Kasta alltid din börda på Jehova
DET är många i våra dagar som känner sig nedtyngda av bördor. Ekonomiska svårigheter, svåra familjeproblem, hälsoproblem och smärta och lidande på grund av förtryck och tyranni och en mängd andra lidanden hänger som en kvarnsten om halsen på dem. Förutom denna yttre press känner sig somliga också nedtyngda därför att deras egna ofullkomligheter får dem att känna sig värdelösa och misslyckade. Många frestas att ge upp kampen helt och hållet. Hur kan man klara av situationen, när bördorna verkar outhärdliga?
Kung David i Israel tyckte vid ett tillfälle att pressen var nästan outhärdlig. Enligt Psalm 55 fick pressen och hätskheten från hans fiender honom att känna sig mycket uppskakad. Han kände stor sorg och fruktan i hjärtat. Han kunde endast jämra sig i sin sorg. (Psalm 55:2, 5, 17) Men trots allt sitt trångmål fann han en utväg. Hur då? Han vände sig till sin Gud för att få stöd. Och han ger alla andra som kan känna det på samma sätt rådet: ”Kasta din börda på Jehova.” — Psalm 55:22.
Vad menade han med ”kasta din börda på Jehova”? Är det bara fråga om att vända sig till Jehova i bön och ge uttryck åt sina bekymmer? Eller kan vi göra något själva för att avhjälpa situationen? Hur är det om vi känner oss alltför ovärdiga att närma oss Jehova? Vi kan ta reda på vad David menade genom att se på några av de erfarenheter som han hade haft och som han måste ha tänkt på, då han skrev dessa ord.
Gör saker och ting i Jehovas styrka
Kommer du ihåg hur Goljat satte skräck i Israels stridsmän? Denne bjässe till man, som var över 2,7 meter lång, gjorde dem förfärade. (1 Samuelsboken 17:4—11, 24) Men David var inte rädd. Varför var han inte det? Jo, därför att han inte försökte strida mot Goljat i sin egen kraft. Han hade, alltifrån det att han hade blivit smord som blivande kung i Israel, låtit Guds ande vägleda honom och styrka honom i allt det han gjorde. (1 Samuelsboken 16:13) Därför sade han till Goljat: ”Jag kommer mot dig med härars Jehovas namn, hans som är Israels slaglinjers Gud och som du har smädat. Den här dagen kommer Jehova att utlämna dig i min hand.” (1 Samuelsboken 17:45, 46) Även om David var duktig som slungkastare, kan vi vara övertygade om att Jehovas heliga ande riktade den sten som David slungade mot Goljat, så att verkan av den blev mer effektiv. — 1 Samuelsboken 17:48—51.
David tog itu med denna oerhörda utmaning och utgick som segrare genom att lita på att Gud skulle stödja och styrka honom. Han hade utvecklat ett gott och tillitsfullt förhållande till Gud. Detta hade utan tvivel stärkts av det sätt varpå Jehova tidigare hade befriat honom. (1 Samuelsboken 17:34—37) Du kan, likt David, bevara ett starkt personligt förhållande till Jehova och fullständigt lita på hans förmåga och villighet att under alla omständigheter styrka dig och uppehålla dig. — Psalm 34:7, 8.
Gör vad du kan för att lösa problemet
Men detta betyder inte att man aldrig kommer att behöva uppleva intensiv smärta, oro eller fruktan, något som Psalm 55 tydligt visar. Några år efter det att David så här oförskräckt hade visat sin förtröstan på Jehova upplevde han stor fruktan för sina fiender. Han hade förlorat kung Sauls ynnest och måste fly för sitt liv. Försök föreställa dig den oro som detta måste ha vållat David och de frågor det måste ha väckt i hans sinne om genomförandet av Jehovas uppsåt. Trots att han hade blivit smord som blivande kung i Israel, måste han nu söka överleva som flykting i vildmarken, jagad likt ett vilt djur. När han försökte finna tillflykt i staden Gat, Goljats hemstad, blev han igenkänd. Med vilket resultat? Berättelsen säger att ”han blev mycket rädd”. — 1 Samuelsboken 21:10—12.
Men att han kände fruktan och djup oro fick honom inte att sluta upp att hoppas på att Jehova skulle hjälpa honom. Enligt Psalm 34 (skriven som en följd av denna erfarenhet) sade David: ”Jag frågade Jehova, och han svarade mig, och ur alla mina förskräckelser befriade han mig. Denne betryckte ropade, och Jehova själv hörde. Och ur alla hans trångmål räddade Han honom.” — Psalm 34:4, 6.
