NASIR

Betyder ”en som är uttagen (invigd, överlämnad, avskild)”.

Det fanns två slags nasirer: de som själva hade valt att bli det och de som av Gud hade blivit utvalda till att vara det. Bestämmelserna för dem som själva hade valt att vara nasirer finns i 4 Moseboken, kapitel 6. Både män och kvinnor kunde avlägga ett särskilt löfte till Jehova om att de skulle leva som nasirer under en bestämd tid. En far kunde emellertid ogiltigförklara sin dotters löfte om han fick höra om det och inte godkände det. En äkta man kunde på liknande sätt ogiltigförklara sin hustrus löfte. (4Mo 30:1–8)

De som avlade ett nasirlöfte underkastade sig tre grundläggande restriktioner: 1) De skulle inte dricka vin eller starka drycker och inte äta druvor, vare sig omogna, mogna eller torkade, och inte heller dricka något slags druvsaft, vare sig den var nypressad, jäst eller hade övergått till att bli ättika. 2) De skulle inte klippa håret på sitt huvud. 3) De skulle inte vidröra en död kropp, inte ens om det gällde en så nära släkting som far, mor, bror eller syster. (4Mo 6:1–7)

Särskilda löften. Den som avlade detta särskilda löfte skulle ”leva som nasir [dvs. invigd, överlämnad, avskild] för Jehova” och inte för att bli ärad och upphöjd av människor på grund av ett skrytsamt uppvisande av fanatisk asketism. Nej, för det sades: ”Så länge hans nasirtid varar är han helig för Jehova.” (4Mo 6:2, 8; jfr 1Mo 49:26, not.)

De krav som ställdes på nasirerna hade därför en speciell innebörd eller betydelse i förbindelse med tillbedjan av Jehova. I likhet med översteprästen som på grund av sitt heliga ämbete inte skulle röra vid ett lik, inte ens liket av en av sina närmaste släktingar, skulle inte heller nasiren göra det. Översteprästen och underprästerna fick på grund av sina ansvarsfulla ämbeten inte dricka vin eller starka drycker när de utförde sina heliga plikter inför Jehova. (3Mo 10:8–11; 21:10, 11)

Dessutom skulle nasiren (hebr.: nazịr) ”vara helig och låta sitt huvudhårs lockar växa”, något som för alla skulle tjäna som ett lätt igenkänningstecken på hans heliga nasirat. (4Mo 6:5) Samma hebreiska ord, nazịr, användes om de ”obeskurna” vinstockar som fanns i vingårdarna under de heliga sabbatsåren och jubelåren. (3Mo 25:5, 11) Det är i det här sammanhanget också intressant att guldplåten framtill på översteprästens turban, med orden ”Helighet tillhör Jehova” ingraverade, kallades ”det heliga överlämnandetecknet [hebr.: nẹzer, från samma rot som nazịr]”. (2Mo 39:30, 31) Den officiella huvudprydnaden, diademet, som bars av Israels smorda kungar, kallades också nẹzer. (2Sa 1:10; 2Ku 11:12; se KRONA; ÖVERLÄMNANDE.) Enligt aposteln Paulus har en kvinna i den kristna församlingen fått sitt långa hår i stället för en huvudbonad. Det ger henne en naturlig påminnelse om att hon inte har samma ställning som mannen utan att hon intar en underordnad ställning i Guds anordning. De krav som ställdes på nasiren – att han skulle låta håret vara oklippt (något som var onaturligt för en man), att han skulle avhålla sig fullständigt från vin och att han skulle vara ren och obesmittad – underströk således vikten av självförnekelse och full underkastelse under Jehovas vilja. (1Kor 11:2–16; se HUVUDBONAD; HÅR; NATUR.)

Om en nasir blev oren. En nasir som kom i beröring med ett lik skulle vara oren i sju dagar, även om det skedde under olyckliga omständigheter som han inte kunde råda över, till exempel genom att någon dog intill honom och han råkade röra vid denne. På den sjunde dagen skulle han raka huvudet och rena sig, och dagen därpå skulle han bära fram två turturduvor (eller två unga duvor) till prästen, den ena som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer. Han skulle också föra fram en ungbagge som skuldoffer. Därefter måste han för att infria sitt nasirlöfte börja om från början när det gällde räkningen av det antal dagar som han hade bestämt att han skulle vara nasir. (4Mo 6:8–12)

