SYND

Allt som inte stämmer överens med och därför strider mot Guds personlighet, normer, handlingssätt och vilja; allt som skadar ens förhållande till Gud. Man kan synda i ord (Job 2:10; Ps 39:1), i handling (genom att handla orätt [3Mo 20:20; 2Kor 12:21] eller genom att underlåta att göra det man bör göra [4Mo 9:13; Jak 4:17]) samt i sinnes- eller hjärteinställning (Ord 21:4; jfr också Rom 3:9–18; 2Pe 2:12–15). Brist på tro på Gud är en stor synd, eftersom det vittnar om att man inte litar på Gud eller på att han har förmåga att genomföra sin vilja. (Heb 3:12, 13, 18, 19) En kort genomgång av de aktuella orden i grundtexten och några exempel på hur de används belyser detta.

Det vanligaste hebreiska ordet för ”synd” är chattạ’th, och motsvarande grekiska ord är hamartịa. På båda språken betyder verbformerna (hebr.: chatạ’; grek.: hamartạnō) ”missa” eller ”förfela”, dvs. inte träffa ett mål, ta fel väg eller inte leva upp till det som är rätt. I Domarboken 20:16 används ordet chatạ’ tillsammans med en negation i beskrivningen av benjaminiter som ”använde stenslunga och kunde träffa ett hårstrå utan att missa”. Grekiska skribenter använde ofta ordet hamartạnō om spjutkastare som träffade vid sidan av målet. Orden användes dock inte bara om att missa eller inte träffa bokstavliga mål, utan också om att förfela eller inte nå moraliska eller intellektuella mål. I Ordspråksboken 8:35, 36 sägs det att den som finner visheten från Gud har funnit livet, men ”den som inte finner [el.: ”den som syndar mot” (SFB); en form av det hebr. ordet chatạ’]” visheten ”begår våld mot sin själ”, vilket leder till döden. I Bibeln används både de hebreiska och de grekiska uttrycken huvudsakligen om synd som begås av Guds förnuftsbegåvade skapelser, dvs. att de missar, förfelar eller inte når det mål Skaparen har satt upp för dem.

Människans uppgift i samband med Guds avsikt. Människan skapades till ”Guds avbild”. (1Mo 1:26, 27) Liksom allt annat skapat blev människan till på grund av Guds vilja. (Upp 4:11) Att Gud gav människan ett arbete att utföra visar att hon skulle tjäna Guds syften på jorden. (1Mo 1:28; 2:8, 15) Enligt aposteln Paulus, som skrev under inspiration, skapades mannen till att vara ”Guds avbild och härlighet” (1Kor 11:7); han skulle återspegla sin Skapares egenskaper och ha ett uppförande som återspeglade Guds härlighet. Som Guds jordiske son skulle han likna sin himmelske Fader. Om han inte gjorde det, skulle det vara ett förnekande av Gud som den himmelske Fadern och dra vanära över honom. (Jfr Mal 1:6.)

Jesus framhöll detta när han uppmanade sina lärjungar att visa kärlek och godhet i högre grad än ”syndarna”, dvs. sådana som var kända för att handla syndigt. Han sade att det endast var genom att följa Guds exempel när det gäller att visa barmhärtighet och kärlek som hans lärjungar kunde visa sig vara söner till sin Fader som är i himlarna. (Mt 5:43–48; Lu 6:32–36) Aposteln Paulus visar att det finns ett samband mellan Guds härlighet och människans synd. Han säger: ”Alla har ju syndat och saknar Guds härlighet.” (Rom 3:23; jfr Rom 1:21–23; Hos 4:7.) Om dem som vänder sig ifrån synden och vänder sig till Jehova kan det enligt Paulus ord i 2 Korinthierna 3:16–18 och 4:1–6 sägas att de ”med obeslöjat ansikte likt speglar reflekterar Jehovas härlighet” och blir ”förvandlade till samma bild från härlighet till härlighet”, därför att de härliga goda nyheterna om Kristus, som är Guds avbild, strålar igenom till dem. (Jfr också 1Kor 10:31.) Aposteln Petrus citerar från de hebreiska skrifterna då han talar om Guds uttryckliga vilja med avseende på sina jordiska tjänare och säger: ”I överensstämmelse med den Helige som har kallat er skall också ni själva bli heliga i allt ert uppförande, eftersom det står skrivet: ’Ni skall vara heliga, ty jag är helig.’” (1Pe 1:15, 16; 3Mo 19:2; 5Mo 18:13)

Synden hindrar således människan från att likna Gud och återspegla hans härlighet; den gör människan ohelig, dvs. oren och befläckad i andligt och moraliskt avseende. (Jfr Jes 6:5–7; Ps 51:1, 2; Hes 37:23; se HELIGHET.)

De bibelställen som nämnts visar att det var Guds ursprungliga avsikt att människan skulle återspegla Guds personlighet, att människan skulle vara lik sin Skapare, alldeles som en jordisk far som älskar sin son vill att sonen skall vara lik honom och ha samma syn på livet, samma normer för uppförandet och samma inre egenskaper som han. (Jfr Ord 3:11, 12; 23:15, 16, 26; Ef 5:1; Heb 12:4–6, 9–11.) Detta fordrar naturligtvis att människan lyder och underordnar sig Guds vilja, oavsett om den uttrycks i form av ett direkt bud eller inte. Att synda innebär därför att begå ett moraliskt fel, att förfela eller missa målet, inom alla dessa områden.

Syndens ursprung. Synden uppstod inte på jorden utan i andevärlden. Under en period av okänd längd var hela universum i full harmoni med Gud. Disharmoni uppstod genom en andevarelse kallad Motståndaren (hebr.: satạn; grek.: satanạs; Job 1:6; Rom 16:20), den främste anklagaren och baktalaren (grek.: diạbolos) av Gud. (Heb 2:14; Upp 12:9) Aposteln Johannes sade därför: ”Den som utövar synd är av Djävulen, ty Djävulen har syndat ända från början.” (1Jo 3:8)

Med uttrycket ”början” avser Johannes tydligtvis den tidpunkt då Satan började handla som en motståndare mot Gud. (Detta kan jämföras med hur ordet ”början” används i 1Jo 2:7; 3:11, där ordet syftar på den tidpunkt då de kristna blev lärjungar.) Johannes ord visar att Satan fortsatte på sin syndiga väg sedan han hade fört in synden i världen. Var och en som ”gör synd till sin sysselsättning eller vana” visar sig vara ett ”barn” till Motståndaren, en andlig avkomma som återspeglar sin ”faders” egenskaper. (The Expositor’s Greek Testament, utgiven av W. R. Nicoll, 1967, bd V, sid. 185; Joh 8:44; 1Jo 3:10–12)

Eftersom ett orätt begär först måste utvecklas och ”bli havande” innan det ”föder ... synd” (Jak 1:14, 15), måste den andevarelse som blev en motståndare ha börjat vika av från rättfärdigheten och ha utvecklat en upprorisk inställning till Gud redan innan synden kom till uttryck i handling.

