Var långmodig mot alla

”Var långmodiga mot alla.” — 1 Tess. 5:14, NW.

 1. Bland vilka finner man egenskapen långmodighet? Och varför bland dem?

VID en jämförelse mellan alla skapelser på jorden förefaller det som om människan är den enda som äger den gudomliga egenskapen långmodighet. Men även bland människorna är den sällsynt. Detta beror i första hand på att långmodighet är en frukt av Guds ande. (Gal. 5:22, NW) Fördenskull finner man den huvudsakligen bland de människor som påverkas av Guds ande. När någon ådagalägger denna frukt, visar det sig vara till välsignelse inte bara för den långmodige själv utan även för hans omgivning. Människorna i våra dagars av otålighet och själviskhet präglade värld behöver vara långmodigare mot varandra.

 2. a) Vilka förhållanden visar att det råder brist på denna egenskap här på jorden? b) Varför är långmodigheten så åtråvärd?

² När vi tänker på att långmodighet innebär att stå ut med att bli illa behandlad utan att visa sig irriterad eller söka ge lika gott igen, utan att knota och klaga och att långmodighetens osjälviska mål är frälsning för mänskligheten, då blir vi genast bestörta över den stora brist på denna gudomliga egenskap som råder bland människorna, och vi inser dessutom hur oändligt stort behovet av den är. Detta behov blir ännu mera uppenbart när vi förstår att hela mänskligheten har blivit avlad i synd och blivit född till en värld som är helt främmande för Gud och är genomfördärvad. (Ps. 51:7; 1 Joh. 5:19) Själva fortlevandet dag efter dag kräver ett visst mått av långmodighet, att man överser med smärre förseelser och orättvisor. Människor som är medvetna om sina egna svagheter känner ständigt tacksamhet för varje slag av fördragsamhet som de blir föremål för. De hoppas i själva verket på att de skall bli föremål för andras ömma tillgivenhet, sympati och medkänsla. Om en människa inte får röna barmhärtighet och inte känner sig förstådd, leder detta ofta till allvarlig nedstämdhet. Många människor har känt sig förkrossade av tunga tankar på sin egen ovärdighet. När andra människor visar dem långmodighet, lyfts deras tunga tankebörda av; de så att säga lever upp igen. Långmodigheten blir en värdefull välsignelse för dem, en egenskap som gör livet uthärdligare och drägligare för alla. Den är kärlekens övermåttan härliga väg, ty ”kärleken är långmodig”. — 1 Kor. 12:31; 13:4, NW.

 3. Vilka andra faktorer som har med långmodigheten att göra måste man tänka på?

³ Guds tjänare uppmanas inte endast att långmodigt härda ut med andras orättvisor utan därtill att göra detta med en rätt sinnesinställning, dvs. utan att knorra. Hans fördragsamhet måste påminna om Guds och Jesu Kristi. Jehova bär inte något agg och känner inte någon illvilja eller förbittring mot dem som står honom emot. Det är denna egenskap, långmodigheten, som har sådana förtjänster. Jesus sade: ”Ni måste följaktligen vara fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig.” — Matt. 5:48, NW.