När nasirlöftet hade infriats. När den fastställda tiden hade löpt ut framställde sig nasiren för prästerna vid ingången till mötestältet med de föreskrivna offren, som bestod av en ungbagge som brännoffer, ett tacklamm som syndoffer och en bagge som gemenskapsoffer. Han skulle också föra med sig en korg med osyrade ringformade kakor och tunnkakor bestrukna med olja samt tillhörande sädes- och dryckesoffer. Utöver dessa nödvändiga offer skulle nasiren föra med sig andra offer till helgedomen, alltefter vad han hade råd till. (4Mo 6:13–17, 21) Därefter lät nasiren raka av sitt långa hår, som sedan lades på elden under gemenskapsoffret. Den tjänstgörande prästen lade nu vissa delar av offergåvorna i nasirens händer och viftade detta fram och åter som ett viftoffer inför Jehova. (4Mo 6:18–20)

Det verkar som om judarna senare gjorde det möjligt för välbärgade personer att som en form av välgörenhet förse mindre bemedlade som önskade avge ett nasirlöfte med de offer de behövde för detta.

Det var tydligen en sådan allmän praxis som aposteln Paulus utnyttjade då han kom till Jerusalem efter sin tredje missionsresa. För att avliva de falska ryktena om att Paulus hade lärt ”alla judarna bland nationerna att ... inte vandra enligt de seder och bruk” som var påbjudna i den judiska nationen sade hans kristna bröder till honom: ”Vi har fyra män som har ett löfte på sig. Ta dessa män med dig och rena dig ceremoniellt tillsammans med dem och svara för deras utgifter, så att de kan låta raka huvudet.” (Apg 21:20–26)

Den som avlade nasirlöftet bestämde själv hur länge han skulle vara nasir. Enligt judisk tradition (inte enligt Bibeln) kunde man inte vara nasir mindre än 30 dagar, med motiveringen att en kortare nasirtid skulle minska allvaret i löftet och göra det till något alldagligt.

Nasir på livstid. Några blev uttagna av Jehova för att utföra särskild tjänst och utvaldes av honom till att vara nasirer på livstid. De avlade inte några löften och var inte bundna av någon bestämd tidsperiod (där dagarna skulle räknas från början om löftet bröts innan det hade infriats helt). Jehova ställde därför inte exakt samma krav på dessa som på dem som själva valt att vara nasirer. En av dem som blev utvald till att vara nasir på livstid var Simson. Han utvaldes av Gud till att vara nasir redan innan han blev avlad, och detta fick hans mor ta viss hänsyn till. Eftersom hennes son skulle vara nasir, befallde en ängel henne att följa vissa föreskrifter: hon fick inte dricka vin eller starka drycker och inte äta något orent under havandeskapet. (Dom 13:2–14; 16:17)

När det gällde Simson sades det: ”Ingen rakkniv får komma på hans huvud.” (Dom 13:5) Men han fick inte något förbud mot att vidröra döda kroppar. Att han dödade ett lejon eller att han slog ihjäl 30 filistéer och tog av dem kläderna medförde därför inte att hans nasirat vanhelgades. Vid ett annat tillfälle dödade han med Guds godkännande tusen man av fienden ”med käkbenet av en åsnehingst”. (Dom 14:6, 19; 15:14–16)

I Samuels fall var det hans mor, Hanna, som avlade ett löfte och avskilde sitt barn, som ännu inte var avlat, till att tjäna Jehova som nasir. Hon bad till Gud och sade: ”Om du verkligen ... ger din slavinna en manlig avkomling, så skall jag ge honom åt Jehova alla hans livsdagar [”och han skall inte dricka vin eller starka drycker” (1Ku 1:11, LXX)], och ingen rakkniv skall komma på hans huvud.” (1Sa 1:9–11, 22, 28) Johannes döparen skulle inte dricka ”vin och starka drycker”. Utöver detta sägs det inte mycket om hans nasirat, bortsett från det att också han blev utvald av Gud till att tjäna som nasir från födelsen. (Lu 1:11–15; jfr Mt 3:4; 11:18.)

Johannes döparen var bland de nasirer som Jehova själv utvalde. Jehova sade genom sin profet Amos om sådana nasirer: ”Jag reste upp några av era söner till profeter och några av era unga män till nasirer.” Men de erkändes eller respekterades inte alltid, och de egensinniga israeliterna försökte till och med få dem att bryta sin ostrafflighet mot Jehova. (Am 2:11, 12) När israeliternas synder hade nått gränsen och Jehova ödelade sin förebildliga nation Israel 607 f.v.t. undkom inte heller de trolösa nasirerna i Jerusalem. Jeremia beskriver hur de en gång så friska och starka nasirerna blev mörka därför att deras hud skrumpnade på deras ben på grund av den fruktansvärda svälten. (Klag 4:7–9)