) Av detta ser vi att medan Jesus förfäktade det nya och mera betydelsefulla kravet på ynglingen att bli en Kristi tjänande lärjunge, åsidosatte han likväl inte de grundläggande rättfärdiga principer som låg bakom Jehova Guds lagförbund med Israels nation. Så till exempel nämnde Jesus bland det som han räknade upp också den fortsatta nödvändigheten av att barn i lydnad är sina föräldrar undergivna. Åratal senare gjorde Paulus bruk av samma princip i det femte budet, i det han inskärpte den hos de hednakristna i Efesus. (Ef. 6:1—3) Medan visserligen Mose sanktionerade lagar upphörde såsom lagar för Israel, när Jesus blev fastnaglad vid tortyrpålen år 33 e. Kr., så förblev likväl de eviga principer som låg till grund för lagen alltjämt tillämpliga. (Kol. 2:14, NW) Låt oss därför undersöka några av de tidiga grundprinciper och sedvänjor som det förebildliga teokratiska samhället i det forntida Israels dagar hade som rättesnöre.
Den förebildliga barnuppfostran
8. Hur viktig ansåg man i Israels förebildliga teokrati, att barnens uppfostran var?
8. I det teokratiska samhällets sociala byggnad är familjen den grundläggande enheten. Alldeles som Jehova Gud undervisar, övar och med den teokratiska myndighetens ris tuktar hela sin universella familj av söner och döttrar, så har de naturliga föräldrarna det förnämsta ansvaret för sina ungdomars undervisning och övning. När Gud organiserade Israels teokratiska nation år 1513 f. Kr., blev detta föräldraansvar upptaget i landets lag som en del av den. Lagen inskärpte hos föräldrarna det nödvändiga i att redan i barnens tidiga år fostra dem till att inse sin plikt gentemot Gud, den store Livgivaren. Detta var av vikt för den nationen, ty det garanterade att nationens framtida medborgare skulle komma att älska Gud, och nationen skulle på så vis fortsätta att vandra på hans hälsosamma väg. Den mosaiska lagen säger: Hör, Israel! ... Dessa ord, som jag i dag giver dig, skall du lägga på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du står upp.” (5 Mos. 6:4—7) Hur tillämpade israeliterna Guds här återgivna föreskrift, och vilken uppfattning hade de om vad de ungas uppfostran inbegrep?
9. Vad förstod israeliterna med begreppet uppfostran? Illustrera ditt påstående.
9. Enligt israeliternas uppfattning låg det mer i uppfostran än endast detta att de skulle ge kunskap åt sina barn. Uppfostran innebar för dem att tukta barnet enligt sträng teokratisk myndighet. Den innebar att barnet skulle hållas till att följa rättfärdighetens fastställda vägar. Den intellektuella undervisningen måste komma till användning och det späda sinnet få ett outplånligt intryck av dess värde. Det skulle vara som att plantera och draga upp ett ungt träd eller en ung vinranka. Först måste trädet eller vinrankan planteras i god jord, som är väl vattnad. (Jer. 17:7, 8) Barnet måste ha ett gott hjärtetillstånd, som liknas vid ”god jord”, och sedan röna ständig tillförsel av bibelkunskapens vattenflöden. (Luk. 8:8) Men detta var inte allt. Trädet eller vinrankan måste sedan ledas med avseende på sin växtriktning, vare sig det gällde att växa vertikalt som i fråga om ett träd eller horisontalt som i fråga om vissa vinstockar. När det gäller ett barn, måste likaså fadern och modern noggrant leda dess växt i en bestämd bana. ”Min son, lyd din faders bud och förkasta icke din moders föreskrifter. Fäst dem alltid i ditt sinne, bind dem fast kring din hals, ty deras bud skall kasta ljus över ditt liv, deras föreskrifter skola upplysa dig, och att bliva fostrad på detta sätt är vägen till att få leva.” — Ords. 6: 20—23, Mo.