 4. Vad är det som hjälper den kristne att härda ut då han får lida, och hur framgår detta av Skriftens ord?

⁴ Den kristne har andra bevekelsegrunder förutom Jehovas enastående exempel på långmodighet, som hjälper honom att härda ut då han får lida. Han behöver dessa, ty det är inte lätt att härda ut under lidande. I sin ryktbara bergspredikan talade Jesus Kristus helt kort om vad dessa bevekelsegrunder är, då han sade: ”Lyckliga äro de som hava blivit förföljda för rättfärdighetens skull, ty himmelriket tillhör dem. Lyckliga äro ni, när människor smäda eder och förfölja eder och lögnaktigt säga allt slags ont mot eder för min skull. Fröjda eder och hoppa av glädje, eftersom eder belöning är stor i himlarna.” (Matt. 5:10—12, NW) Ja, Jesus riktade uppmärksamheten på den belöning som ges åt dem som får lida ont. Och när vi jämför det utståndna lidandet med skatterna himmelriket och evigt liv, då är det sannerligen ett ringa ting att lida för rättfärdighetens skull. Ja, vi har alla skäl att fröjda oss och hoppa av glädje, om vi bara tror på Guds löften. ”Bröder”, sade lärjungen Jakob, Herren Jesu Kristi broder, ”tag profeterna, som talade i Jehovas namn, såsom mönster i fråga om att lida ont och utöva tålamod. Se, vi kalla dem lyckliga som hava uthärdat. Ni hava hört om Jobs uthärdande och hava sett den utgång som Jehova gav, att Jehova är mycket ömsint i sin tillgivenhet och barmhärtig. Lycklig är den som fortsätter att uthärda prövning, ty när han blivit godkänd skall han få livets krona, vilken Jehova har lovat dem som ständigt älska honom.” (Jak. 5:10, 11; 1:12; NW) När du får uthärda prövning, därför att du gjort det som är rätt, sätt då tro till Guds löften, så blir glädje följden av ditt långmodiga uthärdande.

5, 6. a) Vad hade aposteln Paulus att säga kolosserna om lidandet? b) Hur kan lidandet kallas ett privilegium och en gåva?

⁵ Aposteln Paulus talar också om detta, att fröjda sig under prövningar och lidanden. I sitt brev till kolosserna säger han: Var ”långmodiga med glädje, i det ni tacka Fadern, som gjorde eder lämpliga att bliva delaktiga i de heligas arvslott”. (Kol. 1:10—12, NW) Kristen fördragsamhet eller långmodighet måste utövas med glädje. Så blir det också, om vi anser sådant lidande vara ett privilegium och förstår att uthärdandet medför ett godkänt tillstånd och det godkända tillståndet livets krona.

⁶ Skulle det vara ett privilegium att få lida? Ja! Det är rentav en gåva att få lida för Kristi skull. Lägg märke till hur aposteln Paulus framhåller detta i sitt brev till filipperna. Han säger: ”Ty åt eder blev för Kristi skull privilegiet givet, icke endast att sätta eder tro till honom, utan också att lida för hans skull.” (Fil. 1:29, NW) Ingen enda som har tro förnekar att det är ett dyrbart privilegium att tro på Kristus, men Paulus går ett steg längre. Han påpekar att det är ett privilegium och en gåva av icke ringare slag att få lida för Kristi skull, ty det man får sig givet är en gåva. Och i viss mån måste ”alla de som åstunda att leva med gudaktig hängivenhet i förbindelse med Kristus Jesus ... bliva förföljda”. (2 Tim. 3:12, NW) Om vi inser detta, hjälper det oss att förstå varför det är nödvändigt att vi är långmodiga mot alla.

 7. Vilka erfarenheter har Paulus haft, när det gäller lidande, och varför kunde han uppmana andra att vara långmodiga?

⁷ Aposteln Paulus inte bara skrev om att lida och att vara långmodig, utan han hade också lidit mycket själv. I sitt andra brev till korintierna (11:23—29) talar han om något av det som han hade uthärdat för Kristi skull. Han hade varit i fängelse många gånger, hade blivit slagen, nära nog till döds; fem gånger hade han fått trettionio gisselslag. Han hade blivit stenad, lidit skeppsbrott tre gånger. Han visste vad hunger, sömnlösa nätter och verkliga faror ville säga. Likväl uppmanar han sina kristna bröder att vara långmodiga mot alla. Detta kunde han göra, därför att han var förtrogen med den stridsfråga som gällde den kristna ostraffligheten och därför att han var övertygad om att Gud skulle ge den härliga belöningen liv åt dem som härdade ut. En annan sak, som styrkte Paulus, var hans fasta övertygelse att ingenting kunde hända den kristne, såvida inte Jehova tillät det. Och om Gud lät det inträffa, då borde den som är en Guds tjänare fröjdas i sin tjänst för Gud, vad det än kunde kosta honom. — 2 Kor. 6:3—10; 2 Tim. 4:6—8.