Jehova stödde naturligtvis David. Men lägg märke till att David inte bara satt med armarna i kors och väntade på att Jehova skulle rädda honom. Han insåg att han måste göra allt som stod i hans makt för att komma ur sin svåra situation. Han erkände att Jehova hade sin hand med i att han blev befriad, men han ingrep själv genom att spela vansinnig, så att kungen i Gat inte dödade honom. (1 Samuelsboken 21:14—22:1) Vi måste också göra allt vi kan för att klara av våra bördor och inte bara vänta på att Jehova skall rädda oss. — Jakob 1:5, 6; 2:26.
Öka inte på dina bördor
Senare i livet fick David lära sig en annan läxa, en smärtsam sådan. Vilken då? Jo, att vi ibland ökar på våra egna bördor. När David, efter segern över filistéerna, beslöt att flytta förbundsarken till Jerusalem, gick saker och ting snett för honom. Skildringen lyder: ”Sedan bröt David och allt folket som var hos honom upp och drog i väg till Baale-Juda för att därifrån hämta upp den sanne Gudens ark. ... De lät emellertid den sanne Gudens ark färdas på en ny vagn, ... och Ussa och Ahjo, Abinadabs söner, förde den nya vagnen.” — 2 Samuelsboken 6:2, 3.
Det var helt i strid med Jehovas anvisningar att använda en vagn för att transportera arken. Det var klart uttryckt i Lagen att det endast var leviter av kehatiternas släkt som fick bära arken, och de skulle bära den på sina axlar och då använda stänger som förts in genom de ringar som var inbyggda i arken. (2 Moseboken 25:13, 14; 4 Moseboken 4:15, 19; 7:7—9) Det fick katastrofala följder att man ignorerade dessa anvisningar. Då nötkreaturen som drog vagnen nästan fick den att välta, sträckte Ussa, som antagligen var levit men helt visst inte präst, ut sin hand för att stödja arken, men Jehova slog honom då för hans vanvördnad. — 2 Samuelsboken 6:6, 7.
Som kung måste David bära ett visst mått av ansvar för detta. Davids reaktion visar att även de som har ett gott förhållande till Jehova ibland kan reagera på fel sätt i prövande situationer. Först blev David vred, och sedan blev han rädd. (2 Samuelsboken 6:8, 9) Hans tillitsfulla förhållande till Jehova prövades svårt. Det verkar som om David vid det här tillfället, då han inte följde Jehovas befallningar, inte hade kastat sin börda på Jehova. Kan det vara så med oss också ibland? Har det hänt att vi har gett Jehova skulden för problem som är en följd av att vi har ignorerat hans anvisningar? — Ordspråken 19:3.
Att klara av skuldbördan
Längre fram skapade David en stor skuldbörda åt sig genom att synda grovt mot Jehovas moralnormer. David hade vid detta tillfälle låtit en annan man få överta hans ansvar att leda sina män i strid. Han hade stannat kvar i Jerusalem medan de gick ut i strid. Detta ledde till allvarliga problem. — 2 Samuelsboken 11:1.
Kung David fick se den vackra Batseba bada. Han begick äktenskapsbrott med henne, och hon blev havande. (2 Samuelsboken 11:2—5) För att försöka dölja sitt äktenskapsbrott ordnade han så att hennes man, Uria, återvände till Jerusalem från slagfältet. Uria vägrade att ha könsumgänge med sin hustru, medan Israel var invecklat i strid. (2 Samuelsboken 11:6—11) David tillgrep nu onda och oärliga metoder för att dölja sin synd. För att få Uria dödad ordnade David så att Uria blev lämnad i sticket av sina medsoldater på en mycket utsatt plats i striden. En fruktansvärd och allvarlig synd! — 2 Samuelsboken 11:12—17.
Till slut avslöjades naturligtvis Davids synd, och han fick stå till svars för den. (2 Samuelsboken 12:7—12) Försök föreställa dig hur förtvivlad och skyldig David måste ha känt sig, när det gick upp för honom hur avskyvärt hans passion hade fått honom att handla. Hans eget misslyckande skulle ha kunnat få honom att känna sig fullständigt förkrossad, i synnerhet med tanke på att han antagligen var en känslomänniska. Han skulle mycket väl ha kunnat känna sig fullständigt värdelös!
