Den väg varpå människan kan uppnå fullkomlig ostrafflighet
1. Vilka får del i att vinna det återställda paradiset på jorden?
I FÖREGÅENDE artikel har vi sett hur människan förlorade paradiset genom att bryta sin ostrafflighet gentemot Gud och så förfela målet. Nu skall vi undersöka hur det återställda paradiset skall vinnas av de återlösta avkomlingarna till syndaren Adam. Att de vinner det återställda paradiset på jorden innebär inte en universell återkomst, så att alla medlemmarna av den förste Adams familj eller släkte, ända till den allra siste av dem, skall komma tillbaka. I stället skall vi se att det här gäller endast dem som kommer in i en ny familjeanordning under en annan Adam, en livgivande Fader, som går i spetsen för en ny hjord likt en vis herde. — Jes. 9:6; Joh. 10:11—16.
2, 3. Varför gav inte Gud någon lag åt Adam, sedan denne hade blivit utdriven ur Eden, och när och åt vilka gavs en fullständig lagsamling, som gällde alla livets förhållanden?
2 Till att börja med frågar vi: Kungjorde Jehova någonsin på nytt för Adam det mål som han förut uppställt för denne, nämligen fullkomlig lydnad, sedan Adam hade blivit utvisad ur Edens paradis? Det finns ingenting som vittnar om att Gud någonsin mer talade till rebellen Adam efter förhöret med honom i Edens lustgård. Då Gud ju gav sin lag åt Adam när denne var fullkomlig och Adam likväl själviskt bröt den gudomliga lagen, så upprepade Gud aldrig sin lag för den nu ofullkomlige, upproriske Adam eller gav honom någon ny uppsättning lagar i hopp om att han skulle nå upp till målet — fullkomlig ostrafflighet gentemot Gud, den högste laggivaren. Däremot talade Jehova längre fram till Adams efterkommande, sådana som Abel, Enok, Noa och Abraham, och gav dessa ofullkomliga men heliga män några uppenbarelser beträffande sitt uppsåt, och det är nedtecknat i Skriften att Gud pålade Abraham förpliktelser och gav honom befallningar, stadgar och lagar (1 Mos. 26:5, NW; 2 Petr. 1:1, 21; 3:2), men det finns ingenting nämnt om att en fullständig, utförlig samling lagar, som gällde alla livets förhållanden, någonsin gavs åt någon av dem. I själva verket visar Paulus, att ända till Mose tid ingen sådan omfattande lagsamling hade blivit given av Gud. Synden med sin följeslagare, straffet döden, fortsatte emellertid att härska som konung, men inga människor, Abel, Enok, Noa och Abraham inbegripna, kunde avgöra i hur hög grad de förfelade det mål som Gud hade ställt upp för mänsklig fullkomlighet. De kunde inte säga i vilken utsträckning de var i saknad av ”Guds härlighet”. Varför inte? ”Ty intill [den genom Mose givna] lagen var synden i världen, men synden blir icke tillräknad någon, när det icke finnes någon lag. Icke desto mindre härskade döden som konung från Adam ned till Mose, även över dem som icke hade syndat i likhet med Adams överträdelse, hans som liknar den som skulle komma.” Här hänsyftar Paulus på att en som är lik Adam, en andre Adam, skulle komma. — Rom. 5:13, 14, NW; 1 Kor. 15:45.
3 Men gav inte Jehova andra lagar före Mose tid, som brännmärkte överträdare? Jo, det gjorde han. Förutom de lagar som Gud gav åt Abraham fanns det sådana lagar som de vilka förbjöd ätandet av blod och förbjöd mord, lagar som gavs åt Noa. (1 Mos. 9:4—6) Josef, Abrahams sonsons son, talade om att det skulle vara att synda mot Gud, om han beginge otukt med sin husbondes hustru. (1 Mos. 39:7—9) Jehova hindrade konung Abimelek från att ovetande begå äktenskapsbrott med Abrahams hustru och sålunda synda mot Gud. (1 Mos. 20:6, 7) Dessa särskilda lagar gällde vissa mänskliga relationer, men de utgjorde inte någon fullständig lagsamling, som ledde en nation som Israel i dess angelägenheter och föreskrev ett särskilt handlingssätt av helig hängivenhet för en Gud och Konung. En sådan uppsättning lagar, som föreskrev ett särskilt beteende gentemot en Gud och Härskare i alla livets förhållanden, kom inte till förrän Gud gav lagen åt Israel genom medlaren, Mose, år 1513 f. Kr.
