Första Samuelsboken

17 Filistéerna+ samlade sina styrkor till krig. De samlades vid Soko+ i Juda och slog läger i Efes-Dammim,+ mellan Soko och Asẹka.+ 2 Saul och Israels män samlades och slog läger i Elahdalen,*+ och de ställde upp sig i stridsformering för att möta filistéerna. 3 Filistéerna stod på den ena bergssluttningen och israeliterna på den andra, och de hade dalen mellan sig.

4 Då kom en krigare fram ur filistéernas läger. Han hette Goljat+ och var från Gat,+ och han var sex alnar och ett fingerspann lång.* 5 Han hade en kopparhjälm på huvudet och bar en pansarskjorta+ med kopparfjäll. Pansarskjortan av koppar vägde 5 000 siklar.* 6 Han hade benskydd av koppar, och han hade ett kastspjut+ av koppar hängande på ryggen. 7 Träskaftet på hans spjut var som en vävbom,+ och spjutspetsen av järn vägde 600 siklar.* Och sköldbäraren gick framför honom. 8 Goljat stannade upp och ropade till Israels stridslinjer:+ ”Varför har ni ställt upp er i stridsformering? Jag är filistéernas främste krigare, och ni är väl Sauls tjänare? Så välj ut en man som kan komma ner till mig! 9 Om han strider mot mig och lyckas slå ihjäl mig, så ska vi bli era tjänare. Men om jag besegrar och slår ihjäl honom, så ska ni bli våra tjänare och tjäna oss.” 10 Sedan sa filistén: ”I dag utmanar* jag Israels stridslinjer.+ Ge mig en man, så att vi får göra upp!”

11 När Saul och alla israeliter hörde vad filistén sa blev de uppskrämda och mycket rädda.

12 David var son till efratiten+ Isai+ från Betlehem+ i Juda. Isai hade åtta söner+ och var redan på Sauls tid en gammal man. 13 Isais tre äldsta söner hade följt med Saul ut i kriget.+ De tre sönerna som drog ut i krig var Ẹliab,+ den förstfödde, Abinạdab,+ den andre, och Sammah,+ den tredje. 14 David var yngst,+ och de tre äldsta drog ut med Saul.

15 Ibland lämnade David Saul för att gå hem till Betlehem och valla sin fars får.+ 16 Och varje morgon och kväll i 40 dagar ställde sig filistén och utmanade israeliterna.

17 Isai sa till sin son David: ”Ta med dig den här efan* rostad säd och de här tio bröden och skynda dig till dina bröder i lägret. 18 Ta också med dig de här tio ostarna* till befälet för deras grupp.* Se efter hur dina bröder har det, och ta med ett livstecken från dem.” 19 De var i Elahdalen*+ tillsammans med Saul och den israelitiska hären och stred mot filistéerna.+

20 David steg upp tidigt på morgonen och lät någon annan ta hand om fåren. Sedan packade han och gav sig i väg, precis som Isai hade sagt till honom. När han kom till lägret gav armén upp ett stridsrop, eftersom de just var på väg ut till stridslinjen. 21 Israel och filistéerna ställde upp sig så att deras stridslinjer var mitt emot varandra. 22 David lämnade genast sina tillhörigheter till mannen som vaktade packningen och sprang till stridslinjen. När han kom fram frågade han sina bröder hur det var med dem.+

23 Medan han pratade med dem kom krigaren Goljat,+ filistén från Gat, fram ur filistéernas stridslinje. Han upprepade sin utmaning,+ och David hörde det. 24 När israeliterna såg Goljat drog de sig förskräckt tillbaka.+ 25 Israels män sa: ”Har ni sett den här mannen som har kommit fram? Han har kommit för att håna* Israel.+ Den som slår ihjäl honom ska få stora rikedomar av kungen. Han ska få kungens egen dotter,+ och hela hans släkt* kommer att befrias från plikter i Israel.”

26 David frågade dem som stod närmast: ”Vad får den som slår ihjäl den där filistén och räddar Israel från den här förnedringen? Hur kan en oomskuren filisté få håna* den levande Gudens stridslinjer?”+ 27 Då upprepade männen vad de hade sagt och berättade vilken belöning som väntade den som slog ihjäl Goljat. 28 När Davids äldste bror Ẹliab+ hörde honom prata med männen blev han upprörd och sa: ”Varför har du kommit hit? Och vem fick ta hand om vår lilla fårhjord i vildmarken?+ Jag vet nog hur förmäten du är och vilka motiv du har! Du har bara kommit hit för att se striden.” 29 ”Vad har jag nu gjort?” sa David. ”Jag ställde ju bara en fråga!” 30 Sedan vände han sig till en annan och frågade samma sak,+ och han fick samma svar som tidigare.+

