Bibelbok nr 44 — Apostlagärningarna

Skribent: Lukas

Platsen där den skrevs: Rom

Boken fullbordad: omkr. 61 v.t.

Omfattar tiden: 33—omkr. 61 v.t.

1, 2. a) Vilka historiska händelser och vilka personers verksamhet beskrivs i Apostlagärningarna? b) Vilken tidsperiod omfattar boken?

I DEN inspirerade Skriftens 42:a bok berättar Lukas om Jesu och hans efterföljares liv, verksamhet och förkunnartjänst fram till tiden för Jesu himmelsfärd. Med den historiska redogörelsen i Bibelns 44:e bok, Apostlagärningarna, fortsätter den tidiga kristendomens historia. Vi får veta hur församlingen grundas till följd av den heliga andens verksamhet och hur ett alltmer omfattande vittnesbörd avges, först bland judarna och sedan för människor av alla nationerna. De kapitel 1—1212 första kapitlen handlar huvudsakligen om Petrus’ verksamhet, de återstående kapitel 13—2816 kapitlen om Paulus’ verksamhet. Lukas var nära förbunden med Paulus och följde med honom på många av hans resor.

² Boken är riktad till Theofilos. Eftersom han omtalas som ”ädlaste [högt ärade, 1981] Theofilos”, är det möjligt att han innehade någon ämbetsställning, men det kan också helt enkelt vara ett uttryck för stor aktning. (Luk. 1:3) Berättelsen ger oss en exakt historisk redogörelse för den kristna församlingens upprättande och tillväxt. Den börjar med att Jesus visar sig för sina lärjungar efter sin uppståndelse och skildrar sedan viktiga händelser under perioden från år 33 till omkring år 61 v.t. och omfattar således allt som allt ungefär 28 år.

3. Vem skrev Apostlagärningarna, och när fullbordades boken?

³ Alltsedan gamla tider har man menat att den som har skrivit Lukasevangeliet också har skrivit Apostlagärningarna. Båda böckerna är riktade till Theofilos. Lukas knyter samman de båda skildringarna som ett verk av en och samme författare genom att i Apostlagärningarnas inledande verser åter beskriva de händelser som han skildrar i slutet av sitt evangelium. Det tycks vara så att Lukas fullbordade nedtecknandet av Apostlagärningarna omkring år 61 v.t., sannolikt mot slutet av en tvåårig vistelse i Rom tillsammans med aposteln Paulus. Eftersom boken berättar om händelser fram till det året, kan den inte ha blivit fullbordad tidigare, och den omständigheten att den slutar utan att nämna hur Paulus’ vädjan till kejsaren utföll anger att den fullbordades det året.

4. Vad bevisar att Apostlagärningarna är kanonisk och äkta?

⁴ Från äldsta tider har bibelkännare erkänt Apostlagärningarna som en kanonisk bok. Delar av boken finns bland några av de äldsta bevarade papyrushandskrifterna till de kristna grekiska skrifterna, framför allt i handskrifterna Michigan 1571 (P³⁸) från 200- eller 300-talet v.t. och Chester Beatty I (P⁴⁵) från 200-talet. De vittnar båda två om att Apostlagärningarna redan i ett tidigt skede var i omlopp tillsammans med andra böcker som tillhörde de inspirerade Skrifterna och alltså fanns med i förteckningen över kanoniska böcker. Det Lukas har skrivit i Apostlagärningarna återspeglar samma anmärkningsvärda exakthet som kännetecknar hans evangelium. Sir William M. Ramsay placerar den som har skrivit Apostlagärningarna ”bland första rangens historieskrivare”, och han förklarar vad detta innebär, när han säger: ”Den första och väsentliga egenskapen hos den store historieskrivaren är sannfärdighet. Vad han säger måste vara tillförlitligt.”a

5. Belys den exakthet som kännetecknar det som Lukas har skildrat.

⁵ För att belysa den exakthet som är så karakteristisk för det som Lukas har skrivit citerar vi vad Edwin Smith, befälhavare över en flottilj av brittiska krigsfartyg i Medelhavet under första världskriget, skrev i tidskriften The Rudder för mars 1947: ”Forntidens fartyg styrdes inte så som våra dagars skepp styrs med hjälp av ett enda roder upphängt vid akterstäven, utan av två stora åror eller paddlar, en på var sida om akterstäven; därför nämner Lukas dem i pluralis. [Apg. 27:40] ... Vi har i vår undersökning sett att varje uppgift som Lukas ger om detta skepps rörelser, alltifrån den stund då det lämnade Goda hamnarna till dess det drev i land vid Malta, har bekräftats genom yttre och självständiga bevis av den mest exakta och tillfredsställande art, att hans uppgifter om den tid som skeppet var ute på havet svarar mot den tillryggalagda sträckan och — slutligen — att hans beskrivning av den plats de kom till stämmer överens med platsens verkliga utseende och karaktär. Allt detta tillsammans visar att Lukas verkligen var med om denna resa, sådan han beskriver den, och att han dessutom har befunnits vara en man vars iakttagelser och uttalanden kan betraktas som i högsta grad pålitliga och trovärdiga.”b

