MIDJAN
[Mịdjan], midjaniter Det hebreiska ordet för midjanit betyder ”från (tillhörande) Midjan”.
1. En av de söner Abraham fick med sin bihustru Ketura. Midjan blev far till Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. (1Mo 25:1, 2, 4; 1Kr 1:32, 33) Innan Abraham dog gav han gåvor till Midjan och de andra sönerna han hade med sina bihustrur och sände dem till Österlandet. (1Mo 25:5, 6)
2. Avkomlingarna av Abrahams son Midjan kallas kollektivt ”Midjan” och ”midjaniter”. (4Mo 31:2, 3) I Bibeln tycks de ibland också kallas ismaeliter. (Jfr 1Mo 37:25, 27, 28, 36; 39:1; Dom 8:22, 24.) Detta kan tyda på att de avkomlingar Abraham fick genom sönerna Ismael och Midjan i stort sett hade samma levnadssätt, och det är möjligt att de båda folkslagen även blandades genom giftermål. Det verkar också som om åtminstone några av keniterna var kända som midjaniter. Eftersom keniterna omnämns som folk redan före Midjans födelse, kan det ha varit så att Moses kenitiske svåger Hobab var midjanit sett enbart ur geografisk synvinkel. (1Mo 15:18, 19; 4Mo 10:29; Dom 1:16; 4:11; se ISMAELITER; KENITER.)
Som avkomlingar av Abraham talade midjaniterna troligen ett språk som påminde mycket om hebreiskan. Det var till exempel ingen svårighet för Gideon att förstå midjaniterna. (Dom 7:13–15; 8:18, 19) Men det är också möjligt att han hade lärt sig midjaniternas språk på grund av att Israel hade varit under deras styre i sju år. (Dom 6:1)
Midjaniterna var i första hand nomader som bodde i tält. (Dom 6:5, 6; Hab 3:7) Men på Moses tid sägs det att de också bodde i städer. (4Mo 31:9, 10) Vid den här tiden var de välbärgade och hade åsnor, småboskap och nötboskap i tiotusental. (4Mo 31:32–34) Deras rikedomar bestod bland annat av guldsmycken som sammanlagt vägde drygt 191 kg (och som i dag skulle ha varit värda över 18 miljoner kr). (4Mo 31:50–52)
Tydligen bar både män och kvinnor guldsmycken, exempelvis näsringar och örringar. De midjanitiska kungarna bar ”kläder av purpurrödfärgat ylle”, och till och med kamelerna hade halskedjor, tydligen med månformade hängsmycken. (4Mo 31:50; Dom 8:21, 26)
Utan tvivel skaffade sig midjaniterna sina rikedomar i huvudsak genom handel och plundring. (Jfr 1Mo 37:28; Dom 6:5, 6.) Redan på Josefs tid färdades karavaner med midjanitiska köpmän till Egypten. Josefs halvbröder sålde honom till en sådan karavan som var på väg till Egypten med välluktande hartser. (1Mo 37:25, 28)
Vid ett tillfälle, troligtvis före Israels intåg i det utlovade landet, besegrade den edomeiske kungen Hadad (son till Bedad) midjaniterna på Moabs område. (1Mo 36:35; 1Kr 1:46)
Fick Israel att synda. Senare intog midjaniterna en fientlig hållning mot israeliterna. Tillsammans med moabiterna lejde de profeten Bileam till att förbanna Israel. (4Mo 22:4–7) När detta inte lyckades, följde midjaniterna och moabiterna Bileams listiga förslag och lät sina kvinnor förleda tusentals israelitiska män till omoraliska sexuella handlingar och avgudadyrkan i förbindelse med Baal-Peor. (4Mo 25:1–9, 14–18; 31:15, 16; 1Kor 10:8; Upp 2:14) Därefter tog israeliterna på Guds befallning hämnd på Midjan. Midjaniternas städer och kringbyggda läger brändes upp i eld. Tusentals husdjur och en mängd guldföremål togs som byte. Med undantag av jungfrurna blev alla dödade, även de fem midjanitiska kungarna: Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba. (4Mo 31)
Mindre än 300 år senare hade midjaniterna hämtat sig så pass från det här nederlaget att de kunde förtrycka israeliterna i sju år. (Jfr Dom 6:1; 11:25, 26.) Tillsammans med amalekiterna och ”österlänningarna” trängde de här nomaderna in i Israels land med sin boskap och sina oräkneliga kameler. De nådde ända till Gaza och rövade bort israeliternas husdjur och fördärvade deras skördar. (Dom 6:2–6)
Fullständigt besegrade av Gideon. När israeliterna till slut ropade till Jehova om hjälp, reste han upp Gideon för att befria dem. (Dom 6:7–16) Det nederlag som Jehova tillfogade midjaniterna genom honom var så fullständigt att det aldrig mer sägs att de plågade israeliterna igen. (Dom 8:28) Furstarna Oreb och Seeb dödades, liksom kungarna Sebah och Salmunna. (Dom 7:25; 8:5, 21; se GIDEON.) Flera hundra år senare använde man fortfarande segern över Midjan som ett exempel på en fullständig tillintetgörelse av fiendestyrkor. (Jes 9:4; 10:24–26; se också Ps 83:9–11.)
I kontrast till midjaniternas tidigare fientlighet pekade en profetia om återställelse fram emot en tid då ”de unga kamelhingstarna från Midjan och Efa” skulle komma med gåvor till Sion. (Jes 60:5, 6, 11–14)
3. Det område som var bebott av midjaniterna kallades ”Midjan” eller ”Midjans land”. (1Ku 11:18; Hab 3:7) Det anses allmänt att Midjans avkomlingar främst etablerade sig i nordvästra delen av Arabien, strax öster om Aqabaviken. Men det är osäkert hur stort deras landområde var, och storleken måste ha varierat under historiens gång. På Moses tid bodde många midjaniter av allt att döma nära moabiternas område och i närheten av det område som behärskades av den amoreiske kungen Sihon. (4Mo 22:4; 31:8–12; Jos 13:21)
Mose tillbringade själv omkring 40 år i Midjans land. Där gifte han sig med Sippora, en av prästen Jetros sju döttrar. (Se JETRO.) Med henne fick han två söner, Gersom och Elieser. Medan Mose arbetade som herde åt sin svärfar kom han att uppehålla sig i bergstrakten kring Horeb, vilket tyder på att han bodde i närheten av Aqabaviken. Men det går inte att säga med bestämdhet om trakten kring Horeb på den tiden var en del av ”Midjans land”. (2Mo 2:15–22; 3:1; 4:18–20; 18:1–4; Apg 7:29, 30) Längre fram tycks åtminstone en del av Edom ha kallats Midjan. (1Ku 11:14–18)