Jehova är en långmodig Gud

”Jehova, en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke.” (2 MOSEBOKEN 34:6)

1, 2. a) Vilka i det flydda hade nytta av Jehovas långmodighet? b) Vad betyder ordet ”långmodighet”?

MÄNNISKORNA på Noas tid, israeliterna på vandring i vildmarken tillsammans med Mose och judarna på Jesu tid levde alla under olika förhållanden, men alla blev dock föremål för Jehovas långmodighet. För vissa av dem innebar detta att de blev bevarade vid liv. Jehovas långmodighet kan betyda liv också för oss.

² Vad är långmodighet? När visar Jehova detta, och varför? Långmodighet har definierats som ”det tålmodiga uthärdandet av oförrätt eller provokation kombinerat med en vägran att ge upp hoppet om en förbättring i det störda förhållandet”. Det finns således ett syfte med den egenskapen. Den utövas framför allt till det bästa för den som vållar en obehaglig situation. Men att vara långmodig innebär inte att tolerera det som är orätt. När syftet med att visa långmodighet är uppnått eller när det inte längre är någon mening med att tåla en viss situation, då upphör långmodigheten.

3. Vad har varit syftet med Jehovas långmodighet, och vad är gränsen för den?

³ Jehova är det främsta exemplet på att visa långmodighet, även om människor också kan visa detta. Alltsedan synden störde förhållandet mellan människan och hennes Skapare, Jehova, har han visat tålmodigt uthärdande och har sörjt för att ångerfulla människor skall kunna förbättra sitt förhållande till honom. (2 Petrus 3:9; 1 Johannes 4:10) Men när syftet med att Gud har visat långmodighet är uppnått, kommer han att ingripa mot uppsåtliga syndare och göra slut på den nuvarande onda tingens ordning. (2 Petrus 3:7)

I överensstämmelse med Guds främsta egenskaper

4. a) Hur uttrycks tanken på långmodighet i de hebreiska skrifterna? (Se också fotnoten.) b) Hur beskriver profeten Nahum Jehova, och vad visar detta om Jehovas långmodighet?

⁴ I de hebreiska skrifterna i Bibeln uttrycks tanken på ”långmodighet” genom två hebreiska ord som ordagrant betyder ”lång till näsa (näsborrar)” och återges med ”sen till vrede” i Nya Världens översättning.a Så här sade profeten Nahum om Jehovas långmodighet: ”Jehova är sen till vrede och stor i kraft, och på inga villkor kommer Jehova att avhålla sig från att straffa.” (Nahum 1:3) Jehovas långmodighet är således inte ett tecken på svaghet, och den är inte heller obegränsad. Det förhållandet att den allsmäktige Guden är både sen till vrede och stor i kraft visar att hans långmodighet är resultatet av en avsiktlig återhållsamhet. Han har myndighet att straffa, men han låter avsiktligt bli att omedelbart göra detta för att den felande skall få tillfälle att ändra sig. (Hesekiel 18:31, 32) Jehovas långmodighet är därför ett uttryck för hans kärlek, och den visar hur vist han använder sin kraft.

5. Hur är Jehovas långmodighet förenlig med hans rättvisa?

⁵ Jehovas långmodighet är också i överensstämmelse med hans rättvisa och rättfärdighet. Han uppenbarade sig för Mose som ”en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede [”långmodig”, 1917] och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning”. (2 Moseboken 34:6) Flera år senare lovprisade Mose Jehova med följande ord: ”Alla hans vägar är rättvisans vägar. En trofasthetens Gud, hos vilken ingen orättvisa finns; rättfärdig och rättrådig är han.” (5 Moseboken 32:4) Ja, Jehovas barmhärtighet, långmodighet, rättvisa och rättrådighet samverkar.