Upproret i Eden. De befallningar som Gud gav Adam och hans hustru som uttryck för sin vilja gällde huvudsakligen vilka uppgifter de skulle utföra. (1Mo 1:26–29; 2:15) Det enda förbudet Adam fick var att han inte skulle äta av eller ens röra vid trädet för kunskap om gott och ont. (1Mo 2:16, 17; 3:2, 3) Det sätt som Gud prövade Adams lydnad och hängivenhet på vittnar om att Gud respekterade hans värdighet. Han tillskrev inte Adam något ont; han prövade honom inte genom att till exempel förbjuda tidelag, mord eller liknande, vilket skulle ha antytt att han menade att Adam hade onda böjelser. Att äta var normalt och rätt, och Adam hade fått veta att han fick äta sig mätt av det som Gud hade gett honom. (1Mo 2:16) Men här prövade Gud alltså Adam genom att förbjuda honom att äta av frukten från detta enda träd, så att ätandet av denna frukt blev en symbol för att den som åt uppnådde en kunskap som gjorde att han själv kunde avgöra vad som var ”gott” och vad som var ”ont” för människan. Gud lade alltså inte någon tung börda på Adam, och han tillskrev honom inte heller något som var under hans värdighet som en jordisk son till Gud.

Kvinnan var den första människa som syndade. Guds motståndare, som talade genom en orm (se FULLKOMLIGHET [Den förste syndaren och kungen i Tyros]), försökte inte fresta henne med en uppmaning till sexuell omoral, utan försökte väcka en önskan hos henne om att få en högre intellektuell ställning och större frihet. Frestaren fick först Eva att upprepa Guds lag, som hon uppenbarligen hade hört genom sin man, och därefter riktade han ett angrepp mot Guds sannfärdighet och godhet. Han hävdade att människorna inte skulle dö om de åt av frukten på trädet, utan att de skulle få större insikt och förmåga att likt Gud själva kunna avgöra vad som var gott och vad som var ont. Detta uttalande visar att Frestaren nu i sitt hjärta fullständigt hade vänt sig bort från Skaparen, för det var i uppenbar strid med det som Gud hade sagt, och det var förtal av Gud i förtäckta ordalag. Han beskyllde inte Gud för att ovetande ha gjort något fel, utan för att medvetet ha gett en felaktig bild av situationen, vilket framgår av orden: ”För Gud vet ...” Syndens allvar och det avskyvärda i detta uppror framgår av de metoder som denne andeson tillgrep för att nå sitt mål. Han gjorde sig till en bedräglig lögnare och äregirig mördare, eftersom han helt säkert visste vilka ödesdigra konsekvenser det skulle få att följa hans förslag. (1Mo 3:1–5; Joh 8:44)

Som berättelsen visar började kvinnan nära ett orätt begär. I stället för att reagera med största avsky och rättfärdig harm då hon hörde att rättfärdigheten i Guds lag ifrågasattes började hon nu tycka att trädet såg inbjudande ut. Hon begärde något som med rätta tillhörde Jehova Gud, hennes suveräne Herre: förmågan och rätten att avgöra vad som är gott och vad som är ont för hans skapelser. På så sätt började hon nu följa motståndarens vägar, normer och vilja, trots att denne hade talat emot hennes Skapare och det huvud som Gud hade satt över henne, dvs. hennes man. (1Kor 11:3) Hon trodde på Frestarens ord, lät sig förledas och åt av frukten, och därigenom blev den synd som hade fötts i hennes sinne och hjärta uppenbar. (1Mo 3:6; 2Kor 11:3; jfr Jak 1:14, 15; Mt 5:27, 28.)

Senare åt även Adam av frukten när hans hustru erbjöd honom den. Aposteln Paulus visar att Adams synd skilde sig från hans hustrus synd, eftersom han inte blev bedragen av Frestarens propaganda och alltså inte trodde på påståendet att de ostraffat kunde äta av frukten från trädet. (1Ti 2:14) När Adam åt av frukten måste det därför ha varit för att få behålla sin hustru; han lyssnade till hennes röst i stället för att lyssna till Guds röst. (1Mo 3:6, 17) Han följde hennes handlingssätt och gjorde som hon ville, och därmed följde han också Guds motståndare. Han missade eller förfelade målet, han handlade inte som en som var skapad till Guds avbild och återspeglade inte Guds härlighet; hans handlingssätt var en förolämpning mot hans himmelske Fader.

Syndens verkningar. Synden orsakade disharmoni mellan människan och hennes Skapare. Den skadade inte bara människans förhållande till Gud utan också hennes förhållande till Guds övriga skapelser, och synden skadade även människan själv, hennes sinne, hjärta och kropp. Den fick fruktansvärda konsekvenser för hela mänskligheten.

Denna disharmoni visade sig omedelbart i de två första människornas uppförande. Att de skylde vissa delar av sin kropp och sedan försökte gömma sig för Gud, som skapat deras kroppar, var tydliga tecken på att de i sinne och hjärta hade avlägsnat sig från honom. (1Mo 3:7, 8) Synden framkallade skuldkänslor, ångest, osäkerhet och skam hos dem. Detta är ett exempel på det som aposteln Paulus nämner i Romarna 2:15 om att Guds lag är skriven i människans hjärta. När människorna bröt denna lag blev de därför oroliga inombords, eftersom deras samvete anklagade dem för det orätta de hade gjort. De hade så att säga en inbyggd lögndetektor som gjorde det omöjligt för dem att dölja sitt syndiga tillstånd för sin Skapare. Så när Gud hörde Adams ursäkt för deras ändrade inställning till honom frågade han: ”Har du ätit av det träd som jag befallde dig att inte äta av?” (1Mo 3:9–11)

För att vara trogen mot sina egna principer och av hänsyn till resten av sin universella familj kunde Jehova Gud inte tolerera ett sådant syndigt handlingssätt, varken hos sina jordiska skapelser eller hos den andeson som hade gjort uppror. Han bevarade sin helighet och fällde med rätta dödsdomen över dem alla. De två människorna blev sedan utdrivna ur Guds trädgård i Eden, så att de inte fick tillträde till det träd som Gud kallade ”livets träd”. (1Mo 3:14–24)

Konsekvenser för hela mänskligheten. I Romarna 5:12 sägs det: ”Synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden, och ... på så sätt spred sig [döden] till alla människor därför att de alla hade syndat.” (Jfr 1Jo 1:8–10.) Somliga menar att detta betyder att alla Adams framtida avkomlingar hade del i Adams ursprungliga synd, eftersom han som deras familjeöverhuvud representerade dem och de därför så att säga blev medskyldiga till hans synd. Aposteln Paulus säger emellertid att döden ”spred sig” till alla människor, ett uttryck som visar att Adams avkomlingar berördes successivt och inte samtidigt.