4, 5. För vilka var lagförbundet rättsligt bindande, vilket förhållande införde det, och hur inbegrep det helighet?
4 Fastän lagförbundet var bindande endast för den judiska nationen, skulle dock den undervisning och skolning, som iraeliterna fick under det, och de ting, som det pekade fram emot, slutligen bli till gagn för människor av alla nationer. Lagförbundet var en helhet, ett system, av lagar, som bestod av de tio budorden och omkring sex hundra ytterligare lagar. Hela lagsamlingen tjänade som en konstitution, en författning, vilken organiserade israeliterna till en helig nation, som stod i undersåtligt förhållande till Guden och Konungen, Jehova. Med avseende härpå sade Jehova till Israel: ”Nu, om ni noggrant vilja lyda min röst och verkligen hålla mitt förbund, så skola ni förvisso bliva min särskilda egendom ut ur alla andra folk, ty hela jorden tillhör mig. Och ni själva skola bliva mig ett rike av präster och en helig nation.” — 2 Mos. 19:5, 6, NW.
5 Denna genom Mose givna lagsamling var utan brist, fullkomlig. Den var rätt. Den var god. Och den var helig. (Ps. 19:8; Rom. 7:12; 1 Tim. 1:8, NW) Den uppenbarade en hög måttstock av helighet. Orden ”helig” och ”helighet” förekommer i Konung Jakobs engelska bibelöversättning mer än 130 gånger i förbindelse med detta lagförbund. I 1917 års översättning används ”helga” och ”helgedom” på några av dessa ställen. Samlingen innehöll lagar med föreskrift om heliga sabbatsdagar, heliga kläder för de tjänstgörande prästerna, en helig mötesplats mellan Guden och Konungen och hans heliga tjänare, helig smörjelseolja, en krona eller ett diadem åt översteprästen med en inskrift: ”Helighet tillhör Jehova”, heliga ting eller sådant som var helgat åt Jehova, heliga sammankomster och heliga sammanskott eller gåvor. Lagen föreskrev vidare att israeliterna skulle hålla sig ceremoniellt rena inför sin helige Gud och Konung genom att äta ren föda, utföra vissa tvagningar av kroppen, frambära offer för synder och genom att inte komma vid någonting dött. — 2 Mos. 16:23; 28:2; 29:29; 30:25; 39:30, NW; 3 Mos. 5:15; 23:3; 4 Mos. 18:19.
Förräderi
6, 7. Varför förtjänade den som bröt det första och det andra budet ett så strängt straff?
6 En del nutidsmänniskor är förmätna nog att kritisera den levande Guden för att han påbjöd dödsdom för dem som bröt mot det första och det andra budet, vilka dessa människor med sitt moderna tänkesätt påstår vara endast morallagar. (5 Mos. 13:6—10; 3 Mos. 20:2) Sådana människor är okunniga om att dessa båda bud inte endast utgjorde introduktionen till en moralkodex, utan också var en del av de skrivna rättsliga normerna för nationen, ja, i själva verket inledningen till dess författning, och vad mera var, de gällde varje israelits personliga förhållande av tro och lydnad gentemot sin suveräne Konung, Jehova. Lägg märke till den odelade tro och lydnad som det andra budet fordrade. ”Du får icke böja dig ned för dem eller låta förmå dig till att tjäna dem [bilder och beläten], ty jag, Jehova, din Gud, är en Gud som kräver odelad hängivenhet.” (2 Mos. 20:5; 34:14; NW) Om en israelit avföll från den rena tillbedjan för att tjäna en annan Gud än Jehova eller för att omfatta avgudadyrkan genom att tjäna beläten, ja, just om han bröt dessa bud, det första och det andra, begick han följaktligen det högsta brott, som kunde förekomma i landet, och gjorde sig förtjänt av det strängaste straff.