Jehovas långmodighet före den stora översvämningen

6. Hur har Jehova på ett enastående sätt visat långmodighet mot Adams och Evas avkomlingar?

⁶ Genom sitt uppror i Eden förlorade Adam och Eva sitt dyrbara förhållande till sin kärleksfulle Skapare, Jehova. (1 Moseboken 3:8–13, 23, 24) Detta främlingskap påverkade deras avkomlingar, vilka ärvde synd, ofullkomlighet och död. (Romarna 5:17–19) Men trots att det första människoparet var uppsåtliga syndare tillät Jehova dem att skaffa barn. Kärleksfullt sörjde han senare för att Adams och Evas avkomlingar skulle kunna bli försonade med honom. (Johannes 3:16, 36) Aposteln Paulus förklarade: ”Gud anbefaller sin egen kärlek åt oss däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Därför skall vi, sedan vi nu har förklarats rättfärdiga genom hans blod, så mycket mera genom honom räddas från vreden. Ty om vi, när vi var fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, skall vi nu, då vi har blivit försonade, så mycket mera räddas genom hans liv.” (Romarna 5:8–10)

7. Hur visade Jehova långmodighet före den stora översvämningen, och varför var tillintetgörandet av den generationen berättigat?

⁷ Jehova visade långmodighet på Noas tid. Mer än hundra år före den stora översvämningen ”såg [Gud] på jorden, och se! den var fördärvad, eftersom allt kött hade fördärvat sin väg på jorden”. (1 Moseboken 6:12) Men under en begränsad tid visade Jehova långmodighet mot mänskligheten. Han sade: ”Min ande skall inte till obestämd tid verka gentemot människan, eftersom hon också är kött. Således skall hennes dagar uppgå till ett hundra tjugo år.” (1 Moseboken 6:3) Under dessa 120 år kunde den trogne Noa skaffa barn och, sedan han fått upplysningar om vad Gud ämnade göra, bygga en ark och varna sina samtida för den kommande stora översvämningen. Aposteln Petrus skrev: ”Guds tålamod [en egenskap närbesläktad med egenskapen långmodighet] avvaktade i Noas dagar, medan arken byggdes, i vilken några få, det vill säga åtta själar, tryggt blev burna igenom vattnet.” (1 Petrus 3:20) Men det var ingen, förutom medlemmarna av Noas familj, som tog ”notis” om hans predikande. (Matteus 24:38, 39) Men genom att låta Noa bygga arken och kanske i årtionden tjäna som ”en rättfärdighetens predikare” gav Jehova Noas samtida rika tillfällen att ångra sitt våldsbenägna uppförande och vända om till att tjäna honom. (2 Petrus 2:5; Hebréerna 11:7) Det var därför fullt berättigat att den onda generationen till slut tillintetgjordes.

Föredömlig långmodighet mot Israel

8. Hur visade Jehova långmodighet mot Israels nation?

⁸ Jehovas långmodighet mot Israel varade mycket längre än 120 år. Det var under förhållandevis få perioder under de över 1 500 år som israeliterna var Guds utvalda folk som de inte prövade Guds långmodighet till det yttersta. Bara några veckor efter det att de på ett förunderligt sätt blivit befriade ur Egypten började de i stor ringaktning för sin Räddare att dyrka en avgud. (2 Moseboken 32:4; Psalm 106:21) Under de följande årtiondena klagade israeliterna över den mat som Jehova på ett övernaturligt sätt försåg dem med i vildmarken, knotade mot Mose och Aron, talade emot Jehova och begick otukt med hedningar och tog även del i Baalsdyrkan. (4 Moseboken 11:4–6; 14:2–4; 21:5; 25:1–3; 1 Korinthierna 10:6–11) Jehova hade med rätta kunnat utrota sitt folk, men han visade i stället långmodighet. (4 Moseboken 14:11–21)

9. Hur visade sig Jehova vara en långmodig Gud medan domare och sedan kungar styrde nationen?

⁹ Under domartiden avföll israeliterna gång på gång till avgudadyrkan, och Jehova överlämnade dem då till deras fiender. Men när de sedan ångrade sig och ropade till honom om hjälp, visade han långmodighet och uppreste domare till att befria dem. (Domarna 2:17, 18) Det var inte många av alla de kungar som styrde nationen som var odelat hängivna Jehova. Och även under de trogna kungarnas styre blandade människor ofta sann tillbedjan med falsk. När Jehova uppreste profeter för att varna israeliterna för otrohet, ville de vanligtvis hellre lyssna på korrumperade präster och falska profeter. (Jeremia 5:31; 25:4–7) Ja, israeliterna förföljde Jehovas trogna profeter och dödade rentav några av dem. (2 Krönikeboken 24:20, 21; Apostlagärningarna 7:51, 52) Men Jehova fortsatte att visa långmodighet. (2 Krönikeboken 36:15)

