Frågor från läsekretsen
● Hur kunde Jesus lova, såsom vi läser i Johannes 11:26, att de som utövar tro på honom aldrig någonsin skulle dö, eftersom de kristna verkligen dör? — M. F., Förenta staterna.
Enligt skildringen i Johannes 11:25, 26 gav Jesus i själva verket ett löfte om evigt liv. Till Marta, den döde Lasarus’ syster, sade han: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som utövar tro på mig skall, även om han dör, komma till liv; och var och en som lever och utövar tro på mig skall aldrig någonsin dö.” (NW) Dessa ords innebörd är snarlik den som ligger i hans tidigare påstående: ”Sannerligen säger jag eder: Om någon håller mitt ord, skall han aldrig någonsin se döden.” — Joh. 8:51, NW.
De som lyssnade till Jesu ord kunde förvänta att få regera med Kristus i himmelen, såvida de troget tjänade Gud. (2 Tim. 4:18; Upp. 20:4, 6) Efter Jesu död och uppståndelse började en kallelse gå ut till dem som skulle bli medlemmar av himmelrikesklassen. Jesus kunde naturligtvis inte säga till sådana medlemmar att de aldrig skulle se den fysiska döden. Om de skulle komma att regera med honom i himmelen, måste deras kroppar av kött dö, liksom han själv skulle dö. (Matt. 16:21; Rom. 6:5; 1 Kor. 15:42—50) Endast om de var trogna intill döden skulle de få odödlighet. (Upp. 2:10) Jesu åhörare kanske inte just då fattade detta helt och fullt. Men Jesus, ”uppståndelsen och livet”, försäkrade dem i varje fall att de skulle ”komma till liv”, dvs. bli uppväckta till evigt liv.
Vilken död är det då som de ”aldrig någonsin [skall] se”? De skall aldrig ”se” eller erfara den ”andra döden”. De skall inte dö för evigt, såsom somliga gör. (Luk. 12:4, 5; Upp. 21:8) Om dem som skall vara med Kristus i himmelen heter det ju i Uppenbarelseboken 20:6: ”Över dem har den andra döden ingen makt.” Vid detta tillfälle, då man sörjde den döde Lasarus, redde Kristus inte ut alla detaljer i förbindelse med skillnaden mellan den adamitiska döden, som hans smorda efterföljare skulle få lida, och den eviga eller andra döden. Men genom sitt kortfattade påstående gav han ett fast och säkert löfte om evigt liv åt dem som utövade tro på honom.
Jesus tänkte visserligen inte speciellt på människor som skulle leva vid slutet av denna tingens ordning och som kan få överleva Harmageddon, men några som är vid liv nu kommer faktiskt aldrig någonsin att få erfara en fysisk död. Men också de som har jordiska förhoppningar och som lever igenom Harmageddon måste bevisa sig trogna under hela millenniet och under det slutliga provet, innan de verkligen blir ”levande”, dvs. får sig evigt liv tillförsäkrat. — Upp. 20:5.
Det var det fasta, bestämda, löftet om evigt liv, t. ex. Jesu ord i Johannes 8:51 och 11:25, 26, som gav de kristna mod att möta tillfällig död. (2 Tim. 4:6—8; Fil. 3:8—11) De visste att de inte dog för alltid utan att de bara tog ännu ett steg hänemot evigt liv.
● Vilka kvalifikationer bör en person ha för att vara kvalificerad att bli bokstudieledare i en församling av Jehovas vittnen? — A. S., Förenta staterna.
Bibeln anger normerna. Närhelst församlingens tjänstekommitté föreslår en broder till tjänare, bör den vända sig till bibeln och betrakta brodern i fråga i ljuset av vad den säger. Första Timoteus, kapitel 3, verserna 1—7 (NW) handlar om tillsyningsmannen; från och med 1 Tim. 3 vers 8 (NW) ges det sedan upplysningar om ”biträdande tjänare”, som inbegriper församlingens bokstudieledare.
Lägg märke till vad som sägs där: ”Biträdande tjänare böra likaså vara allvarliga, de få icke vara tvetungade, icke begivna på en mängd vin, icke lystna efter ohederlig vinning, de böra besitta trons heliga hemlighet med ett rent samvete.” Om mannen, såsom aposteln Paulus säger här, är ”allvarlig” och besitter ”trons heliga hemlighet med ett rent samvete”, kommer han att vara samvetsgrann beträffande ämbetsutövningen, ådagalägga en föredömlig andlighet. Detta är viktigt, eftersom det är bokstudieledarens ansvar att bidra till att bygga upp andligheten hos var och en i den grupp som han tilldelas.