7 Hör här vad en auktoritet i fråga om bibliska ting, George Bush, har att säga beträffande denna sak i sitt arbete Notes, Critical and Practical on Exodus (Kritiska och praktiska anmärkningar till 2 Moseboken), band 2, sid. 4: ”Avguderi blev inte endast överträdelsen av en moralisk föreskrift av mycket allvarligt slag, utan också en handling av förräderi mot staten. Det innebar i realiteten ett förkastande av deras erkände Härskare. Det var ett brott mot den ursprungliga överenskommelsen, ett öppet uppror mot Gud, ett positivt övergivande av deras med ed lovade tro och huldhet och därför, enligt de inom alla stater gällande principerna, någonting som rättvisligen borde straffas med döden.”
8. a) Hur skulle nationernas lagar i vår tid beteckna en handling som kränker suveränens värdighet? b) Vad fäster Jehovas vittnen i våra dagar allvarligt avseende vid, och varför gör de det?
8 I själva verket skulle den här nämnda handlingen, som innebar en kränkning av den suveräna maktens värdighet, enligt nationernas lagar i vår tid betraktas som högförräderi. Ett sådant brott skulle betecknas som majestätsbrott, statsförbrytelse. Detta slags förbrytelse definieras juridiskt som varje handling som begås mot den suveräna makten eller, ofta speciellt, vilken som helst av olika överträdelser som kränker en suverän härskares värdighet. Bouvier’s Law Dictionary (1934), sid. 689, definierar majestätsbrottet som ”högförräderi”. Den förbrytelse, som Adam begick i Eden mot Jehovas suveräna majestät, och den försyndelse, som de många israeliterna gjorde sig skyldiga till, när de svek sin undersåtliga trohet mot sin Gud och Konung och Suverän, utgjorde därför högst betänkliga brott också enligt nutida juridisk måttstock. Alltså ser vi att israeliterna, under en lag som definierade begreppet synd och förfäktade helighet, dels hade stora möjligheter till välsignelser, dels riskerade svåra följder om de förfelade målet genom tillkortakommanden och brott mot lagen. (5 Mos. 28:1—68) Må småsinnade smädare lägga märke till, att Jehovas vittnen i våra dagar fortfarande fäster allvarligt avseende vid de principer, som ligger till grund för första och andra budet, och visar detta genom att vägra att hälsa någon flagga, vilken nation den än må tillhöra, eller att begå avguderi, på det att deras odelade hängivenhet för Jehova Gud må förbli så ren som möjligt.
9. Kunde judarna med framgång göra sig rättfärdiga förmedelst lagen? Motivera ditt svar.
9 Var det möjligt för de ofullkomliga israeliterna att hålla denna lag fullkomligt och således höja sig till Guds höga, uppenbarade norm av odelad helighet och rättfärdighet? Svaret är ett bestämt nej, som framgår av bibelns redogörelse för den judiska nationens historia under de omkring femton hundra år som lagförbundet var i verksamhet. Många egenrättfärdiga judar menade, att de genom laggärningar kunde bli så heliga, att de nådde upp till Guds höga måttstock för helighet och att Gud skulle bli tvungen att förklara dem rättfärdiga eller rättfärdiggöra dem förmedelst lagen. Men Paulus ger eftertryckligt till känna: ”Därför kommer intet kött att genom laggärningar förklaras rättfärdigt inför honom.” — Rom. 3:9—20, NW.