Jehovas långmodighet upphörde inte

10. När nådde Jehovas långmodighet sin gräns?

¹⁰ Historien visar dock att Guds långmodighet har en gräns. År 740 f.v.t. lät han assyrierna besegra tiostammarsriket Israel och föra dess invånare i landsflykt. (2 Kungaboken 17:5, 6) Och år 607 f.v.t. lät han babylonierna invadera tvåstammarsriket Juda och ödelägga Jerusalem med dess tempel. (2 Krönikeboken 36:16–19)

11. Hur visade Jehova långmodighet också när han verkställde dom?

¹¹ Men inte ens när Jehova verkställde dom över Israel och Juda upphörde han att vara långmodig. Genom sin profet Jeremia förutsade Jehova att hans utvalda folk skulle återupprättas. Han sade: ”’I överensstämmelse med fullbordandet av sjuttio år i Babylon kommer jag att vända min uppmärksamhet till er, och jag skall gentemot er befästa mitt goda ord genom att föra er tillbaka till denna plats.’ Och jag skall låta mig finnas av er. ... Och jag skall samla er fångna skara och församla er från alla de nationer och från alla de platser till vilka jag har förskingrat er.” (Jeremia 29:10, 14)

12. Varför visade det sig med tanke på Messias ankomst vara bra att en judisk kvarleva återvände?

¹² En kvarleva av de landsförvista judarna återvände faktiskt till Juda och återupplivade tillbedjan av Jehova vid det återuppbyggda templet i Jerusalem. I genomförandet av Jehovas uppsåt skulle denna kvarleva bli som ”dagg från Jehova”, som skänker vederkvickelse och främjar välstånd. Den skulle också vara modig och stark som ”ett lejon bland skogens djur”. (Mika 5:7, 8) Detta senare kan ha uppfyllts under mackabéertiden, då judarna under släkten mackabéerna fördrev sina fiender från det utlovade landet och återinvigde templet, som hade blivit vanhelgat. Därigenom bevarades landet och templet, så att en annan trogen kvarleva kunde ta emot Guds Son, när denne framträdde som Messias. (Daniel 9:25; Lukas 1:13–17, 67–79; 3:15, 21, 22)

13. Hur fortsatte Jehova att visa långmodighet mot judarna också efter det att de hade dödat hans Son?

¹³ Även efter det att judarna hade dödat Jehovas Son fortsatte Jehova att visa dem långmodighet genom att under en period på tre och ett halvt år uteslutande låta dem få tillfälle att bli en del av Abrahams andliga säd. (Daniel 9:27)b Före och efter år 36 v.t. tog några judar emot denna kallelse, och som Paulus senare uttryckte det trädde ”en kvarleva ... fram enligt ett utväljande på grund av oförtjänt omtanke”. (Romarna 11:5)

14. a) Vilka fick år 36 v.t. möjlighet att bli en del av Abrahams andliga säd? b) Hur uttryckte Paulus sina känslor om Jehovas sätt att utvälja medlemmar till det andliga Israel?

¹⁴ År 36 v.t. fick även de som inte var judar eller proselyter tillfälle att bli en del av Abrahams andliga säd och därigenom bli föremål för Jehovas oförtjänta omtanke och långmodighet. (Galaterna 3:26–29; Efesierna 2:4–7) I djup uppskattning av Jehovas vishet och barmhärtiga långmodighet, varigenom han fullbordar det fulla antalet av det andliga Israel, utropade Paulus: ”O djup av Guds rikedom och vishet och kunskap! Hur outrannsakliga är inte hans domar och outforskliga hans vägar!” (Romarna 11:25, 26, 33; Galaterna 6:15, 16)

Långmodighet för sitt namns skull

15. Vad är i första hand orsaken till att Gud visar långmodighet, och vilken stridsfråga krävde tid för att avgöras?

1⁵ Varför utövar Jehova långmodighet? I första hand för att upphöja sitt namn och hävda sin suveränitet. (1 Samuelsboken 12:20–22) Det krävdes tid för att den stridsfråga som Satan hade väckt om Jehovas sätt att använda sin suveränitet skulle kunna avgöras på ett tillfredsställande sätt inför hela skapelsen. (Job 1:9–11; 42:2, 5, 6) När Jehovas folk blev förtryckt i Egypten, sade Jehova därför till Farao: ”Av denna orsak [har jag] låtit dig bestå: för att visa dig min makt och i syfte att få mitt namn förkunnat på hela jorden.” (2 Moseboken 9:16)

16. a) Hur gjorde Jehovas långmodighet det möjligt för honom att bereda ett folk för sitt namn? b) Hur kommer Jehovas namn att helgas och hans suveränitet att hävdas?