6. Vilka exempel visar att arkeologiska fynd bekräftar skildringen i Apostlagärningarna?

⁶ Arkeologiska fynd bestyrker också att Lukas’ berättelse är exakt. Så till exempel har man vid utgrävningar i Efesos frilagt såväl Artemistemplet som den forntida teater där efesierna ställde till upplopp på grund av aposteln Paulus’ förkunnelse. (Apg. 19:27—41) Man har funnit inskrifter som bekräftar att det var riktigt av Lukas att använda benämningen ”stadens styresmän” om ämbetsmännen i Thessalonike. (17:6, 8) Två maltesiska inskrifter visar att det också var riktigt av Lukas att omtala Publius som Maltas ”främste man”. — 28:7.c

7. Hur är de tal som Lukas återger bevis på skildringens saklighet?

⁷ De tal som Petrus, Stefanus, Cornelius, Tertullus, Paulus och andra höll är i Lukas’ återgivning alla olika varandra i fråga om stil och uppbyggnad. Också Paulus’ tal inför åhörare av skilda slag återges i den särskilda stil som Paulus använde vid de olika tillfällena. Detta tyder på att Lukas återgav endast vad han själv hörde eller vad andra ögonvittnen meddelade honom. Ingenting av det som Lukas skrev var uppdiktat.

8. Vad säger Bibeln oss om Lukas och hans anknytning till Paulus?

⁸ Man vet mycket lite om Lukas själv. Han var inte en av apostlarna, men han var nära förbunden med dem. (Luk. 1:1—4) Aposteln Paulus nämner Lukas vid namn tre gånger. (Kol. 4:10, 14; 2 Tim. 4:11; Filem. v. 24) Under några år var han Paulus’ ständige följeslagare, och Paulus kallade honom ”den älskade läkaren”. Berättelsen växlar några gånger mellan ”de” och ”vi”, vilket antyder att Lukas var tillsammans med Paulus i Troas under Paulus’ andra missionsresa, att han kan ha stannat kvar i Filippi tills Paulus återvände några år senare och att han då åter förenade sig med Paulus och följde med honom på hans resa till Rom, där Paulus skulle ställas inför rätta. — Apg. 16:8, 10; 17:1; 20:4—6; 28:16.

BOKENS INNEHÅLL

9. Vad får lärjungarna veta vid tiden för Jesu himmelsfärd?

⁹ Händelser fram till pingsten (1:1—26). Lukas börjar sin andra skildring med att den uppståndne Jesus talar om för sina ivriga lärjungar att de skall bli döpta i helig ande. Skall ”kungariket [återställas] åt Israel i denna tid”? Nej, men lärjungarna skall få kraft och bli vittnen ”till jordens mest avlägsna del”. När Jesus lyfts upp och försvinner ur deras åsyn, säger två män i vita kläder till dem: ”Denne Jesus, som har tagits upp från er till himlen, han skall komma så här, på samma sätt.” — 1:6, 8, 11.

10. a) Vilka minnesvärda ting inträffar på pingstdagen? b) Vilken förklaring ger Petrus, och vad blir resultatet?

¹⁰ Den minnesvärda pingstdagen (2:1—42). Lärjungarna är alla församlade i Jerusalem. Plötsligt uppfylls huset av ett kraftigt ljud likt ljudet av en framfarande vind. Tungor såsom av eld sätter sig på de närvarande. De blir uppfyllda av helig ande och börjar tala på olika språk om ”Guds storslagna gärningar”. (2:11) Åskådarna är rådvilla. Nu ställer sig Petrus upp och talar. Han förklarar att detta utgjutande av anden sker i uppfyllelse av Joels profetia (2:28—32) och att Jesus Kristus, som nu har blivit uppväckt från de döda och upphöjd till Guds högra sida, har ”utgjutit detta som ... [de] ser och hör”. Dessa ord träffar åhörarna i hjärtat, och omkring 3.000 personer omfattar ordet och blir döpta. — 2:33.