Aposteln säger vidare att döden härskade som kung ”från Adam ända till Mose, också över dem som inte hade syndat i likhet med den överträdelse som Adam begick”. (Rom 5:14) Adams synd kallas med rätta en ”överträdelse”, för han överträdde en uttrycklig befallning som Gud hade gett honom. När Adam syndade gjorde han det dessutom av egen fri vilja, som en fullkomlig människa utan några brister. Hans avkomlingar har aldrig upplevt ett sådant fullkomligt tillstånd. Dessa omständigheter strider mot den uppfattningen att alla Adams ännu ofödda avkomlingar syndade då han syndade. För att alla Adams avkomlingar skulle kunna ställas till ansvar för delaktighet i Adams synd måste de ha haft möjlighet att själva välja honom som förfader eller familjeöverhuvud. Men ingen har av egen fri vilja valt att bli en avkomling av Adam; alla har fötts på grund av sina föräldrars vilja. (Joh 1:13)

Allt talar således för att synden fördes vidare från Adam till efterföljande generationer på grund av den allmänt erkända ärftlighetslagen. Det var uppenbarligen detta som psalmisten syftade på när han skrev: ”I missgärning föddes jag under födslosmärtor, och i synd blev min mor havande med mig.” (Ps 51:5) Synden med dess verkningar kom in i världen och spred sig till alla människor, inte därför att Adam var den mänskliga familjens överhuvud, utan därför att han, och inte Eva, var människosläktets urfader, den som alla människor härstammar från. Från både honom och Eva skulle hans avkomlingar oundvikligen ärva fysiska drag och även personlighetsdrag, däribland benägenheten att synda. (Jfr 1Kor 15:22, 48, 49.)

Det är också den tanken som kommer fram i Paulus ord: ”Alldeles som genom en enda människas [Adams] olydnad många gjordes till syndare, likaså skall också genom en endas [Kristi Jesu] lydnad de många göras till rättfärdiga.” (Rom 5:19) De som skulle ”göras till rättfärdiga” genom Kristi lydnad gjordes inte det i det ögonblick Kristus frambar sitt lösenoffer åt Gud, men nyttan av offret kommer steg för steg att komma dem till del när de börjar utöva tro på denna anordning och blir försonade med Gud. (Joh 3:36; Apg 3:19) På liknande sätt har den ena generationen efter den andra av Adams avkomlingar gjorts till syndare efter hand som föräldrarna har fört den medfödda synden vidare till sina barn.

Syndens makt och lön. ”Den lön synden betalar ut är död” (Rom 6:23), och eftersom alla människor har fötts i Adams släktlinje har de alla blivit underställda ”syndens och dödens lag”. (Rom 8:2; 1Kor 15:21, 22) Synden har tillsammans med döden härskat ”som kung” över människorna och hållit dem i slaveri, ett slaveri som Adam sålde dem till. (Rom 5:17, 21; 6:6, 17; 7:14; Joh 8:34) Som dessa uttalanden visar innebär synd inte bara att man begår (eller underlåter att utföra) vissa handlingar; synd betraktas också som en lag, en vägledande princip eller en kraft som verkar i människorna, nämligen deras medfödda benägenhet att synda, som de ärvt av Adam. Detta arv från Adam har alltså gett upphov till deras ”kötts svaghet”, ofullkomlighet. (Rom 6:19) Syndens ”lag” är hela tiden verksam i deras lemmar och försöker styra deras handlingssätt och få dem att följa en kurs som är i strid med Guds vilja. (Rom 7:15, 17, 18, 20–23; Ef 2:1–3)

Denne ”kung”, synden, kan ge sina order på olika sätt till olika människor och vid olika tidpunkter. När Gud lade märke till hur vred Adams förste son, Kain, var på sin bror, Abel, varnade han honom och uppmanade honom att göra det som var gott, för: ”Synden [ligger] på lur vid ingången, och till dig står dess åtrå; och kommer du att få herraväldet över den?” Kain lät emellertid avundsjukans och hatets synd få herravälde över sig, så att han slog ihjäl sin bror. (1Mo 4:3–8; jfr 1Sa 15:23.)

Sjukdom, smärta och ålderdom. Eftersom döden i regel hör samman med sjukdom eller ålderdom, är det logiskt att dra slutsatsen att även detta beror på synden. Under det mosaiska lagförbundet, som Gud ingick med Israel, sades det i lagen om syndoffren att det skulle bringas försoning för dem som hade varit angripna av spetälska. (3Mo 14:2, 19) De som rörde vid ett lik eller gick in i ett tält där en människa hade dött blev orena och skulle rena sig ceremoniellt. (4Mo 19:11–19; jfr 4Mo 31:19, 20.) Jesus förknippade också sjukdom med synd (Mt 9:2–7; Joh 5:5–15), men han framhöll även att vissa sjukdomar inte nödvändigtvis var en följd av vissa syndiga handlingar (Joh 9:2, 3). Andra bibelställen visar att ett rättfärdigt (i motsats till ett syndigt) levnadssätt har en god inverkan på hälsan. (Ord 3:7, 8; 4:20–22; 14:30) Under Kristi styre skall döden, som härskar tillsammans med synden (Rom 5:21), och även smärta tas bort. (1Kor 15:25, 26; Upp 21:4)

Synd och lag. Aposteln Johannes skriver: ”Var och en som utövar synd utövar också laglöshet, ty synd är laglöshet” (1Jo 3:4), och: ”All orättfärdighet är synd” (1Jo 5:17). Aposteln Paulus talar å andra sidan om dem ”som har syndat utan lag”. Han säger vidare: ”Intill lagen [som gavs genom Mose] var det nämligen synd i världen, men synd tillskrivs inte när det inte finns någon lag. Likväl härskade döden som kung från Adam ända till Mose, också över dem som inte hade syndat i likhet med den överträdelse som Adam begick.” (Rom 2:12; 5:13, 14) Paulus ord skall förstås i det sammanhang som de förekommer i. Av det han säger tidigare i brevet till romarna framgår det att han jämförde dem som var under lagförbundet med dem som inte var det (och som därför inte heller var underställda dess lagar), men samtidigt visade han att båda grupperna var syndiga. (Rom 3:9)

Under de omkring 2 500 år som gick från det att Adam syndade till dess lagförbundet ingicks 1513 f.v.t. hade Gud inte gett människorna någon omfattande lagsamling eller systematiskt ordnad lag som i detalj definierade alla former av synd. Han hade visserligen gett en del föreskrifter, till exempel de som Noa fick efter den stora översvämningen (1Mo 9:1–7), och omskärelseförbundet, som han ingick med Abraham och hans hushåll, däribland hans icke-hebreiska slavar (1Mo 17:9–14). Men psalmisten kunde säga om Israel: ”Han [Gud] förkunnar sitt ord för Jakob, sina förordningar och sina domslut för Israel. Så har han inte gjort för någon annan nation, hans domslut känner de inte.” (Ps 147:19, 20; jfr 2Mo 19:5, 6; 5Mo 4:8; 7:6, 11.) Med avseende på lagförbundet som ingicks med Israel kunde det sägas att ”den människa som har handlat efter lagens rättfärdighet skall leva genom den”, för endast en syndfri människa, som Kristus Jesus, kunde hålla denna lag på ett fullkomligt sätt. (Rom 10:5; Mt 5:17; Joh 8:46; Heb 4:15; 7:26; 1Pe 2:22) Detta kunde inte sägas om någon annan lag som getts från Adams tid och fram till dess lagförbundet ingicks.