Men David erkände snabbt sitt orätta handlingssätt och medgav för profeten Natan: ”Jag har syndat mot Jehova.” (2 Samuelsboken 12:13) Psalm 51 berättar för oss hur han kände sig och hur han bönföll Jehova Gud om att rena honom och förlåta honom. Han bad: ”Tvätta mig grundligt ren från min missgärning, och rena mig, ja från min synd. Ty mina överträdelser känner jag själv, och min synd är ständigt inför mig.” (Psalm 51:2, 3) Eftersom David var verkligt ångerfull, kunde han åter bygga upp sitt starka och nära förhållande till Jehova. Han lät sig inte behärskas av samvetskval eller känslor av värdelöshet. Han kastade sin börda på Jehova genom att ödmjukt erkänna sin skuld, visa sann ånger och innerligt be Jehova om förlåtelse. Han återfick Guds ynnest. — Psalm 51:7—12, 15—19.
Att klara av svek
Detta för oss fram till den händelse som fick David att skriva Psalm 55. Han var då under stor känslomässig press. ”Mitt hjärta, det vrider sig i smärtor inom mig”, skrev han, ”och dödens förskräckelser, de har fallit över mig.” (Psalm 55:4) Vad hade vållat den smärtan? Absalom, Davids son, hade konspirerat för att stjäla kungadömet från David. (2 Samuelsboken 15:1—6) Detta svek från Davids egen son var svårt nog att bära, men vad som gjorde saken ännu värre var att Davids mest betrodde rådgivare, en man som hette Ahitofel, hade anslutit sig till konspirationen mot David. Det är Ahitofel som David beskriver i Psalm 55:12—14. Den konspirationen och det sveket ledde till att David måste fly från Jerusalem. (2 Samuelsboken 15:13, 14) Detta måste verkligen ha fått honom att lida svåra kval!
Men han lät ändå inte sina starka känslor och sin sorg försvaga hans förtröstan på Jehova. Han bad Jehova att omintetgöra konspiratörernas planer. (2 Samuelsboken 15:30, 31) Vi ser återigen hur David inte bara satt med armarna i kors och väntade på att Jehova skulle göra allt arbetet. Så snart som ett tillfälle öppnade sig gjorde han vad han kunde för att bekämpa konspirationen mot honom. Han sände en annan av sina rådgivare, Husaj, tillbaka till Jerusalem för att denne skulle låtsas att han anslöt sig till konspirationen, då han i själva verket kom för att undergräva den. (2 Samuelsboken 15:32—34) Den planen fungerade med Jehovas stöd. Husaj vann så pass mycket tid åt David att denne kunde omgruppera sina styrkor och bli organiserad för att försvara sig. — 2 Samuelsboken 17:14.
Hur måste inte David under hela sitt liv ha uppskattat Jehovas beskyddande omvårdnad och även hans tålamod och villighet att förlåta! (Psalm 34:18, 19; 51:17) Det är mot denna bakgrund som David tillitsfullt uppmuntrar oss i den här tiden av trångmål att vända oss till Jehova för att få hjälp och att kasta vår börda på honom. — Jämför 1 Petrus 5:6, 7.
Bygg upp och bevara ett starkt och tillitsfullt förhållande till Jehova
Hur kan vi få det slags förhållande till Jehova som David hade, ett förhållande som uppehöll honom i tider av svåra prövningar och motgångar? Det får vi genom att flitigt studera Guds ord, Bibeln, och låta honom undervisa oss om sina lagar och principer och sin personlighet. (Psalm 19:7—11) När vi mediterar över Guds ord, kommer vi allt närmare honom och lär oss att förtrösta på honom fullständigt. (Psalm 143:1—5) Det förhållandet stärks och fördjupas genom att vi förenar oss med våra medtillbedjare för att bli ytterligare undervisade av Jehova. (Psalm 122:1—4) Vi stärker också vårt förhållande till Jehova genom innerlig bön. — Psalm 55:1.
David var, precis som vi, nedstämd ibland när hans förhållande till Jehova inte var så starkt som det borde ha varit. Förtryck kan få en människa att ”handla som en galning”. (Predikaren 7:7) Men Jehova ser det som händer, och han vet vad som finns i vårt hjärta. (Predikaren 4:1; 5:8) Vi måste arbeta hårt för att bevara vårt förhållande till Jehova starkt. Då kan vi, vilka bördor vi än måste bära, lita på att Jehova skall lindra pressen eller ge oss styrka att klara av vår situation. (Filipperna 4:6, 7, 13) Det gäller att hålla sig tätt till Jehova. När David gjorde det var han fullständigt trygg.
David säger därför att vi alltid skall kasta vår börda på Jehova, hurdana våra omständigheter än är. Då kommer vi att få uppleva sanningen i löftet: ”Han för sin del kommer att stödja dig. Aldrig kommer han att tillåta att den rättfärdige vacklar.” — Psalm 55:22.