De visade sig långmodiga under lidande

 8. Hur kunde Josef vara långmodig mot sina förföljare?

⁸ Det är rentav överraskande att lägga märke till att det förhållandet att Guds vilja är förknippad med lidande framhävs om och om igen av trogna Guds tjänare. Låt oss ta Josef, Jakobs son, som exempel. Josef blev av sina bröder såld till Egypten, men han var inte vred på dem. Han blev falskeligen anklagad och satt i fängelse. Likväl blev han inte bitter till sinnes. När Josef efter många år träffade sina bröder och gav sig till känna för dem, vad sade han då? ”Jag är Josef, eder broder, som ni sålde till Egypten. Men känn eder nu icke sårade, och vredgas icke på eder själva, därför att ni sålde mig hit; ty för att bevara liv har Gud sänt mig före eder.” (1 Mos. 45:4, 5, NW) Josef såg Guds dirigerande hand bakom allt det som inträffade. Detta hjälpte honom att visa långmodighet mot alla som gjorde honom orätt.

 9. Hur handlade konung David då han blev smädad? Varför handlade han så?

⁹ Vid ett tillfälle blev konung David skymfligt behandlad av en man med en illvillig tunga. Denne man, Simei, Geras son, kastade stenar på David och ropade: ”Försvinn, försvinn, du blodsman och odåga till man!” Abisai, Davids tjänare, ville döda Simei. Men David sade: ”Låt honom då nedkalla ont, ty Jehova själv har sagt till honom: ’Nedkalla ont över David!’” (2 Sam. 16:5—13, NW) David uthärdade denna förödmjukelse såsom något som var Guds vilja. Det är inte många människor i maktställning som skulle ha handlat som David. Men David önskade behaga Jehova och inte sig själv. Det var detta som hjälpte honom att vara långmodig.

10. Vad framhävde Jesus för Pontius Pilatus? Hur hjälpte denna vetskap honom att vara långmodig?

¹⁰ När Jesus Kristus blev begabbad, gisslad och en ursinnig pöbelhop ropade på hans blod, frågade ståthållaren, Pontius Pilatus, nyfiket Jesus: ”Var är du ifrån?” Men Jesus svarade honom inte. Därför sade Pilatus till honom: ”Talar du icke till mig? Vet du icke att jag har myndighet att giva dig fri och att jag har myndighet att fastnagla dig vid en påle?” Jesus sade honom då vad varje Guds tjänare som har fått lida mycket väl vet: ”Du skulle alls icke hava någon myndighet över mig, om den icke hade blivit dig beviljad från ovan.” (Joh. 19:1—11, NW) Jesus kunde skönja Guds vilja i det som skedde. Om denna vilja innebar lidande för honom, då var han beredd att lida och göra det med glädje. — Ps. 40:9; Hebr. 10:5—10.

11. Vilken ande kännetecknar Jesu efterföljare? Ge exempel.

¹¹ Vi lägger märke till att samma sinne och ande har kännetecknat Jesu Kristi efterföljare ända fram till vår tid. När Petrus och de andra av Jesu apostlar blev pryglade, därför att de företrädde Kristus, fröjdade de sig, ”emedan de hade räknats värdiga att bliva skymfligt behandlade för hans namns skull”. (Apg. 5:41, NW) När Paulus och Silas hade blivit kastade i fängelse, sedan de först blivit grundligt piskade med spön, lovade de Gud med sång. (Apg. 16:22—25) Världshistorien bär rikliga vittnesbörd om att de kristna sjöng då de kastades för lejonen och blev brända på bål. Jehovas kristna vittnens historia i våra dagar berättar om att vittnena visat stort mod, vad de än gått till mötes: galgen, gaskammare, exekutionsplutoner, koncentrationsläger, fängelser, saltgruvor och mycket annat. Dessa vittnen har fått den stora stridsfrågan, ostraffligheten gentemot Gud, kraftigt inpräglad i sinne och hjärta. De vet varför de får lida. Och de vet även vilket härligt löfte som ges den som visar trohet, och fördenskull kan de fröjdas i sitt lidande. — Joh. 15:18—21.