De gör ”av naturen” vad som hör till lagen. Det betyder inte att de som levde under perioden mellan Adam och Mose var syndfria bara för att det inte fanns någon omfattande lagsamling som deras uppförande kunde bedömas efter. I Romarna 2:14, 15 säger Paulus: ”När folk av nationerna, som är utan lag, av naturen gör vad som hör till lagen, då är dessa, fastän de är utan lag, sin egen lag. De visar ju att lagens innehåll är skrivet i deras hjärtan, i det att deras samvete vittnar tillsammans med dem och deras egna tankar inbördes anklagar eller också försvarar dem.” Eftersom människan ursprungligen skapades till Guds avbild, har hon en inneboende känsla för moral, som gör att hon har ett samvete. Även ofullkomliga, syndiga människor har ett visst mått av moral, vilket framgår av Paulus ord. (Se SAMVETE.) Eftersom en lag i grund och botten är en regel för uppförandet, fungerar denna känsla för moral som en lag i deras hjärta. Denna lag står i strid med en annan nedärvd lag, ”syndens lag”, som för krig mot rätta böjelser och förslavar dem som inte gör motstånd mot dess herravälde. (Rom 6:12; 7:22, 23)

Denna inneboende känsla för moral och det samvete som är förbundet med den kunde ses i Kains fall. Även om Gud inte hade gett någon lag som förbjöd mord, visade Kain genom att svara undvikande på Guds fråga att hans samvete dömde honom när han hade mördat Abel. (1Mo 4:8, 9) Hebrén Josef visade att han hade Guds lag i hjärtat när han besvarade den förföriska begäran från Potifars hustru med orden: ”Hur skulle jag då kunna göra något så ont och synda mot Gud?” Även om Gud inte uttryckligen hade fördömt äktenskapsbrott, förstod Josef att det var orätt och att det stred mot det som var Guds vilja för människorna, så som den hade kommit till uttryck i Eden. (1Mo 39:7–9; jfr 1Mo 2:24.)

Under den patriarkaliska tiden, från Abraham till Jakobs 12 söner, talade människor från många olika släkter och folkslag om ”synd” (chattạ’th). Det kunde handla om synd mot en arbetsgivare (1Mo 31:36), mot en härskare (1Mo 40:1; 41:9), mot en släkting (1Mo 42:22; 43:9; 50:17) eller mot en medmänniska (1Mo 20:9). Genom att använda ordet ”synd” erkände de att de stod i ett visst förhållande till den som de hade syndat mot eller kunde ha syndat mot och att de därför var skyldiga att respektera denne och inte göra något som stred mot hans intressen (eller, i fallet med en härskare, mot hans vilja eller myndighet). De visade därigenom att de hade en inneboende känsla för moral. Med tiden fick synden emellertid ett allt starkare grepp om dem som inte tjänade Gud, så att Paulus kunde säga om folk av nationerna: ”De är i mörker vad sinnet angår och utestängda från det liv som hör Gud till. ... De har förlorat all moralisk känsla.” (Ef 4:17–19)

Hur lagen gjorde synden ”större”. Tack vare sitt samvete hade människan alltså en viss naturlig känsla för vad som var rätt och orätt, men när Gud ingick lagförbundet med israeliterna redogjorde han i detalj för vad synd omfattar. Därigenom kunde munnen ”täppas till” på alla som härstammade från Guds vänner Abraham, Isak och Jakob och som menade sig vara syndfria, och hela världen blev ”straffskyldig inför Gud”. På grund av det ofullkomliga kött de hade ärvt från Adam kunde de inte förklaras rättfärdiga inför Gud genom laggärningar; ”genom lag kommer nämligen den exakta kunskapen om synd”. (Rom 3:19, 20; Gal 2:16) Eftersom lagen klart och tydligt sade vad begreppet synd omfattade, blev överträdelsen och synden så att säga ”större” genom att många handlingar och till och med inställningar nu betraktades som synd. (Rom 5:20; 7:7, 8; Gal 3:19; jfr Ps 40:12.) De offer som frambars påminde ständigt dem som stod under lagen om deras syndiga tillstånd. (Heb 10:1–4, 11) Lagen verkade på så sätt som en uppfostrare som skulle leda dem till Kristus, för att de skulle kunna ”förklaras rättfärdiga på grund av tro”. (Gal 3:22–25)

Hur kunde synden få ”en anledning” genom budet till Israel?

Aposteln Paulus framhöll att det inte är genom den mosaiska lagen som människor kan få en rättfärdig ställning inför Jehova Gud. Han skrev: ”När vi var i samklang med köttet, var de syndiga lidelser som framkallades av lagen verksamma i våra lemmar, för att vi skulle frambringa frukt åt döden. ... Vad skall vi då säga? Är lagen synd? Aldrig må det bli så! Jag skulle faktiskt inte ha lärt känna synden om det inte hade varit för lagen; och jag skulle till exempel inte ha vetat vad begäret var om inte lagen hade sagt: ’Du skall inte ha begär.’ Men synden, som fick en anledning genom budet, frambringade hos mig allt slags begär, ty utan lag var synden död.” (Rom 7:5–8)

Utan lagen skulle aposteln Paulus inte ha känt till eller förstått syndens hela räckvidd eller omfattning, till exempel den synd som består i begär. Som aposteln skriver ”framkallade” lagen syndiga lidelser, och budet om att inte ha begär gav synden ”en anledning”. Detta skall förstås i ljuset av Paulus ord: ”Utan lag var synden död.” Så länge synden inte hade blivit klart definierad kunde man inte anklagas för att ha begått synder som juridiskt sett inte betecknades som synder. Innan lagen kom blev israeliterna (som Paulus identifierade sig med) inte fördömda för synder som ännu inte hade blivit närmare definierade. Men när lagen infördes angavs de som syndare under dödens fördömelse. Lagen gjorde dem mera medvetna om att de var syndare. Det betyder inte att den mosaiska lagen fick dem att synda, men den avslöjade att de var syndare. Synden fick alltså en anledning genom lagen och frambringade synd hos Paulus och det folk han tillhörde. På grund av lagen kunde fler dömas som syndare och med många fler juridiska anklagelsepunkter som grund.

Svaret på frågan: ”Är lagen synd?” är därför ett klart och tydligt nej! (Rom 7:7) Lagen förfelade inte målet, eftersom den fullgjorde syftet med att Gud gav den; den träffade mitt i prick, inte bara genom att den var god och till nytta som ett beskyddande rättesnöre, utan också genom att den juridiskt slog fast att alla människor, även israeliterna, var syndare och behövde bli friköpta av Gud. Den riktade också israeliternas uppmärksamhet på Kristus som den friköpare som de var i behov av.