Orsaken till lagförbundet
10. I vilket hänseende skulle lagen ha tjänat judarna, och vad skulle den ha visat dem?
10 Varför blev då en helighetens fullkomliga lag given åt judarna? Det fanns flera orsaker, såsom vi finner angivet i Skriften. Först och främst skulle helighetens lagenliga måttstock ha tjänat som en spegel för judarna. Var gång de såg i denna spegel genom att undersöka sitt sätt att leva och jämföra det med vad lagen fordrade, skulle det ha visat dem vad synd var och hur långt de var ifrån att nå upp till Guds fullkomliga härlighet. Paulus resonerade fullt riktigt: ”Jag skulle i själva verket icke hava lärt känna synden, om det icke hade varit för lagen.” ”Ty genom lagen kommer den exakta kunskapen om synd.” (Rom. 7:7; 3:20; NW) Var gång de betraktade sin brist på odelad hängivenhet och sina tillkortakommanden under lagen, som krävde djuroffer för att deras Gud och Konungs ogunst skulle blidkas, borde detta ha framkallat hos dem ett starkt medvetande om behovet av en verklig återlösare. Det borde ha lett dem till en åstundan efter Kristus, honom som de kunde tro på. ”Innan denna tro kom, voro vi under lagens uppsikt, i det vi tillsammans hade blivit överlämnade i förvar, i förbidan på den tro som var bestämd till att uppenbaras. Lagen har alltså blivit vår uppfostrare för att leda oss till Kristus, på det att vi må bliva förklarade rättfärdiga på grund av tro.” — Gal. 3: 23, 24, NW.
11. Av vilket ytterligare skäl blev lagförbundet givet, och vad visar de verkliga förhållandena?
11 Hur skulle lagförbundet vidare ha lett judarna till att ta emot Kristus, när han kom? Det skulle ha satt dem i stånd till att känna igen den andre Adam, när han framträdde för att införa ett nytt förhållande till Jehova Gud. Det var skrivet i lagen: ”Och ni måste hålla mina stadgar och mina rättsliga beslut, ty om en människa gör detta, skall hon leva förmedelst dem. Jag är Jehova.” (3 Mos. 18:5, NW; Rom. 10:5) Med andra ord: Vilken människa som helst, som till fullo hölle hela lagen, vilken då tjänade som Guds måttstock i fråga om odelad helighet, skulle vara en syndfri människa, en människa som genom Jehovas rättfärdighetsförklaring skulle få rätten till fullkomligt mänskligt liv förlänad åt sig. Denna människa skulle då svara mot den förste fullkomlige Adam, innan han syndade. På det sättet skulle lagförbundet sätta de trogna judarna i stånd till att hålla utkik för att identifiera denna fullkomliga människa, som skulle ha förutsättningar att bli den fullkomlige återlösaren. Här var ytterligare ett krav som deras utlovade Messias eller Kristus måste uppfylla. Uppfyllde Jesus, Kristus, detta livsviktiga krav på fullkomlig helighet, syndfrihet, i det han var Guden och Konungen, Jehova, odelat hängiven och hade rätt till fullkomligt mänskligt liv? Svaret blir ett eftertryckligt ja. Jesus bevarade sin ostrafflighet. Jesus själv sade uppfordrande till de egenrättfärdiga fariséerna på hans tid: ”Vem av eder överbevisar mig om synd?” (Joh. 8:46, NW) Paulus bidrar också med sitt vittnesbörd till att klargöra denna fråga om Jesu förutsättningar. ”Ty en sådan överstepräst som denne var lämplig för oss, en överstepräst fylld av kärleksfull godhet, sveklös, obesudlad, skild från syndarna och bliven högre än himlarna.” — Hebr. 7:26, NW.
12. Varför var en motsvarande lösen nödvändig, och vem gav den?
12 ”Ty det finnes en Gud, och en medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla.” Detta skriftställe bekräftar, att Jesus Kristus var den människa som motsvarade den förste fullkomlige Adam och därför såsom människans återlösare gav sin själ i stället för Adams själ, som denne hade förverkat på grund av sin otrohet. Guds lag gav en bild av detta krav på lika för lika, själ för själ. ”Men om en dödsolycka skulle inträffa, då skall du giva själ för själ.” Jesus vittnade personligen om att han gav sin själ till en lösen för många trogna människor: ”Alldeles såsom människosonen kom, icke för att bliva betjänad, utan för att tjäna och för att giva sin själ till en lösen i utbyte mot många.” — 1 Tim. 2:5, 6; 2 Mos. 21:23; Matt. 20:28; NW.