11. Hur ger Jehova framgång åt predikoarbetet?

¹¹ Arbetet med att vittna utvidgas (2:43—5:42). Jehova fortsätter att dagligen foga dem som blir räddade till dem. Utanför templet träffar Petrus och Johannes på en ofärdig man, som aldrig i sitt liv har kunnat gå. ”I Jesu Kristi, nasaréens, namn, gå!” befaller Petrus. Genast börjar mannen gå omkring, och han hoppar och lovprisar Gud. Petrus uppfordrar sedan folket att ändra sinne och vända om, ”så att vederkvickelsens tider må komma från Jehovas person”. Förargade över att Petrus och Johannes undervisar om Jesu uppståndelse sätter de religiösa ledarna dem i häkte, men de troendes antal växer till omkring 5.000 män. — 3:6, 8, 19.

12. a) Vad svarar lärjungarna, när de blir befallda att sluta upp med att predika? b) Vad blir Ananias och Safira straffade för?

¹² Nästa dag ställs Petrus och Johannes inför de judiska styresmännen för att bli förhörda. Petrus vittnar frimodigt om att det inte finns räddning genom någon annan än Jesus Kristus, och när de blir befallda att sluta upp med sitt predikoarbete, svarar både Petrus och Johannes: ”Döm själva om det är rättfärdigt i Guds ögon att lyssna till er mer än till Gud. Men vi för vår del kan inte sluta upp med att tala om de ting vi har sett och hört.” (4:19, 20) De blir frigivna, och alla lärjungarna fortsätter att tala Guds ord med dristighet. På grund av omständigheterna samlar de ihop sina materiella tillgångar och fördelar dem alltefter behov. En man vid namn Ananias och hans hustru, Safira, säljer emellertid en egendom och tar i hemlighet undan en del av beloppet, medan de ger sken av att lämna ifrån sig hela summan. Petrus avslöjar dem, och de faller ner döda, därför att de har narrats för Gud och den heliga anden.

13. Vad anklagas apostlarna för, hur svarar de, och vad fortsätter de att göra?

¹³ De ursinniga religiösa ledarna kastar återigen apostlarna i fängelse, men den här gången befriar Jehovas ängel dem. Följande dag förs de på nytt inför Sanhedrin och anklagas för att ha ”uppfyllt Jerusalem med ... [sin] undervisning”. De svarar: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” Fastän de blir pryglade och hotade, vägrar de ändå att sluta upp, och varje dag fortsätter de ”utan uppehåll att i templet och från hus till hus undervisa och förkunna de goda nyheterna om Kristus, Jesus”. — 5:28, 29, 42.

14. Hur möter Stefanus martyrdöden?

¹⁴ Stefanus’ martyrdöd (6:1—8:1a). Stefanus är en av sju män som genom helig ande blir satta att dela ut mat vid borden. Han vittnar också med kraft om sanningen, och han är så nitisk i att stödja och försvara tron att hans uppretade motståndare ser till att han blir dragen inför Sanhedrin och anklagar honom för hädelse. I sitt försvar talar Stefanus först om Jehovas långmodighet mot Israel. Utan att frukta och med stor vältalighet kommer han så till sakens kärna: ”Ni hårdnackade ... , ni står alltid emot den heliga anden; ... ni som fick Lagen såsom den överbringades av änglar men inte har hållit den.” (7:51—53) Detta blir för mycket för dem. De stormar emot honom, driver honom ut ur staden och stenar honom till döds. Saul ser på med gillande.

15. Vad blir resultatet av förföljelsen, och vilka erfarenheter i samband med predikandet har Filippus?

¹⁵ Förföljelse, Sauls omvändelse (8:1b—9:30). Genom den förföljelse som samma dag bryter ut mot församlingen i Jerusalem blir alla utom apostlarna kringspridda över hela landet. Filippus beger sig till staden Samaria, där många tar emot Guds ord. Petrus och Johannes skickas dit från Jerusalem för att dessa troende skall få helig ande ”genom apostlarnas handpåläggning”. (8:18) En ängel uppmanar sedan Filippus att bege sig söderut till vägen mellan Jerusalem och Gasa, där han möter en eunuck från det kungliga hovet i Etiopien. Han sitter i sin vagn och läser en profetia i Jesajas bok. Filippus upplyser honom om profetians innebörd och döper honom.

16. Hur går det till när Saul blir omvänd?

¹⁶ Saul, som ännu andas ”hot och mord mot Herrens lärjungar”, beger sig under tiden i väg till Damaskus för att gripa dem som tillhör ”Vägen”. Plötsligt blixtrar ett ljussken från himlen omkring honom, och han faller bländad till marken. En röst från himlen säger till honom: ”Jag är Jesus, den som du förföljer.” Efter tre dagar i Damaskus får Saul hjälp av en lärjunge som heter Ananias. Saul får sin syn tillbaka, blir döpt och blir uppfylld av helig ande, så att han blir en nitisk och duglig förkunnare av de goda nyheterna. (9:1, 2, 5) När händelserna tar denna överraskande vändning, blir förföljaren den förföljde och måste fly för sitt liv, först från Damaskus och sedan från Jerusalem.

