Jesus är det som inspirerar till profeterande.’” — Upp. 19:10, NW.

20. Hur skulle somliga religionsanhängare benämna Johannesˈ handling, då han föll ned för ängeln, och vilken förklaring gav ängeln till att något sådant var förbjudet?

²⁰ Ängeln var förmodligen den som blivit sänd av Jesus för att för Johannes framlägga uppenbarelsen ”i tecken”. (Upp. 1:1, NW) Den här ängeln tillät inte ens vad man kallar ”relativ tillbedjan”. Han påminde Johannes om att endast uppenbarelsens stora källa eller upphov, Jehova Gud, skulle tillbedjas och att all profetia hade inspirerats för att bära vittnesbörd om Jehovas Son och smorde konung, Jesus Kristus, om honom som är sanningen, eftersom detta är Guds anordning, genom vilken universum kommer att styras och genom vilken människosläktet kan vinna liv. Jehova är den som inspirerar till profeterande, och därför gav ängeln befallningen: ”Tillbed Gud.”

Bröllopet pågår under någon tid

21. a) När blev de första medlemmarna av bruden förenade med brudgummen? b) Vad får de av kvarlevan som dör i denna tid erfara? c) Vad kommer kvarlevans medlemmar, som ju är bjudna till bröllopsmåltiden, att uppleva sedan det stora Babylon blivit tillintetgjort, och när kommer bröllopet att vara helt fullbordat?

²¹ Profetiorna i bibeln och deras uppfyllelse i våra dagar ger vid handen att Jesus Kristus tillsammans med sin Fader, Jehova Gud, kom till templet för att hålla dom år 1918. Först riktade han sin uppmärksamhet mot de medlemmar av bruden, som sov i döden, och uppväckte dem. De blev naturligtvis förenade med brudgummen vid den tiden. Om det som sedan hände läser vi i Uppenbarelseboken 14:13 (NW): ”Lyckliga äro de döda, som dö i förening med Herren alltifrån denna tid. Ja, säger anden, må de vila från sina mödor, ty de ting de utförde följa dem åt.” När dessa dör blir de följaktligen omedelbart förenade med brudgummen i himmelen. Också efter Babylons tillintetgörelse kommer det förstås att fortfarande finnas några av den smorda kvarlevan här på jorden. Med tiden skall de dö för att kunna erfara förvandlingen i fråga om sin natur till odödliga, oförgängliga andeväsen för att få vara tillsammans med sin älskade brudgum. När den siste av dessa blir uppväckt och förd till himmelen, då kommer Lammets bröllop att vara helt fullbordat. Men innan bröllopets största välsignelser kan komma människorna till del har brudgummen en strid att utkämpa. Hur han kommer att göra detta och hur han och hans brud därpå skall ägna sig åt att ta vård om en ”familj” måste vi överlåta åt följande nummer i denna tidskrift att redogöra för. — 1 Kor. 15:51, 52.

Frågor från läsekretsen

● Vad betyder Jesu ord i Matteus 17:26 om att sönerna är ”fria” eller ”befriade från skatt” (NW)? — E. D., USA.

Jesus använde en illustration för att påvisa att han, såsom Guds Son, inte var pliktig att betala den tempelskatt som judarna var vana att erlägga och som uppbördsmän kasserade in, då de for omkring till alla städer i Judeen vid en viss tid varje år. Sedan Jerusalem hade fallit, tog romarna upp denna skatt, och Josefos meddelar att kejsaren ”pålade ... alla judar, varhelst de än vistades, en personlig årlig avgift av två drakmer, som de skulle betala till Kapitolium, i stället för den avgift, som de förut erlagt till templet i Jerusalem”. — Judarnas krig, sjunde boken, sjätte kapitlet, femte stycket.

Det är bara i Matteus’ evangelium som vi finner denna händelse skildrad. Vi läser där: ”När de hade kommit till Kapernaum, trädde de som uppburo tempelskatten fram till Petrus och sade: ’Plägar icke eder mästare betala tempelskatt?’ Han svarade: ’Jo.’ När han sedan hade kommit hem, förekom honom Jesus med frågan: ’Vad synes dig, Simon? Av vilka taga jordens konungar tull eller skatt, av sina söner eller av andra människor?’ Han svarade: ’Av andra människor.’ Då sade Jesus till honom: ’Alltså äro då sönerna fria [befriade från skatt, NW]. Men för att vi icke skola bliva dem till en stötesten, ... giv den åt dem för mig och dig.’” — Matt. 17:24—27.

Kanske var det i ett försök att komma på Jesus med att bryta mot gängse sedvänja som man frågade Petrus om Jesu ståndpunkt. När Jesus senare tog upp saken med Petrus, framhöll han att jordens konungar under normala förhållanden inte tar tull eller skatt av sina egna söner utan att det i stället är andra människor, främlingar, som de pålägger skatt. Sönerna är fria, dvs. befriade från att betala skatt.

Jesus framhöll att han, såsom Guds Son, i överensstämmelse med det vanliga tillvägagångssättet kunde göra anspråk på befrielse. Detta grundade sig på det förhållandet att konungens son tillhör kungahuset, som får ta emot skattemedel men inte behöver betala skatt. Nu var Jesu Fader, universums konung, den Gud som tillbads i templet, och följaktligen var Sonen inte tvungen att följa den här sedvänjan, eftersom detta inte var något som lagen krävde. (2 Mos. 15:18; 1 Tim. 1:17) Men eftersom Jesus inte ville bli en stötesten för andra genom sådan underlåtenhet, som kunde få dem att tro att han inte gav sitt stöd åt den gudsdyrkan som utövades i templet, såg han till att skatten blev betald.