Den nya vägen
13. Vilken ny väg för människans räkning var nödvändig, och varför? Genom vem kom den nya vägen?
13 Som vi redan har talat om, kunde inte lagförbundsanordningen höja de ofullkomliga fallna judarna till den nivå, som Guds höga måttstock i fråga om fullkomlig helighet krävde. Människan måste därför bli upplyft till mänsklig fullkomlighet i Guds ögon genom en helt annan anordning. ”Ty lagen [lagförbundet] fullkomnade ingenting, men att ett bättre hopp därjämte infördes gjorde det, genom vilket vi komma nära Gud.” Vad är då denna bättre anordning, som verkligen lyckas i att draga människor nära Gud och slutligen upp till rättfärdighet i Guds ögon? Lagförbundssystemet bragtes till ett slut, när Jehova lagligen eller juridiskt kom det att upphöra ”genom att fastnagla det vid tortyrpålen”, Jesu tortyrpåle, år 33 e. Kr. Det lämnade rum för den nya anordning, som verkligen medförde ett upplyftande till rättfärdighet inför Gud, Guds oförtjänta godhets väg, som bereds av Jesus Kristus, återlösaren. ”Ty synden får icke vara husbonde över eder, eftersom ni icke äro under lag, utan under oförtjänt godhet.” ”Lagen blev given genom Mose, den oförtjänta godheten och sanningen kommo genom Jesus Kristus.” — Hebr. 7:19; Kol. 2:14; Rom. 6:14; Joh. 1:17; NW.
14, 15. a) Hur uppläts den nya vägen på ett iögonenfallande sätt, och med vilket tillkännagivande från en förelöpare? b) Vem är den ”siste Adam”, och varför var han i stånd till att ge praktiska illustrationer med avseende på det nya programmet för människornas upplyftande?
14 Under de tre och ett halvt år som Jesu jordiska tjänst varade beredde han till fullo denna nya väg, på vilken människor skulle kunna höjas till fullkomlighet, och demonstrerade hur den skulle komma att verka till bestående gagn för trogna människor. Vid tiden för Jesu dop i Jordans vatten på hösten år 29 e. Kr. gjorde Johannes döparen, Kristi förelöpare och utropare, detta märkliga och fängslande tillkännagivande: ” ’Se, Guds Lamm, som tager bort världens synd! ... Skälet till att jag kom för att döpa i vatten var att han måtte manifesteras för Israel.’ ... Vag såg anden komma ned som en duva från himmelen, och den förblev över honom. ... Och jag har sett det och har burit vittnesbörd om att denne är Guds Son.’ ” Kär kom alltså på ett iögonenfallande sätt, på den dag då Jesus överlämnade sig åt Gud, Jehova Guds heliga verksamma kraft, manifesterad i gestalten av en duva, ned över Jesus till ett vittnesbörd om att den himmelske Fadern tog emot erbjudandet av Jesu fullkomliga mänskliga liv som ett lösenoffer till att taga bort synd. Så inleddes det nya programmet av verklig förlåtelse för synder, mirakulöst botande av syndens verkningar och hopp om fullkomligt, syndfritt liv i evighet i en ny rättfärdig värld. — Joh. 1:29—34, NW.
15 Alltifrån denna överlämnandets dag räknades Jesus i Guds ögon som en ny, andlig skapelse med hopp om andligt liv i himmelen. ” ’Den första människan, Adam, blev en levande själ.’ Den siste Adam [Jesus Kristus] blev en livgivande ande.” (1 Kor. 15:45, NW) Fastän Jesus fortfarande vandrade i köttet såsom en fullkomlig människa under ytterligare tre och ett halvt år, till dess hans mänskliga offer fullbordades i hans död på tortyrpålen, tillät Gud honom likväl att här på jorden ge praktiska illustrationer av hur detta nya program för människans upplyftande skulle komma att verka vid den av Jehova fastställda tiden.