Missgärningar, överträdelser. I Bibeln förbinds ”missgärning” (hebr.: ‛awọn), ”överträdelse” (hebr.: pẹsha‛; grek.: parạbasis; parạptōma) och liknande ord ofta med ”synd” (hebr.: chattạ’th; grek.: hamartịa). Alla dessa besläktade uttryck betecknar olika aspekter på synd, olika sätt som synden kan yttra sig på.

Missgärning, fel och dårskap. Det hebreiska ordet ‛awọn syftar huvudsakligen på en missgärning, en förvänd eller orätt handling. Ordet betecknar en moralisk missgärning, en förvrängning av det som är rätt. (Job 10:6, 14, 15) De som inte underordnar sig Guds vilja låter sig uppenbarligen inte ledas av hans fullkomliga vishet och rättfärdighet och kommer därför oundvikligen att göra sig skyldiga till missgärningar. (Jfr Jes 59:1–3; Jer 14:10; Flp 2:15.) Det förhållandet att synden får människan att förlora jämvikten och förvränga det som är rätt (Job 33:27; Hab 1:4) är utan tvivel grunden till att ‛awọn är det hebreiska ord som oftast förbinds med eller används parallellt med chattạ’th (”synd”, ”det att missa (förfela) målet”). (2Mo 34:9; 5Mo 19:15; Neh 4:5; Ps 32:5; 85:2; Jes 27:9) Denna bristande jämvikt framkallar förvirring och oro i människans inre och medför problem i hennes förhållande till Gud och till Guds övriga skapelser.

En ”missgärning” (‛awọn) kan vara uppsåtlig eller ouppsåtlig; den kan vara en medveten avvikelse från det som är rätt eller en omedveten handling, ett ”fel” eller en ”försyndelse” som begås ”ouppsåtligt” eller ”av misstag” (sheghaghạh) men som likväl medför att man drar skuld över sig inför Gud. (3Mo 4:13–35; 5:1–6, 14–19; 4Mo 15:22–29; Ps 19:12, 13) En uppsåtlig missgärning är naturligtvis mycket allvarligare än en ouppsåtlig. (4Mo 15:30, 31; jfr Klag 4:6, 13, 22.) Att begå en missgärning är motsatsen till att handla enligt det som är sant och rätt; de som syndar med vilja förvränger således sanningen, vilket i regel leder till ännu större synder. (Jfr Jes 5:18–23.) Aposteln Paulus talar om ”syndens bedrägliga makt”, som har en förhärdande inverkan på människohjärtat. (Heb 3:13–15; jfr 2Mo 9:27, 34, 35.) Samme skribent citerar Jeremia 31:34, där det på hebreiska talas om Israels ”missgärning” och ”synd”, och använder i det sammanhanget uttrycken hamartịa (synd) och adikịa (orättfärdighet) i Hebréerna 8:12 och uttrycken hamartịa och anomịa (laglöshet) i Hebréerna 10:17.

I Ordspråksboken 24:9 står det att ”dårskapens tygellöshet är synd”. Hebreiska ord som innehåller tanken på dårskap används ofta i förbindelse med synd. I några fall säger syndaren själv ångerfullt: ”Jag har handlat dåraktigt.” (1Sa 26:21; 2Sa 24:10, 17) Om syndaren inte låter sig tuktas av Gud, fångas han av sina egna missgärningar och går vilse i sin dårskap. (Ord 5:22, 23; jfr Ord 19:3.)

Överträdelse. Synd kan ta formen av en ”överträdelse”. Det grekiska ordet parạbasis (överträdelse) betecknar ett överskridande, dvs. att man överskrider vissa gränser eller begränsningar, särskilt genom att bryta en lag. Matteus använde det motsvarande verbet (parabainō) när han berättade om den fråga som fariséerna och de skriftlärda ställde om varför Jesu lärjungar överträdde traditionen från forna tiders män och om Jesu motfråga om varför dessa motståndare överträdde Guds bud på grund av sin tradition, så att de gjorde Guds ord ogiltigt. (Mt 15:1–6) Ordet betyder egentligen ”träda vid sidan av” och kan därför också återges ”avvika”, så som när Judas ”avvek” från sin tjänst och sitt apostlaskap. (Apg 1:25) I några grekiska textutgåvor används samma verb om en som ”inte förblir i Kristi lära utan går utöver den”. (2Jo 9, SFB)

Ett liknande uttryck används i de hebreiska skrifterna om människor som har syndat genom att ”överträda” (hebr.: ‛avạr) Guds förbund eller uttryckliga befallningar. (4Mo 14:41; 5Mo 17:2, 3; Jos 7:11, 15; 1Sa 15:24; Jes 24:5; Jer 34:18)

Aposteln Paulus framhåller den speciella kopplingen mellan parạbasis och överträdelse av en vedertagen lag, när han säger att ”där det inte finns någon lag, där finns det inte heller någon överträdelse”. (Rom 4:15) Om det inte fanns någon lag, kunde syndaren alltså inte betecknas som ”överträdare”. Paulus och andra kristna skribenter använder därför alltid parạbasis (och parabạtēs, ”överträdare”) i förbindelse med överträdelse av en lag. (Jfr Rom 2:23–27; Gal 2:16, 18; 3:19; Jak 2:9, 11.) Adam, som hade fått en direkt befallning från Gud, gjorde sig skyldig till ”överträdelse” av en klart formulerad lag. Hans hustru blev bedragen, men också hon gjorde sig skyldig till överträdelse av samma lag. (1Ti 2:14) Lagförbundet, som gavs till Mose genom änglar, blev tillagt till det abrahamitiska förbundet ”för att göra överträdelserna påtagliga”, så att ”allt tillsammans” kunde spärras in under synd. Detta innebar att alla Adams avkomlingar, israeliterna inbegripna, i juridiskt avseende kunde förklaras skyldiga till synd, och det blev tydligt att alla var i behov av förlåtelse och räddning genom tro på Kristus Jesus. (Gal 3:19–22) Om Paulus hade underkastat sig den mosaiska lagen igen, skulle han åter ha gjort sig till en ”överträdare” av denna lag och ha blivit fördömd av den, och han skulle därigenom ha åsidosatt Guds oförtjänta omtanke som öppnade möjligheten för frigörelse från denna fördömelse. (Gal 2:18–21; jfr Gal 3:1–4, 10.)

Det hebreiska ordet pẹsha‛ innehåller både tanken på överträdelse (Job 13:23, 24; Ps 51:3; Jes 43:25–27; Jer 33:8) och tanken på ”uppror”, vilket innebär att sätta sig över eller förkasta någon annans lag eller myndighet. (1Sa 24:11; Job 34:37; Jes 59:12, 13) En avsiktlig överträdelse är alltså detsamma som ett uppror mot Guds faderliga styre och myndighet. Skapelsen sätter sin vilja över Skaparens vilja och gör sig på så sätt skyldig till uppror mot den högste Härskarens, Jehova Guds, suveränitet.

