19 Då svarade Job och sade:
2 ”Hur länge skall ni plåga min själ+
och krossa mig med ord?+
3 Tio gånger har ni förebrått mig;
ni skäms inte för att ni behandlar mig så hårt.+
4 Och har jag verkligen handlat fel,+
är det mig mitt felsteg vilar på.
5 Om ni verkligen vill uppträda stormodigt mot mig+
och visa att min smälek är berättigad,+
6 så vet att det är Gud som har vilselett mig;
hans jaktnät har omslutit mig.+
7 Se! Jag ropar högt: ’Våld!’ men jag får inget svar;+
jag ropar på hjälp, men det finns ingen rättvisa.+
8 Min väg har han spärrat med en stenmur,+ och jag kan inte komma över den;
över mina stigar lägger han mörker.+
9 Han har klätt av mig min härlighet,+
han tar bort kronan från mitt huvud.
10 Han bryter ner mig på alla sidor, och jag går bort.
Han rycker upp mitt hopp som ett träd.
11 Ja, hans vrede flammar upp mot mig,+
och han räknar mig som sin motståndare.
12 Förenade kommer hans trupper och banar sig väg mot mig,+
de slår läger omkring mitt tält.
13 Mina bröder har han drivit långt bort från mig,+
och de som känner mig har vänt sig bort från mig.
14 Mina närmaste har försvunnit,+
och de som jag känner har glömt mig,
15 de som bor i mitt hus;+ mina slavinnor räknar mig som en främling;
en utlänning har jag blivit i deras ögon.
16 Jag har ropat på min tjänare, men han svarar inte.
Med min mun bönfaller jag honom om medlidande.
17 Min andedräkt är vämjelig för min hustru,+
och jag är illaluktande för de söner som är från samma moderliv som jag.
18 Även unga pojkar har förkastat mig;+
reser jag mig, så talar de emot mig.
19 Alla män i min förtroliga krets avskyr mig,+
och de som jag älskade vänder sig mot mig.+
20 Benen i min kropp klibbar fast vid min hud och vid mitt kött,+
jag kommer undan med knapp nöd.
21 Visa mig medlidande, visa mig medlidande, ni mina vänner,+
ty det är Guds hand som har rört mig.+
22 Varför förföljer ni mig liksom Gud gör?+
Varför blir ni inte mätta av mitt kött?
23 Om ändå mina ord skrevs upp!
Om de ändå blev inskrivna i en bok,
24 med järnstift+ och med bly
för evigt inhuggna i klippan!
25 Och jag vet att min friköpare+ lever
och att han, när han kommer efter mig, skall träda fram+ över stoftet.
26 Och efter det att min hud har flåtts av – detta!
Om än utmärglad i mitt kött skall jag skåda Gud,
27 ja, honom som jag själv skall skåda+
och som jag, men inte någon främling, skall se med egna ögon.
Mina njurar sviktar djupt inne i mig.
28 Ty ni säger: ’Varför förföljer+ vi honom?’
som om roten till saken finns hos mig.
29 Frukta för er egen del för svärdet,+
ty svärdet betyder raseri mot missgärningar –
för att ni skall veta att det finns en domare.”+