17. Hur når de goda nyheterna oomskurna icke-judar?

¹⁷ De goda nyheterna når oomskurna icke- judar (9:31—12:25). Församlingen kommer nu in i ”en period av frid” och byggs upp; och eftersom den vandrar ”i fruktan för Jehova och i den heliga andens trösterika ro”, fortsätter den att växa till. (9:31) I Joppe uppväcker Petrus den älskade Tabita (Dorkas) från de döda, och det är här som han får besked om att bege sig till Caesarea, där en officer, en centurion, vid namn Cornelius väntar honom. Han predikar för Cornelius och hans hushåll, dessa kommer till tro, och den heliga anden blir utgjuten över dem. När Petrus inser ”att Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom”, döper han dem — de första oomskurna hedningarna, dvs. icke-judarna, som blir omvända till kristendomen. Petrus förklarar senare denna nya utveckling för bröderna i Jerusalem, och det får dem att ge ära åt Gud. — 10:34, 35.

18. a) Vad händer nu i Antiokia? b) Vilken förföljelse bryter ut, men uppnår den sitt syfte?

¹⁸ Medan de goda nyheterna fortsätter att snabbt breda ut sig, undervisar Saul och Barnabas en rätt stor skara i Antiokia, och det är ”först i Antiokia som lärjungarna genom gudomlig skickelse ... [blir] kallade kristna”. (11:26) Än en gång bryter förföljelse ut. Herodes Agrippa I låter avrätta Jakob, Johannes’ bror, med svärd. Han kastar också Petrus i fängelse, men Jehovas ängel befriar Petrus på nytt. Så förödmjukande för den ondskefulle Herodes! Eftersom han inte ger Gud äran, blir han uppäten av maskar och dör. Å andra sidan fortsätter ”Jehovas ord ... att växa till och utbreda sig”. — 12:24.

19. Hur omfattande är Paulus’ första missionsresa, och vad blir uträttat under den?

¹⁹ Paulus’ första missionsresa, tillsammans med Barnabas (13:1—14:28).d Barnabas och ”Saul, som också är Paulus”, blir avskilda och utsända från Antiokia av den heliga anden. (13:9) På ön Cypern blir många troende, bland dem prokonsuln Sergius Paulus. I Mindre Asien gör de en rundtur till minst sex städer, och överallt händer ungefär detsamma: Det sker en tydlig uppdelning mellan dem som med glädje tar emot de goda nyheterna och de hårdnackade motståndarna, som eggar folkskaror att kasta sten mot Jehovas sändebud. Sedan Paulus och Barnabas har tillsatt äldre män eller äldste i de nybildade församlingarna, återvänder de till Antiokia i Syrien.

20. Genom vilket beslut avgörs frågan om omskärelsen?

²⁰ Frågan om omskärelsen avgörs (15:1—35). På grund av den stora tillströmningen av icke-judar uppstår frågan om dessa bör omskäras. Paulus och Barnabas lägger fram frågan för apostlarna och de äldste i Jerusalem, en krets i vilken lärjungen Jakob då presiderar, och han gör anordningar för att det enhälliga beslutet skall sändas ut som en formell skrivelse: ”Den heliga anden och vi själva har ... förordat att inte lägga någon ytterligare börda på er, utom dessa nödvändiga ting: att ni fortsätter att avhålla er från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda och från otukt.” (15:28, 29) Detta uppmuntrande brev får bröderna i Antiokia att glädja sig.

21. a) Vilka är tillsammans med Paulus på hans andra missionsresa? b) Vilka händelser utmärker besöket i Makedonien?

²¹ Predikoarbetet utvidgas genom Paulus’ andra missionsresa (15:36—18:22).e ”Efter några dagar” seglar Barnabas och Markus till Cypern, medan Paulus och Silas ger sig av genom Syrien och Mindre Asien. (15:36) Den unge mannen Timoteus sluter sig till Paulus i Lystra, och de färdas vidare till Troas vid Egeiska havet. Här ser Paulus i en syn en man som bönfaller honom: ”Ta steget över till Makedonien och hjälp oss.” (16:9) Lukas förenar sig med Paulus, och de tar ett skepp till Filippi, den främsta staden i Makedonien, där Paulus och Silas kastas i fängelse. Detta får till följd att fångvaktaren kommer till tro och blir döpt. Sedan Paulus och Silas har blivit frigivna, fortsätter de sin färd till Thessalonike, och här hetsar de svartsjuka judarna upp en pöbelhop mot dem. Om natten sänder bröderna därför Paulus och Silas ut till Berea. Här visar judarna sig vara ädla till sinnes genom att ta emot ordet ”med allra största villighet” och dagligen rannsaka Skrifterna för att få bekräftelse på det som de har fått lära sig. (17:11) Paulus lämnar Silas och Timoteus kvar hos denna nya församling, liksom han har lämnat Lukas i Filippi, och fortsätter söderut till Athen.