Ett annat grekiskt ord som har återgetts med ”överträdelse” (Ef 1:7; Kol 2:13) är parạptōma, som ordagrant betyder ”ett fall vid sidan av”, och det kan också återges med ”felsteg” (Rom 11:11, 12). Den synd som Adam begick genom att äta av den förbjudna frukten var en ”överträdelse” (parạbasis) i det avseendet att han överträdde Guds lag, och den var även en ”överträdelse” (parạptōma) i det avseendet att han föll vid sidan av eller steg vid sidan av den rätta vägen. Han vandrade inte längre i överensstämmelse med Guds rättfärdiga krav och erkände inte längre hans myndighet. Lagförbundets många lagar och föreskrifter innebar att de som var underställda detta förbund begick många överträdelser eller felsteg på grund av sin ofullkomlighet (Rom 5:20); som folk betraktat begick Israel felsteg med avseende på att hålla detta förbund. (Rom 11:11, 12) Eftersom alla lagens olika föreskrifter var en del av samma förbund, blev den som felade på en enda punkt betraktad som en ”lagöverträdare”, en överträdare av hela förbundet och alla dess föreskrifter. (Jak 2:10, 11)

”Syndare”. ”Det finns ju ingen människa som inte syndar” (2Kr 6:36), och därför kan det med rätta sägas att alla Adams avkomlingar av naturen är ”syndare”. Men i Bibeln används ordet ”syndare” vanligen i en mer specifik betydelse, nämligen om personer som bedriver synd eller som har rykte om sig att vara syndare. Deras synder har blivit allmänt kända. (Lu 7:37–39) Amalekiterna, som Saul på Jehovas befallning skulle utrota, kallas ”syndare”. (1Sa 15:18) Psalmisten bad att Gud inte skulle rycka bort hans själ ”med syndare”, ”med män som bär på blodskuld, som har tygellöshet i sina händer och sin högra hand full av mutor”. (Ps 26:9, 10; jfr Ord 1:10–19.) De religiösa ledarna fördömde Jesus för att han umgicks med ”tullindrivare och syndare”; tullindrivarna hade vanligtvis dåligt rykte bland judarna. (Mt 9:10, 11) Jesus nämnde dem tillsammans med skökor och sade att de var på väg in i Guds kungarike före judarnas religiösa ledare. (Mt 21:31, 32) Sackeus, en tullindrivare som i mångas ögon var en ”syndare”, erkände att han olagligt hade pressat ut pengar av andra. (Lu 19:7, 8)

När Jesus sade att det skall vara ”mer glädje i himlen över en enda syndare som ändrar sinne än över nittionio rättfärdiga som inte har behov av sinnesändring”, använde han tydligtvis dessa uttryck i relativ bemärkelse (se RÄTTFÄRDIGHET [Godhet och rättfärdighet]), för alla människor är av naturen syndare, och ingen är rättfärdig i absolut bemärkelse. (Lu 15:7, 10; jfr Lu 5:32; 13:2; se FÖRKLARA RÄTTFÄRDIG.)

Olika grader av synd. Synd är synd, och den som syndar förtjänar under alla förhållanden syndens ”lön”, döden, men Bibeln visar att det i Guds ögon finns olika grader av synd. Det sägs till exempel om männen i Sodom att de ”syndade svårt mot Jehova” och att deras synd var ”mycket svår”. (1Mo 13:13; 18:20; jfr 2Ti 3:6, 7.) Att israeliterna gjorde en guldkalv kallades också ”en stor synd” (2Mo 32:30, 31), och det sägs på liknande sätt att Jerobeam genom sin kalvdyrkan fick folket i det norra riket ”att begå en stor synd” (2Ku 17:16, 21). Kungariket Judas synd blev ”som Sodoms” och gjorde Juda motbjudande i Guds ögon. (Jes 1:4, 10; 3:9; Klag 1:8; 4:6) En sådan ringaktning för Guds vilja kan medföra att till och med ens böner blir en synd. (Ps 109:7, 8, 14) Eftersom synd är en skymf mot Guds person, tar Gud inte lätt på synd; och ju allvarligare synden är, desto större blir förståeligt nog hans harm och vrede. (Rom 1:18; 5Mo 29:22–28; Job 42:7; Ps 21:8, 9) Men han är inte vred bara för att det berör honom själv, utan också för att människor, särskilt hans trogna tjänare, behandlas på ett orättfärdigt sätt eller tillfogas skada. (Jes 10:1–4; Mal 2:13–16; 2Th 1:6–10)

Mänsklig svaghet och okunnighet. Jehova tar hänsyn till att Adams avkomlingar är behäftade med svaghet. De som uppriktigt söker honom kan därför säga: ”Han handlar inte mot oss efter våra synder och lönar oss inte efter våra missgärningar.” Som Bibeln visar har Gud haft stort tålamod med människorna och visat dem enastående barmhärtighet och kärleksfull omtanke. (Ps 103:2, 3, 10–18) Han tar också hänsyn till att okunnighet kan vara en bidragande faktor vid synd (1Ti 1:13; jfr Lu 12:47, 48), förutsatt att sådan okunnighet inte är avsiktlig. Det finns ingen ursäkt för dem som med vilja förkastar den kunskap och vishet Gud erbjuder dem och som finner ”behag i orättfärdigheten”. (2Th 2:9–12; Ord 1:22–33; Hos 4:6–8) Några far tillfälligt vilse från sanningen men kommer tillbaka när de får hjälp (Jak 5:19, 20), medan andra ”sluter sina ögon för ljuset” och glömmer hur de blev renade från sina tidigare synder (2Pe 1:9).

Vad är oförlåtlig synd?

Kunskap medför större ansvar. Pilatus begick inte en lika stor synd som judarnas religiösa ledare, som överlämnade Jesus till ståthållaren, eller som Judas, som förrådde sin Herre. (Joh 19:11; 17:12) Jesus sade till fariséerna att om de vore blinda skulle de inte ha någon synd. Med det menade han tydligtvis att Gud kunde förlåta deras synder om dessa berodde på okunnighet. Men eftersom de hävdade att de inte var okunniga bestod deras synd. (Joh 9:39–41) Jesus sade att de inte hade någon ”ursäkt för sin synd”, eftersom de hade hört de kraftfulla ord han talat och hade sett de mäktiga gärningar han utfört med Guds andes hjälp. (Joh 15:22–24; Lu 4:18) De som i ord eller handling med vett och vilja hädade Guds heliga ande när den uppenbarades på detta sätt gjorde sig skyldiga ”till evig synd” och kunde inte få förlåtelse. (Mt 12:31, 32; Mk 3:28–30; jfr Joh 15:26; 16:7, 8.) Detta kunde vara fallet med somliga som blev kristna och som sedan avsiktligt vände sig bort från den rena tillbedjan av Gud. I Hebréerna 10:26, 27 sägs det: ”Om vi med vett och vilja bedriver synd, sedan vi har fått den exakta kunskapen om sanningen, finns inte längre något slaktoffer för synder kvar, utan bara en förskräcklig väntan på dom och en flammande svartsjuka som skall förtära dem som är i opposition.”

