Nehemja
2 I månaden nisan* under kung Artaxẹrxes+ 20:e år+ serverade jag som vanligt kungen hans vin.+ Men han hade aldrig tidigare sett mig nedstämd. 2 Därför sa han till mig: ”Varför ser du så dyster ut när du inte är sjuk? Det måste betyda att ditt hjärta tyngs av sorg.” Då blev jag mycket rädd.
3 Och jag sa till kungen: ”Länge leve kungen! Hur skulle jag kunna se annat än sorgsen ut? Staden där mina förfäder är begravda ligger i ruiner, och stadsportarna är uppbrända.”+ 4 Kungen sa: ”Vad är det du önskar?” Genast bad jag till himlens Gud.+ 5 Sedan sa jag: ”Om kungen finner det lämpligt, och om kungen vill visa välvilja mot sin tjänare, så sänd mig till Juda, så att jag kan bygga upp staden där mina förfäder är begravda.”+ 6 Då sa kungen, med drottningen vid sin sida: ”Hur lång tid gäller det? När kommer du tillbaka?” Kungen tillät alltså att jag reste,+ och jag talade om hur länge jag skulle vara borta.+
7 Jag sa också: ”Om det är kungens vilja, så ge mig brev till ståthållarna väster om Eufrat,*+ så att jag kan resa tryggt hela vägen till Juda. 8 Ge mig också ett brev till Asaf, som sköter kungens park,* så att han ger mig virke till portarna i borgen+ vid templet och virke till stadsmuren+ och huset jag ska bo i.” Då fick jag dessa brev av kungen,+ eftersom min Gud var med mig.+
9 Så småningom kom jag till ståthållarna väster om Eufrat* och gav dem kungens brev. Kungen hade dessutom sänt med mig befälhavare och ryttare. 10 När horoniten Sanbạllat+ och den ammonitiske+ ämbetsmannen* Tobịa+ fick höra detta, blev de mycket upprörda över att någon hade kommit för att hjälpa israeliterna.
11 Till slut kom jag fram till Jerusalem. Efter tre dagar i staden 12 gick jag upp mitt i natten och tog med mig några få män ut. Jag hade inte avslöjat för någon vad min Gud hade motiverat mig att göra för Jerusalem, och det enda djur jag hade med mig var det jag red på. 13 Jag red ut genom Dalporten,+ passerade Stora ormens källa och fortsatte till Askhögsporten.+ Jag inspekterade Jerusalems nedrivna murar och uppbrända portar.+ 14 Sedan fortsatte jag bort till Källporten+ och Kungsdammen, men där var det för trångt för riddjuret att ta sig fram. 15 Jag fortsatte ändå upp genom dalen*+ under natten och inspekterade muren. Sedan återvände jag in genom Dalporten och var så tillbaka.
16 Styresmännen+ visste inte var jag hade varit eller vad jag höll på med. Jag hade inte berättat något, varken för judarna, prästerna, de förnäma männen, styresmännen eller de andra som skulle utföra arbetet. 17 Men nu sa jag till dem: ”Ni ser hur bedrövligt det är: Jerusalem ligger i ruiner, och stadsportarna är uppbrända. Låt oss bygga upp Jerusalems murar, så att det blir ett slut på förödmjukelsen.” 18 Sedan berättade jag för dem att Gud var med mig+ och även vad kungen hade sagt.+ Då sa de: ”Låt oss börja bygga.” Och de uppmuntrade varandra* att ta itu med arbetet.+
19 När horoniten Sanbạllat, den ammonitiske+ ämbetsmannen* Tobịa+ och araben Gesem+ hörde detta, hånade de oss+ och sa föraktfullt: ”Vad håller ni på med? Gör ni uppror mot kungen?”+ 20 Men jag svarade: ”Himlens Gud kommer att ge oss framgång,+ och vi, hans tjänare, tänker sätta i gång och bygga. Ni har inget med Jerusalem att göra och har aldrig kunnat göra anspråk på något här i staden.”*+