22. Vad blir följden av Paulus’ mästerliga tal på Areopagen?

²² I denna avgudadyrkande stad hånar högdragna epikureiska och stoiska filosofer Paulus. De kallar honom ”den här pratmakaren” och ”en förkunnare av främmande gudomligheter”, och de för honom till Areopagen eller Areskullen. I ett mästerligt tal uppfordrar Paulus dem att söka den sanne Guden, som är ”Herre över himmel och jord” och som garanterar en rättfärdig dom genom en man som han har uppväckt från de döda. När Paulus nämner uppståndelsen, splittras hans åhörarskara i två läger, men några blir troende. — 17:18, 24.

23. Vad uträttas i Korinth?

²³ Nästa uppehållsort är Korinth. Paulus bor hos Aquila och Priscilla och ägnar sig tillsammans med dem åt tältmakaryrket. Motstånd mot hans predikande tvingar honom att flytta från synagogan och att hålla sina möten i huset intill, hemma hos Titius Justus. Crispus, den man som presiderar i synagogan, blir troende. Efter 18 månaders vistelse i Korinth far Paulus tillsammans med Aquila och Priscilla till Efesos, där han tar avsked av dem och fortsätter till Antiokia i Syrien, och så har han fullbordat sin andra missionsresa.

24, 25. a) Vad sker i Efesos vid den tid då Paulus påbörjar sin tredje missionsresa? b) Vilka oroligheter utmärker slutet av Paulus’ treåriga vistelse där?

²⁴ Paulus besöker åter församlingarna, tredje missionsresan (18:23—21:26).f En jude vid namn Apollos kommer till Efesos från Alexandria i Egypten och talar dristigt i synagogan om Jesus, men Aquila och Priscilla finner det nödvändigt att undervisa honom grundligare innan han far vidare till Korinth. Paulus är nu ute på sin tredje missionsresa och kommer i sinom tid till Efesos. Då han får höra att de troende här har blivit döpta med Johannes’ dop, förklarar han för dem dopet i Jesu namn. Han döper sedan omkring 12 män, och när han lägger händerna på dem, får de den heliga anden.

²⁵ Under Paulus’ treåriga vistelse i Efesos fortsätter ”Jehovas ord att på ett mäktigt sätt växa till och visa sig överlägset”, och många upphör med sin dyrkan av stadens skyddsgudinna, Artemis. (19:20) De som tillverkar Artemistempel av silver blir förbittrade över risken för avbräck i sin verksamhet och ställer till ett sådant tumult i staden att det tar timmar att skingra mobben. Kort därefter lämnar Paulus staden för att fara till Makedonien och Grekland. Utmed vägen besöker han de troende.

26. a) Vilket underverk utför Paulus i Troas? b) Vilka råd ger han tillsyningsmännen från Efesos?

²⁶ Paulus stannar tre månader i Grekland, innan han återvänder genom Makedonien, där Lukas på nytt förenar sig med honom. De far över till Troas, och här inträffar det att medan Paulus håller ett tal till fram på natten, faller en ung man i sömn och störtar ut genom ett fönster på tredje våningen. När man tar upp honom är han död, men Paulus återför honom till livet. Följande dag beger sig Paulus och hans sällskap av till Miletos, där Paulus gör ett uppehåll på sin väg till Jerusalem för att sammanträffa med de äldste från Efesos. Han säger till dem att de inte mer skall se hans ansikte. Därför är det mycket viktigt att de tar ledningen och är herdar för Guds hjord, ”inom vilken den heliga anden har satt ... [dem] till tillsyningsmän”. Han påminner dem om sitt eget exempel, och han förmanar dem att hålla sig vakna och att inte spara sig, utan ge ut sig för bröderna. (20:28) Fastän Paulus blir varnad för att sätta sin fot i Jerusalem, låter han inte hindra sig. Hans följeslagare finner sig i detta och säger: ”Må Jehovas vilja ske.” (21:14) Det blir stor glädje, när Paulus berättar för Jakob och de äldste om hur Gud har välsignat hans tjänst bland nationerna.

27. Vilket mottagande får Paulus i templet?

²⁷ Paulus grips och förhörs (21:27—26:32). När Paulus visar sig i templet i Jerusalem, får han ett fientligt mottagande. Judar från Asia hetsar upp hela staden mot honom, och romerska soldater räddar honom i sista ögonblicket.

28. a) Vilken fråga tar Paulus upp inför Sanhedrin, och vad blir följden? b) Vart blir han sedan sänd?