10. Vad menades med ”riset”, och varför var det nödvändigt att bruka det?
10. Att detta ständiga överinseende över det unga mottagliga sinnet var nödvändigt, det stod klart i ljuset av den sanning som är uttalad i Ordspråksboken: ”Oförnuft låder vid barnets hjärta, men tuktans ris driver det bort.” (Ords. 22; 15) Om inte barnet blev på tillbörligt sätt fostrat av fadern eller modern, skulle dess hjärta eller sinne otvivelaktigt komma att gå det världsliga oförnuftets eller den dödsbringande dårskapens väg. ”Lämna icke ditt barn ostraffat. Om du slår det, så räddar du det från döden. Du måste slå det med riset och så bevara degs liv.” (Ords. 23:13, 14, Mo) Det bruk av riset som här omtalas är inte nödvändigtvis bruket av ett bokstavligt spö eller ris, utan föräldrarnas förfäktande av sin myndighet. Blotta ord, som saknade stöd i föräldramyndigheten, befanns uträtta endast föga. ”Blotta ord kunna aldrig fostra en slav; han förstår, men han kommer icke att lyda. En bortskämd gosse sjunker ned till att bliva en slav och råkar till sist illa ut.” (Ords. 29:19, 21, Mo) Manoa, Simsons far, bad direkt till Jehova om ledning vid sin gosses fostran: ”O Herre ... jag beder dig, låt gudsmannen, som du sände, komma tillbaka för att tala om för oss, hur vi skola fostra den gosse som skall födas.” (Dom. 13:8, Mo) Att fostra söner och döttrar var alltså ingen lätt sak. Inte alla barn drog nytta av den visa fostran som deras föräldrar gav dem, och följaktligen avföll somliga senare från den sanna tillbedjan.
11. Hur kommer det sig att inte alla barn drar nytta av samma hälsosamma fostran? Ge exempel.
11. Två söner kunde få alldeles samma uppfostran och teokratiska undervisning. Men om den enes hjärtetillstånd var ont, så kom han, hur utomordentlig och omsorgsfull fostran han än hade fått, senare i livet inte att vara så väl befäst i vad rättfärdigheten tillhörde. ”Till och med ett barn känner man av vad det gör, om det beter sig väl eller illa.” (Ords. 20:11, Mo) Låt oss taga Ismael och Isak som exempel. Säkert gav Abraham båda gossarna den bästa teokratiska fostran i hemmet. Likväl förlorade Ismael tron längre fram i livet och avvek helt och hållet från den sanna tillbedjan, men Isak höll fast vid de dyrbara löftena om den nya världen. Vidare har vi exemplet med tvillingarna Esau och Jakob. Föräldrarna, Isak och Rebecka, måste helt visst ha givit tvillingarna samma omtänksamma och plikttrogna fostran i harmoni med Guds vilja, så långt som han på den tiden hade uppenbarat den. Esau blev emellertid en dålig människa, men Jakob kom att bli en gudfruktig tjänare. Då som nu hade föräldrarna inget ansvar för de onda hjärtan som fanns hos några av deras avkomlingar. Men så länge föräldrarna hade domsrätt över dessa sina barn gjorde de ständiga ansträngningar för att luckra upp ”jorden” i deras hjärtan med bibelkunskap, då det ju kunde hända att de som sålunda var benägna för det onda kunde få sina svaga hjärtan förvandlade. Om de barn som hade goda hjärtan och var visa i sin teokratiska tillväxt är det skrivet: ”Bättre är en fattig och vis yngling än en gammal och dåraktig konung, som icke längre förstår att taga emot tillrättavisning.” (Pred. 4:13, AS) Vad sådana trogna män beträffar som Isak och Jakob, vilka hade goda hjärtan, är det sant vad Skriftens ordspråk säger: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal [ens när han är gammal, AT].” — Ords. 22:6.
