Job

 2 ”Hur länge ska ni plåga mig+

och krossa mig med ord?+

 3 Nu har ni läxat upp* mig tio gånger;

ni skäms inte för att behandla mig hårt.+

 4 Om jag verkligen har gjort något fel,

så vilar skulden på mig.

 5 Om ni faktiskt tycker att ni är bättre än jag,

att era anklagelser är berättigade,

 6 glöm då inte att det är Gud som har vilselett mig,

att det är han som har fångat mig i sitt nät.

 7 Jag klagar över orättvisan men får inget svar;+

jag ropar på hjälp, men det finns ingen rättvisa.+

 9 Han har berövat mig min värdighet

och lyft av kronan från mitt huvud.

11 Hans flammande vrede riktas mot mig,

han ser mig som sin fiende.+

12 Han samlar sina trupper och omringar mig,

de slår läger runt mitt tält.

13 Mina egna bröder har han drivit bort från mig,

de som känner mig har vänt mig ryggen.+

14 Mina närmaste* har skingrats,

mina vänner har glömt mig.+

15 Mina gäster+ och mina slavinnor känns inte vid mig,

jag har blivit en främling i deras ögon.

16 Jag ropar på min tjänare, men han svarar inte,

jag tigger och ber om att han ska visa medkänsla.

17 Min andedräkt är vidrig för min hustru,+

jag är en stank för mina egna bröder.*

18 Till och med de små barnen föraktar mig,

när jag reser mig hånar de mig.

19 Alla mina nära vänner avskyr mig,+

de som jag älskade har vänt sig mot mig.+

20 Jag är bara skinn och ben,+

jag är en hårsmån från döden.*

21 Snälla, visa medkänsla, mina vänner,

för det är Guds hand som har slagit mig.+

23 Om ändå mina ord skrevs ner,

om de kunde skrivas in i en bok!

24 Om de ändå var huggna i sten för evigt

med ett skrivstift av järn och fyllda med bly!

25 För jag vet att min befriare*+ lever,

till sist ska han träda fram på jorden.*

26 Efter att min hud är borta,

medan jag ännu lever, ska jag se Gud,

27 ja, jag ska själv se honom.

29 Ni borde frukta svärdet för egen del,+

för svärdet straffar dem som syndar.