²⁸ Vad gäller allt det här tumultet? Vem är den här Paulus? Vilket brott har han begått? Den förbryllade militärbefälhavaren vill ha svar på dessa frågor. Tack vare sitt romerska medborgarskap undgår Paulus att bli gisslad, och han förs inför Sanhedrin. Domstolen består dels av fariséer, dels av sadducéer. Paulus tar därför upp frågan om uppståndelsen och sätter dem på så sätt upp mot varandra. När meningsbrytningen tar sig våldsamma uttryck, måste de romerska soldaterna rycka Paulus ur Sanhedrins mitt för att han inte skall slitas i stycken. Eskorterad av många soldater sänds Paulus i hemlighet om natten till ståthållaren Felix i Caesarea.

29. Vilka rättsliga förhör hålls med Paulus till följd av att han anklagas för omstörtande verksamhet, och till vem vädjar han?

²⁹ Paulus försvarar sig skickligt inför Felix, när han av sina motståndare anklagas för omstörtande verksamhet. Men Felix dröjer med att fatta något beslut i hopp om att Paulus skall muta honom för att bli fri. Det går två år. Porcius Festus efterträder Felix som ståthållare, och en ny rättegång påbjuds. Återigen framförs svåra beskyllningar, och återigen betygar Paulus att han är oskyldig. Men för att vinna ynnest hos judarna föreslår Festus att saken skall prövas på nytt inför honom i Jerusalem. Paulus förklarar därför: ”Jag vädjar till kejsaren!” (25:11) Det går några dagar. Slutligen avlägger kung Herodes Agrippa II ett artighetsbesök hos Festus, och Paulus förs återigen in i rättssalen. Hans vittnesbörd är så kraftfullt och övertygande att Agrippa känner sig manad att säga till honom: ”På kort tid skulle du övertala mig att bli en kristen.” (26:28) Agrippa erkänner också att Paulus är oskyldig och att han skulle kunna friges om han inte hade vädjat till kejsaren.

30. Vad upplever Paulus på den sjöresa som för honom till Malta?

³⁰ Paulus förs till Rom (Apg. 27:1—28:31).g Paulus och andra fångar förs ombord på en båt för den första etappen av resan till Rom. Eftersom vindarna ligger emot, går det långsamt fram. I Myras hamn byter de skepp. När man kommer till Sköna hamnar (Goda hamnarna) på Kreta, rekommenderar Paulus att man övervintrar där, men flertalet tillråder att man sätter segel. Knappt har de lagt ut förrän de grips av en våldsam stormvind som obarmhärtigt får dem att driva vidare. Efter två veckor slås deras fartyg slutligen sönder på ett rev vid Maltas kust. Som Paulus tidigare har försäkrat är det ingen av de 276 ombordvarande som mister livet! Invånarna på Malta visar ovanlig människokärlek, och under den vintern botar Paulus många av dem genom Guds andes mirakulösa kraft.

31. Hur hälsas Paulus vid ankomsten till Rom, och vad sysselsätter han sig med där?

³¹ Följande vår når Paulus fram till Rom, och bröderna beger sig ut på landsvägen för att möta honom. När Paulus får syn på dem, tackar han Gud och fattar mod. Fastän Paulus alltjämt är fånge, låter man honom bo i egen hyrd bostad med en soldat som bevakar honom. Lukas slutar sin skildring med att beskriva hur Paulus välvilligt tog emot alla som kom in till honom och att han ”predikade Guds kungarike för dem och undervisade om de ting som gällde Herren Jesus Kristus, med mycket fritt och öppet tal, utan hinder”. — 28:15, 31.

VARFÖR DEN ÄR NYTTIG

32. Hur vittnade Petrus både före och på själva pingstdagen om de hebreiska skrifternas äkthet?

³² I likhet med evangelieskildringarna bekräftar Apostlagärningarna att de hebreiska skrifterna är äkta och inspirerade av Gud. När pingstdagen närmade sig, fäste Petrus uppmärksamheten på uppfyllelsen av två profetior, som ”den heliga anden på förhand uttalade genom Davids mun angående Judas”. (Apg. 1:16, 20; Ps. 69:25; 109:8) Petrus talade också om för den förvånade folkskaran som samlades på pingstdagen att de faktiskt var vittnen till hur en profetia gick i uppfyllelse: ”Detta är vad som var sagt genom profeten Joel.” — Apg. 2:16—21; Joel 2:28—32; jämför också Apostlagärningarna 2:25—28, 34, 35 med Psalm 16:8—11 och Ps. 110:1.