Hur man odlar denna frukt, långmodigheten

12. Hur kan man odla långmodigheten i sitt liv? Nämn fyra grundförutsättningar för att man skall kunna vinna Guds ande.

¹² Hur kan vi komma därhän att vi kan hysa samma uppskattning av Guds vilja? Hur kan vi odla långmodigheten i vårt liv? Långmodighet är en frukt av Guds ande. Om vi skall kunna äga denna egenskap, måste vi följaktligen ha Guds ande. Det är fyra ting som vi i första hand måste göra för att kunna förvärva den. 1) Vi måste studera Guds av anden uppfyllda ord, bibeln. (2 Tim. 3:16, 17; Hebr. 4:12) När vi tillämpar dess principer i livet, kommer Guds ande att ådagaläggas genom ett nytt levnadssätt vad oss beträffar. Vi kommer då att inse vårt rätta förhållande till Jehova, vår Skapare, och förstå den så viktiga stridsfrågan, ostraffligheten gentemot Gud, som berör också oss. (Job 1, 2) 2) Därpå måste vi ha gemenskap med dem som är intresserade av att göra Guds vilja. Sådan gemenskap kommer att sporra oss till att vara trogna. Den kommer att hjälpa oss att bli ”ordets görare och icke allenast dess hörare”. (Jak. 1:22) 3) Bönen är också något mycket viktigt, om man önskar vinna och bevara Guds ande. Fördenskull måste vi lära oss att bedja till Jehova och att vara ”uthålliga i bönen”. (Rom. 12:12; 1 Tess. 5:17) Jehovas folk vet att ”en rättfärdig mans bön har mycken kraft, när den är i verksamhet”. (Jak. 5:16, NW) 4) Förutom allt detta behöver vi dagligen tillämpa de goda ting vi lär oss i bibeln. Vi måste vara långmodiga mot alla. (Fil. 4:9) Om vi följer dessa råd, då kan vi ta emot Jehovas ande och de välsignelser den för med sig.

Hur man visar långmodighet mot alla

13, 14. Vad uppmanas de kristna att göra? Vilka exempel har vi att efterlikna? Hur kan detta hjälpa oss?

¹³ De kristna har fått denna uppmaning: ”Var långmodiga mot alla.” Och den utvecklas vidare: ”Må ni ... ikläda eder ... långmodighet.” ”Vandra värdigt den kallelse, varmed ni blevo kallade, med fullständig anspråkslöshet i sinnet och med mildhet, med långmodighet, i det att ni i kärlek hava fördrag med varandra och allvarligt sträva efter att iakttaga andens enhet genom fridens föreningsband.” (1 Tess. 5:14; Kol. 3:12—14; Ef. 4:1—3; 1 Kor. 13:4; NW) Hur kan vi göra detta på bästa sätt?

¹⁴ Jesus Kristus är vårt föredöme. Och eftersom han kom i världen för att frälsa syndare, gör vi väl i att fästa avseende vid hans exempel. Han gav oss ett exempel på sin långmodighet i fallet Saulus från Tarsus. Saulus tillstod själv att han var en hädare, en förföljare av de kristna, en fräck människa som hade gillat mordet på den kristne Stefanus. Likväl sträckte sig Kristus ned och gjorde Saulus till en särskild kristen representant, en apostel som vi nu för tiden kallar aposteln Paulus. Till Timoteus sade Paulus: ”Orsaken till att jag fick röna barmhärtighet var att Kristus Jesus förmedelst mig såsom det främsta fallet skulle ådagalägga all sin långmodighet, till ett exempel på dem som komma att med tro förtrösta på honom för att få evigt liv.” (1 Tim. 1:12—16, NW) Må detta bevis på Kristi långmodighet vara vårt rättesnöre, när vi frågar oss hur långmodiga vi bör vara mot varandra. — Matt. 6:14, 15; 18:21, 22; Ps. 103:13, 14.

15, 16. a) Varför behövs det långmodighet i familjekretsen? b) Hur kan långmodighet utövas i förhållandet mellan äkta män och hustrur? c) Vilket exempel ges som visar fördelen med att vara långmodig?