Ny familjebelöning
16, 17. a) Hur möjliggör Jehova, enligt det gudomliga rättsliga tillvägagångssättet, det program som går ut på människornas återställelse? b) Vilken kontrast framhåller Skriften mellan människosläktets fördömelse och somligas rättfärdiggörelse?
16 Att den ”siste Adam blev en livgivande ande” måste innebära att Jesus Kristus, den andre Adam, vidarebefordrar liv under en ny familjeanordning. Den förste Adam blev som patriark eller familjeöverhuvud en grov syndare, innan han överförde några livsverkningar till sina avkomlingar. När han började få barn, vidarebefordrade han därför till dem en stor oförmåga, ett stort handikapp, i form av syndfullhet, sjukdom och död, som hans efterkommande aldrig har lyckats skaka av sig. Svår familjefördömelse låder därför vid det gamla människosläktet genom den förste Adams förvållande, och straffet i form av sjukdom och död fortsätter att ha sin gång. Om nu Jehova Gud, i sin kärleksfulla barm härtighet och i en godhet som medlemmarna av det gamla adamitiska släktet på intet vis förtjänar, tillhandahåller en ny Adam, som aldrig har förfelat ostrafflighetsmålet och som äger värdet av de mänskliga livsrättigheterna, vad blir då möjligt därigenom enligt gudomligt rättsligt tillvägagångssätt? Jo, ett underbart program blir möjligt, som går ut på frälsning och på bildandet av en ny mänsklig familj kring ett nytt familjeöverhuvud. Detta nya rättfärdiga familjeöverhuvud får både laglig och faktisk makt och förmåga att överföra livsverkningar av godhet, läkedom och slutlig fullkomning, i kraft av den förtjänst som hans eget rättfärdiga handlingssätt förskaffat honom, till alla dem som inbjuds att bli medlemmar av hans nya familjeanordning. Lägg märke till hur Paulus ställer upp den familjefördömelse, som vilar över den gamla adamitiska familjen, Adams släkte, som kontrast till den belöning, som förmedelst den ”siste Adams”, Jesu Kristi, rättfärdiga återlösningshandling kommer de troende till del.
17 ”Därför, såsom genom en enda försyndelse [å den förste Adams sida] resultatet för människor av alla slag [hela det gamla adamitiska släktet] blev fördömelse, likaså har även genom en enda handling av rättfärdiggörelse [å den andre Adams, Jesu Kristi, sida] resultatet för människor av alla slag [som tror och lyder] blivit att de hava förklarats rättfärdiga för liv. Ty alldeles såsom genom den enda människans [den förste Adams] olydnad många gjordes till syndare, likaså skola också genom den enes [den andre Adams] lydnad många göras rättfärdiga.” — Rom. 5:18, 19, NW.
Återställelsen visad i förebildliga exempel
18. Vilka inbjöds att bli Jesu lärjungar, att ta på sig hans ok och vinna sann lycka?
18 Låt oss gå tillbaka till skådeplatsen för Jesu jordiska tjänst, för att se hur han demonstrerade de verkningar och den omfattning återställelseprogrammet skall få och visade vid vilken tid det kommer att utföras, när människor på jorden, vilka älskar Jehova, skall bli uppresta till den fullkomlighet som är normen eller målet. Först ger vi akt på att Jesus erbjöd den sanna lyckan åt dem som var medvetna om sitt andliga behov, de botfärdiga, som kände sig nedtyngda av synden, de saktmodiga, som älskade Gud, dem som hade ärliga hjärtan, dem som hungrade och törstade efter rättfärdighet, de barmhärtiga och dem som var förföljda. Han inbjöd inte skrymtarna, de egenrättfärdiga, inte heller många av de så kallade visa och intellektuella till att bli hans lärjungar i enlighet med den nya vägen till syndernas förlåtelse. ”Lyckliga äro de som äro medvetna om sitt andliga behov. ... Lyckliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet. ... Du har dolt dessa ting för de visa och intellektuella och har uppenbarat dem för barn. Kom till mig, alla ni som arbeta hårt och äro nedtyngda, och jag skall vederkvicka eder. Tag mitt ok på eder och bliv mina lärjungar, ty jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, och ni skola finna vederkvickelse för edra själar. Ty mitt ok är välgörande, och min börda är lätt.” (Matt. 5:3—10; 11:25, 28—30; NW) Många var de människor med ärliga hjärtan, människor av en god vilja, som hörde Jesu inbjudan: ”Kom till mig”, och blev hans kristna efterföljare. Många hör den i våra dagar och följer en liknande kurs.