12, 13. a) På vilka ställen meddelades undervisning åt ungdomen i förkristen tid? b) Beskriv den uppfostran som gavs i de judiska hemmen.
12. Det framgår att det var fyra särskilda ställen, där de ungas fostran och utbildning försiggick i förkristen tid. För det första: i hemmet; för det andra: i arbetet; för det tredje: i församlingen; och för det fjärde, nationellt: i Jerusalem. Vi skall nu i tur och ordning betrakta alla dessa sidor av den dåtida uppfostran.
I hemmet
13. I hemmet tog den trogne judiske fadern ledningen i fråga om sina barns uppfostran. Fadern använde någon stund varje dag till att ge särskild undervisning. (5 Mos. 6:7) Den metod som mest kom till användning var muntlig undervisning tillika med repetition och övning. Viktiga bibelställen från lagen, psalmerna och Ordspråksboken fick både gossar och flickor lära sig utantill. Det synes ha varit så att ungdomarna redan vid tidig ålder fick lära sig läsa och skriva. Gott skick och uppförande mot äldre blev också inpräntat. Vid alla tider och tillfällen upprätthöll fadern ordningen i huset och brukade riset, som hans myndighet symboliskt kan kallas, till att tukta sina barn och till att uppehålla respekten. Barnen fick lära sig att sjunga, och några få lärde sig traktera musikinstrument. De sånger som de lärde sig utantill var psalmerna, som det var satt vacker musik till. Att barnen sjöng dessa psalmer hjälpte dem att lära sig att av hjärtat ge uttryck åt sina känslor i sin kärlek till Jehova och hängivenhet för honom. På detta sätt blev de många bibliska sanningar, som psalmerna innehöll, deras egen tillhörighet. Detta finner vi illustrerat i det fall då en kör av gossar ur minnet upprepade en del av Palm 118, när de hälsade Jesus vid hans inträde i templet den 10 Nisan år 33 e. Kr. (Matt. 21:15, NW) Tydligtvis fann barnen det lättare att känna igen Jesus som Messias i uppfyllelse av Psalm 118 än judarnas religiösa ledare gjorde.
14. Vilka tillfällen till undervisning erbjöds vid aftonmåltiden?
14. Aftonmåltiden var dagens högtidsstund och var i allmänhet till stor glädje för ungdomarna. Mycket ofta hade far gäster. (Luk. 14:12) Spännande upplevelser under dagen eller nyheter från när och fjärran om inträffade händelser berättades av alla de äldre bland de närvarande. Då fick de unga också alltid lyssna till visa utsagor och bibliska samtal. (5 Mos. 6:7) Barnen var där endast för att höra på och lära. Ibland kanske en äldre son blev ombedd att läsa ett visst avsnitt av Skriften eller att recitera något bibelställe som de mera mogna i sällskapet höll på att diskutera. En gång varje år, vid påskmåltiden den 14 Nisan, skulle enligt seden en av gossarna ställa följande fråga till sin far: ”Varför skiljer sig denna kväll från alla andra kvällar?” Därpå var det hans fars plikt att tala om hela berättelsen om påsken för sin familj. (2 Mos. 12:3—27) Det teokratiska hemmet fortfor i varje avseende att vara den egentliga medelpunkten för uppfostran. Visa och kärleksfulla mödrar och fäder blev sina söners och döttrars förtrogna vänner och kamrater. De fördes mycket nära varandra i sin dagliga samvaro och sina gemensamma intressen. Varaktiga sunda intryck kom ständigt barnens mycket mottagliga sinnen till del.