¹⁵ Vi lever i kritiska tider, svåra att komma till rätta med, då det råder ett ständigt behov av den här egenskapen långmodighet. (2 Tim. 3:1—5) I familjekretsen till exempel kommer det inte att råda någon glädje, om man inte visar tålamod och fördragsamhet. Det kommer inte att gå familjen väl. Långmodigheten är lik lugnande olja på en hetsig stämning. Den åstadkommer enhet och lycka. Aposteln Petrus ger oss några goda, sunda råd i detta stycke. Han uppmanar hustrurna att vara sina äkta män undergivna, ”på det att om några icke hörsamma ordet de må bliva vunna utan ord, genom sina hustrurs uppförande, eftersom de hava varit ögonvittnen till edert kyska uppförande, förbundet med djup respekt. Och låt eder prydnad ... vara hjärtats fördolda människa i den stilla och milda andens oförgängliga klädnad, som är av stort värde i Guds ögon.” Till de äkta männen säger Petrus därpå: ”Ni män, fortsätt att bo på samma sätt tillsammans med dem [hustrurna] enligt kunskap, i det ni giva ära åt dem såsom åt ett svagare kärl, det kvinnliga, då ni ju också äro medarvingar med dem till livets oförtjänta ynnest, på det att edra böner icke må bliva hindrade.” (1 Petr. 3:1—7, NW) Aposteln framhåller för de båda kontrahenterna i äktenskapet att de i första hand bör tänka på den andliga sidan av livet, att i långmodighet härda ut med varandras brister med tanke på frälsningen, inte endast den egna frälsningen, utan också äktenskapspartnerns.

¹⁶ Att visa långmodighet är inte den lättaste utvägen. Det innebär att man förhoppningsfullt bidar tiden. Det är bönens väg hänemot svaret. Några hustrur har uthärdat skymflig behandling från sina icke troende mäns sida i tio, tolv, sexton och ännu fler år, varefter de till sist har fått se sina män träda in på livets väg. Också äkta män har upplevt detta. En äkta man skriver: ”I tolv år var jag min hustrus värste fiende ... därför att hon fick sanningen.” Han berättar om hur han slog henne, drack sig berusad på ren elakhet och var så odräglig som möjligt. ”Tolv år förflöt på det sättet under min vilda kamp mot sanningen och mot min hustru och mitt barn”, säger han. ”För en kort tid sedan satte jag mig ned och tänkte över de gångna tolv åren av mitt liv. Detta gjorde mig förkrossad. Jag insåg hur fruktansvärt odräglig jag hade varit mot min hustru, under det att hon ödmjukt hade burit allt. ... Ju grymmare jag var, desto mer kärlek och barmhärtighet visade hon. Ja, det är först nu jag inser allt detta. ... För två veckor sedan symboliserade jag mitt överlämnande åt den ende sanne Guden, Jehova, genom dop i vatten, åt den Gud som under min galenskaps tid ledde min hustru och mitt barn på ett så underbart sätt.” Vilken storslagen belöning efter tolv års långmodigt uthärdande! Må detta brev vara till uppmuntran för dig att visa långmodighet mot icke troende medlemmar av din familj.

17. a) Hur och varför bör man visa långmodighet mot barnen? b) Hur kan barnen vara långmodiga? c) Vilket råd bör både föräldrar och barn följa?

¹⁷ Egenskapen långmodighet bör också ådagaläggas mot barnen i familjen. Att vuxna människor inte alltid uppför sig som änglar bör hjälpa föräldrar att förstå att deras barn inte alltid kan vara såsom ”änglar” de heller. I sitt uppförande återspeglar barnen ofta den synd de ärvt. Fördenskull bör de bli föremål för samma tålamod som vi förväntar att andra skall visa mot oss för våra nedärvda svagheters skull. Barnen bör också med sin klara uppfattning om vad som är rätt och rättvist och i sin förväntan att finna mogenhet hos de vuxna inse att inte heller deras föräldrar är fullkomliga. Därför behöver barnen visa långmodighet mot föräldrarna. Detta kan ske allra bäst om såväl barn som föräldrar hörsammar Skriftens befallning i Efesierna 6:1—4 (NW), som lyder: ”Barn, var lydiga mot edra föräldrar i förening med Herren, ty detta är rättfärdigt: ’Hedra din fader och din moder’; vilket är det första budet med ett löfte: ’För att det må gå dig väl och du må förbliva en lång tid på jorden.’ Och ni fäder, var icke irriterande mot edra barn, utan fostra dem städse i Jehovas tuktan och auktoritativa råd.” Långmodighet å såväl föräldrarnas som barnens sida kommer att göra det möjligt för dem att lyda denna befallning till välsignelse för båda parter och till Guds ära.