33. Hur visade Petrus, Filippus, Jakob och Paulus allesammans att de hebreiska skrifterna är inspirerade?

³³ För att övertyga en annan folkskara utanför templet hänvisade Petrus på nytt till de hebreiska skrifterna, i det att han först citerade Mose och sedan sade: ”Och alla profeterna, ja, från och med Samuel och de som följde efter, har också, så många som har talat, tydligt förkunnat dessa dagar.” Senare citerade Petrus inför Sanhedrin Psalm 118:22, när han påvisade att Kristus, den sten som de förkastade, hade blivit ”hörnets huvud”, dvs. huvudhörnstenen. (Apg. 3:22—24; 4:11) Filippus förklarade för den etiopiske eunucken hur profetian i Jesaja 53:7, 8 hade blivit uppfylld, och när eunucken hade fått dessa upplysningar, bad han ödmjukt om att få bli döpt. (Apg. 8:28—35) När Petrus talade till Cornelius om Jesus, intygade han: ”Om honom vittnar alla profeterna.” (10:43) När frågan om omskärelsen dryftades, underbyggde Jakob sitt beslut med följande konstaterande: ”Med detta stämmer Profeternas ord överens, alldeles som det är skrivet.” (15:15—18) Aposteln Paulus stödde sig på samma auktoriteter. (26:22; 28:23, 25—27) Att lärjungarna och de som hörde dem villigt godtog de hebreiska skrifterna som en del av Guds ord är ett inspirerat godkännande av dessa skrifter.

34. Vad uppenbarar Apostlagärningarna om den kristna församlingen, och är det annorlunda i våra dagar?

³⁴ Det är i högsta grad nyttigt att läsa Apostlagärningarna, eftersom boken visar hur den kristna församlingen grundades och hur den tillväxte genom den heliga andens kraft. Hela denna dramatiska berättelse igenom kan vi lägga märke till att Gud välsignade de första kristna genom att ge dem framgång, att de var frimodiga och glada, att de intog en kompromisslös hållning när de blev förföljda och att de var villiga att tjäna, något som till exempel Paulus visade, när han hörsammade kallelsen att utföra tjänst i ett främmande land och begav sig till Makedonien. (4:13, 31; 15:3; 5:28, 29; 8:4; 13:2—4; 16:9, 10) Den kristna församlingen i våra dagar är inte annorlunda, för den är sammanbunden i kärlek, enhet och gemensamma intressen, när den under den heliga andens ledning talar om ”Guds storslagna gärningar”. — 2:11, 17, 45; 4:34, 35; 11:27—30; 12:25.

35. Hur skulle vittnesbördet frambäras, enligt vad som framgår av Apostlagärningarna, och vilken egenskap i förkunnartjänsten betonas?

³⁵ Apostlagärningarna visar också hur den kristna förkunnartjänsten skall utföras. Paulus föregick själv med gott exempel. Han sade: ”Jag ... undandrog mig [inte] att berätta för er om några av de ting som var nyttiga eller att undervisa er offentligt och från hus till hus.” Och han tillfogade: ”Jag vittnade grundligt.” Detta tema, att ”vittna grundligt”, betonas hela boken igenom, och det framträder särskilt i de avslutande verserna, som beskriver hur Paulus helhjärtat ägnade sig åt att predika och undervisa, också när han var en fånge i bojor. Vi läser: ”Och han redde ut saken för dem genom att grundligt vittna om Guds kungarike och genom att tala övertygande med dem om Jesus från både Moses lag och Profeterna, från morgon till kväll.” Må vi alltid vara lika helhjärtade i vår verksamhet för Riket! — 20:20, 21; 28:23; 2:40; 5:42; 26:22.

36. Vilka praktiska råd av Paulus gäller i hög grad för tillsyningsmän i våra dagar?

³⁶ Paulus’ tal till tillsyningsmännen från Efesos innehåller många praktiska råd för tillsyningsmän i våra dagar. Eftersom tillsyningsmännen har blivit förordnade genom helig ande, är det ytterst viktigt att de ger akt på sig själva och på hela hjorden och som herdar ömt vårdar den och skyddar den för förtryckande vargar, som söker föröda den. Detta är inte något ansvar som man kan ta lätt på! Tillsyningsmän måste hålla sig vakna och låta sig uppbyggas av Guds oförtjänta omtankes ord. Medan de strävar efter att bistå dem som är svaga, måste de ”ha Herren Jesu ord i minnet, då han själv sade: ’Det är lyckligare att ge än att få.’” — 20:17—35.