¹⁶ Aposteln Paulus citerade Jehovas ord till Farao, när han förklarade vilken roll Jehovas långmodighet spelade i förhärligandet av Jehovas heliga namn, och skrev sedan: ”Om nu Gud, fastän han ville lägga sin vrede i dagen och göra sin makt känd, i stor långmodighet har haft fördrag med vredens kärl, som gjorts lämpade för tillintetgörelse, för att han skulle kunna göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett till härlighet, nämligen oss, som han kallade, inte bara från judarna, utan också från nationerna, vad är det med det? Det är som han också säger hos Hosea: ’Dem som inte var mitt folk skall jag kalla ”mitt folk”.’” (Romarna 9:17, 22–25) Genom att Jehova utövade långmodighet kunde han ta ut ”ett folk för sitt namn” ur nationerna. (Apostlagärningarna 15:14) Under sitt huvud, Jesus Kristus, är dessa ”heliga” således arvingar till det kungarike som Jehova skall använda för att helga sitt namn och hävda sin suveränitet. (Daniel 2:44; 7:13, 14, 27; Uppenbarelseboken 4:9–11; 5:9, 10)

Jehovas långmodighet leder till räddning

17, 18. a) Hur skulle vi oavsiktligt kunna kritisera Jehova för att han utövar långmodighet? b) Hur uppmuntras vi att betrakta Jehovas långmodighet?

¹⁷ Jehova har alltsedan människan föll i synd och drog olycka över sig visat sig vara en långmodig Gud. Hans långmodighet före den stora översvämningen gav tid till att avge en varning och att bygga en ark till räddning. Men hans tålamod nådde sin gräns, och den stora översvämningen kom. Jehova visar också nu stor långmodighet. Att den har bestått längre än vad några av oss hade väntat ger oss dock inte orsak att misströsta. Det skulle vara detsamma som att kritisera Gud för att han är långmodig. Paulus frågade: ”Föraktar du hans omtankes och fördragsamhets och långmodighets rikedom, därför att du inte vet att Guds omtänksamhet söker föra dig till sinnesändring?” (Romarna 2:4)

¹⁸ Ingen av oss vet i hur hög grad vi kan behöva Guds långmodighet för att vi skall få hans godkännande och bli räddade. Paulus ger oss rådet att fortsätta att ”med fruktan och bävan arbeta på” vår ”egen räddning”. (Filipperna 2:12) Aposteln Petrus skrev till medkristna: ”Jehova är inte långsam med avseende på sitt löfte, såsom några betraktar långsamhet, utan han är tålmodig mot er, eftersom han inte önskar att någon skall drabbas av förintelse, utan önskar att alla skall nå fram till sinnesändring.” (2 Petrus 3:9)

19. Hur kan vi dra nytta av Jehovas långmodighet?

¹⁹ Må vi därför inte bli otåliga på Jehovas sätt att hantera saker och ting. Må vi i stället följa Petrus råd och ”betrakta ... vår Herres tålamod som räddning”. Till räddning för vilka? För oss själva och för de oräkneliga andra som fortfarande behöver få höra de ”goda nyheterna om kungariket”. (2 Petrus 3:15; Matteus 24:14) Detta kommer att hjälpa oss att inse hur stor Jehovas långmodighet är och få oss att vara långmodiga mot andra.

[Fotnoter]

Kan du förklara?

• Vad betyder ordet ”långmodighet” i Bibeln?

• Hur visade Jehova sin långmodighet före den stora översvämningen, efter den babyloniska fångenskapen och under det första århundradet v.t.?

• Av vilka viktiga skäl har Jehova visat långmodighet?

• Hur bör vi betrakta Jehovas långmodighet?

[Bild på sidan 9]

Jehovas långmodighet före den stora översvämningen gav människor rika tillfällen att ändra sinne

[Bild på sidan 10]

Efter Babylons fall fick judarna nytta av Jehovas långmodighet

[Bild på sidan 11]

Under det första århundradet fick både judar och icke-judar nytta av Jehovas långmodighet

[Bilder på sidan 12]

Nutida kristna tar väl vara på Jehovas långmodighet