I arbetet
15. Hur blev gossarna utbildade för sitt arbete i livet?
15. Barnen lärde för det mesta inte endast av vad de hörde i hemmet, utan också av direkt åskådningsundervisning i samband med vad deras föräldrar företog sig i sitt dagliga arbete. (5 Mos. 6:7) Den andra möjlighet till undervisning som stod dem till buds bestod alltså i att vara med sina föräldrar, när dessa höll på med sitt arbete. Under dagen brukade gossarna följa med sin far ut på åkrarna eller till verkstaden för att se på när fadern utövade det yrke han hade valt. Medan gossarna ännu var små sprang de omkring och lekte i närheten av fadern och hade roligt. Men när gossarna blev äldre, blev de lärlingar hos sin far, som gav dem små arbeten att utföra och personligen övervakade att de gjorde arbetet väl. Med tiden blev sönerna lika skickliga som sina fäder, vilken verksamhet dessa än var sysselsatta i. Detta påminner oss om hur David lärde sig konsten att vakta får och utövade den, när han var bara tio år gammal. (1 Sam. 16:11) Således måste också ynglingen Jesus (eller Josua) ha lärt sig timmermansyrket av sin fosterfar, Josef, som han hade betraktat när denne sakkunnigt utförde alla sitt hantverks tekniska detaljer. (Mark. 6:3) På detta sätt var det de små gossarna, de må ha hetat David eller Josua eller något annat, fick sin praktiska utbildning för sitt livs arbete.
16. Hur blev flickorna utbildade för sitt blivande arbete?
16. Lilla Sara och lilla Rakel, eller vad nu de små flickorna hette, lärde sig också genom att vara med sin mor i arbetet. Medan flickorna var helt små, lekte de i huset inom synhåll för sin mor. När de blev äldre, sattes de snart till att hjälpa sin mor med olika småsysslor. På det sättet fick de lära sig allt som hör till skötseln av ett hem, såsom matlagning, hushållning, vävning och sömnad. De blev lika väl förfarna som sin mor i att sköta alla dessa nödvändiga plikter. Flickorna fann också nöje och tillfredsställelse i att hjälpa sina mödrar. Det måste ytterligare nämnas att Israels döttrar var skickliga i att sjunga, spela och dansa. — Dom. 11:34.
I församlingen
17. Beskriv hur den lokala församlingen bidrog till att fostra de unga.
17. Den lokala församlingen eller samhällsgemenskapen spelade sin roll vid de ungas uppfostran. I senare biblisk tid underhöll varje samhälle en synagoga, där församlingen av både yngre och äldre skulle komma tillsammans varje sabbat för att höra leviterna och andra mogna män föreläsa och utlägga Skriften. (Apg. 15:21) Dessa varje vecka återkommande möten visade sig vara en rik källa till biblisk undervisning för de judiska gossarna och flickorna. Under årens lopp blev alla de hebreiska heliga skrifterna lästa högt och avhandlade av de nämnda församlingsledarna. De unga männen och kvinnorna såväl som barnen satt tysta och stilla och lyssnade uppmärksamt på varje ord som lästes eller talades. Ibland förekom det också att profeter som färdades omkring eller andra nationens talesmän besökte samhället för att tala till menigheten i synagogan eller på torget. (Matt. 4:23) Deras budskap framkallade många tankar, och under många dagar därefter kunde man vid aftonmåltiden i hemmet få höra diskussioner mellan föräldrarna och deras gäster. Sålunda bidrog den i samhällsgemenskapen erhållna undervisningen till att dana de ungas sinnen och hjärtan i harmoni med Herrens vägar.
Vid de nationella sammankomsterna
18. Vilken hela nationen omfattande föranstaltning för undervisning hade gjorts?
18. Jehova, den förnämste fostraren, sörjde för att Israels ungdom skulle få teokratisk undervisning och utbildning på ännu ett fjärde ställe. Det var den regelbundet återkommande sammankomst, som alla människor, rika eller fattiga, deltog i, i det centrum för tillbedjan som Jehova hade utsett, nämligen templet i Jerusalem. (5 Mos. 12:5) Tre gånger om året tog föräldrarna sina ungdomar med sig på en spännande färd till den stora staden Jerusalem för att vara med om de teokratiska högtiderna där. Medan de glada sällskapen var på väg mot Jerusalem, fick barnen på ort och ställe geografilektioner av sina föräldrar. Vi vet att Josef och Maria tog barnet Jesus med sig till Jerusalem varje år. Utan tvivel fick Jesus på det sättet personligen lära känna alla de historiska platserna i löftets land. Vid tolv års ålder tog Jesus också tillfället i akt att framställa frågor till de lärda ledarna i templet för att tillfredsställa sitt ivigt spörjande sinne med avseende på profetiorna. — Luk. 2:41—47.
