Rut
1 Under den tid domarna+ styrde* blev det svält i landet. Då flyttade en man med sin hustru och sina två söner från Betlehem+ i Juda till Moab.*+ 2 Mannen hette Elimẹlek,* hans hustru hette Noomi* och deras söner hette Mahlon* och Kiljon.* De var efratiter från Betlehem i Juda. De kom alltså till Moab och stannade där.
3 Efter en tid dog Elimẹlek, Noomis man, och hon blev ensam med sina två söner. 4 Sönerna gifte sig med moabitiska kvinnor. Den ena hette Orpa och den andra hette Rut.+ Och de bodde kvar i Moab i omkring tio år. 5 Sedan dog även sönerna, Mahlon och Kiljon, och Noomi lämnades ensam, utan man och utan barn. 6 Och hon gav sig av från Moab med sina svärdöttrar och vände hemåt, för hon hade hört att Jehova hade tagit sig an sitt folk och gett dem mat.*
7 Noomi lämnade alltså platsen där hon hade bott med sina båda svärdöttrar. När de gick längs vägen till Juda 8 sa hon till dem: ”Återvänd hem, var och en till sin mor. Min bön är att Jehova ska visa lojal kärlek mot er,+ precis som ni har gjort mot mig och mot de män som nu är döda. 9 Jag ber att Jehova ska ge er en man och ett tryggt hem.”*+ Sedan kysste hon dem farväl, och de började gråta högt. 10 Rut och Orpa protesterade gång på gång: ”Nej, vi följer med dig tillbaka till ditt folk!” 11 Men Noomi sa: ”Vänd hem, mina döttrar. Varför skulle ni följa med mig? Kan jag fortfarande få söner som ni kan gifta er med?+ 12 Gå tillbaka, mina döttrar, jag är för gammal för att gifta om mig. Även om jag kunde gifta mig här och nu* och få nya söner, 13 skulle ni då vänta på dem tills de blev vuxna? Skulle ni avstå från att gifta om er för deras skull? Nej, mina döttrar. Jehova har tagit sin hand ifrån mig, och det känns bittert att ni får lida för det.”+
14 Då började de gråta högt igen, och Orpa kysste sin svärmor farväl och gick sin väg. Men Rut ville inte skiljas från Noomi. 15 Därför sa Noomi: ”Din svägerska har vänt hem till sitt folk och sina gudar. Följ med henne tillbaka.”
16 Men Rut sa: ”Försök inte få mig att överge dig, att vända tillbaka och inte följa med dig. Dit du går, går också jag, och där du stannar för natten, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.+ 17 Där du dör vill jag dö, och där vill jag bli begravd. Må Jehova straffa mig hårt om något annat än döden skulle skilja oss åt.”
18 När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig, pratade hon inte mer om saken. 19 Och de fortsatte mot Betlehem.+ När de kom fram blev det stor uppståndelse i staden, och kvinnorna sa: ”Är det verkligen Noomi?” 20 ”Kalla mig inte Noomi”,* sa hon. ”Kalla mig Mara,* för den Allsmäktige har gjort livet bittert för mig.+ 21 När jag gav mig av hade jag allt, men Jehova har låtit mig komma tillbaka tomhänt. Varför skulle ni kalla mig Noomi när Jehova har vänt sig emot mig, när den Allsmäktige har låtit mig lida?”+
22 Så gick det till när Noomi återvände från Moab+ tillsammans med sin svärdotter, moabitiskan Rut. Och de kom till Betlehem i början av kornskörden.+