18. Varför bör de kristna vara långmodiga mot sina världsligt inställda släktingar?

¹⁸ När vi talar om familjekretsen, kommer vi lätt att tänka på världsligt inställda släktingar. Också mot dem måste man utöva tålamod. Kristen vänlighet är avväpnande. Den gör ett gott intryck på världsmänniskor. Icke troende släktingar får klart för sig att vår kristendom inte är bara ord utan i sanning en behaglig levnadsväg. Detta kan bli till uppmuntran för dem att en vacker dag bli kristna vittnen för Jehova de också. Vi måste visa långmodighet med detta mål i sikte.

Långmodighet i församlingen

19. Hur kan tillsyningsmännen visa sig långmodiga mot dem som hör med till församlingen?

¹⁹ Också i den kristna församlingen måste man utöva långmodighet. Tillsyningsmannen måste vara långmodig mot alla i församlingen, antingen de är nykomlingar eller har varit med i församlingen i många år. Han kanske måste ge råd, men han får aldrig spela översittare eller visa sig otålig. Tillsyningsmannen måste ha fördrag med deras svagheter som har för vana att komma sent i hopp om att de skall bättra sig. Han bär de overksammas bördor med en längtansfull förhoppning om att de skall bli verksamma igen. Han visar fördragsamhet när hans medhjälpare inte axlar ansvar såsom de borde. När någon är senfärdig, när deltagandet i mötet inte är så livligt, när föräldrarna är likgiltiga och barnen uppför sig illa, måste tillsyningsmannen visa tålamod, långmodighet. Han härdar tåligt ut i hopp om att alla i hans vård en dag skall komma att rätt värdesätta den kristna förkunnartjänsten, omfatta den av hela sin själ såsom den väg som leder till liv och så få leva. — Kol. 3:23.

20. Vid vilka tillfällen kan de biträdande tjänarna finna att de måste visa sig långmodiga?

²⁰ Församlingens biträdande tjänare måste också utöva långmodighet i församlingen. De måste vara fördragsamma, när tillsyningsmannen ibland kan förefalla vara litet fordrande, när deras kristna bröder inte ger det rätta gensvaret och inte rätt uppskattar sina privilegier. Skoltjänaren måste till exempel utöva långmodighet, när de som skall ha del i programmet inte infinner sig för att fullgöra den uppgift de fått; räkenskapstjänaren måste vara uthållig, när bidragen inte flyter in så snabbt; boklagertjänaren är tålig, när beställd litteratur inte omedelbart tas ut; och bokstudieledarna är långmodiga, när studiedeltagarna inte sluter upp så helhjärtat till tjänst, när de inte har förberett studiet så väl, när bara några få infinner sig för att hjälpa till med att städa Rikets sal. Tjänarna behöver visa långmodighet mot alla.

21. Varför och hur måste missionärerna och de som tjänar vid Betel utöva långmodighet?

²¹ Missionärerna som verkar i främmande land och de Ordets förkunnare som tjänar vid Betelhemmen, där biblar och bibliska studiehjälpredor framställs, måste också visa långmodighet. På somliga missionärsdistrikt är människorna tröga till att ta emot de goda nyheterna om Guds upprättade rike. Missionären måste härda ut. Han måste vara tålmodig mot sig själv i fråga om att lära ett nytt språk och att anpassa sig till ett fullständigt nytt levnadssätt. De som tjänar vid ett Betelhem bor ofta tillsammans i en stor, relativt trångbodd ”familj”, vilket kan vara påfrestande ibland. Man måste finna sig i nästans brister och överse med dem. Det digra schemat och rutinen kräver smidighet, disciplin. Men dessa Guds tjänare härdar ut genom att ikläda sig kärleken och dess frukt — långmodighet. — Kol. 3:12—14.

22. Vid vilka andra tillfällen kan tjänarna och församlingens övriga medlemmar finna att de måste utöva långmodighet? Hur skall man bära en sådan börda?