31 Saul fick veta vad David hade sagt och skickade efter honom. 32 David sa till Saul: ”Låt ingen tappa modet på grund av den där filistén. Nu ska jag, din tjänare, gå och strida mot honom.”+ 33 Men Saul sa: ”Du kan inte strida mot den där filistén. Du är ju bara en pojke,+ medan han har varit en krigare hela sitt liv.” 34 Då sa David: ”Din tjänare har vallat sin fars fårhjord. En gång kom ett lejon,+ och en annan gång en björn, och tog ett får ur hjorden. 35 Då sprang jag efter och slog ner rovdjuret och räddade fåret ur munnen på det. När det gick till anfall tog jag tag i pälsen* och slog ner och dödade det. 36 Din tjänare slog ihjäl både lejonet och björnen, och den här oomskurne filistén ska bli som de, för han har hånat* den levande Gudens stridslinjer.”+ 37 Och David tillade: ”Jehova, som räddade mig ur lejonets och björnens klor, han ska befria mig ur den här filisténs våld.”+ Då sa Saul till David: ”Gå i väg, och må Jehova vara med dig.”

38 Saul rustade sedan David i sina egna kläder, och han satte en kopparhjälm på hans huvud och tog på honom en pansarskjorta. 39 Sedan spände David på sig hans svärd utanpå kläderna och försökte gå, men han kunde inte, för han var inte van. David sa till Saul: ”Jag kan inte gå i det här, för jag har aldrig gjort det förut.” Så han tog av sig det. 40 Sedan tog han sin stav och valde ut fem släta stenar från flodbädden och lade dem i facket på sin herdeväska. Och med slungan+ i handen började han gå mot filistén.

41 Filistén närmade sig David mer och mer, och sköldbäraren gick framför honom. 42 När filistén såg David hånlog han, för David var bara en pojke,+ rödlätt och vacker. 43 ”Är jag en hund,+ eftersom du tänker använda en käpp mot mig?” sa han. Och så förbannade han David vid sina gudar. 44 Filistén fortsatte: ”Kom hit, så ska jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.”

45 David svarade: ”Du kommer mot mig med svärd och spjut och kastspjut,+ men jag kommer mot dig i arméernas Jehovas namn,+ han som är Israels stridslinjers Gud, han som du har hånat.*+ 46 I dag kommer Jehova att ge dig i min hand,+ och jag ska slå ihjäl dig och hugga huvudet av dig. Och i dag ska jag ge liken i filistéernas läger åt himlens fåglar och markens vilda djur. Hela världen kommer att inse att Israel har en Gud.+ 47 Alla som har samlats här kommer att förstå att Jehova inte använder svärd eller spjut för att rädda,+ för striden tillhör Jehova,+ och han ska ge er i vår hand.”+

48 Filistén gjorde sig beredd och gick fram mot David, men då sprang David snabbt fram mot stridslinjen för att möta honom. 49 David stack handen i väskan och tog en sten och slungade i väg den. Han träffade filistén i pannan, och när stenen trängde in i pannan föll han framstupa.+ 50 Så David besegrade filistén med sten och slunga. Han slog ner filistén och dödade honom, utan något svärd.+ 51 David sprang fram och ställde sig över filistén. Han tog tag i hans svärd+ och drog det ur skidan, och för att vara säker på att han var död högg han huvudet av honom. När filistéerna såg att deras väldige krigare hade dött tog de till flykten.+

52 Då höjde Israels och Judas män ett stridsrop och gick till anfall och förföljde filistéerna hela vägen från dalen+ till Ekrons+ portar. Och det låg stupade filistéer längs vägen från Saarạjim+ ända till Gat och Ekron. 53 När israeliterna återvände från sin intensiva jakt på filistéerna plundrade de deras läger.

54 David tog med sig filisténs huvud till Jerusalem, men filisténs vapen lade han i sitt tält.+

55 När Saul såg David gå ut för att möta filistén sa han till befälhavaren Abner:+ ”Abner, vems son är den här pojken?”+ ”Så sant du lever, o kung, det vet jag inte!” svarade han. 56 Kungen sa: ”Ta reda på vems son den unge mannen är.” 57 När David kom tillbaka efter att ha slagit ihjäl filistén tog Abner med honom till Saul, medan David fortfarande höll filisténs huvud+ i handen. 58 Saul frågade honom: ”Vem är du son till?” ”Jag är son till din tjänare Isai+ från Betlehem”,+ svarade David.