I 1 Tim. 3 vers 10 (NW) fortsätter aposteln Paulus: ”Må dessa också först prövas beträffande sin lämplighet, och må de sedan fungera som tjänare, då de äro fria från anklagelse.” Det är inte förståndigt att vara för snabb med att föreslå någon, som man hyser något tvivel om. Må de ”först prövas beträffande sin lämplighet”. Låt honom, innan han blir förordnad, få visa att hans beslut alltid är fast grundade på bibeln. Om det råder något tvivel om huruvida hans förvärvsarbete utgör ett gott föredöme för andra eller om det råder någon annan situation som väcker frågor, är det inte nödvändigt att skriva till Sällskapet Vakttornet och fråga om det är tillåtet att föreslå honom. Följ bara Skriftens råd att han bör vara fri ”från anklagelse”. Om han inte är det, bör han inte föreslås till att bli förordnad av Sällskapet såsom herde för Guds hjord.
Nästa vers (NW) lyder: ”Kvinnor böra likaså vara allvarliga, icke gå omkring med förtal, måttliga i sina vanor, trogna i allt.” Inte så att förstå att det var de som skulle bli förordnade till biträdande tjänare, ty i vers tolv säger Paulus att de biträdande tjänarna bör, om de är gifta, vara män. Denna kommentar i 1 Tim. 3 vers 11 påpekar alltså bara att systrarna i församlingen också bör sträva efter att motsvara denna bibelns förträffliga norm. Fastän systrarna inte förordnas till biträdande tjänare, kan de bli uppmanade att tjäna såsom ersättare till dess den tiden kommer att det finns kvalificerade män tillgängliga i församlingen.
Vi fortsätter att läsa i 1 Tim. 3 verserna 12, och 13 (NW): ”Må biträdande tjänare vara män som hava en enda hustru och som på ett förträffligt sätt förestå barn och sitt eget husfolk. Ty de män som tjäna på ett förträffligt sätt förvärva åt sig en förträfflig ställning och stor dristighet i att tala ut i tron i förbindelse med Kristus Jesus.”
Du ser alltså att en hög norm anges för dessa biträdande tjänare. När en broder föreslås, är det alltså tydligt att kommittén är skyldig att göra mera än att bara gå igenom rapporten på hans Registerkort för förkunnare och samtala litet i förbigående om honom. Guds ord måste upplysa vägen. Det är bra att hålla församlingsbokstudiegrupperna lagom stora, men antalet närvarande är inte det huvudsakliga att ta hänsyn till, när man skall avgöra huruvida en ny grupp bör bildas. Det är långt viktigare att vara säker på att det finns en enligt Skriften kvalificerad broder tillgänglig att ta hand om den nya gruppen. Till en tid kan gruppen vara större än vi skulle föredra, men man kan använda den tiden väl till att låta dem som visar sig ha goda förmågor bli övade såsom biträden, till dess de kan motsvara bibelns måttstock. Det kan finnas en hel del faktorer att ta i betraktande, när man organiserar församlingens bokstudiegrupper, men vad bibeln säger om vem som är kvalificerad att tjäna väger alltid tyngre än andra hänsyn.
● I Efesierna 5:3 (NW) heter det: ”Må otukt icke ens nämnas bland eder.” Är det då inte syndigt att tala om otukt eller att publicera sådant som behandlar detta ämne? — M. N., Förenta staterna.
I Efesierna 5:1—5 (NW) gav aposteln Paulus dessa inspirerade förmaningar: ”Må otukt och orenhet, av vad slag det vara må, eller girighet icke ens nämnas bland eder, alldeles så som det anstår heliga människor; och icke heller ett skamligt uppförande eller dåraktigt tal eller oanständigt skämt, ting som icke äro passande, utan fastmer tacksägelse. Ty ni veta detta och inse det själva att ingen otuktig, ingen oren människa, ingen girig — vilket betyder att vara en avgudadyrkare — har någon arvedel i Kristi och Guds rike.” Vid detta tillfälle nämnde aposteln själv otukt, då han med kraft framhöll att ingen otuktig människa ”har någon arvedel i Kristi och Guds rike”. Det förekommer alltså tillfällen, då det inte alls är syndigt att nämna eller tala om otukt.
Paulus uppmanade efesierna att ge akt på uppförandet, talet och tankarna. De skulle vara Guds efterliknare, hans som är fullkomlig, ren och rättrådig i alla avseenden. Därför skulle naturligtvis inte otukt vara ett ämne som de regelbundet dryftade. De skulle inte vara benägna att beskriva omoraliska handlingar och tala om otukt för att tillfredsställa någon sinnlig njutning på ett eller annat sätt genom sådana samtal.