²² När en Guds tjänare kommer till korta, faller undantagslöst en tung börda på församlingen. De som åläggs restriktioner för ett dåligt uppförande eller för andra förseelser åsamkar de förordnade tjänarna en stor börda. Dessa bördor måste bäras i kärlek. (Rom. 15:1—6) Uteslutna personer vållar inte bara medlemmarna i församlingen mycken sorg och svåra prövningar utan också sina egna familjemedlemmar. Men sådan smälek måste man uthärda i Kristi anda.

Långmodighet mot alla utomstående

23. a) Varför kommer de kristna att finna det nödvändigt att vara långmodiga mot andra utanför den kristna församlingen, och hur bör man bära sådant lidande? b) Hur har kristna föräldrar och barn visat långmodighet? c) På vilket sätt har Jehovas vittnen visat sig långmodiga i sin förkunnargärning, och har detta blivit obeaktat? d) Hur uppfattar de kristna lidandet? Varför på det sättet?

²³ I våra dagar är det stora bördor som tåligt måste bäras för Kristi skull. På grund av omständigheterna tvingas många kristna arbeta bland människor i världen, vilka för ett avskyvärt språk, ljuger, bedrar, stjäl och gör så gott som allt oanständigt och opassande som tänkas kan. Men den kristne måste stå ut med detta utan att låta sig besmittas av det. (Joh. 17:15—19; 1 Kor. 5:9—6:11) Förolämpningar för rasens skull, religiöst hat, fördomsfullt bemötande på grund av nationaliteten, allt sådant måste den kristne härda ut med. Hur länge har inte Jehovas tjänare fått lida på grund av att man övat våld i lagens namn! Hur länge har de inte fått uthärda diktatorers hat i Ryssland, Spanien, Portugal och på andra håll på jorden! Hur länge har inte kristna föräldrar och deras barn långmodigt uthärdat smädelser från fanatiska, flagghälsande patrioter, vilka sätter sig över Guds lag som förbjuder avgudadyrkan! Hur länge har de kristna inte uthärdat förolämpningar och ett ohövligt bemötande under arbetet från dörr till dörr, varvid folk också smällt igen dörren mitt för näsan på dem! De har visat ett nära nog gudalikt tålamod i att göra återbesök och leda bibelstudier i hemmen. Men likväl fröjdar de sig! Och deras uthärdande har inte blivit obeaktat. I en romersk-katolsk publikation påpekades det nyligen att ett tilltalande drag hos Jehovas vittnen är deras ”villighet att lida smälek och skymflig behandling för sin tro”. De kristna är ett skådespel för människor och änglar. I likhet med entusiastiska idrottsmän nöjer de sig inte med att bara se på, utan de gläder sig över att de får tillfälle att visa vad de duger till. Ty vilken idrottsman måste inte stå ut med en hel del, då han förbereder sig för och bemödar sig om att segra eller vinna ett pris? Att alls få tillfälle att tävla anses ofta vara en sällsynt ära och ett verkligt privilegium, vad det än må kosta. På samma sätt känner de kristna det, då de jagar hän emot belöningen evigt liv. Deras bröder manar dem till nya tag och kallar dem lyckliga som har härdat ut. ”Om ni bliva smädade för Kristi namns skull”, sade aposteln Petrus, ”äro ni lyckliga, ty härlighetens ande, ja, Guds ande, vilar över eder.” (1 Petr. 4:14, 16, NW; 2:20) När Jehovas ande vilar över dem, kan de långmodigt härda ut med glädje.

24. I vilka avseenden är den kristna långmodigheten säregen, och vilken belöning för den med sig?

²⁴ Den kristna långmodigheten är alltså verkligen säregen. Den befrämjar friden och endräkten. Den öppnar dörren på vid gavel för ånger och bättring. Den uppammar lydnad och befäster tron än mer. Jehova blir förhärligad genom den, hans organisation skrider framåt, och hans folk blir lyckligt. Genom långmodigheten säkerställer den kristne en belöning åt sig själv och andra — den enda belöning som är värd att lida för — belöningen evigt liv. Vilken värdigare bevekelsegrund skulle en människa kunna ha för att vara långmodig mot alla?