37. Genom vilken taktfull argumentering nådde Paulus syftet med sin framställning på Areopagen?

³⁷ Också i sina övriga tal förklarar Paulus bibliska principer på ett lysande sätt. Vi har till exempel den klassiska argumenteringen i hans tal till stoikerna och epikuréerna på Areopagen. Först citerar han altarinskriften ”Åt en okänd Gud” och använder den som utgångspunkt för att förklara att den ende sanne Guden, han som är Herre över himmel och jord och som från en enda människa har gjort varje nation av människor, ”inte är långt borta från någon enda av oss”. Sedan citerar han vad deras egna skalder har sagt: ”Vi är ju också hans ättlingar”, för att visa hur löjligt det är att föreställa sig att man har sitt upphov hos livlösa avgudar av guld, silver eller sten. På detta sätt fastslår Paulus taktfullt den levande Gudens suveränitet. Det är först i sina avslutande ord som han tar upp frågan om uppståndelsen, och inte ens då nämner han Kristus vid namn. Han nådde sitt syfte att framhålla den ende sanne Gudens suveränitet eller överhöghet, och några blev troende som följd därav. — 17:22—34.

38. Vilka välsignelser kommer vi att få erfara, om vi studerar på det sätt som Apostlagärningarna uppmuntrar oss till?

³⁸ Apostlagärningarna uppmuntrar sina läsare till ett fortlöpande och flitigt studium av ”hela Skriften”. När Paulus först predikade i Berea, sägs det om judarna där att ”de tog emot ordet med allra största villighet och rannsakade dagligen Skrifterna för att veta om det förhöll sig så med dessa ting”, och därför fick de det goda vitsordet om sig att de ”var ädlare till sinnes”. (17:11) Ett sådant flitigt studium av Skrifterna tillsammans med Jehovas församling, som är uppfylld av hans ande, kommer nu liksom då att leda till välsignelser i form av övertygelse och en stark tro. Det är genom ett sådant studium som man kan komma till en klar insikt om de gudomliga principerna. I Apostlagärningarna 15:29 har vi ett uttalande där några av dessa principer klart kommer till uttryck. Här gav den styrande kretsen av apostlar och äldste i Jerusalem till känna att även om omskärelse inte var något krav som ställdes på det andliga Israel, var det absolut förbjudet att utöva avgudadyrkan, använda blod och begå otukt.

39. a) Hur blev lärjungarna styrkta till att möta förföljelser? b) Vilket frimodigt vittnesbörd avgav de? Var det verkningsfullt?

³⁹ Dessa första lärjungar studerade verkligen de inspirerade Skrifterna och kunde citera och tillämpa dem när så behövdes. De blev styrkta genom exakt kunskap och av Guds ande till att möta våldsam förföljelse. Petrus och Johannes blev utmärkta exempel för alla trogna kristna, när de frimodigt sade till de fientligt inställda styresmännen: ”Döm själva om det är rättfärdigt i Guds ögon att lyssna till er mer än till Gud. Men vi för vår del kan inte sluta upp med att tala om de ting vi har sett och hört.” Och när de återigen fördes fram inför Sanhedrin, som hade gett dem ”bestämda order” att inte fortsätta med att undervisa på grundval av Jesu namn, sade de otvetydigt: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” I samband med detta oförskräckta uttalande fick de styrande ett utmärkt vittnesbörd. Därefter höll den berömde lagläraren Gamaliel sitt välkända anförande till förmån för religionsfriheten, vilket ledde till att apostlarna blev frigivna. — 4:19, 20; 5:28, 29, 34, 35, 38, 39.

40. Hur sporras vi av Apostlagärningarna att grundligt vittna om Guds kungarike?

⁴⁰ Jehovas underbara uppsåt i förbindelse med sitt kungarike, det tema som löper som en röd tråd genom hela Bibeln, framträder mycket tydligt i Apostlagärningarna. I själva inledningen påvisas det att Jesus under de 40 dagarna före sin himmelsfärd ”berättade om de ting som gällde Guds kungarike”. Som svar på lärjungarnas fråga om återställandet av ”kungariket” sade Jesus till dem att de först måste vara hans vittnen ”till jordens mest avlägsna del”. (1:3, 6, 8) Lärjungarna började i Jerusalem och predikade om Guds kungarike med orubblig frimodighet och djärvhet. Förföljelse medförde att Stefanus blev stenad och att många av lärjungarna blev spridda till nya områden. (7:59, 60) Det berättas att Filippus ”förkunnade de goda nyheterna om Guds kungarike” i staden Samaria och hade stor framgång och att Paulus och hans medarbetare predikade om ”Guds kungarike” i Mindre Asien, Korinth, Efesos och Rom. Den orubbliga tillit till Jehova och hans uppehållande ande som dessa första kristna lade i dagen gör dem till strålande exempel för oss. (8:5, 12; 14:5—7, 21, 22; 18:1, 4; 19:1, 8; 20:25; 28:30, 31) När vi betraktar deras okuvliga nit och mod och lägger märke till hur rikt Jehova välsignade deras ansträngningar, är detta en underbar sporre för oss att också vara trogna i ”att grundligt vittna om Guds kungarike”. — 28:23.

[Fotnoter]