19. Vilka förebildliga exempel på återställelse gav Jesus med avseende på handlingar som skulle utföras vid människosläktets återuppbyggande?
19 Bland dessa judiska människor av en god vilja utförde Jesus mer än fyrtio häpnadsväckande underverk. Dessa utfördes alla med det lösenoffer, som han snart skulle frambära, såsom grundval och illustrerade den makt och den förmåga, som skall stå till hans förfogande, när den dag kommer då människosläktet skall återuppbyggas. Han botade en vansinnig, drev ut onda andar, botade fall av feber, renade från spetälska, botade en förlamad man, gjorde en man frisk, som hade varit sjuk i trettioåtta år, återställde en förvissnad hand, botade en kvinna, som hade lidit av blodgång i tolv år, återgav blinda deras syn, satte stumma i stånd till att tala, rätade upp en kvinna, som var dubbelböjd, botade vattusot, satte fast ett avhugget öra och — något som vi nämner sist, men som var det förnämsta av allt — uppväckte tre människor från döden. I vilken stor omfattning var det inte som han återställde och botade! Det finns förvisso inte en enda svårighet eller olägenhet som synden har framkallat, inte ett enda tecken på mänsklig degeneration, som ligger utom Jesu Kristi förmåga att bota varaktigt i den nya jordens samhälle.
20. a) Hur ådagalade Jesus, vilka slags människor som kommer att bli botade av honom på den motbildliga sabbaten? b) Hur angav Jesus den tid, då detta skulle äga rum?
20 Ett annat trösterikt förhållande, som vi bör lägga märke till i samband med Jesu tjänst, är att han inte begränsade sitt mirakulösa botande av sjuka till judarna. Det fanns två fall, där han botade icke-judar och icke-samariter och således visade, att när tiden för återuppbyggandet är inne, kommer goda människor av alla nationer, som inbjuds att bli hans undersåtar, att bli föremål för denna storslagna läkande och helande tjänst. (Mark. 7:24—26; Matt. 8:5—10) Likaså är det intressant att lägga märke till, att Jesus utförde så många av sina underverk på sabbatsdagen. Fariséerna beskyllde faktiskt Jesus för att bryta sabbaten, när han utförde dessa väldiga gärningar. Jesus framhöll, att det var lovligt att göra gott på sabbaten, och gav till sist till känna, att han var Herre över sabbaten. Här finner vi alltså den ledtråd som hjälper oss att fastslå tiden för hans återställelseprogram, den tid då han skall varaktigt bota och hela. Det är under tusenårsrikets regering, under den tusenåriga sabbat, varöver Kristus Jesus härskar som Herre, som de trogna människorna skall få hjälp till att uppnå målet — ostrafflighet. — Matt. 12:1—8; 19:28.
Synder förlåtes
21. Vilken annan myndighet ådagalade Jesus i sin jordiska tjänst, och till vilken tröst har detta varit för de kristna?
21 Jesus hade också myndighet att förlåta synder. Vissa skriftlärda tog sig för att an klaga Jesus för hädelse, därför att han gjorde anspråk på att äga denna makt. Till svar visade Jesus att det var lika lätt för honom att utföra ett underverk som att säga: ”Dina synder förlåtas dig.” Det ena var lika lätt som det andra, och båda delarna hade med återställelseprogrammet att göra. ” ’Men för att ni skola veta att Människosonen har myndighet på jorden att förlåta synder —’ sade han därpå till den förlamade: ’Stig upp, tag upp din säng och gå till ditt hem.’ ” (Matt. 9:6, NW) Vilken stor lättnad denna anordning alltid har berett den sanne kristnes samvete, i det han har kunnat veta, att när han i Jesu namn beder till Jehova, sin Fader, om syndaförlåtelse och därtill gör bättring, så beviljas honom denna förlåtelse! — Mark. 11:25.