19, 20. Hur rönte barnen gagn av sina besök i Jerusalem?
19. Inte endast bidrog själva resan till att vidga de ungas sinnen, när de såg Palestina i all dess paradisiska skönhet, utan de lärde sig också i Jerusalem att bli en del av en väldig familj, som tillhörde Jehova och omfattade hundratusentals medlemmar. De träffade släktingar och fick nya vänner från alla delar av landet. Men det var vid själva gudstjänsterna i templet som ytterligare fostran och utbildning kom dem till del. Då barnen hade lärt sig viktiga avsnitt av bibeln utantill och hade blivit övade i sångkonsten, kunde de noga följa med alla de betydelsefulla ceremonier som utfördes av prästerna. De förstod de medryckande växelsånger som sjöngs av de tusentals övade levitiska sångarna. (1 Krön. 25:7) Allt detta gav barnen ett starkt intryck av Jehovas majestät, deras Guds, som de tjänade. De blev också kraftigt påminda om att de som syndare behövde försoning. På detta sätt insåg de allvaret i det andliga förhållande som de stod i såsom Jehovas utvalda folk.
20. Att varje år vara med vid Jehovas folks stora omfattande sammankomster var avgjort höjdpunkter i de judiska ungdomarnas uppfostringsprogram. Vi kan vara säkra på att det liv som de unga människorna i det teokratiska Israel förde var rikt på färg och glädje, att det var hälsosamt och stimulerande. Inga andra folk i forna tider visade sådant intresse för sina barn som de gudfruktiga israeliterna gjorde. Vilka andra av forntidens folk tog sina ungdomar med sig på kostsamma långa färder tre gånger om året för att tillbedja sin Gud på en gemensam central plats? Inte ett enda.
Är det möjligt i våra dagar?
21. Vilka förhållanden i våra dagar gör det svårt att ge teokratisk uppfostran?
21. Den frågan inställer sig nu: Är det möjligt i våra dagar att fostra barn i gudomlig ynnest, och i vilken utsträckning kan de metoder som israeliterna använde begagnas i dag? Nutida teokratisk fostran av de unga erbjuder många problem, men inget av dem är oöverkomligt. Som det länge har förutsagts, har det i våra dagar uppstått politiska regimer, både totalitära och så kallade ”demokratiska”, som berövar barn möjligheten att få undervisning av föräldrar som fruktar Jehova Gud. (Upp. 13:16, 17) Men de omtänksamma teokratiska föräldrarna kommer att motstå statens intrång på detta familjerättigheternas område. De kommer att lyda Guds högre myndighet genom att fortsätta att lära sina ättlingar att det är i högsta grad betydelsefullt att lyda Gud och få kunskap om honom. (Mark. 12:17) Vidare måste nutida teokratiska föräldrar kämpa mot en stigande våg av propaganda från den gamla världen, beräknad att fängsla och snedvrida de ungas sinnen. Radion, televisionen, filmen, serierna och pressen i allmänhet är allesammans fulla av oteokratisk, ohälsosam undervisning. Den far och den mor som är klok måste inskränka så mycket som möjligt på barnens tillgång till dessa kunskapskällor, som bara förmedlar demoninspirerade uttalanden, och måste skydda barnens sinnen för detta onda inflytande. (1 Joh. 4:1, NW) Om och när barnen skall få lov att höra på radion och se television och filmer, bör den far eller mor som är vis välja ut sådant som är lämpligt.