I Första Johannes 5:16, 17 syftar Johannes tydligtvis på synd som begås med vett och vilja, när han talar om ”synd som drar med sig död” i motsats till synd som inte gör det. (Jfr 4Mo 15:30.) En kristen kommer inte att be för någon som av allt att döma har begått en sådan avsiktlig, medveten synd. Gud är naturligtvis den som slutgiltigt skall bedöma syndarens hjärteinställning. (Jfr Jer 7:16; Mt 5:44; Apg 7:60.)

Enstaka synder och utövande av synd. Johannes gör också skillnad mellan att begå en enstaka handling av synd och att utöva eller bedriva synd. Detta framgår av en jämförelse mellan 1 Johannes 2:1 och 3:4–8 i Nya världens översättning. Att återgivningen ”var och en som utövar synd [poiọ̄n tēn hamartịan]” (1Jo 3:4) är korrekt bekräftas i Robertsons Word Pictures in the New Testament (1933, bd VI, sid. 221), där det sägs: ”Den aktiva formen av presens particip (poiōn) har innebörden vanemässigt syndande.” Om lydelsen i 1 Johannes 3:6, där det i den grekiska texten står oukh hamartạnei, säger samma verk (sid. 222): ”Linjär presens ... indikativ aktiv av hamartanō, ’fortsätter inte att synda’.” En trogen kristen kanske vid något tillfälle begår en synd till följd av svaghet eller därför att han har blivit vilseledd, men han ”utövar inte synd”; han fortsätter inte att vandra i synd. (1Jo 3:9, 10; jfr 1Kor 15:33, 34; 1Ti 5:20.)

Delaktighet i andras synder. Man kan göra sig skyldig till synd i Guds ögon genom att frivilligt umgås med överträdare, genom att godkänna deras överträdelser eller genom att dölja deras uppförande, så att församlingens äldste inte får kännedom om det och därför inte kan vidta lämpliga åtgärder. (Jfr Ps 50:18, 21; 1Ti 5:22.) De som stannar kvar i den symboliska staden ”det stora Babylon” får därför också ”del av hennes hemsökelser”. (Upp 18:2, 4–8) En kristen som umgås med eller bara ”uttalar en hälsning” till en som har vänt sig bort från Kristi lära blir ”delaktig i hans onda gärningar”. (2Jo 9–11; jfr Tit 3:10, 11.)

Paulus varnade Timoteus för att vara ”delaktig i andras synder”. (1Ti 5:22) Det han sade i samma vers om att inte ”förhastat ... [lägga sina] händer på någon” måste syfta på den myndighet Timoteus hade fått att förordna tillsyningsmän i församlingarna. Han skulle inte förordna nyomvända, eftersom de kunde bli uppblåsta av högmod. Om Timoteus inte följde den här vägledningen, skulle han i viss mening bli medskyldig till de överträdelser de skulle kunna begå. (1Ti 3:6)

Enligt dessa principer kunde en hel nation göra sig skyldig till synd inför Gud. (Ord 14:34)

Synder mot människor, mot Gud och mot Kristus. Som tidigare nämnts talas det i de hebreiska skrifterna om synder som begåtts av människor från olika nationer under den patriarkaliska tiden, och detta gäller huvudsakligen synder mot andra människor.

Gud ensam utgör normen för rättfärdighet och godhet, och det är honom som människor skall efterlikna. När en människa syndar mot en annan människa, består därför synden inte i att man underlåter att handla enligt den människans norm eller ”avbild”, utan i att man visar bristande respekt för den personens rättigheter och intressen, så att man kränker honom och vållar honom skada. (Dom 11:12, 13, 27; 1Sa 19:4, 5; 20:1; 26:21; Jer 37:18; 2Kor 11:7) Jesus gav några riktlinjer som man skall följa om någon begår vissa allvarliga synder mot en. (Mt 18:15–17) Även om någons broder syndade mot honom 77 gånger eller kanske 7 gånger på samma dag, skulle han förlåta honom om han ångrade sig när han blev förebrådd. (Mt 18:21, 22; Lu 17:3, 4; jfr 1Pe 4:8.) Petrus talar om tjänare i ett hus som blir slagna för att de hade syndat mot sina ägare. (1Pe 2:18–20) Man kan synda mot behörig myndighet genom att inte visa den tillbörlig respekt. Paulus sade att han inte hade begått någon synd ”mot judarnas lag eller mot templet eller mot kejsaren”. (Apg 25:8)

Synder mot människor är emellertid också synder mot Skaparen, som vi skall avlägga räkenskap inför. (Rom 14:10, 12; Ef 6:5–9; Heb 13:17) Gud hindrade den filisteiske kungen Abimelek från att ha umgänge med Sara och sade sedan till honom: ”Jag har även hindrat dig från att synda mot mig.” (1Mo 20:1–7) Josef insåg att äktenskapsbrott var en synd mot mannens och kvinnans Skapare, äktenskapets instiftare (1Mo 39:7–9), och det gjorde även kung David (2Sa 12:13; Ps 51:4). Sådana synder som stöld, bedrägeri och förskingring är enligt den mosaiska lagen trolösa handlingar mot Jehova. (3Mo 6:2–4; 4Mo 5:6–8) De som var hårdhjärtade och tillslöt sin hand för sina fattiga bröder eller som höll inne någons lön skulle bli tillrättavisade av Gud. (5Mo 15:7–10; 24:14, 15; jfr Ord 14:31; Am 5:12.) Israeliterna bad Samuel att be till förmån för dem, och Samuel sade då att det skulle vara otänkbart för honom ”att synda mot Jehova genom att upphöra att be” till förmån för sina landsmän. (1Sa 12:19–23)

I Jakob 2:1–9 förklaras det på liknande sätt att det betraktas som synd att visa partiskhet och ha klasskillnad bland de kristna. Paulus säger att de som inte tar hänsyn till sina bröders svaga samvete, och därför får dem att snava och falla, ”syndar ... mot Kristus”, Guds Son, som gav sitt livsblod för sina efterföljare. (1Kor 8:10–13)

Följaktligen är alla synder egentligen synder mot Jehova Gud, men vissa synder betraktar han som mer direkt riktade mot hans person. Det gäller sådana synder som avgudadyrkan (2Mo 20:2–5; 2Ku 22:17), brist på tro (Rom 14:22, 23; Heb 10:37, 38; 12:1), brist på respekt för det som är heligt (4Mo 18:22, 23) och alla former av falsk tillbedjan (Hos 8:11–14). Det var utan tvivel därför som översteprästen Eli sade till sina söner, som inte hade respekt för Guds tältboning och tjänsten där: ”Om en man syndar mot en man, är Gud skiljedomare för honom [jfr 1Ku 8:31, 32]; men om en man syndar mot Jehova, vem kan då be för honom?” (1Sa 2:22–25; jfr v. 12–17.)