22. Vilken lycka äger Jehovas folk nu?
22 ”Lyckliga äro de, vilkas laglösa gärningar hava blivit förlåtna och vilkas synder hava blivit överskylda; lycklig är den man, vilkens synd Jehova på intet vis kommer att taga med i räkningen.” (Rom. 4:7, 8, NW) I denna tid har de som tillhör den smorda kvarlevan, därför att de har blivit rättfärdiggjorda genom tro, fått de ärvda synder, som låg dem till last i det förflutna, utplånade. Också de andra fåren har fått en symbolisk förlåtelse. I förening med det förhållandet, att båda grupperna har undergått en andlig helbrägdagörelse förmedelst Guds sanningsord, betyder detta att alla Jehovas vittnen redan nu befinner sig i ett tillstånd av stor lycka. De förvandlar sina sinnen och håller redan på att upplyftas i andlig mening mot helighetens höga mål. Ja, de är beslutna att ägna odelad hängivenhet åt Jehova, sin Gud och Konung, och att bevara en absolut ostrafflighet gentemot honom. Vi vet emellertid, att människor ännu har en lång väg att gå, innan de kan nå upp till denna fullkomliga måttstock. Men vi önskar bemöda oss om att steg för steg färdas den väg fram som Jehova har berett i sin oförtjänta godhet för människans gradvisa upplyftande till mänsklig fullkomlighet som Guds avbild.
23. Vad kommer Guds upplyftande av människosläktet genom Jesu Kristi tusenårsrike till slut att ha åstadkommit?
23 Med hänförelse och spänning ser vi fram emot ett ännu underbarare tillstånd av lycka, efter Harmageddon, när de fysiska helbrägdagörelserna kommer att börja för dem som överlevat striden, för deras avkomlingar och för de uppståndna. Medan människosläktet under de gångna sex tusen åren har befunnit sig på tillbakagång och sjunkit allt djupare ned i synd till en mycket låg nivå, så att det nu är långt ifrån det mål, som Gud ursprungligen ställde upp, skall dock Jesus Kristus, genom att programmet utförs i allt snabbare takt, hinna med att på ett tusen år fullborda verket att höja och upplyfta den nya familjen av människor. Han kommer att till fullo återställa dem till absolut fullkomlighet i köttet och i sinnet, så att de lätt kan uppfylla Jehovas på nytt uttalade villkor i fråga om fullkomlighet och ostrafflighet. Så helt borta, att man ej längre kommer ihåg dem, är då de smärtor, plågor, fel, misstag, svagheter, bekymmer, sorger, lyten, svårigheter, sjukdomar och försummelser som hörde den tid till, då synd och kung död utövade sitt stränga välde. Jämsides med allt detta kommer då också under den första delen av dessa tusen år av återuppbyggande hela jorden att bli ett paradis, likt Eden. Vid slutet av de tusen åren, sedan mänsklighetens till fullkomlighet upplyfta skaror har gått igenom sitt slutgiltiga prov, förmedelst vilket deras värdighet att som gåva få en oändlig levnadstid skall utrönas, kommer det av livskraft strålande människosläktet, vars medlemmar då är heliga, fullkomnade och i sanning lojala, att stå i paradiset, på stranden av de kommande tidsåldrarnas hav. När människorna brukar de möjligheter, som de äger i kraft av sin fria vilja, till att bevara och behålla sin helige Guds härlighet, kommer dessa hans jordiska undersåtar, lysande av denna härlighet, att gå från den ena upplivande bedriften till den andra och från det ena stadiet av fullständig lycka till det andra, evigheten igenom. (Ef. 1:21) För evigt kommer de att bevara sin ostrafflighet inför Jehova Gud och därigenom hävda och förhärliga honom.
(The Watchtower, 15 april 1954)