22. Vad är ”familjeansvarighet”? Hur viktigt är det i våra dagar att utveckla ”familjeförtjänst”?
22. På denna punkt måste vi betänka frågan om ”familjeansvarighet”, som Skriften visar oss ingår i Guds lag. Enligt den bibliska principen om ”familjeansvarighet” är det så, att om fadern eller modern eller båda hemfaller åt missgärning, så kommer fällande dom över hela skaran av minderåriga barn. Tänk på exemplet med Akan, som begick en ödesdiger överträdelse mot Jehova. Därigenom drog Akan fördömelse över alla sina barn, och de blev alla stenade till döds tillsammans med honom. (Jos. 7:1, 24, 25) Paulus talar om denna princip i omvänd riktning, vilken man skulle kunna kalla ”familjeförtjänst”. Om fadern eller modern i en familj är en troende och verksam kristen, tillför han eller hon hela sin barnskara en viss förtjänst. Paulus skriver: ”Ty den icke troende mannen är helgad i förhållande till sin hustru, och den icke troende hustrun är helgad i förhållande till brodern. Annars skulle edra barn verkligen vara orena, men nu äro de heliga.” (1 Kor. 7:14, NW) Därför bevisar detta att minderåriga barn till kristna föräldrar indirekt blir helgade eller i Guds ögon aktade värdiga beskydd, till dess de når den ålder då de får individuellt ansvar. På denna dag av slutgiltig dom sedan 1918 är därför föräldrar ansvariga för sina minderåriga barns slutliga öde. När striden vid Harmageddon bryter ut kommer alla minderåriga barn, som inte befinner sig under denna ”familjeförtjänst”-anordning, att drabbas av förintelse utan något hopp om uppståndelse. Detta anges eftertryckligt i Hesekiel 9:6, där det är skrivet: ”Både åldringar och ynglingar och jungfrur, både barn och kvinnor skolen I dräpa och förgöra, men I mån icke komma vid någon som har tecknet på sig.”
23. Nämn några särskilda råd som vi finner i de kristna grekiska skrifterna med avseende på barnuppfostran.
23. Teokratiska föräldrar är förtrogna med vad de kristna grekiska skrifterna säger om barnuppfostran. Paulus visar, att en vis far bör ”förestå sitt eget hus på rätt sätt, i det han håller barnen i underdånighet med allt allvar”. (1 Tim. 3:4, NW) Vidare skriver Paulus: ”Fäder, var icke irriterande mot edra barn.” (Ef. 6:4, NW) Det vill säga, retas inte obarmhärtigt med ett barn eller slå ned dess mod på något sätt. I fråga om detta säger bibeln också: ”Fäder, var icke retsamma mot edra barn, på det att de icke må bliva missmodiga.” (Kol. 3:21, NW) Ytterligare är det skrivet: ”Fostra dem städse i Jehovas tuktan och auktoritativa råd.” (Ef. 6:4, NW) För att ett barn skall kunna tillrättavisas på rätt sätt, måste man använda ”tuktans ris”. (Ords. 22:15) Om föräldrar ovist underlåter att tillrättavisa det för dåraktighet benägna hjärtat eller sinnet hos barn, medan dessa är unga och medgörliga, så kommer dessa barn, i den utveckling av Guds uppsåt som är alldeles säker och viss, att bli upphunna av tuktan. Det ”tuktans ris” som brukas till att vända barn bort från den väg i olydnad för Gud som leder till död behöver inte bokstavligen vara ett ris eller en käpp. Riset symboliserar föräldrarnas myndighet och makt, och att bruka ”tuktans ris” innebär för föräldrarna att utöva denna åt dem anförtrodda makt och myndighet till att tukta barnet på ett vilket som helst sätt som kan synas vist enligt Skriften. Faderns eller moderns grepp om maktens, myndighetens och ansvarets ris bör aldrig få lov att slappna. Respekt för det bör inpräntas i det unga sinnet och hjärtat. Detta leder till evigt liv för barnen i den nya världen.