Synd mot ens egen kropp. I en varning för otukt (sexuellt umgänge utanför ett bibelenligt äktenskap) säger Paulus: ”Varje annan synd som en människa kan begå är utanför kroppen, men den som bedriver otukt syndar mot sin egen kropp.” (1Kor 6:18; se OTUKT.) Som det framgår av sammanhanget hade Paulus framhållit att de kristna skulle vara förenade med sin Herre och sitt Huvud, Kristus Jesus. (1Kor 6:13–15) Den som begår otukt handlar orätt och syndar genom att bli ”ett kött” med en annan person (ofta en sköka). (1Kor 6:16–18) Att alla andra synder betraktas som ”utanför kroppen” beror av allt att döma på att ingen annan synd på samma sätt kan skilja den kristnes kropp från gemenskapen med Kristus och göra den till ”ett” med någon annan. Den som begår otukt kan också vålla sin egen kropp obotliga skador.

Änglars synder. Eftersom Guds andesöner också skall återspegla Guds härlighet och lovprisa honom genom att fullgöra hans vilja (Ps 148:1, 2; 103:20, 21), kan de synda i samma grundläggande bemärkelse som människor. Andra Petrus 2:4 visar att några av Guds andesöner syndade och överlämnades ”åt det täta mörkrets hålor för att de skulle hållas i förvar till domen”. Första Petrus 3:19, 20 syftar tydligen på samma situation när det talas om ”andarna i fängelse, vilka hade varit olydiga en gång då Guds tålamod väntade i Noas dagar”. Och Judas 6 visar att dessa andeskapelser förfelade målet eller syndade därför att de ”inte behöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort”, som var i himlen, i Guds närhet.

Eftersom Jesu Kristi offer inte innebär försoning för andeskapelsers synder, finns det ingen grund för att tro att dessa olydiga änglars synder kan förlåtas. (Heb 2:14–17) I likhet med Adam var de fullkomliga skapelser utan någon medfödd svaghet som kunde betraktas som en förmildrande omständighet vid bedömningen av deras överträdelser.

Förlåtelse för synder. Som det framgår av artikeln FÖRKLARA RÄTTFÄRDIG (Hur man ”räknas” som rättfärdig) blir de som lever i överensstämmelse med tro ”tillräknade” rättfärdighet av Jehova Gud. Därigenom ”övertäcker” eller ”utplånar” Gud de synder som annars skulle utgöra en anklagelse mot dessa trogna tjänare. (Jfr Ps 32:1, 2; Jes 44:22; Apg 3:19.) Jesus jämförde ”överträdelser” och ”synder” med skulder. (Jfr Mt 6:14; 18:21–35; Lu 11:4.) Även om deras synder skulle vara som scharlakan, kan Jehova ”tvätta bort” de fläckar som gör dem oheliga. (Jes 1:18; Apg 22:16) Hur Gud på det sättet kan visa kärleksfull barmhärtighet och lojal kärlek samtidigt som han upprätthåller sina normer för fullkomlig rättvisa och rättfärdighet förklaras i artiklarna FÖRSONING; LÖSEN, FRIKÖPANDE; SINNESÄNDRING och i artiklar som tar upp liknande ämnen.

Hur man kan undvika att synda. Det som först och främst kan hjälpa en person att undvika synd, som är laglöshet, är kärlek till Gud och till nästan, för kärlek är en framträdande egenskap hos Gud, och den lag han gav till Israel var grundad på kärlek. (Mt 22:37–40; Rom 13:8–11) Om de kristna handlar i överensstämmelse med denna kärlek, blir de inte fjärmade från Gud utan kan förbli i lycklig gemenskap med honom och hans Son. (1Jo 1:3; 3:1–11, 24; 4:16) De är öppna för Guds heliga andes ledning och kan, ”sett från Guds ståndpunkt, ... leva med hänsyn till anden” genom att de slutar att synda (1Pe 4:1–6) och frambringar Guds andes rättfärdiga frukt i stället för det syndiga köttets gudlösa frukt. (Gal 5:16–26) På det sättet kan de bli befriade från syndens herravälde. (Rom 6:12–22)

Tron på att Gud belönar rättfärdiga handlingar (Heb 11:1, 6) kan hjälpa en att stå emot frestelsen att få del av ”den tillfälliga njutningen av synd”. (Heb 11:24–26) Om man kommer ihåg att ”vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda”, en regel som alltid gäller, och principen: ”Gud lurar man inte”, är man skyddad mot syndens bedrägliga makt. (Gal 6:7, 8) Man inser att synder inte kan hållas dolda för alltid (1Ti 5:24) och att ”även om syndaren gör det som är ont hundra gånger och lever länge och gör som han behagar”, så skall det ändå ”gå väl för dem som fruktar den sanne Guden” men inte för den ondskefulle, som inte fruktar Gud. (Pre 8:11–13; jfr 4Mo 32:23; Ord 23:17, 18.) De ondskefulla kan inte köpa sig Guds skydd med hjälp av materiella rikedomar som de har skaffat sig (Sef 1:17, 18), och med tiden kommer det att visa sig att ”syndarens förmögenhet förvaras åt den rättfärdige”. (Ord 13:21, 22; Pre 2:26) De som jagar efter rättfärdighet genom tro kan slippa bära syndens tunga ”börda”, som består i att man förlorar sinnesfriden och försvagas av andlig sjukdom. (Ps 38:3–6, 18; 41:4)

En sådan tro grundar sig på kunskap i Guds ord och stärks av den kunskapen. (Ps 119:11; jfr Ps 106:7.) Den som hastar fram och inte först söker kunskap om den väg han skall vandra kommer att missa eller förfela målet, dvs. synda. (Ord 19:2, not) Den rättfärdige inser att ”en enda syndare kan fördärva mycket gott” och försöker därför handla i överensstämmelse med sann vishet. (Jfr Pre 9:18; 10:1–4.) Det är förståndigt att inte umgås med dem som utövar falsk tillbedjan eller har omoraliska böjelser, för de förleder andra att synda och fördärvar nyttiga vanor. (2Mo 23:33; Neh 13:25, 26; Ps 26:9–11; Ord 1:10–19; Pre 7:26; 1Kor 15:33, 34)

Det finns naturligtvis mycket som man kan göra eller underlåta att göra eller som kan göras på olika sätt utan att det fördöms som synd. (Jfr 1Kor 7:27, 28.) Gud gav inte människan en mängd anvisningar som i minsta detalj talade om hur allt skulle göras. Det är tydligt att människan skulle använda sitt förstånd, och hon fick stor frihet att utveckla sin personlighet och göra egna val. Lagförbundet innehöll många föreskrifter, men inte heller dessa berövade människorna deras frihet till personlig utveckling. Kristendomen, som lägger stor vikt vid att kärlek till Gud och till nästan skall vara den vägledande principen, ger på liknande sätt rättsinniga människor möjlighet att uppnå största möjliga frihet, all den frihet de kan önska sig. (Jfr Mt 22:37–40; Rom 8:21; se FRIHET; JEHOVA [En Gud med moralnormer].)