Men om någon skulle mena att det alltid är en synd att alls tänka på något som har med otukt att göra, då skulle han behöva hoppa över vissa delar av bibeln när han läser den. Detta skulle inte behaga Gud, eftersom det inte är tillåtet att på det sättet omredigera Skriften på egen hand. (5 Mos. 4:2; Ords. 30:5, 6; Upp. 22:18, 19) Ja, så är det. Bibeln själv talar öppet om otukt vid flera tillfällen och fördömer dem som bedriver otukt. Det heter till exempel i Skriften: ”Undfly otukten.” ”Ty detta är vad Gud vill, edert helgande, att ni avhålla eder från otukt.” ”Men vad angår de ... otuktiga ... så komma de att få sin del i den sjö som brinner med eld och svavel. Detta betyder den andra döden.” (1 Kor. 6:18; 1 Tess. 4:3; Upp. 21:8; NW) Somliga människor kanske tycker det är taktlöst att tala om Skriftens syn på otukten. Andra kanske sätter sig emot att man skall rätta sig ordagrant efter vissa delar av bibeln, i det de för egen del handlar tvärtemot orden i Efesierna 5:3. De kristna vet emellertid att Skriftens varningar för otukt är ett skydd för människor som bemödar sig om att handla rättfärdigt.
I sina publikationer låter fördenskull Sällskapet Vakttornet då och då publicera på bibeln grundade upplysningar om otukt. Så till exempel inflöt i tidskriften Vakna! för 8 augusti 1966 en artikel med rubriken ”Godkänner din ’själasörjare’ otukt?” I denna artikel påpekades det till mångas häpnad att ett stort antal prästmän godkänner otukt, men å andra sidan påvisade den från den Heliga skrift att den allsmäktige Guden inte gör det.
Är det betydelsefullt att man inser att Jehova Gud fördömer otukt, och är det absolut nödvändigt att man skyr otukten för egen del? Ja, det är det. Aposteln Paulus skrev öppenhjärtigt under gudomlig inspiration: ”Vad! Veta ni icke att orättfärdiga människor icke skola ärva Guds rike? Låt eder icke vilseledas. Varken otuktiga människor eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, varken män som hållas i och för onaturliga syften eller män som ligga med män, varken tjuvar eller giriga människor eller drinkare eller smädare eller utpressare skola ärva Guds rike.” — 1 Kor. 6:9, 10, NW.
● Vilket eller vilka av Jesu klädesplagg var det som soldaterna delade mellan sig genom att kasta lott då Jesus hade blivit fastnaglad vid pålen? — D. T., Nya Zeeland.
Den här frågan grundar sig på en skenbar motsägelse mellan Matteus’ skildring och det som Johannes säger om vad som inträffade vid detta tillfälle. Först återger vi vad Matteus skrev: ”När de hade fastnaglat honom vid pålen, fördelade de hans överklädnad genom lottkastning.” (Matt. 27:35, NW) Markus gav i stort sett samma upplysningar. (Matt. 15:24) Men Johannes skrev: ”När soldaterna nu hade fastnaglat Jesus vid pålen, togo de hans överklädnad och gjorde fyra delar, en del för var soldat, och livklädnaden. Men livklädnaden var utan söm. ... Därför sade de till varandra: ’Låt oss icke slita sönder den, utan låt oss genom att kasta lott om den avgöra vems den skall vara.’ Detta skedde för att skriftstället skulle bliva uppfyllt: ’De skiftade min överklädnad mellan sig, och om min klädnad kastade de lott.’ Och följaktligen gjorde soldaterna verkligen dessa ting.” — Joh. 19:23, 24, NW.
Av Johannes’ ögonvittnesskildring får vi veta att Jesus hade överklädnad och en livklädnad. I Johannes 19:23 blir vi upplysta om att soldaterna delade hans överklädnad i fyra delar, så att de fick en del var; men Johannes säger ingenting om hur de avgjorde vem som skulle få vilken del. Till sist avslöjas det i Johannes 19:24 att soldaterna kastade lott om Jesu livklädnad, som bestod av ett enda tygstycke.
Skildringen i Matteus 27:35 förnekar inte att Jesus hade en livklädnad; och inte motsäger den heller att det kastades lott om den. Matteus nämner helt enkelt inte just detta plagg. Han meddelar i stället en del detaljer om Jesu över klädnad som Johannes säger att man gjorde fyra delar av. Matteus tillägger att också de blev fördelade genom lottkastning.
Genom att sammanställa de båda evangelierna, Matteus’ och Johannes’, förstår vi att soldaterna kastade lott om både överklädnaden och livklädnaden. Det är inte fråga om några motstridiga uppgifter, utan vi har här två skildringar skrivna av olika personer, som var och en berättar om detaljer som den andre inte tar med, men likväl motsäger de inte varandra. Och såsom det framhålls i den senare, av Johannes skrivna, skildringen utgjorde lottkastningen om Messias’ klädnad en uppfyllelse av Psalm 22:19. Denna riktiga slutledning kan vi dra, om vi läser vilken som helst av de båda böckerna.